nyaskivor.se

Joseph Parsons ”Empire Bridges” (Rootsy/Warner)

På förra albumet vilade en domedagsstämning som inte gjorde någon glad. Det var inte meningen heller. Nu är läget annorlunda på nya americanaalbumet Empire Bridges
Rösten är densamma, fortfarande med en allvarsam ton någonstans mellan engelska Richard Hawley och en för dagen positiv Nick Cave.
Det som gör att man återvänder gång på gång till Joseph Parsons denna gång är den utmejslade melodikänslan och de välfyllda arrangemangen med körer, stråkar och en och annan ostyrig gitarr.
Här samsas det småsnuviga sättet att sjunga med det lite mer storvuliga sångsättet, som någon gång gränsar till en crooner.
Det finns också en värme och storslagen mänsklig känsla i musiken som bidrar till att hela albumet bildar en enhet. Inte en samling slarvigt ihopfösta låtar utan just ett album. Händer inte ofta. Men när det väl händer kan det låta som här på Empire Bridges.

Bengt Berglind

Canyon Ryde ”Free To Be” (Freedom Feat/Border)

Vänner och kamrater av den ibland utdöda genren countryrock. Det finns hopp och hjälp att få. Här och nu.

Dyker det upp något band som det här kallas det ofta för americana. Men för mig okända Canyon Ryde lirar countryrock och inget annat. Sången är country och popinfluerad och gitarrspelet håller högsta pop och rock klass, även om volymen är på fem eller sex istället för elva.
Detta band och musikkollektiv som bildades 2011 leds av Phil Lively-Musters. Här också den utmärkte singer/songwritern Peter Bruntell och som sidekick vid denna inspelning Gary Louris från Jayhawks. Man behöver inte tvivla på att kunskapen och känslan finns för denna genre.
På denna tripp i countryrocklandet är sadlarna och stövlarna blanka, solnedgången perfekt Hollywoodformad och inte ett damm eller sandkorn i sikte. Men låtarna är starka i sin form och växer så småningom, där de rullar fram i ett skönt avkopplande mediumtempo.
Arrangemangen och instrumenteringen är glasklar men när ljudbilden är förhållandevis låg gäller det att vara vaken så man inte missar en underskön orgelslinga eller ett snyggt pianopålägg. För att inte tala om alla gitarrfigurer som bubblar upp här och var.
Så är du vän av nämnda Jayhawks och Beachwood Sparks eller västkustpop/rock med countryinfluenser, så följ med på en Canyon Ryde.

Bengt Berglind

Lake Street Dive ”Bad Self Portraits” (Signature Sounds/Border)

Om du tar ett indieband som aldrig har kollat in den klassiska soulmusiken från sextio- och sjuttiotalet. Helt plötsligt har någon av medlemmarna varit på musikloppis och handlat på sig en plastkasse med soulplattor. I replokalen har bandet samlats för att skriva nya låtar och spelar igenom soulkassens innehåll.
Det som händer nu är att bandet har hittat sitt framtida sound och det som brukar kallas blue- eyed- soul blir en lightvariant av detsamma.
Det vimlar av lånade hookar och influenser från Tamala Motown och Staxperioden.
Basspelet, blåsfigurer körinpass och hackande kompgitarrer, allt är lånat.
Men det som gör att det inte fallerar och kör rakt ner i orkesterdiket är att allt görs med en nyfikenhet och spelglädje som bitvis är sprudlande.
Lake Street Dives vokalister försöker heller inte härma soulens mästersångare utan sjunger med sina charmiga indiepopröster.
Lake Street Dive har skapat ett kreativt och charmigt bygge av soulmusikens legobitar.

Bengt Berglind

Tia McGraff ”Break These Chains” (Bandana/Hemifrån)

Kanadensiskan Tia McGraff släpper sitt femte album, vilket väl är ganska så typiskt för singer-/songwritergenren. När hon efter de två första spåren lämnar det Melissa Hornska svårmodet, hon låter ganska likt Melissa där, börjar det låta riktigt bra och mera som Australienskan Kasey Chambers.

Det är en vackert arrangerad skiva som inte är allt för överproducerad. Att man sedan dessutom slipper steel-gitarren gör att det känns riktigt behagligt. Rekommenderas.

Låtar att nämna är huvudspåret Break Thei Chains, Saints And Angels och förstås Between The Bed And The Door.

Börje Holmén

Tips: Lyssna gärna igenom hennes tidigare alster på Spotify.

No Sinner ”Boo hoo hoo” (Mascot/Provogue/Warner)

Från den vackra staden Vancouver långt där borta i väster lyses himlen upp av

ett sken som inte har varit synligt på år och dag. Det Rhythm & Blues influerade
bandet No Sinner anländer nämligen med sitt debutalbum direkt hämtat från
uppenbarelseboken kapitel 21 verserna 1-27 och det, ta mig tusan, bara någon
millisekund innan jag hade gett upp hoppet.

