nyaskivor.se

Royal Southern Brotherhood ”Don’t Look Back” (Ruf/Border)  
Banditos ”Banditos” (Bloodshot/Border) 

Det många av oss kallar sydstatsrock har alltid legat bra till i mina öron sedan Allman Brothers och Lynyrd Skynyrds storhetsdagar. Än i dag dyker det upp band som hakat på sydstatståget och håller ångan uppe.
RSB har kommit till sitt tredje album och i och med detta har de bytt ut sina två gitarrister. Detta påverkar inte gruppens sound som fortfarande har bluesen, funken och rockmusiken som sina tre stabila grundstenar. Första delen av Don’t Look Back bygger tryggt på denna grund , även om titellåten smyger in en banjo och lättar upp den rocktyngda ljudbilden. Bandet borde vara en utmärkt liveakt och lär dyka upp på Sweden Rock senare i år.
I den senare delen av detta album händer något som gör att det hela lyfter ett par pinnhål och kanske lämnar sydstatsfåran men inte svänget i musiken.
Jag stannar gärna upp och lyssnar på balladen Better Half med snygga stämmor, Santanainfluerade Pezi, blåstyngda They Don’t Make…, lättflytande Come Hell… och avslutande tillbakalutade Anchor Me. En starkt bidragande orsak är Cyril Nevilles vokala förmåga. I hans röst finns känslan, traditionen och viljan. Sedan är RSB ett band, sammansvetsat, habilt och genuint.

Detsamma kan man inte säga om ungtupparna i Banditos, som på omslaget till sitt debutalbum ser ut som ett reklaminslag för hela sydstatsrockeran. Här finns inte bleusen och soulen som grundstenar, utan Banditos flörtar mer med ingredienser från countryn, banjo bl a. På en bar eller sylta en helgkväll skulle säkert detta band förhöja stämningen för stunden. Men i mina öron skramlar det lite tomt när de rockar loss. Får de lite mer rutin och ett par hundra gigs innanför stetsonhatten så kanske de på sikt kan närma sig Royal Southern Brotherhoods tyngd och klass.

Bengt Berglind

Eric Bibb ”Blues People” (Dixiefrog/Border)

För ett antal år sedan gav mig Eric Bibb en alldeles underbar blusig luciaupplevelse i Östra Ämterviks kyrka utanför Karlstad. Hans varma, mjuka och elastiska röst plus ett följsamt gitarrspel var något som jag och många andra i publiken tog med oss ut i vintermörkret.

I dag är Eric Bibb en mycket produktiv musiker. För inte så länge sedan kom en tredelad cd-samling från hans långa karriär. Nu är det dags igen med ett hyllningsalbum till Martin Luther King och en turné uppkallad efter hans välkända tal , I Have A Dream.

På Blues People har Eric bjudit in massor av musikaliska vänner, som Ruthie Foster, Taj Mahal och Blind Boys of Alabama. Några av dessa medverkar också på turné genom Europa under denna månad.

Musiken på albumet är starkt bluesorienterad. Men i mina öron blir den något för salongsanpassad, för bra, för snygg. Det är ingen bluesmusik som rycker tag och vrider om i bröstet och når sällan hjärttrakten. Inte heller får den foten att stampa loss.

På andra delen av albumet blir det något bättre då Bibb flirtar mer med soul, folk och gospel.

För mig är detta ett mellanalbum med en musiker som helst ska upplevas live. Då funkar Erics Bibbs bluesorienterade musik med stor sannolikhet bättre än här.

Bengt Berglind

Joe Bonamassa ”Different shades of blue” (Mascot/Provogue/Warner)

Öronen spetsas när Bonamassa rivstartar sitt nya album med Jimi Hendrix’
stenkross ’Hey Baby (New Rising Sun)’ som på bara en minut och 20 sekunder
avslöjar vad som komma skall. Bonamassa hinner få upp ett avsevärt tempo med sin
Triumph när han med luften fylld av årgångsmusik flyger fram över saltöknen i
Utah.

