nyaskivor.se

John Mayall ”A Special Life” (152/Border)

Det är sällan nu för tiden att man går ner i spagat över en bluesplatta. Att blusen i första hand är livemusik gäller fortfarande. Att sen John Mayall, av alla dessa bluesutövare, skulle leverera ett album efter alla dessa år i branchen som sticker ut och överraskar är smått sensationellt.
Utan att ha hjärnkoll på bluessvängen nu för tiden så anser jag nog att återväxten är klen. Du som är bluespuritan får gärna ge mig ett bra bluestips.

A Special Life känns i alla fulla fall både varierad och välgjord inom bluesmusikens vida ram. Den runt åttioårige huvudpersonen John Mayall sjunger, lirar munspel, gitarr och kanske piano med en fräschör som är imponerande i alla sina beståndsdelar.
A Special Life rymmer både nykomponerad musik, bland annat av bandets medlemmar och av bluesgubbar som Albert King och Jimmy Rodgers.
Givetvis omges John av ett utmärkt band. Han brukar ha ett gott öra till gitarrister av rang. Eric Clapton, Mick Taylor och Walther Trout är bara några i raden. Här på A Special Life övertygar hans nuvarande gitarrist Rocky Athas med ett klassiskt bluesgitarrlir.

Skönt är också att både piano, orgel och dragspel får ge denna musikform sin speciella prägel med egna blå toner.
Sist men inte minst så finns det ett grundsväng på A Special Life som gillas till fullo. Kanske beror det på att John Mayalls musik denna gång är mer löst bluesorienterad än bluesstatisk.

Bengt Berglind

No Sinner ”Boo hoo hoo” (Mascot/Provogue/Warner)

Från den vackra staden Vancouver långt där borta i väster lyses himlen upp av

ett sken som inte har varit synligt på år och dag. Det Rhythm & Blues influerade
bandet No Sinner anländer nämligen med sitt debutalbum direkt hämtat från
uppenbarelseboken kapitel 21 verserna 1-27 och det, ta mig tusan, bara någon
millisekund innan jag hade gett upp hoppet.

Uppbackad av den flyhänte gitarristen Eric Campell och en rytmsektion som skulle
kunna vara handplockad från Atlanta Rhythm Section uppvisar ’the leading lady’
Colleen Rennison ett om än starkare företräde än det hon stoltserar med på
skivomslaget. Hennes sångröst sänder de facto chockvågor som landar som en
förfinad reinkarnation av Janis Joplin.

Det utmanande överlämnandet av de nio spåren som pendlar mellan rock, blues och
soul ger ett obändigt intryck som är svårt att lägga band på. Den behagliga
känslan består vare sig man lyssnar på den sårbart spinnande ’Love Is A Madness’
eller den rykande ’Runnin’’ där en Ortoped bör uppsökas om inte högerfoten går
igång.

Det omtumlande titelspåret ’Boo Hoo Hoo’ vrider och vänder med byggstenar
formade i en acceptabel rockabilly anda, vilket får den svenska upplagan Top
Cats insatser att framstå som en samling stenstoder slumpvis placerade på
gårdsplanen.

Den uppsluppna ’Devil On My Back’ briljerar med en anmärkningsvärd tung känsla
av ärbarhet medan den råbarkade ’Work Song’ flyter omkring planlöst tills ett
bultande klimax når bortom all ära och redlighet.

Med en röst som inte bara kramar dig tills du tappar andan utan förmodligen
också gör att du förlorar delar av förståndet avslutas skivan med den
vidsträckta ’September Moon’, som lämnar självlysande strimmor av älvglans efter
sig.

Gå ut på marknaden, köp ’Boo Hoo Hoo’ till ett fast pris, luta dig tillbaka och
njut av värdetillväxtens ljuva sötma. Albumet har visserligen alldeles för kort
speltid, men det här är ett band värt att investera i. Det här är framtiden. Om
några år kommer miss Rennison att tjäna som förebild för andra.

