nyaskivor.se

Jesse Dayton ”The Revealer” (Blue Elan/Hemifrån)

Jesse Daytons karriär startade och tog fart på åttiotalet när han spelade på en klubb i Beaumont, Texas. I publiken satt Clifford Antone och han gav Jesse en inbjudan att komma till Austin och spela på Anton. Clifford var den som upptäckte Stevie Ray och Jimmie Vaughan, Doyle Brahall Sr och Jr och nästan alla andra gitarrister från Austin. Jesse har spelat på Waylon Jennings skivor och på Willie Nelsons men även på Johnny Cash. Jesses första soloskiva kom 1995, Racin Cain. Jesse har precis avslutat en turné ombord på ”The Outlaw Country Cruse” tillsammans med bl a Lucinda Williams och Steve Earle.

Jesse blandar friskt mellan country och rock med ett ganska annorlunda gitarrspel och hans sångstil låter ibland som John Hiatt och ibland som Delbert McClinton men oftast som Ken ”Omar” Dykes och hans Omar and The Howlers. Omar drar ju åt blues/rock medan Jesse drar åt country/rock. Skivan genomsyras av en livfull berättarglädje med täta texter vilket gör den till en glad upplevelse.

Låtar att börja med: Eatin’ Crow and Drinkin Sand’, ’Take out The Trash’ och ’Daddy Was a Badass’.

Börje Holmén

Peter LeMarc ”Den tunna tråden” (RCA/Sony)

Jag hade en gång i tiden en flickvän som var väldigt inne på Peter LeMarc, vilket – av flera anledningar – skapade något slags motstånd inom mig när det gällde honom. Men på senare år, när jag hört någon av hans låtar då och då på radion, har jag mer och mer börjat uppskatta hans grejor. Många av hans större låtar börjar ju kännas som evergreens med nästan amerikansk tyngd och dignitet. (Så är det minsann inte med alla svenska artister.)

Peter LeMarc är helt enkelt en väldigt fin låtskrivare. Men också en själfull sångare, med rötterna rotade i inte minst soul. Frågan är om han inte är den bäste vi har i landet överhuvudtaget när det kommer till svensk blue eyed soul? Jag tycker det i alla fall. Han har för mig på vissa sätt börjat bli lite som en slags hemmasnickrad nordisk Van Morrison. Något jag menar som en rejäl komplimang.

Nya skivan Den tunna tråden är fantastiskt bra. Kanske som helhet den bästa LeMarc har gjort. Egna tunga erfarenheter i det privata livet har format skivan och låtmaterialet, förmodligen också skapat ett konstnärligt behov att producera ytterligare ett album fastän det kanske inte var tänkt att bli ett till. Men det var i alla fall rätt tänkt att göra en platta till. För mig har den här skivan blivit en vän på en gång. Den fångar något i tidsandan. Den fångar också något privat och samtidigt allmängiltigt. Den fångar även en sinnesstämning som väldigt mycket harmonierar med säsongen just nu. Den tunna tråden är musik på riktigt och en motpol till mycket annat som fladdrar förbi i våra bubblor. Och detta känns när man lyssnar.

Lyssna på: ”Osynligt bläck”, ”Den tunna tråden”.

Henric Ahlgren

Aaron Neville ”Apache” (Tell it/Border)

Han har rösten man genast känner igen. Det finns ingen tvekan. Vibratot, det relativt höga tonläget. Under en lång rad år var han den tongivande vokalisten i klassiska soul- och funkgruppen Neville Brothers. Numera har bröderna tyvärr lagt ner gruppen vad jag vet.
Vid sidan av Neville Brothers har Aaron under åren spelat in en radda soloalbum. Han har också varit gästsångare lite överallt, bland annat som duettpartner till Linda Ronstadt. Hans tidigare soloalbum har aldrig fallit mig på läppen. De har varit något överarbetade arrangemangsmässigt. Sången, känslan och vibratot har funnits där, men finns inte låtarna.
Apache är bättre på ett flertal sätt. Denna gång har Aaron Neville lierat sig med musiker och producenten från soulkollektivet Daptones, ni vet gänget bakom Amy Winehouse när det begav sig. Arrangemangen är av lätt soul- och funkkaraktär och passar Aarons röst som handsken. När han sedan lägger det berömda vibratot på hyllan och sjunger mer rakt på låter det utomordentligt bra. Kolla in Be Your Man och Stompig Ground med flera.
Är du sugen på utmärkt New Orleansmättad funk och soul med Neville Brothers så kolla gärna in Yellow Moon och Brother’s Keepers.