Det finns ingen anledning att be om ursäkt för att det har dröjt två år sedan
förra soloskivan (Driving Towards The Daylight). Häremellan har ju samarbetet
med Beth Hart förgyllt livet högst anmärkningsvärt. Influenser härifrån strålar
också ut över denna skiva i form av blåsarrangemang som värmer upp inte minst
’Love Ain’t A Love Song’.

Den talangfulla sångsmeden Bonamassa utforskar med sina nycklar de yttre
gränserna för bluesen samt klangfärgerna som har format gengren. Han har med
lite hjälp från ett par trogna medarbetare skrivit allt material – förutom
introt – själv.

Bonamassas vidsträckta attraktion framträder distinkt i ’Oh Beautiful’ där
skjutjärnsriff blandas med skönsång toppat med en kosmisk brygga där man via
vintergatan ledsagas till ett brutalt gitarrsolo. Väg det mot den pianoledda
balladen ’Never Give All Your Heart’ och plötsligt framträder alla nyanser av
blått.

Att leva efter mottot ’I Gave Up Everthing for you, ’Cept The Blues’ är något
som så många som möjligt borde anmoda, för det gör jag. Roten till all blues
finns här serverad som en öppen källkod med glimten i ögat. Bonamassa öppnar
hjärtat i sina texter och ’Get Back My Tomorrow’ är inget undantag. I
kombination med favoritgitarren Gibson Les Paul Standard från 1959 ger det ett
förhållande som knappast någon annan kan uppbringa.

I kraft av min ställning som Djävulens advokat är min bedömning att det är
aningen för många trumpetstötar här och där, men då tillhör jag också den mycket
gamla skolan som förordar 3-mannaband. Det är likväl ingen tvekan om att
Bonamassa är och förblir en levande legend ända tills den dagen han faller ifrån
och då kommer gravstenen att ha följande inskription.

Here lies Joe Bonamassa. The bullshit has ended.

Thomas Claesson

Kultfakta: Bonamassa använde nitton olika gitarrer av märkena Gibson, Fender,
Martin och Grammer i årgångar från 1932 till 1970 under inspelningen. Det visar
dels att en gitarr är minst arton för lite och dels att det egentligen inte
behövde tillverkas några gitarrer efter 1970.

Bernie Marsden ”Shine” (Mascot/Provogue/Warner)

De som aldrig har sett gitarrhjälten Bernie Marsdens namn på ett skivomslag kan
sluta läsa redan här. Vi andra minns honom med glädje för hans medverkan i bl.a.
Whitesnake och UFO. När andan har fallit på har även soloplattor släppts och som
av en tillfällighet damp ’Shine’ ner i brevlådan härförleden.

Alla gillar Bonamassa, så även Marsden. Båda har en stil rotad i blues rock men
inte begränsad till den. Samspelet mellan dem på titelspåret är därför en
självklarhet, som mynnar ut i ett sound som om Deep Purple knackade Doobie
Brothers på axeln.

David Coverdale hjälper till att höja humöret genom en omarbetad tolkning av
Whitesnakes ’Trouble’. Ursprungligen från 1978, men den känns förvånansvärt ny
och fräsch. En angenäm déjà vu effekt som tar tid att smälta.

Efter ett par präktiga magplask i form av ‘Walk Away’ och ‘Who Do We Think We
Are?’ (AOR kontra schlagerpop modell radio) rätar skutan upp sig igen och på
fördäck syns folk dansa till ’Kinda Wish She Would’ som är en riktig ’barefoot
stomper’. En högtidsstund som kan flerfaldigas bara genom att sätta spelaren på
repetition.

Sedan är det full fart framåt när Cherry Lee Mewis tar tag i mikrofonen med ett
handfast grepp och avkunnar den förstärkta bluesdräparen ’Bad Blood’. Det kan
mycket väl vara hon som omnämns när den ljuvliga ’Ladyfriend’ omfamnar mig. Jag
hoppas det.

