nyaskivor.se

GEFF ”Land Of The Free” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Den nya svenska ”stjärngruppen” (ett slitet uttryck som används i skivbolagets pressrelease) GEFF skivdebuterar med ”Land Of The Free”. Gruppen består av: Göran Edman (sång), Ralf Jedestedt (gitarr), Mats Olausson (keyboards), Per Stadin (bas) och Anders Johansson (trummor).

Pigga ”Xtacy” utmärker sig med snygga keyboardslingor á la 80-tal och bra sång av Göran. Men redan i andra låten byter bandet stil med den lite tyngre ”Fruits Of Life” där gitarrerna hörs mer och låten kryddas dessutom med snygg stämsång i refrängen. Men låten är lite för lång för sitt eget bästa. Dessvärre är tredje låten ”Living Generation” en ganska seg historia och här tappar skivan fart, vilket håller i sig i några låtar. Bra då att ordningen återtälls med balladen ”Mr. Cain”. Med inlevelsefull sång av Göran balanserar den på rätt sida av ”smörighetsgränsen” och innehåller också ett mycket läckert gitarrsolo. En låt som också är värd att nämnas är snabba ”Crusaders” med en härlig keyboardslinga som dominerar versen. Göran sjunger här lite aggressivare och det är ett lyckat grepp (kanske något att använda sig av mer i framtiden?). Skivan avslutas med ganska trista ”Innervations” som har en refräng som upprepas om och om igen = tjatigt. Det hjälper inte att refrängen består av visdomsorden ”music makes the world go round”…

Slutsats: bandmedlemmarna levererar precis vad som förväntas i en snygg och polerad produktion och för den som söker efter ett nytt Talisman (Marcel Jacob R.I.P.) med lite mer variation så bör GEFF kollas upp. Och den som lyssnar närmare på gitarrspelet kan utan tvekan höra att det var på tiden att låtskrivaren och gitarristen Ralf Jedestedt fick göra sin skivdebut.

Magnus Bergström

Gotthard ”Need to believe” (Nuclear Blast/Warner)

På sin meritlista har Gotthard bland annat elva skivor, en officiell låt för de Schweiziska olympierna och många turnéer (med bland annat två konserter på Sweden Rock Festival). Det kan omedelbart konstateras att ”Need To Believe” inte är en ny ”Lipservice” (kanonskivan som är måttstocken för Gotthard) men det är utan tvekan ett gott hantverk.

Starka singellåten ”Shangri-La” har en refräng som fastnar direkt och inleder alltså skivan på ett bra sätt. ”Need To Believe” visar upp ett Gotthard i toppform i denna melodiösa hårdrocksdänga med klös. Gitarrdrivna ”Break Away” är en annan goding, där refrängen för ovanlighetens skull är låtens svagaste del eftersom den bitvis är lite väl schlagerliknande. Och det finns knappast något fan av melodiös hårdrock som kan sitta stilla till dom snygga gitarrslingorna och den lättsjungna refrängen i ”I Know, You Know”. ”Tears To Cry” är en blandning av power ballad och hårdrockigare tongångar toppade med stämningsfulla stråkar och känslofull sång av Steve Lee.

För den som är sugen på fest rekommenderas skivan som stämningshöjare tack vare de ”glada” melodierna och lättsjungna refrängerna. Schweizarna har en hög lägstanivå och trots att de allra största (alp)topparna lyser med sin frånvaro blir slutbetyget bra eftersom ingen låt känns som utfyllnad; Gotthard = kvalitet. Och att bandet har lagt två av de bästa låtarna sist på skivan ger stilpoäng.

Magnus Bergström

Lynch Mob ”Smoke And Mirrors” (Frontiers/BAM)

 Release: 16/9

Alltså, lika bra att göra en sak klar direkt; det som många av skivans låtar saknar i originalitet kompenseras av George Lynchs inspirerade gitarrspel.
De övriga musikerna går sannerligen inte heller av för hackor: Oni Logan (sång), Marco Mendoza (bas, ex-Whitesnake, ex-Ted Nugent, ex-Thin Lizzy med flera) och Scott Coogan (trummor, Ace Frehley, ex-Brides of Destruction). Oni gör comeback i bandet efter att ha hoppat av efter den utmärkta debutplattan ”Wicked Sensation” (vars musikaliska höjder ”Smoke And Mirrors” inte kan matcha).

