nyaskivor.se

Sven Zetterberg “Mileage” (Borderline/Border)

Sven Zetterberg fyllde 60 år i mars 2012 och han firar även 40-år som liveartist i år, och Sven debuterade i gruppen Telge Blues redan 1972. Senaste albumet från Zetterberg, ”Mileage”, som kom ut under november har han producerat själv och på albumets inledande spår, ”Love can go wrong”, kan man även höra ett gästspel av den legendariska organisten från Sir Douglas Quintet, Augie Meyers!

Denna musikaliska lussebulle från Sven Zetterberg är ju självfallet en bluesskiva, fast med vissa inslag av rockmusik och soul (som saffran och russin)! Gillar man blues och Sven Zetterberg, är detta bluesskivan just för dig! Själv har jag inte hört så mycket Zetterberg på skiva tidigare, men har i gengäld hört honom spela live ett par-tre gånger! Denna skiva tycker jag nog matchar vad man kan förvänta sig av Sven Zetterberg! Lugn blues och soul med sedvanligt bluesdarr på rösten, bluesgitarr a la Zetterberg, kompletterad med lite mer fartfylld blues kombinerad med diverse rockinfluenser i varierad grad! Ja, det låter som Sven Zetterberg helt enkelt!

Bandet som på skivan kompar Zetterbergs sång, munspel och gitarrspel, kallar sig för Rockarounds och består av Ingemar Dunker på trummor, Tommy Cassemar på bas, Calle Brickman på keyboards, samt Micke Finell på saxofon.

Skivans bästa låtar är enligt mitt tycke de båda blueslåtarna ”All my luck is gone” och ”Part time love”, samt de båda bluesrocklåtarna ”Hillbilly blues” respektive ”Kind of lonesome”, samt ett stycke bluesig rock som heter ”Tall dangerous and drunk”! Övriga fem låtar på skivan är väl också bra, om man nu gillar lugn Sven Zetterberg-blues med mycket darr på rösten, samt olika typer av slowblues! Personligen tycker jag att de mer fartfyllda låtarna är att föredra, men smaken är ju bekant olika! Godkänt blir det i alla fall och det svänger ju gott emellanåt!!

Roger Skoog

Lil’ Ed and The Blues Imperials ”Jump Start” (Alligator/Border)

Liksom tidvattnets eviga strömmar som kommer och går så förändras trender inom
musiken allestädes. Utom i mellanvästern för där står tiden stilla och där
spelas Chicago blues så det står härliga till, för så har det alltid varit.
Musik som kan skaka om kroppen eller lämna den i sorgsen förtvivlan.

Lil’ Ed Williams och hans band har spelat ihop sedan mitten av åttiotalet. De
kan konsten att svänga rejält eller för den delen spela stämningsfullt, allt
efter tingens ordning. Eds fylliga barytonröst ackompanjeras lugnt och metodiskt
av den klanderfria gitarren. Så skall det vara.
 
Både ’Musical Mechanical Electrical Man’ och ’Jump Right In’ är förvisso värdiga
och avskärmade, men faktiskt smått komiska i sina framtoningar. ’Moratorium On
Hate’ är min personliga favorit och det är ofrånkomligt att le i mjugg. Dessutom
hoppar högerbenet igång helt automatiskt. Kan man tänka sig.

Då inget annat än hoppet i hjärtat återstår är ’My Chains Are Gone’ och ’Life Is
A Journey’ två av de mest ledsamma stunderna på skivan. Under den korta men
vanmäktiga ängslan som uppstår lämnar medvetandet rummet och travar runt en
stund för att sedan berätta vad det sett.

När den evigt längtansfulla blueshymnen ’You Burnt Me’ tonar ut i bakgrunden, så
är föreställningen slut. Kvar lever minnen från sånger som med okuvlig vilja har
lagts till historien. Sånger som aldrig ändrar inställning, vad som än händer.
Det känns tryggt. 

Thomas Claesson

International Blues Family ”International Blues Family”  (LR Productions/Hemifrån)

Lightnin’ Red, amerikansk gitarrist och sångare, har hängt med länge. Borde vara i sina early sixties nu. Uppväxt runt Chicago där den kraftfulle Luther Allison tidigt tog honom som lärling. Flyttade sedan till Austin, Texas i 20-årsåldern där han såg bröderna Jimmie och Stevie Ray Vaughan spela på syltor inför en handfull åhörare.