Trots ett par plumpar – som borde ha rättats till med ett överdraget tunt
streck, en signatur och en stämpel – så ger jag en fyra i betyg. För när allt
kommer omkring måste man om inte annat ge mannen som en gång i tiden skrev ’Here
I Go Again’ en hel del respekt även om han är född i Buckingham UK.

”An’ here I go again on my own
Goin’ down the only road I’ve ever known
Like a hobo I was born to walk alone”

Thomas Claesson

Tom Petty ”Hypnotic Eye” (Warner)

Tom Pettys allseende öga blickar med Saurons intensitet ut över nejden.
Fyrskenet sveper kritiskt över ett område som sträcker sig över sex tidzoner
från Washington D.C. i öst till Hawaii O-five i väst. Det hypnotiska ögat håller
oss med undertryckande kraft fogliga och behärskade ända tills sanningen blir
uppenbar.

Som auktoriserad berättare av såväl romanser som tragedier tar sig Petty an
samhällets väl och ve. Behovet av att lätta på sinnet, i ett land där det finns
så fantastiskt framgångsrika människor i kombination med en hoper otroligt
korkade personer, är inte svårt att förstå. Som en man av full vigör framför den
sanna rebellen Petty sina skildringar med energi och känsla som i sin tur är
direkt återkopplade till hans egen ungdomliga vitalitet.

Albumets textrader har andemening av att frukta det värsta, hoppas på det bästa
och ibland ha en smula tur. Detta sammantaget med att sångerna är insvepta i
arrangemang och melodislingor där varje ton är vägd på en guldvåg gör att denna
skiva är lika oemotståndlig som debutskivan ’Tom Petty & The Heartbreakers’ som
härstammar från tidräkningens begynnelse.

Alla de elva låtarna har var och en sin egen charm. Den inledande ’American
Dream Plan B’ forcerar den imaginära grinden i sin strävan att få optimistiska
tonåringar att lyckas i livet trots allt mer minskade möjligheter. Ackompanjerat
av en knastrande effektpedal – placerad någonstans i en förort – som stöter ut
skitiga kraftackord drivs kampen vidare i möjligheternas land.

I ’All You Can Carry’ sjunger Petty om ett splittrat Amerika som är på väg att
gå upp i rök. Elaka bluesriff leder metaforen in i refrängen, som med finess
klargör att det är bäst att lägga det förflutna bakom sig.

Allt medan albumet fortskrider och sanningen blir allt svårare att acceptera
lindrar Petty armodet genom att röra sig i ett komfortabelt musikterritorium. I
’Power Drunk’ ges en förvirrade vision av hur korrupt auktoritet leder till
ondskefullt beteende. Indränkt i en kvav tonsäker miljö från söderns träskmarker
blir melodin svår att motstå.
.
Trettioåtta års väntan är slutligen över. Petty – varför tog det så lång tid att
kläcka ur sig ’Shadow People’? Med inramade robusta vibrationer hämtade från 70-
talets pålitliga barstolsblues ger den skrämmande avslutningen en tankeställare.
En skakande sång om hur till synes pålitliga människor har förlorat sin
medkänsla. De finns överallt, de kanske till och med ser ut som dig själv, men
de pratar inte som du.

Petty har rockens mest avspända karriär. Han är trogen sina rötter och sviktar
aldrig i sina visioner. Han utlovade ett rakryggat rockalbum. Han höll sitt
löfte. ’Hypnotic Eye’ blev hans bevis.

Thomas Claesson

Luke Winslow-King ”Everlasting Arms” (Bloodshot/Border)

En helt ny trevlig musikalisk bekantskap med rötterna i New Orleans är absolut Luke Winslow King.

Nu vet jag inte om man ska använda ordet trevlig i recensionssammanhang. Istället kanske ord som cool, hardstuff, proggresivt och heavy är mer rätt. Men nu är det så denna gång att musiken på LWK.s andra album Everlasting Armes är trevlig att umgås med. Den vaggar in lyssnaren i ett harmoniskt ombonat lugn och samtidigt svänger musiken så att foten vippar harmoniskt med.