Uppbackad av den flyhänte gitarristen Eric Campell och en rytmsektion som skulle
kunna vara handplockad från Atlanta Rhythm Section uppvisar ’the leading lady’
Colleen Rennison ett om än starkare företräde än det hon stoltserar med på
skivomslaget. Hennes sångröst sänder de facto chockvågor som landar som en
förfinad reinkarnation av Janis Joplin.

Det utmanande överlämnandet av de nio spåren som pendlar mellan rock, blues och
soul ger ett obändigt intryck som är svårt att lägga band på. Den behagliga
känslan består vare sig man lyssnar på den sårbart spinnande ’Love Is A Madness’
eller den rykande ’Runnin’’ där en Ortoped bör uppsökas om inte högerfoten går
igång.

Det omtumlande titelspåret ’Boo Hoo Hoo’ vrider och vänder med byggstenar
formade i en acceptabel rockabilly anda, vilket får den svenska upplagan Top
Cats insatser att framstå som en samling stenstoder slumpvis placerade på
gårdsplanen.

Den uppsluppna ’Devil On My Back’ briljerar med en anmärkningsvärd tung känsla
av ärbarhet medan den råbarkade ’Work Song’ flyter omkring planlöst tills ett
bultande klimax når bortom all ära och redlighet.

Med en röst som inte bara kramar dig tills du tappar andan utan förmodligen
också gör att du förlorar delar av förståndet avslutas skivan med den
vidsträckta ’September Moon’, som lämnar självlysande strimmor av älvglans efter
sig.

Gå ut på marknaden, köp ’Boo Hoo Hoo’ till ett fast pris, luta dig tillbaka och
njut av värdetillväxtens ljuva sötma. Albumet har visserligen alldeles för kort
speltid, men det här är ett band värt att investera i. Det här är framtiden. Om
några år kommer miss Rennison att tjäna som förebild för andra.

Thomas Claesson

Drive-by Truckers ”English oceans” (ATO/Border)

Drive-by Truckers (DBT) borde i dagsläget vara ett välkänt och etablerat namn i alla musikälskares vokabulär, tyvärr tror jag inte riktigt att så är fallet. Med ett nu stort gäng av skivor bakom sig, har de alltid levererat sitt eget sound som enbart kännetecknar DBT. Från början av sin karriär var de som en mix av alternativ-country, grunge och southern rock men har genom åren utvecklat sitt sound att nu även innefatta smaksättningar av soul och något som skulle kunna beskrivas som en referens och influens av Lambchop (ett annat alternativ-country band som även de har ett eget särpräglat sound). Men liksom alltid tidigare låter DBT just som enbart DBT, nästan som det vore en egen musikgenre. Mycket tackvare den säregna rösten som Patterson Hood fogar över. En röst som känns totalt unik och oskolad med ett sound som är klagande melankoliskt på ett nästan androgynt sätt. Detta gör att man antingen hatar eller älskar man Drive-by Truckers. DBT’s andra röst, som bemöter lyssnaren på ungefär hälften av låtarna, är nästan lika säregen den. Mannen bakom den mörkare rösten är Mike Cooley som ger DBT ett något varmare och mer laidback framtoning, utan för den delen glömma bort den något jagande känslan som alltid finns i DBT’s musik och texter. Dessa herrar är som den amerikanska söderns svar på Lennon/McCartney. En duo som släpper ifrån sig den ena dunderlåten efter den andra. Som sagt så älskar eller hatar man antagligen DBT, jag har svårt att se någon som lämnas totalt oberörd av deras musik.

Lika säregen som DBT’s musik och sångare är deras omslag, i likhet med Iron Maiden som alltid pryder sina omslag med besten Eddie pryder DBT sina omslag med enkelt målade bilder som ska föreställa platser från den amerikanska södern. Omslagen som kan kännetecknas simpla förmedlar väldigt ofta en jagande känsla samtidigt som de både lyser av värme och på samma gång värker av kyla.

Med så många väldigt bra skivor i bagaget (de som jag främst vill belysa här och nu är Southern Rock Opera och Decoration Day som har betytt mest för mig) är det alltid intressant att se hur Drive-by Truckers följer upp föregående skiva. Den här gången följer man upp 2011 års så här i efterhand något intetsägande ”Go-Go Boots” med skivan ”English Oceans” som just nu känns som en av bandets bättre på senaste perioden av skivutgivningar. ”English Oceans” är både sammanhållande och spretig i sina låtar, vilket gör den både spännande och intressant. Låtarnas bredd gör att det sällan blir tråkigt att lyssna på skivan fler gånger.

Tendensen att skriva texter som upplevs som filmiska (vilket de var som bäst på i början av 2000-talet)i typiskt Springsteen-maner är fortfarande kvar och en naturlig del av DBT’s musikskapande, men inte lika tydlig och uppenbar som under tidigare skivor. Vilket både kan ses som positivt och negativt men som jag upplever mest som positivt eftersom det gör skivan mer sprakande och varierande.

Jag skulle kunna vara väldigt långrandig här och skriva vad jag tycker om varje låt på skivan, men jag ska bespara er på det och avslutar med att säga att det här en väldigt bra skiva.