Bengt Berglind

Van Morrison ”Keep me singing” (Caroline/Universal)

Van Morrison (f.1945) – den ultimate mästaren av blue eyed soul, i djup mening – har kommit ut med sitt 36:e studiosoloalbum (den sammantagna produktionen med liveskivor och andra projekt är inte lätt att hålla ordning på längre). Denne nordirländske keltiske musikaliska shaman med rötterna i jazz, rythm and blues, blues, irländsk folkmusik, soul och rock – som sedan slutet av 60-talet oförtrutet och egensinnigt byggt upp sitt epitet som ”Van the Man” med sin säregna nisch inom populärmusiken – den stil som han själv kallar: ”The Caledonian Soul”. Denne man vars 2:a studioalbum ”Astral Weeks” från 1968 idag räknas som ett av de allra viktigaste i musikhistorien.

Själv har jag haft flera av mina absolut starkaste musikaliska upplevelser överhuvudtaget med just Van Morrisons musik – där jag några gånger nästan försatts i ett hypnotisk tranceliknande tillstånd, inträtt i en annan mera drömlik dimension. Det är något väldigt speciellt med Morrison. Det är som om han med sin röst har förmågan att sammanföra den magiska världen och vår – frambesvärja de högre krafterna. Ja, det finns något närmast transcendalt andligt i det hela. Både när det kommer till den musikaliska energin och vibrationerna såväl som när det handlar om tematiken i låttexter och låttitlar.

Det genuina andliga sökandet är som en underliggande löpande tråd, själva bevekelsegrunden för hela artisteriet och konstnärskapet. Inte minst änglar är ett återkommande tema, Morrison har något nästan swedenborgianskt över sig såtillvida. Det talas inte om det fullt ut, men Van the Man är vår främste mystiker inom den etablerade högsta internationella musikparnassen – en helare och själavårdare för oss andra dödliga, trots sin omtalade butterhet (eller kanske just därför?). Själfullheten och den okonstlade kompromisslösa innerligheten är också ett signum för Morrisons sångröst. Den andliga mystiska aspekten göms i rösten.

Nya plattan ”Keep Me Singing” bjuder inte på några revolutionerande överraskningar. Utan det handlar om kontinuerlig klass och kvalitet med fötterna grundade i det musikaliska arvet och de stilenliga inspirationskällorna. Den utomvärldsliga känslan är intakt och skivan genomsyras också en hel del av en lågmäld och tillbakalutad begrundande stämning – som får mig att tänka på Morrisons bästa andligt orienterade album från 1980-talet. Med andra ord är det här ett av Morrisons trevligare skivsläpp på ett bra tag. Perfekt att värma sig vid och hämta kraft av lite i det vintermörker som nu börjat sänka sig på allvar över oss (kanske också i metaforisk mening).

Lyssna på: ”Keep Me Singing”, ”Holy Guardian Angel”.

Henric Ahlgren

Cool Ghouls ”Animal Races” (Melodic/Border)

Ett nytt fräscht amerikanskt gitarrgäng som bygger sin musik på tidigare byggstenar från pop- och rockhistorien. Detta är ju inget nytt på något sätt och hundratals band kommer att göra på samma sätt. Cool Chouls bygger sin musik på en lätt psykedelisk grund, rak melodiös popmusik med rötterna i Byrdstraditionen. Dessutom väver de in countryingredienser i sina låtar.

Vidare har Cool Ghouls förmågan att plocka ihop bra låtar, där ofta sången ligger i stämmor eller unisont á la Byrds- igen. Långa instrumenta passager som inledningen till Time Capsule lyfter den lätt psykedeliska känslan till högre höjder.

I de mer countryinfluerade låtarna som Days ligger också ett envetet piano i kompet som gör att låten fyller och lyfter.