Den fina med flytten blev att Lightnin’ Red (Wayne Bak i prästbetyget) med tiden kom att spela en säregen blandning av Chicago- och Texas-blues. Men när den rödblixtrande spelar som bäst på det här albumet associerar åtminstone jag till Harvey Mandel som först hördes i Canned Heat. Tjocka, pricksäkra ackord. Slajdspelet (tre låtar) är också av hög klass. Lightnin’ Red övertygar även som rosslig sångare med det där känsliga vibratot som sjungande gitarrister (ofta) är så bra på att utveckla. Till på köpet är han en hantverksskicklig låtskrivare. Det är inte helt lätt att komma upp med ett knippe låtar som de flesta bluesdiggare tycker sig ha hört förut – men ändå garanterat går igång på.

Hans senaste projekt heter alltså International Blues Family och är inte dumt alls. ”Familjen” kommer från USA, Kroatien och Tyskland, ursprungligen hoprafsad 2010 för en Europa-turné som löpte så väl ut att gruppen nu är en fast konstellation.

Det plottriga, röriga omslaget antyder att bluesens Boney M till sist har anlänt, men de farhågorna kommer på skam redan i introt till första spåret. Extrovert uppåtblues levererat av ett tajt band är vad vi har att göra med. Med tydliga inslag av soul och rock. Internationell festivalblues skräddarsydd för internationella bluesfestivaler. Skulle tro att de säljer en faslig massa skivor efter varje gig.

Starkast intryck gör färgade, karismatiska sångerskan LZ Love som sjunger gott och väl varannan låt. Mycket star potential där. Med sin gospelbakgrund är det hon som står för de souliga inslagen. En precis lagom hes, dov, beslöjad röst bräddfull av sensuell pondus och kvinnlig stolthet. Hon och Lightnin´ Red inledde sitt samarbete som duo men skulle snart expandera. Från Kroatien hämtades unga och späda basisten Nerea Rudic som pumpar på tungt och melodiskt men framförallt oerhört stadigt. Får efter några lyssningar för mig att flickebarnet kommit till jorden för att spela bluesbas i Larry ”The Mole” Taylors anda. Blir därför inte så lite förvånad när jag hittar ett par år gammalt Youtube-klipp där hon drar ett bassolo (modell grooovy) som den värsta fusionsmusiker.  Tror att Jonas Hellborg allvarligt hade övervägt förtidspensionering om han hade tittat på det.

Munspelaren, kroat även han, har mage, eller möjligen distans nog, att använda sig av artistnamnet Sonny Boy. Tror inte att någon nutida amerikansk harpist skulle ha kommit på tanken, ingen svensk trynorgeltrakterare heller för den delen. Mannen må se ut som en skräckinjagande östeuropeisk tungviktsbrottare men skulle (lätt) platsa i de förnämsta blueskretsar. Karln har förstånd att spela sparsamt också, ett inte oviktigt kännetecken för riktigt stora munspelare.

Virvelglade, tyske trummisen Tom Diewock hade även han gjort vilket bra bluesband som helst ännu bättre. Svänger hårt, kantrar aldrig med kanoten hur kul han än verkar ha.

Bästa låten? Utan tvekan ”Stand for Something” vars exemplariska slajdgitarr skär så där skönt i mellangärdet. Dock inget att söka läkare för. Gåshudsframkallande sång av LZ Love. Texten, och hur hon fraserar, hade kunnat avgöra presidentvalet. ”If you don’t stand for something, you’ll fall for anything.” Thing uttalas då, som sig bör i sammanhanget, thäng.

Bara Aretha Franklin hade sjungit den lika bra.

Mats Zetterberg

Robert Cray ”Nothin’ but love” (Provogue/Mascot/Border)

På åttitalet låg Robert Cray i en framskjuten bluesposition sida vid sida med
Steve Ray Vaughan. Vägen delade sig och Steve Ray försvann i riktning mot
rockpubliken i en rökridå av brinnande däck med hjulen vilt spinnande och
bagaget fullt av influenser från Jimi Hendrix. Robert rattade lugnt och stilla
in i gräddfilen med soulen i backspegeln och Albert Collins bluesgitarr i
framsätet.