Lars Svantesson

Neneh Cherry ”Blank Project” (Warner)

Inledningen är magnifikt minimalistisk. Över en gles slagverksmatta svävar Nenehs röst med en klartänkt säkerhet och skönhet. Arton år har vi fått vänta på ett nytt soloalbum, jazzutflykterna med Cirkus och The Thing har visserligen fungerat mycket bra. Blank Projekt är ett samarbete med producenten Kirean Hadben. I vanliga fall och med en annan sångerska skulle jag nog inte låna ut mina ibland för traditionella musiköron till den ljudpark som hela tiden är i ständig rörelse vid sidan av Nenehs självklara röst. Det spelar ingen roll om det bjuds på brutalgitarrer i metallfabriken eller finstämd elektronika. Det är hennes röst som tar oss med på denna fantastiska voyage. Det är mörkt, hårt, spännande, vackert, sprött och begåvat så jag tror inte mina numera väl utträngda country/pop/jazzöron.

Jag erkänner med rätta att jag har slösat med de högsta betygen i år i denna spalt. Men nu är det oundvikligt, så jag plussar på till en stor och glasklar sexa.

Bengt Berglind

Millpond Moon ”Broke In Brooklyn” (Tikopia/Hemifrån)

När jag på nytt återvänder till skivfloden och musikforsen så fiskar jag efter nya bekantskaper. Jag fiskar aldrig i ”the mainstream” för den är alldeles för smal, grund och förutsägbar. Denna gång fick jag glädjande nog napp.

Man har hunnit med att lyssna på en hel del musik genom åren men jag är alltid nyfiken på vad musikerna kan göra med de olika genrerna och här har denna duo lyckats med att ta countryn vidare till något så intressant att det känns som en helt ny country.

Om det finns något liknande att jämföra med skulle det vara Buddy & Julie Miller när de är som bäst, för bra låter det både på sången och även arrangemanget fungerar utmärkt.
Skall man nämna några särskilda låtar så tycker jag Life Is A Ride och Haywire är värda att belysa lite extra.
Det som drar ner betyget från en fempoängare är den instrumentala Tikopia och den slätstrukna versionen av Blowin’ In The Wind på en i övrigt mycket bra skiva.

Börje Holmén

Damien Jurado ”Brothers and sisters of the eternal son” (Secretly Canadian/Border)

Hans namn har jag stött på tidigare i glansiga musikmagasin men inte tagit mig an.
Sen är det en vansinnig tur att jag gör det nu för det här kommer att bli ett av årets album. Det kanske är att sticka ut hakan i onödan men jag är tämligen säker.
Damien Jurado och producenten Richard Swift bygger upp en drömsk ljudbild som bjuder på beståndsdelarna psykedelica, singer-songwriter pop och vemod så det står härliga till.
På denna magiska ljudmatta glider Damiens röst runt ibland klar som en vårbäck, ibland lätt förvrängd men ständigt i rörelse som en albatross, seglande på musikaliska uppvindar.
Ska vi plocka fram referenser så är det som när Nick Drake möter Fleet Foxes .
I över hälften av låttitlarna på albumet finns ordet silver med. Silver Donna, Silver Malcom och Silver Kathrine med flera. Man kan ju undra vad detta betyder eller om det är brist på fantasi.
Som tur är finns fantasin och uppfinningsrikedomen i komponerandet och produktionen och det räcker långt, mycket långt.
Damien Jurado är årets stora överraskning för mig. Det kommer mer snart,- Doug Paisley.
Musikåret 2014 börjar bra!

Bengt Berglind

Eleni Mandell ”Let’s fly a kite” (Yeproc/Border) 

Eddi Reader ”Vagabond” (Reveal/Border)  

Att slå ihop två album kanske i någons öga är ett lättvindigt sätt att slippa skriva två recensioner.
Det kan så vara men i dessa två fall så är det lite underligt att två så närbesläktade album av två kvinnliga artister som inte är de mest kända ramlar ner just nu i halvmörka februari.
Musiken som dominerar dessa båda utmärkta album är kanske lite gammaldags .
Både Eleni och Eddi hämtar inspiration och ljudbild från folkmusiken, här vimlar det av instrument som vi inte hör så ofta i dagens musikutbud. Klarinetter som drillar, mandoliner och dragspel rullar runt och ger en varm och genommänsklig ljudbild.
När det jazzar till sig är det fyrtio- och femtiotal som dominerar, småsvängigt och kul.
Eddi Reader som har England och Irland i musikbagen lätt folkmusikinspirerat. Eleni Mandell från USA har en del countryfeeling men också popmusiken i bagaget.

Det här är vuxenmusik för en söndagsmorgon eller sommarkväll, och tyvärr ingen musik som kommer att nå ut eftersom det inte kommer att ligga på någon spellista i någon radio.
Att det finns en publik råder ingen tvekan om men de kommer inte att få veta om dessa båda njutbara vuxna kvinnliga vokalister och musiker. För nu är det mellotider som kväver allt annat.

Bengt Berglind