Thomas Claesson

Tony Joe White ”Hoodoo” (Yeproc/Border)

-Det händer ingenting, det är samma hela tiden -, hävdade en närstående. Men när det gäller denne musikveteran så är det just det som är meningen, att det låter som det står still. Om du för ett ögonblick lyssnar med helt öppna öron och ett lika öppet musiksinne så framträder ett sväng och en småskalig funkig musikfest som få musikanter klarar av. Tony Joe har utvecklat detta till en mindre konstform. Denna gång på Hoodoo är det bättre än på senare album.
Melodier framträder tydligare, gitarrspelet är både rått, lyriskt och hypersvängigt i sin form.
Man hör varifrån Mark Knopfler hämtat influenser till sitt gitarrspel.
Hoodoo är mer varierad, har bättre låtar och med ett gitarrspel som både småblöder och glänser. Dessutom ligger en ljuvlig hammondorgel ochh virvlar under rytmmattan som Tony Joe White bygger upp.
Tunggungsväng med finess alltså.

Bengt Berglind

The Rides ”Can’t Get Enough” (Mascot/Provogue/Border)

Musikens vägar äro outgrundliga. En udda fågel Fenix har just landat. Två ärrade kämpar – Stephen Stills och Barry Goldberg – bildar ett band med Kenny Wayne Shepherd som är en frisk fläkt med inte fullt så många år på nacken.

Stephen Stills (gitarr/sång) är som bekant känd för sin medverkan i Crosby, Stills, Nash & Young och tankarna går obönhörligt till det mästerliga albumet Déjà Vu där Stills frälste omvärlden med den vittomtalade ’Carry On’.

Keyboardisten Barry Goldberg har sina rötter i Electric Flag som han bildade tillsammans med blueslegenden Mike Bloomfield. Kenny Wayne Shepherd å andra sidan tillhör den nya generationens bluesrockare som svänger sin gitarr som få är mäktiga till.

Goldbergs keyboard smälter perfekt in i de båda gitarrernas arbete. De tio låtarna som består av både covers och nyskrivet material avverkas unisont i en anda av väl bevarad pondus. ’Can’t Get Enough Of Loving You’ och ’Honey Bee’ är två fina bluesstänkare med massor av värme och elektrisk frenesi. De står i bjärt kontrast till den avväpnande ’Only Teardrops Fall’ som är lugnet själv.

Med en stilla nedräkning inleds det fina spåret ’Don’t Want Lies’ och Stills röst kommer till sin rätt. Familjärt gitarrkomp i bakgrunden lindar in låten till en dyrgrip som är svår att släppa.

Även om Stills röst darrar lite grand under delar av urvalet, så är den genuina atmosfären och känslan inget att ta miste på. När Stills slutligen drämmer i med klassikern ’Rockin’ In The Free World’ känns det annorlunda än när Niel Young sjunger den, men ändå helt rätt. Det är ett tecken på hög klass.

Thomas Claesson

Walter Trout ”Luther’s blues” (Mascot/Provogue/Border)

Walter Trout återuppväcker minnet av Luther Allison (1939-1997) och öppnar
därmed boken om Chicago blues i alla dess variationer. Det är ett sant nöje att
återigen få höra den kanske något underskattade Allisons verk med en tusch av
Trouts färgskala.

När den skårade Colt 45:an bränner av ’I’m Back’ så läggs inga fingrar emellan.
Med öppna spjäll lotsas vi snabbt och ursinnigt rakt in på Allisons allé där
drömmar går i uppfyllelse. ’Low Down And Dirty’ går på samma skola fast i
parallellklassen. De träffas på rasterna och tycker att livet är toppen.

På ’Bad Love’ sjunger Trout med gråten i halsen, men det finns ingen anledning
till oro. Det är så blues skall sjungas. Trouts stämma kommer långt inifrån
hjärtat på de avslutande ’Freedom’ och ’When Luther Played The Blues’ och det är
de finaste ögonblicken på skivan. Kryddat med den kvidande gitarren fångar Trout
elegant den inneboende andemeningen.

En sannerligen fullmatad bluesskiva där Trout med förflutet både i Canned Heat
och John Mayall nu ledsagar oss ända till pärleporten med hjälp av Luther
Allisons lykta. Ifall någon skulle ha vägarna förbi vid de tillfällen Trout
spelar i Europa, så sträcker sig konserterna mellan alltifrån Montreux jazz
festival till Öckerös församlingshem. Bara så ni vet och förresten jo, ni läste
rätt.

Thomas Claesson

Dead Soul ”In the darkness” (Razzia/Sony)

En idé, ett experiment. En ogenomtränglig yta över ett stenhårt inre. Till synes
opåverkat, dystert och tungt. Men också stenar har en öm punkt, en plats där
till och med ett enkelt släggslag får dem att spricka. I det här fallet är det
enkelt.