På nya skivan bjuds lyssnaren på en dryg timmes svängig hårdrock med rötterna i 70-talet uppblandat med en del 80-talsinfluenser. De låtar som sticker ut lite extra är ”Smoke And Mirrors”, ”We Will Remain” och överraskande nog bonuslåten ”Mansions In The Sky”. Större delen av betyget ovan utdelas för gitarrspelet, eftersom låtarna har svårt att fastna trots många genomlyssningar. Utan att ha sett Lynch Mob live så är jag säker på att de gör sig bättre live än på skiva, vilket betyder att om de kommer till våra breddgrader så är det bara att köpa en biljett.

Magnus Bergström

Daughtry ”Leave this town” (RCA/Sony Music)

Chris Daughtry är killen som kom fyra i amerikanska Idol och på många sätt öppnade dörren för den tyngre rocken i amerikansk mainstream TV och radio. Jag har följt Chris och hans band DAUGHTRY ända sedan debutskivan kom för drygt 3 år sedan och jag har verkligen gillat det jag hört. Karln har en grym röst samt en riktig fingertoppskänsla för att skriva kioskvältar-hits.

Jag satt verkligen och höll tummarna att ”Leave this town” skulle hålla måttet då mina förväntningar var högt ställda. Som tur var blev jag inte det minsta besviken. Vilken kalasplatta! Här bjuds på samma tunga radiovänliga rock som på första given. Dock känns allt mer sammansvetsat, lite tightare, lite tyngre, ja lite bättre helt enkelt. De enda som kan mäta sig i just den här typen av amerikansk rock är nog Nickelback, men jag undrar om dom inte får sig en smäll på fingrarna med den här plattan. Jag tror dock inte det råder någon rivalitet mellan banden då sångaren i Nickelback, Chad Krueger, medverkat som låtskrivare på låten ”No Surprise”.

Av de 12 spåren skulle man utan problem kunna plocka ut ett helt gäng möjliga hitsinglar. Låtsnickrandet är verkligen inget som lämnats åt slumpen; kvalitet rakt igenom. Låtarna är som gjorda för de stora arenorna eller för att spelas tokhögt i en nedcabbad bil. Ett par klockrena ballader finns med på skivan och jag gissar att de kommer spelas flitigt i både svensk och utländsk radio inom kort.

Jag har otroligt svårt att plocka ut några särskilda guldkorn på den här skivan, då i mina öron de flesta låtarna är guldklimpar. Måste jag välja en favorit får det nog bli ”Every time you turn around”.

För en person som inte uppskattar den här typen av amerikansk bredbent rock kanske mitt toppbetyg kan verka lite väl generöst. Men det struntar jag i – jag älskar den här plattan!

Anders Larsson

U.D.O. ”Dominator” (AFM/Sound Pollution)

Inga stora överraskningar när U.D.O. levererar traditionell metal

Inledande ”The Bogeyman” fortsätter den fina U.D.O.-traditionen med starka öppningslåtar. Därefter tar titelspåret ”Dominator” vid och även i det fallet presterar bandet som förväntat.
Första singeln ”Infected” är en snabb låt med snygg körsång i refrängen och tankarna går till Accept kryddat med det mer moderna U.D.O.-soundet.
Ett annat guldkorn är ”Stillness Of Time” med en ovanligt lång speltid för att vara U.D.O. och inte en sekund känns överflödig.
Melodiösa ”Devil’s Rendezvous” har en refräng som slår det mesta och det går inte att sitta stilla till låtens härliga rytm. Att de lagt en så bra låt i slutet av skivan är förvånande men den passar perfekt efter ”Stillness Of Time” så jag klagar inte. Om låten är ”smörig”? Ja, och det fungerar bra som kontrast till skivans övriga metallåtar. Och vi får än en gång bevis på att Udo Dirkschneiders speciella röst passar bra även till lugna låtar.
Undantaget nyss nämnda ”Devil’s Rendezvous” låter det mesta som förväntat och det är både ett minus (bristen på variation) och ett plus (man vet vad man får).
En ny skiva med U.D.O. betyder metal på traditionellt sätt, så för den som tycker om den stilen är det bara att inhandla ”Dominator” utan att tveka.
Och att skivan ”bara” innehåller tio låtar är enbart positivt för det innebär att eventuella utfyllnadslåtar lyser med sin frånvaro.

Magnus Bergström

Ava Inferi ”Blood Of Bacchus” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Att den på pappret märkliga symbiosen portugisisk fado och doom metal funkar vet vi sen tidigare: Blood of Bacchus är Ava Inferis tredje albumsläpp. Det är faktiskt inte så konstigt att genrerna funkar ihop med tanke på att de delar fascinationen för sorg, mörker och det ödesmättade. Det är en stark beröringspunkt och kittar liksom samman det hela på ett ganska självklart sätt.