Musiken är starkt New Orleansinspirerad med inslag av blues, gospel och dixielandjazz. Den flyter på och är lätt att ta till sig. Luke sjunger avslappnat och skönt albumet i genom, ibland i duett med sin fru. Eftersom jag är svag för duetter åker mungiporna upp någon centimeter till då rösterna blandas på ett skönt sätt som i Wanton Way Of Loving. Blåsinpassen i New Orelansstilen är många och kryddar musiken lite extra, kolla in Home Blues, Cadillac Slim och Levee Man.

Detta är musik som till exempel Eric Clapton också återvänt till på sina senare utgåvor. Så Luke Winlow King är i gott sällskap. Gillar du denna mix av svängig blues, gospel, folkmusik och lite dixie så kolla in Luke Winslow King, här matchar han Slowhand med den äran.

Bengt Berglind

Johnny Winter ”Step Back” (Megaforce/Border)

Det blev ingen sista vinter för Johnny. Det var ju inte så länge sedan han vandrade vidare till sin blueshimmel någon gång i juli. Det var inte så länge sedan han gästade Karlstad och de som var på plats då vittnade om en bluesgigant som var i dålig fysisk form. Livets hårda musikerskola hade satt djupa spår och sår i Johnny på mer än ett sätt.

Step Back är hans sista nyinspelade album som nyss har släppts. På detta gästas han av  supergitarrister som Eric Clapton, Billy Gibbons, Leslie West, Brian Setzer och Joe Bonamassa. Visst liras det en massa blueslicks till tusen, men vi har hört det förut. Det är en av bluesmusikens hörnstenar, men också en av dess kvarnstenar att ständigt bära med sig. Fortfarande sjunger den gode Johnny kraftfullt, och med en härlig bluesfeeling. Inledande Unchain My Heart lånar en del arrangemangs-idéer från Ray Charles och Joe Cockers versioner, men svänger så det räcker.

Sen kommer en radda blueslåtar som inte är lika intressanta på skiva, kanske live. Killing Floor är alltid en bra låt, både här och med Electric Flag. Instrumentala Okie, Dokie, Stomp är en höjdare som svänger och lyfter ur sitt bluesformat till en riktig partyklösare. Nu ska jag ta chansen att tjata om att blues ska vara live, så ni inte tror att jag är en rabiat blueshatare. Förövrigt så gillas den sista John Mayallplattan fortfarande så den spelas till och från. På detta det sista Winteralbumet räcker det för min del med fyra till fem spår ett tag framåt när hösten och bluesen möts.

Bengt Berglind

Neal Schon ”So U” (Frontiers/Playground)

Efter att i många herrans år varit på resande fot med Journey provar än en gång
gitarristen Neal Schon sina egna vingar. Vid sin sida har han bassisten Marco
Mendoza som senast var synlig på Sweden Stage under Black Star Riders spelning
på Sweden Rock Festival för ett par år sedan. På en pall strax bakom dem sitter
ytterliggare en Journey-bekant som lystrar till det klingande namnet Deen
Castronovo.

Alla tre bidrar med låtskrivandet och de släpper loss sina röster med de icke
att förglömma inbakade demoniska undertonerna i släptåg. Den inledande åkturen
med ’Take A Ride’ undviker med nöd och näppe den värsta snårskogen. Den virriga
om än bluesiga sången följer inte helt den snitslade stigen, mycket tack vare
sin frånvaro av tydlig melodi och än mindre av refräng.

Titelspåret ’So U’ snirklar sig runt med sina knepigt instuckna poem i hela nio
minuter utan att egentligen komma någon vart. Det var väl ändå inte så en wah-
wah pedal skulle användas. Det stampas ordentligt i jordkällaren under den
intensiva akten ’Shelter’. Här anmodas det att ta betäckning. Inte minst för de
ihållande gitarr-salvorna som får fundamentet att skälva. Det klart bästa spåret
i följe med rockdängan ’Serenity’ som är lätt att ta åt sig.