Två världar kolliderar. Den lille vemodige bluesmannen träffar det stora
teknokratiska monstret och en ohelig allians uppstår. För en upplyst recensent
som mig själv är det svårt eller närmast hopplöst att här och nu finna spår av
blues som håller i en rättslig prövning. Däremot finns det andra glädjeämnen.

Domedagsprofetior är ett annat kärt tema och här närmar vi oss pudelns kärna. I
sanningens namn är ’Burn Forever’ ett mäktigt epos som inte kan passera någon
obemärkt även om man vandrar i dödsskuggans dal. Gripande, suggestiva tongångar
återfinns även i ’Kill The Past’ där den kusliga stämman inte lämnar någon ro.

Även om det finns dörrar här som är säkrast att hålla stängda (närmast för att
hålla demoner på avstånd) så sipprar det ut ett intensivt ljus ur nyckelhålen
precis som om det kom från skärselden själv. Den dova, vindpinade ’Asylum’ är
ytterliggare ett starkt kapitel som avslutar skriften om alltings förgänglighet
och förhoppningsvis ger den fristad som eftersträvas.

Thomas Claesson

Leslie West ”Still Climbing” (Provogue/Border)

Uppmuntrad av framgången med ”Unusual Suspects” (2011) fortsätter Leslie West
sin vandring längs Golgata och finner än en gång frid i själen. Det som skiljer
mot föregångaren är att Gibson-gitarren har blivit tyngre och rösten har blivit
starkare. En mycket lyckad kombination.

I samspråk med sin kulturmärkta gitarr öppnar Leslie West föreställningen med
’Dyin’ Since The Day I Was Born’. Det är en bluesbaserad best med betar som
tränger ner till 70-talets urberg och vänder upp och ner på varenda sten, medan
livet passerar i revy.

Den inte helt okända Johnny Winter sprätter upp en välpolerad silverdollar under
’Busted, Disgusted Or Dead’ och låter slidegitarren göra jobbet. Krona eller
klave undrar vän av ordning. Ingetdera är svaret, myntet ställer sig på högkant
med jämn och fin snurr.

Att Leslie West är vid god vigör framgår tydligt under ’Feeling Good’. Lyriken
klargör om inte annat den biten och dessutom är kompisen Dee Snyder inblandad i
sången vilket leder till ett kraftfullt fyrverkeri av känslor. De akustiska
’Fade Into You’ och ’Tales of Woe’ är också omvälvande stycken som övertygar
utan elektrisk förstärkning.

Den gode gitarrbändaren – med så mycket på sitt samvete – får t.o.m. en gammal
cover att kännas som pånyttfödd. ’When a Man Loves A Women’ som till en början
kan tyckas kämpa i fel fack vinner ändå en arbetsseger med hjälp av Johnny Langs
och Leslies genomträngande, råbarkade passion.

”Still Climbing” är givetvis en anspelning på ursprungsskivan ”Climbing” med
Mountain från 1969 (där ’Mississippi Queen’ var öppningsspår om någon
händelsevis hade glömt det) som snabbt följdes av ”Nantucket Sleighride” och
”Flowers Of Evil”. Den trestegsraketen med den klassiska uppställningen
bestående av Leslie West, Corky Laing och Felix Pappalardi är ett minne blott.
Desto viktigare är att West för arvet vidare och det gör han med föredöme. Något
annat var heller inte att vänta.

Thomas Claesson

Gov’t Mule ”Shout!” (Provogue/Border)

Fastän Gov’t Mule mest gjort sig kända som ett jamband är det när studioskivorna
trillar ner – med den fokuserade, genrevidgande slagkraften – som byggklossarna
faller på plats. Skiva nr 10 i ordningen är inget undantag.

’Whisper In Your Soul’ är ett lysande exempel där Warren Haynes’ rykande gitarr
smälter in i Matt Abts’s likgiltiga trummor under tillagningen av den väloljade
psykedeliska anrättningen. ’Captured’ med sina modiga nio minuter är – vare sig
man har stråhatten på eller ej – ett halmstrå som kunde ha varit hämtat från
Niel Youngs mungipa en gång i tiden när det begav sig.

Haynes har inte en tillstymmelse av tvekan när han åskådliggör grundtankarna med
sina toner i samklang med det självantända bandet som befinner sig mitt i
skottlinjen. Danny Louis på klaviatur och Jorgen Carlsson på bas värjer sig med
bravur från alla förlupna rikoschetter. En hoper spännande upplevelser står för
dörren vilket märks inte minst i ’Bring On The Music’ där en flammande appell
med eskalerande manövrar arbetar sig framåt med både god smak och finess.