Gruppen startades 2005 av norrmannen Rune Eriksen (tidigare Mayhem) och portugisiska fadovokalisten Carmen Simões. Samma år anslöt basisten Jaime S Ferreria och trummisen Joâo Samora. Med på Blood of Bacchus är även Nuno Roberto på gitarr. Det hela bärs dock upp av Simões suveräna sång och Eriksens känsla för bra riff och melodier. Plattan är mättad med såväl tyngd som stilla, sfäriska passager och stämningsfull melankoli. Sången är stundtals en mix av engelska och portugisiska, vilket inte är fel: det sistnämnda är nog jordens mest melodiska språk.

Mats Johansson

Shortino ”Chasing my dream” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Va? Har Coverdale släppt en ny platta? Nej, så är inte riktigt fallet men första gången jag lyssnade igenom ”Chasing my dream” så fanns det en mängd likheter mellan de två herrarna. Mannen med pipan på den här skivan heter Paul Shortino och är ingen ung-kalv i hårdrocksbranschen precis. Han har en tidigare karriär som leadsångare i band som Quit Riot, Rough Cutt, Badd Boys och nu Shortino. Han har även hunnit med att släppa skivor som soloartist.

Med sig på skivan har han en mängd rutinerade musiker från band som Jaded Heart, Mad Max och K2; och rutinen märks, det svänger och det är riktigt tight. Vad som levereras är melodiös hårdrock av hög klass. Det låter lite Whitesnake, Deep Purple och även med en touch av blues. Allt är oerhört välspelat och producenten och gitarristen Michael Voss ska ha en stor eloge för de alldeles förträffliga gitarrerna och den helgjutna ljudbilden.

Shortino bjuder på ett par riktigt tunga låtar och även ett par riktigt bra ballader och det är låten ”Promises” som jag tycker är starkast av de lugnare numren. Vad som saknas för mig är de riktigt starka låtarna, de där låtarna som för håren på armarna att ställa sig upp. Det här är absolut ingen dålig skiva, bara lite tråkig stötvis tyvärr. Allra bäst tycker jag det blir i låtar där bandet vågar ta in lite moderna influenser som loopar och syntar. Ett bra exempel på när dom gör just det är i låten ”To the Cross” och här tycker jag det blir riktigt intressant. På samma gång som de tar in det moderna är de också lite tyngre här och det gillar jag.

Ett mycket stort frågetecken lämnar Shortino dock när man av någon konstig anledning väljer att göra en cover på Bonfire’s gamla dänga ”Take my heart and run”. Absolut inget fel på den låten men Shortino kommer inte ens nära att göra den rättvisa. Tyvärr tar den bara upp plats på skivan.

Chasing my dream är mycket jämn som platta, dock tappar den ”suget” lite mot slutet av de 11 låtarna. Om jag fick önska mig något så hade det varit att Shortino vågade sticka ut lite mer, vågade vara lite mer ”moderna”. Skivan är bra men den är knappast nyskapande.

Anders Larsson

Dream Theater ”Black Clouds & Silver Linings” (Roadrunner/Bonnier Amigo)

En ny DT-skiva betyder per automatik en välljudande produkt både när det gäller produktionen och – det viktigaste – musiken, och så är också fallet (se betyget) när det gäller de sex låtarna på nya ”Black Clouds & Silver Linings”. Och eftersom varje låt är som en egen fristående musikalisk resa så följer nedan en genomgång låt för låt.

A Nightmare To Remember: Börjar i Dimmu Borgir-stil (och det låter mycket bra) men ganska omgående tar de typiska DT-melodierna över. Och det är just när bandet blandar lugnt och hårt och långsamt och snabbt som de är allra bäst, enligt mig. Kanonlåt! A Rite Of Passage: Medryckande refräng och flera snygga taktbyten utmärker denna låt som spelades live på Sweden Rock Festival där den fick ett bra mottagande av publiken. En typisk DT-låt i toppklass. Wither: En fin, ömsint ballad i klass med The Answer Lies Within (Octavarium). James LaBrie kommer bäst till sin rätt när han sjunger ”mjukt” och han gör en bra insats i den här låten. The Shattered Fortress: I och med denna låt avslutas Mike Portnoys låtserie om ”de tolv stegen mot nykterhet” och låten är full av snygga riff. Passande nog så återkommer flera melodier från de tidigare låtarna i serien (The Glass Prison, This Dying Soul, The Root Of All Evil, Repentance). Bra jobbat. The Best Of Times: Mycket gripande text om Mike Portnoys relation med sin bortgångne far. De sista tre minuterna tillhör John Petrucci helt och hållet, då han låter gitarren ”gråta” i det ena soloäventyret efter det andra. Gåshud. The Count Of Tuscany:  Enastående! Lyssnaren tas med på 19:16 minuter njutning i en svåröverträffad musikalisk resa. Ojojoj…