Mer än ett kvarts seklet har passerat och med ’Strong Persuader’ (1986) och dess
föregångare ’Bad Influence’ och ’Strong Accusations’ fortfarande klingande
färskt i bakhuvudet känns Robert Cray nu vitalare än någonsin. De passerade
årens samarbete med B.B. King, Eric Clapton, John Lee Hooker, Chuck Berry,
Albert Collins och alla andra av betydelse, har gjort honom själv till en livs
levande blueslegend. Vare sig han vill det eller ej.      

Den uttrycksfulla, silkeslena rösten i följe med den välartade gitarren är en
förförisk konstellation. En iakttagelse som inte minst gör sig gällande i den
trånande ’(Won’t Be) Coming Home’. Den ödmjuka ’Worry’ är ett annat bevis på en
smakfull mid-tempo låt vilket genom tiderna har blivit något av Crays signum.  

Bland alla nykomponerade sånger gömmer sig en version av Bobby Parkers ’Blues
Get Of My Shoulder’.  När tårarna väl har torkat in måste man komma ihåg att
kärleken försvinner inte ut i tomma intet när det är slut. Den väntar bara runt
hörnet på någon annan att bry sig om.

Robert Cray kan känna sig trygg i sin tillvaro där han står framför Cadillacen
med sin Fender Stratocaster och Stettsonhatt. Stil skall alltid belönas. Det här
är en skiva att ta i sin famn och drömma sig bort, en skiva att älska.

Thomas Claesson

Nico Wayne Toussaint ”Lonely Number” (Dixie Frog/Hemifrån)

Det här är inte mindre än nionde albumet från den franske bluessångaren och munspelaren Nico Wayne Toussaint (nej, no relation, ni förstår vad jag menar) som fyller 40 först nästa år. En ung veteran, följaktligen, som har tillbringat mycket tid i USA. Det hörs.

Titelspåret, som får inleda, är luftigt, svängigt och välspelat. Lätt funkigt. Det kromatiska munspelet slår an tonen direkt.  Låten slutar med att alla instrument tonas ut – utom munspelet som blir ensamt kvar. Olika sorters ensamhet är också vad texten handlar om. Smakfullt, snyggt.

Nico W har både blues och soul i den inte speciellt omfångsrika rösten. Ändå räcker den till alldeles utmärkt. Han framstår som en melankolisk, eftertänksam man, faktiskt så till den grad att jumpbluesen ”Time to Party” inte verkar komma från hjärtat utan mer känns som en arrangörseftergift, ett lite halvhjärtat försök att bredda repertoaren. Killarna i bandet låter förvisso partysugna – men inte huvudsångaren själv – och då faller det på eget grepp.

Toussaint håller sig med eget, ytterst kompetent komp bestående av gitarr, bas och trummor. Franskklingande namn, basisten Kevin Mark undantagen. Flera amerikanska gästartister medverkar, mest kända är munspelaren Rod Piazza, spelar kromatiskt han också, pianisten David Maxwell och den rivige tenorsaxofonisten Tommy Schneller.

Ett tiotal av CD:ns sexton spår är skrivna inom gruppens ramar. Speltiden är nästan i längsta laget och en eller annan cover kanske kunde ha strukits, t ex Muddy Waters ”Deep Down in Florida” som man onekligen hört (bättre) förr. Två instrumentallåtar känns också lite som utfyllnad.

Nico Wayne Toussaint har mig veterligt aldrig spelat i Sverige. Däremot har han, får jag veta av en slump, gjort ett duogig för några år sedan på en holländsk bluesklubb tillsammans med sångaren och slidegitarristen Anders Landelius från Linköping, mer känd som Slidin´ Slim. Som bara har gott att säga om sin franske kollega.

Det förvånar mig inte.

Mats Zetterberg

JIMMIE VAUGHAN “ Plays More Blues, Ballads & Favorites” (Proper/Playground)

Detta album är en direkt uppföljare till det förra albumet som kom 2010, ”Jimmie Vaughan Plays Blues, Ballads & Favorites”!

Det här är ingen renodlad traditionell bluesskiva (om man nu trodde det?), utan man bjuds på alltifrån bluesig soulmusik, behärskad bluesrock, jazzig blues, till bluesmusik av det lugnare slaget (slowblues)! Rhytm and blues kanske man möjligtvis kan kalla det hela?