Det här är inget märkvärdigt på något sätt, men förbenat bra popmusik som i dag inte får någon som helst utrymme i media bland alla dator- och rapnissar. Är du intresserad av gitarrpop, bra  korta låtar och lite influenser från förr så kolla in Animal Races.

Bengt Berglind

Robert Pehrsson’s Humbucker ”Long way to the light” (High Roller Records/Sound Pollution)

Korta och snärtiga rocklåtar. Träffsäkra fotstamparriff och svängiga gitarrsolon á la sjuttiotalets gitarrhjältar; tänk en inte lika hafsig variant av Ace Frehleys (ex-Kiss) bästa stunder.
Japp, det är alltså hård rock i nostalgisk tappning vi har att göra med. Ett proffsigt hantverk med störtskön fingertoppskänsla och stor kärlek till genren.
Något för alla som är svaga för Imperial State Electric, The Hellacopters melodiösare stunder, större delen av Kiss sjuttiotal och… Listan kan göras oändligt lång! Men det handlar verkligen inte om rena plagiat, nej då. Robert vet bättre. Han har helt enkelt, liksom på föregångaren, lånat lite här och där i sjuttiotalsmusikfloran och toppat med en rejäl portion av sig själv.
Skivans starkaste vapen är nämligen sexsträngsmästaren själv; Robert spelar med en sådan glöd att varenda soloton känns i kroppen.
Sånginsatserna är klart bra och passar alldeles utmärkt för ändamålet. Men emellanåt kan jag ändå inte låta bli att tänka på hur fantastiskt slutresultatet antagligen hade varit med Paul Stanleys röst (innan den tog slut).
Trumspelet är som en rockigare variant av Peter Criss (ex-Kiss) men av basen hörs ärligt talat inte så mycket.
Bästa låten är utan tvekan smått Thin Lizzy-doftande Distant bound, som fastnar som det effektivaste av klister.
En petig granskning under den största av luppar resulterar i ett litet minus; att inte alla låtar har en refräng som fastnar.
30 minuters musik är ibland allt som behövs. Long way to the light ger mersmak – och träningsvärk i vaderna efter allt fotstampande.

Magnus Bergström

Leonard Cohen ”You want it darker” (Columbia/Sony)

Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur. Samtidigt har en annan också äldre nordamerikansk ikonisk bard kommit ut med sitt fjortonde studioalbum – 82-årig Leonard Cohen med ”You Want It Darker”.

Faktum är att Cohens tre senaste album – där ”Old Ideas” (2012) och ”Popular Problems” (2014) också ingår – tillhör (utan att ha gjort extra mycket väsen av sig) de starkaste och mest relevanta plattorna i hela Cohens produktion. Mannen är i skivväg lika skärpt som någonsin. Och då kom första skivan 1967…

Den här senaste trilogin på äldre dagar är så jäkla bra på ett sätt som gör att man närmast tyst begrundar det hela nickande för sig själv. Håller det lite som en hemlighet. De har en mäktighet – trots sin stillsamma lakoniska musikaliska stil och form – som gör att man kan bli överväldigad och ibland välja att ta dem i mindre doser. Som riktigt god mörk choklad. Eller fin lagrad whiskey, om man så vill.

Alla plattorna är lågmälda vackra kontemplationer över livet av en man med viss levnadserfarenhet och utan dömande inställning och blick. Musiken är närmast sakralt grundad, med botten i stillsam gospel och avskalad blues och blir till tidlösa men också högst samtida eklektiska hymner i dataåldern om existensens obönhörliga villkor. Det finns ingen trötthet här, utan pigga och vakna ögon utifrån den gamla mannens illusionslösa betraktelser och perspektiv.

”You Want It Darker” låter mycket som de två förra albumen, men har ytterligare en än mer ”nattlig” känsla – låtarna är en slags klassiska nocturnes för 2000-talet. Detta är osminkad andäktig skönhet i musikalisk tappning. Med både yta och genuint innehåll.

Lyssna på: ”You Want It Darker”, ”If I Didn’t Have Your Love”.