Jodå, till de mest inbitna Journey-fansen finns också en godbit. Den teatrala
’Love Finds A Way’ lär inte göra någon besviken på det planet. I skarp kontrast
till den instrumentala ’Exotica’ som med sitt jazz fusion-tema leder Neal Schons
flyguppvisning allt för nära solen med lätt brända vingar som följd.

Thomas Claesson

Beth Hart & Joe Bonamassa ”Live in Amsterdam” 2CD (Mascot/Provogue)

Med två lovordade studioskivor i kappsäcken var steget upp på scenen någonstans
i Amsterdam inte så särdeles stort. Konstellationen Hart/Bonamassas bejublade
föreställning hade för en stund gjort att publiken glömt de stillastående
väderkvarnarna och distrikten med de röda ljusen strax utanför. Nu tvärtom
alldeles betagna av stundens allvar, vilket hade till följd att det emellanåt
klapprade friskt med de handmålade trätofflorna.

Den tuffa men allestädes bedårande Beth Hart bördig från Los Angeles lindar för
en stund den blyge engelsmannen Bonamassa runt sitt lillfinger som spunnet
socker runt en pinne. Två artister med en utstrålning som är få förunnat. Beth
med sin förföriska röst och Joe med sin magiska gitarr sammanfogade av ett band
med en blåssektion som förenar det bästa av de två världarna.

’Live In Amsterdam’ bidrar med ett utsökt urval av blues, soul och rock n’ roll.
I skattkistan plockar jag oavkortat upp Etta James’ ’Sinner’s Prayer’ som har
förmågan att ge den energikick som varar hela föreställningen ut. ’Baddest
Blues’ är en annan höjdpunkt på skivan, för att inte tala om ’Someday After A
While (You’ll Be Sorry)’ där Bonamassa som omväxling tar en svängom med
mikrofonen. BB King: se hit och begrunda. CD1 slutar tyvärr här.

Beth och Joe fortsätter att utforska den oöverskådliga sångboken i akt två och
skakar abrupt fram den sprudlande ’Well, Well’ ur rockärmen. ’See Saw’ tar vid
och rockar på med frenesi och pondus där Harts kärnfulla stämma hamnar i full
batalj med Bonamassas smattrande gitarr. Utmaningen ’I’d Rather Go Blind’
tillför slutligen den fullbordade känslan av styrka till materialet.

Bortsett från några inslag av swingjazz, rockabilly och gospel så är den här
liveskivan klart tilltalande. Till den mognare publiken, som har varit med förr,
rekommenderas den starkt och varför inte rentav prova DVD:n. Vad är väl bättre
än direkt ögonkontakt med två så karismatiska artister?

Thomas Claesson

Fotnot: Finns även på DVD och BlueRay

Eric Bibb ”In 50 Songs” (Dixiefrog/Border)

På en trio i cdutgåva samlar Eric Bibb ihop 50 sånger som han brukar framföra i olika sammanhang. Blues, folkmusik och en aning gospel om man ska sammanfatta i korthet. Eric Bibb som ständigt turnerar världen över och för några år sedan gjorde en luciakväll oförglömlig i Va Ämterviks kyrka med känligt gitarrspel och en röst som värmde långt ut i den decembernatten.
Han har förmåga att anpassa sin röst till just det musikstycke han just då framför. Allt från Sam Cookes ljusa mjuka vibrato till en gammal bluesfarbrors härjade röst från bluesdeltat i amerikanska södern. Till detta lägger Eric Bibb ett gitarrspel som är ytterst följsamt och passande.
Bland dessa femtio Bibblåtar finns det en hög välkända alster, som Goin Down Slow i duett med Taj Mahal , Wayfaring Stranger och Drinkin’ Gourd.
50 sånger sköna att ha till hands när så kallade sommarplågor och annat musikotyg fyller radions vågor. Fly då till Eric Bibbs musikvärld och bli god och avkopplad igen.

Bengt Berglind