Som låtskrivare har Haynes en obestridlig förmåga att fånga det saliggörande
momentet som fastnar så till den grad på näthinnan och det utan minsta
svårighet. Lägg därtill den whiskeydränkta rösten och övertygelsen är
fullbordad. Den utlösande detonationen i ’World Boss’ är ett sådant tillfälle
där chockvågorna rullar på med oemotståndlig kraft. Glöm inte heller ’Done Got
Wise’ som om man inte visste bättre skulle kunna tro att Zeppelinarna har gått
till väders igen.

För en ’die-hard’ fan av the Mule (som mig själv) framstår CD 2 som av mer
akademisk art. Här tolkar ett uppbåd av sofistikerade artister (Glenn Hughes,
Elvis Costello, Dave Matthews etc.) de elva låtarna från CD1 på sitt eget vis.
’When The World Gets Small’ passerar dock inte obemärkt. Steve Winwoods
framförande är magiskt och det kunde plötsligt lika gärna vara en borttappad låt
från tiden med Traffic. Den flashback-känslan var inte att leka med. Det ska
gudarna veta.

Thomas Claesson

Eric Clapton ”Old Sock” (Polydor/Universal)

På detta genomsympatiska album har Eric samlat sina musikaliska vänner i studion för att spela in något som innehåller en musikalisk pyttipanna. Taj Mahal, Chaka Kahn, JJ Cale, Stevie Winwood och Paul Mc Cartney är några av vännerna som tillsammans med Erics vanliga kompgäng bjuder på reggae, blues, musical och evergreens.

Här finns inga orginallåtar signerade Calpton, vilket är lite sorgligt. Otis Redding, Gary Moore, Oscar Hammerstein III, Peter Tosh och George Gerhswin är några välkända musiker som  har bidragit med låtlistan på Old Sock.

Detta är ett av flera album de senaste åren där Eric Clapton vandrar runt i den musik han växte upp med och som spelades på radion under uppväxten. Musiken är vuxenrock som är behagligt tillbakalutad och visst känner man igen de Claptonska gitarrinpassen som mest smeker örat. Bränner till i musiken gör det inte så ofta.

Sjunger gör han fortfarande med en behaglig säkerhet. Gary Moores hit Still Got the blues och Ray Charles-klassikern Born To Loose är två bra exempel.

Old Sock är gubbrock av Farbro Eric. Numera gör han som han vill och jag som gammalt fan fortsätter att lyssna med välbehag. Men visst är det så för att travestera en BB King blues att, – “ The Thrill  Is Gone”

Bengt Berglind

Omar & the Howlers ”Too Much Is Not Enough” (Big Guitar/Border) 

Ian Siegal ”Candy Store Kid” (Nugene/Sound Pollution) 

Dessa båda vita bluesherrar, Omar Dykes från Austin, Texas och den engelske Ian Siegal fortsätter att vandra vidare på upptrampade bluesstigar. Var och en på sitt sätt. Omar med femtio år i musiksvängen hör till den mer traditionella  falangen. På detta album hyllar han återigen blueslegenden Jimmy Reed. Omars trygga rockinfluerade blues tolkar en lång rad bluesklassiker som Honest I Do, I´m Gonna Move  Outskirts Of Town och A’int Got You.

Det som lyfter detta album är gästande Gary Primichs munspel som firar triumfer med sina själfulla mörkblå toner.
En annan Gary med efternamnet Clark Jr glimtar till ibland med sitt slidegitarrspel. Omar sjunger kraftfullt och övertygande.

Engelsmannen Ian Siegal  har spelat in sitt album i det  mörkaste hörnet av Memphis med lokala musiker. Han har visserligen bluesen i botten men mixar den med både funk, gospel och soul på ett behagligt avslappnat sätt. Soulinfluenserna märks bäst när den kvinnliga kören backar upp.

So Much Trouble färgas subtilt  med enstaka  läckra gitarrinlägg. Green Power, Kingfish och Rodeo är andra spår som gör denna platta skön och varierad.

Men sen är ju den bittra sanningen att blues i alla dess former ska upplevas live. Det är då denna  musikform tränger sig på och kan påverka ändå in i hjärtroten. På platta gör varken Omar eller Ian detta fast de försöker så gott de kan.

Bengt Berglind