Jag kan inte få nog av skivan och upptäcker för varje lyssning nya intressanta detaljer. Hatten av för DT för det är mycket bra jobbat att få till ett så här starkt album efter så många år i branschen. Noterbart i övrigt är att det är värt pengarna att lägga vantarna på 3-cd-versionen där bonusen är en skiva med instrumentalversioner av alla låtar och en skiva med coverlåtar (intressanta låtval). Att jag tycker att ”Black Clouds & Silver Linings” är DT:s bästa skiva hittills behöver knappast tilläggas (men jag gör det ändå). Och med tanke på den formtopp som bandet är inne i för tillfället så är det ingen tvekan om att det blir en magisk konsert när turnépaketet ”Progressive Nation” stannar till i Stockholm i slutet av september.

Magnus Bergström

Eternal Tears of Sorrow ”Children of the Dark Waters” (Massacre/Sound Pollution)

”Åh, Dimmu Borgir!” är det första jag tänker när jag slänger på denna skiva; ändå fram tills första gitarrsolot. ”Children of Bodom!” tänker jag då.

Det här är alltså finska Eternal Tears of Sorrow, signade av Massacre Records. Första intrycket är gott, en blandning av DIMMU BORGIR, CRADLE OF FILTH och CHILDREN OF BODOM. ETS spelar en skön blandning av symfonisk black metal och gothic metal med snygga orkester-arrangemang, smäktande pianon och snabba riff. Det första som jag kom att tänka på när jag hörde sångaren var: ”Hmm, var har de hittat den här killen? Han passar inte riktigt in…”. Med andra ord så tycker jag att sångaren är lite monoton och skulle må bra av lite variation i sången. För övrigt delas micken av två sångare; Altti Veteläinen, som growlar och hanterar basen, samt Jarmo Puolakanaho som axlar den rena stämman. Risto Ruuth, som axlar rollen som lead-gitarrist, låter lite som en blandning av en yngre Timo Tolkki och en sprudlande Alexi Laiho. Typiskt finsk, med andra ord. Inget illa ment!

Min personliga favorit på den här skivan måste nog blir ”Sea of Whispers”, vilken är en juste ballad i äkta goth-stuk där tidigare nämde Puolakanaho gör en trevlig instats.

Jag gillar ETS skarpt! Är du på ett riktigt skithumör eller helt enkelt ska sitta i soffan och mysa, så finns det du letar efter på den här skivan.

Overall: Ja tack, det här gillar jag. Ett rekommenderat köp!

Peter Henningsson

 

The Mars Volta ”Octahedron” (Mercury/Universal)

Proggrock, nuprog, numetal… The Mars Volta är svåra att peta in i något av alla de fack som finns och spelar roll förresten: nya plattan är helt sonika sjukt bra och sen kan musiken få vilket epitet som helst.

Texasborna Omar Rodriguez-Lopez och Cedric Bixler-Zavalas senaste alster Octahedron är det mest återhållsamma de åstadkommit sen debuten Deloused in the Comatorium (2003) och jag är villig skriva under på att stillsamheten visar mer av deras styrka än de ibland väl pretensiösa stökambitionerna.

Inledande Since we´ve been wrong är en formidabel knock i första ronden med störtskön falsettsång och genialisk gitarr i ett arr som ekar lite Zeppelins Houses of the Holy. Just arrangemangen är låtskrivaren Rodriguez-Lopez mästargren och här kommer det till sin fulla rätt, det är inte lika skruvat som förr helt enkelt. Mer förfinat. Det är klockrent, nyskapande låtsnickeri, väl i klass med jämförelseobjektets John Paul Jones.

Av skivans åtta spår är det endast det femte, Cotopaxi, som tillåts rusa iväg till det intrikata stök som präglat tidigare plattor. Här är det annars stramare tyglar men också mer känslofyllt och suggestivt. Modigare skulle jag också vilja tillägga. Jag lutar mig tillbaka och njuter. Octahedron är så nära ett mästerverk man kan komma.

Mats Johansson