Tyvärr låter det hela väldigt avskalat och amatörmässigt på många sätt! Det låter också som om man har spelat in det hela live i studion, rakt av, på en och samma tagning! Vet inte om det är så, men det är den rådande känslan! På sång återfinns, förutom Jimmie Vaughan själv, även Lou Ann Barton på några låtar och de båda ackompanjeras av evigt plinkande bluesgitarrer, samt saxofoner, trummor och bas!

Det låter mycket 1950-tal om det hela och detta arrangemang tilltalar mig inte alls, trots att jag normalt gillar bluesmusik! Hela produktionen känns också som en resa tillbaka i tiden!

Albumet innehåller hela sexton låtar: ”I Ain’t Never – No Use Knocking – Teardrop Blues – I Hang My Head And Cry – It’s Been A Long Time – Breaking Up Is Hard To Do – What Makes You So Tough – Greenbacks – I’m In The Mood For You – I Ain’t Gonna Do It No More – Cried Like A Baby – Oh Oh Oh – I’m A Love You – The Rains Came – Bad Bad Whiskey – Shake A Hand”.

Av alla dessa låtar är det endast tre som sticker ut lite från den rådande ”slowblues-tristessen” och det är låtarna ”I Ain’t Never”, ”I’m In The Mood For You” och ” Shake A Hand”! Detta är i mitt tycke en väldigt trist och tråkig skiva och det känns nästan som en kvarn, som bara maler och maler, tills det hela är färdigmalet och klart!

Ska jag beskriva denna skiva med några få ord så får det bli enligt följande koncept: – Det börjar, sedan håller det på, sedan fortsätter det och sedan är det slut, sexton låtar och 54 minuter senare! Långt, segt och trist!

Roger Skoog

Chris Duarte ”Blues In The Afterburner” (Mascot/Border)

Chris Duartes elfte utgåva har allt det som krävs och lite till. Här finns
blues så djupt rotad att den inte går att dra upp med rötterna blandad med
fyndiga små lättsamma trudelutter som skänker glädje till var och en. Dessutom
samsas riktiga rock dräpare och instrumentala jam sessioner hand i hand. Det
finns ingen hejd på uppfinningsrikedomen.
 
Stevie Ray Vaughans tronarvinge har tagit plats i högsätet. Det är bara ett
problem. Duarte vet inte om att det är han själv som sitter där. En respektfull
huvudbonad saknas tydligen. Först då är kungen är korad. Den distinkta
Stetsonhatten måste på plats och ge vederbörande den eftertraktade kultstatusen.
Spiran finns redan i form av gitarren.       

Titten djupt ner i flaskan med ’Bottle Blues’ är eftertrycklig och testamenterad
efter de väl stipulerade grundvalarna. Genuint arbete som åtföljs av den något
lättsammare ’Millwaukee Blues’. Släng med ’Black Clouds Rolling’ och alla
besticken hamnar i rätt låda.

De trippande ’Summer’s Child’ och ’Don’t Cha Drive Me Crazy’ är trendbrytande
och tänder en ny låga med kittlande värme. ’I’ve Been A Fool’ är förvisso målad
i country-färger, men vad gör väl det när släktskapet med ’Anyone’s Daughter’
(Deep Purple ’Fireball’) är så slående. En udda fågel som förvandlas till hett
villebråd.

Vem kan säga nej till en tur i Hot Rodden med ZZ Top? Ingen i min värld i alla
fall. ’Born to Race’ tar oss med förföriska gitarrslingor, sexigt mullrande V8,
gungande suggestiva boggie-rörelser och en doft av bränt gummi ända till 70-
talets eviga lycka. Efterbrännkammaren har talat och då lyssnar folk. 
  
Som om inte detta vore nog avslutas skivan med ’Prairie Jelly’. Vad kan då
möjligen återstå att dryfta? Jo, ett 6 minuters översköljande instrumentalt
stycke med jazz fusion i botten och en skimrande gitarr som till
bristningsgränsen är fylld med fritt formade utsvävningar. Vad annars?

Thomas Claesson

Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes, men den får en ny chans eftersom vi sprang på den först nu…

Philip Sayce ”Steamroller” (Provogue/Mascot/Border)

Det är inte många med fallenhet för musik som har sin härkomst från Wales.
Fyrljuset sveper om än numera med fladdrande sken mot Tom (Tjuren från Wales)
Jones, som på sin tid genom ett slag med trollspöet och tack vare sin
naturbegåvning undvek kolgruvans mörka schakt.