Henric Ahlgren

Bonnie Bishop ”Ain’t Who I Was” (Thirty Tigers/Border)

Aldrig har väl utbudet på kvinnliga röster inom singer/songwriter varit så stort som nu. Det fullkomligt väller fram brudar som skriver och gör sin egen musik. Som vanligt är det svårt att hitta russinen i kakan, men skam den som ger sig. I år har jag hittat Margot Price och hennes debutcountyalbum som kom i våras.

Nu verkar det vara dags igen med Bonnie Bishops nya album. Hon har alla Texasinfluenser i rösten. Det spelar ingen roll om det är ballader eller snabbare låtar, eller om det är soul, blues och country. Hennes musik och röst är fylld av alla dessa ingredienser och resultatet är förbluffande skönt och svängigt.

Bonnie Bishop låter lite grand som en yngre version av Bonnie Raitt, med lite av samma soultwang i rösten. I sammanhanget kan vi meddela att den yngre Bonnie har försett den äldre med  låtmaterial.

Albumets inledning Mercy är knäckande skön och sätter en soulig prägel på hela albumet som är fyllt av riktigt bra låtar. Som om inte det vore nog så omger sig Bonnie Bishop med en mindre grupp musiker som kan sina blues- och countrysoulrötter. Och som inte det vore nog ligger det ofta en B3 hammondorgel och glittrar saligt i grundkompet.

Saligheten är nära, det är femman också, men det får räcka med 4,99 denna gång.

Bengt Berglind

Randall Bramblett ‎”Devil Music” (New West/Border)

Hur många av er känner till Randall Bramblett, hand upp! Jaha, det var några i alla fall. Då är vi ett litet antal med ovanligt god smak. För er andra i korthet. Randall Bramblett är sångare, saxofonist och keyboardist från södra staterna. Spelat har han gjort med  Allman Brothers och Sea Level, plus en lång radda soloalbum som jag aldrig har sett röken av i Svedala.

Som du kanske förstått vid det här laget är jag svag för den här mannen och hans musik. Ingredienserna är en mix av blue-eyed soul, funk, blues och lite svampfeeling. Sjunger gör Randall med  innerlig känsla och äkthet. Sen småsvänger det mesta på ett lite småtrögt sätt. Men i detta sammanhanget är trögt ett positivt uttryck. Hans medmusikanter i studion har samma feeling som Randall. De vet när det ska sitta som en musikalisk enhet, när allt ska passa ihop.

Devil Music är inte modern musik på något sätt. Blåsarren verkar ibland hämtade från tidig rock and roll, som i Reptile Women och Bottom Of The Ocean. Enda gången musiken blir lite avvaktande och sökande är i Angel Child. Men det funkar också. Gästar på albumet gör bland annat Chuck Levell, Derek Truck och Mark Knopfler.

Så vän av sydstatsrock, soul eller funk, eller bara gillar bra musik – kolla in Devil Music med Randall Bramblett i god form.

Bengt Berglind

Reckless Kelly ”Sunset Motel” (No big deal/Border)

Efter tjugo långa år i musikbranschen är det nu dags för Reckless Kelly med ett nytt album. De spelar countryrock, men med mer betoning på rock än country. Ingen steelgitarr, fiol eller banjo finns med i ljudbilden. Här härskar gitarren i olika varianter tillsammans med orgel, bas, trummor och sång. När detta veteranband höjer tempot så får de till ett Stonesliknade groove som funkar skönt. Men här på nya albumet drar de ofta ner på tempot och plockar fram de akustiska gitarrerna, ibland med orgel och lite stråkar. Detta fungerar bäst när det finns en klar melodi med i sammanhanget. Så är det inte alltid på Sunset Motel. Det andra är att sången är trygg och säker hela vägen men har inga dimensioner som lyfter en låt.
Ändå gillar jag detta band för att jag vet vad jag får hela vägen och skivan är skön att lägga på när det ska lagas mat eller läsas tidning i soffan. Reckless Kelly är ett band som jag aldrig har sett en recension på. Det kanske inte är så konstigt då countryrock är en utdöende gren i musikhistorien. Men än sadlar vi inte av, tack vare Reckless Kelly, Blue R0deo och några till….

Bengt Berglind