På ”Steamroller” finns ingen ’Sex Bomb’ eller ’Delilah’, men den begåvade mr
Sayce bördig från Aberystwyth, använder sin idérikedom och trollar fram både
’The Bull’ och ’Marigold’. Den förra med en frustrerande frenesi som gränsar
till desperation och den senare i kärlekskrank trånande stilla lunk.  

Om man liksom mig själv föredrar den traditionella bluesrocken där byggklossarna
ligger prydligt staplade enligt ett fastställt mönster, så kan upplevelsen här
vara svår att smälta. Det är egentligen inte så mycket blues som åstadkoms utan
mera experimenterande rock. Ett skapande som ibland går till ytterligheter.    

Med grupper som ’Rival Sons’ och ’The Black Keys’ i färskt minne är även Philip
Sayce ett utslag av den nya generationens rockvåg. Han är en duktig sångare och
gitarrist den gode walesaren, men dribblandet med britpop, soul och funk ger
ingen ro. Den hjärtknipande ’Holding On’ med söderns hetta och influenser
ingraverade visar dock att man alltid hittar det man letar efter, även om man
denna gång fick gräva något djupare.

Thomas Claesson

Joe Nolan ”Goodbye Cinderella” (Rootsy/Warner)

Denne 21-årige kanadensare har en röst som smyger sig sakta på. Den är inte stark men den fastnar och det är svårt att fokusera på den tidning som skulle läsas samtidigt som Goodbye Cinderella spelas.

Låtarna tassar sig fram i en loj släpig laidback lunk. Men det småsvänger skönt. Det kan vara talking-blues, country, modern folkmusik eller bara en snygg ballad. Allt har en inneboende kvalité och varm känsla som man sveps in i vare sig man vill eller inte.

Sedan blir det inte sämre av att tillsammans med Joe Nolan i studion finns pianisten Spooner Oldham, Colin Linden på gitarr och Charlie Mc Coys munspel. Dessa studiolegender bäddar perfekt för Joes röst och det som imponerar är
samspelet på detta album. För ett album är det. Ett album som hänger och håller ihop musikaliskt till en enhet.
Tio starka sköna låtar på trettioåtta minuter.

Bengt Berglind

The Delta Saints “The Delta Saints” (Dixiefrog/Border)

The Delta Saints härstammar egentligen från Louisiana, men de är numera baserade i Nashville! Men trots Nashvillekopplingen så spelar de inte Nashville-country, utan istället tung bluesbaserad rock med mycket soul. Det man närmare serverar på menyn är en intressant blandning av deltablues, rock och soul med ett bastant groove och frenetiska munspelsslingor!

Själva marknadsför de sin musik som Swamp Blues från Nashville och man skriver bl.a. följande om sin musik: ”The Delta Saints put together Blues, Swamp music, revisited Southern Rock and Funk. They have a strong energy and it seems that they represents quite well a new generation able to bear the torch of bands such as The Allman Brothers or Black Crowes”.

Albumet ”The Delta Saints” är på sätt och vis gruppens fullängdsdebut, trots att det egentligen bara är det bara en sammanslagning av de två tidigare utgivna EP-skivorna: ”Pray On” (minus en låt) samt ”A Bird Called Angola”.

Gillar man tung bluesrock, ibland nästan på gränsen till hårdrock, med mycket bluesgitarr och munspel – ja då är detta något för dig!

Tyvärr så märks det att albumet är ett hopkok av två EP-skivor, för det spretar lite väl mycket och den musikaliska riktningen känns ibland lite vilsen! På något vis så går det också att höra att man har klistrat ihop två olika inspelningssessioner, två olika musikprocesser, två olika skapelser, två olika halvor, till en och samma helhet!  Den musikaliska limskarven lyser tyvärr igenom när man lyssnar på detta som en och samma helhet!

Men kan man bara hitta en naturlig musikalisk stabilitet gällande låtar och dess framförande, så kommer nog The Delta Saints låta höra om sig i framtiden! För potentialen finns ju och tung blues, samt hård bluesrock är trots allt en intressant musikalisk inriktning! För mer info om gruppen och deras musik – se även deras hemsida.

Jag ger denna skapelse, trots dess brister, spretighet och bitvis ojämn kvalité, ändå ett godkänt betyg!

Roger Skoog