nyaskivor.se

Paradise Lost ”Faith divides us death unite” (Century Media/EMI)

Paradise Lost, bandet från Halifax i England som praktiskt taget skapade gothic metal alldeles i början av 90-talet, släpper nu albumet Death Unites Us, Faith Divides Us och bekräftar därmed den återgång mot doom och mörker man inledde i och med föregående släpp, In Requiem från 2007. PL tycks så gott som ha glömt de egna mainstreamflirtarna för några år sen och det tackar vi för.

Nya skivan är snudd på ett mästarprov i konsten att definiera dooms alla kännetecken. The All Inclusive of Doom, liksom. Tillkommer ett knippe bra låtar och vad saknas då, egentligen?
Ja, möjligen en smula nytänk. Därav tappet av den halva poängen vilket egentligen känns en smula orättvist. För handen på hjärtat, hur många band inom metalfåran förnyar sig med varje skivsläpp? Nä, just det!

Trots den jämna kvalitet som genomsyrar nya skivan förtjänar vissa insatser alldeles särskild uppmärksamhet. Nick Holmes gör bra mycket mer än ett hyggligt dagsverke i ofta kniviga växlingar mellan growl och vanlig sång, och gitarrspelet är genomgående formidabelt.
Bästa spår: alla! Den suveräna öppningslåten As Horizons End sätter dagordningen och den viker bandet inte en tum ifrån fortsättningsvis.

I november kan man se och höra PL i Malmö, Stockholm och Göteborg.

Mats Johansson

Danger Danger ”Revolve” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Danger Danger – ett av ”pudelhårdrockens” bästa band (som dock aldrig fått det stora genombrott de förtjänar) är tillbaka på ett övertygande sätt med nya skivan ”Revolve”. Höjderna på debutskivan (1989) nås inte med ”Revolve” men däremot är den – enligt undertecknad – bandets näst bästa skiva och det är ett bra betyg. Bandets styrka ligger i Ted Poleys röst och de snygga körrefrängerna. Svagheten är som så ofta är fallet med den här typen av band att det ibland blir lite för tillrättalagt. Och emellanåt är texterna lite väl klichéartade som exempelvis i balladen ”Fugitive”. Musikaliskt är det precis som Ted Poley sjunger i ”Hearts On The Highway” att det handlar om ”the same old story” och när det gäller Danger Danger fungerar det bra att det låter som förväntat. Apropå det; för den som inte har en aning om hur Danger Danger låter så kan man säga att de är som en ”tuffare” variant av Journey = det handlar om melodiös hårdrock med bra sång och bra gitarrspel i centrum.

Inledande trippeln ”That’s What I’m Talking About” (plus för sången), ”Ghost Of Love” (plus för gitarrsolot) och ”Killin’ Love” (plus för refrängen) sitter perfekt i lyssnarens öron. En annan låt som är värd att nämna är ”F.U.$” som har en kul och fräck text med glimten i ögat och sådana ”tilltag” passar DD bra. ”Dirty Mind” är en ovanligt stark avslutningslåt med en härlig melodi och typisk Danger Danger-text om kontakt med det motsatta könet. Och låten är också en välbehövlig uppryckning efter några ganska intetsägande låtar.

Slutsats; ”Revolve” är ett välkommet tillskott i skivsamlingen av ett melodiöst hårdrocksband med klass. Och jag hoppas verkligen att de kommer att dyka upp på någon scen i Sverige framöver (varför inte på någon eller några festivaler nästa år?).

Magnus Bergström

Bonafide ”Something’s Dripping” (Black Lodge/Sound Pollution)

Så sent som i somras hörde jag det här Malmöbandets nu 2 år gamla debut för första gången. Jag hade då laddat min bärbara med precis nyinköpta Chickenfoot plus några plattor jag fått från Sound Pollution. Efter lite zappande i blindo så fastnade jag vid något Black Crowes/Faces-doftande, AC/DC-riffande; med genialt enkla refränguppbyggda melodier. Aha där är min nya skiva, tänkte jag. Men låter inte Sammy Hagar lite som Chris Cornell? Jo, lite skumt var det. Men bra. Väl hemma insåg jag att de där låtarna inte alls fanns på Chickenfoots skiva utan på plattan med…Bonafide!

Bonafide har vid det här laget snurrat fler varv i spelaren än min Volvos varvräknare kan uppge på mätaren. Jag har rekommenderat alla jag känner, som åtminstone har något musikintresse, att lyssna på första plattan. Vissa skivor bara ”är” bra. Musiken liksom kryper under skinnet, man får gåshud, utan att man för den skull sett omslaget eller bandets image innan. Det kallar jag äkta musik. Då skit det samma att man kan höra en och annan AC/DC-gitarr. Vem skulle gnälla, förutom gitarren då, ifall en ny kille kunde spela som Jimi Hendrix? Då är det inte plankning – det är en hyllning. Man för arvet vidare.

Häromveckan landade ”Dirt Bound”, första smakprovet från nya albumet ”Something’s Dripping”. Fy f*n vad bra! Det var länge sedan jag satte en ny låt på repeat, på repeat. Det är precis så här en riktig Bonafide-rökare ska låta.

Pontus Snibb, bandets ovanligt begåvade sångare, gitarrist och låtskrivare är tydligt influerad av ovan nämnda band. ”Something’s Dripping” är producerad av Chips Kiesbye som bla har Hellacopters på meritlistan. Teknikern Henryk Lipp har jobbat med DAD och Thåström. Soundet har blivit fetare, nu är det mindre ”young Angus Young”-gitarrer. Det känns som om man försöker hitta en mer egen stil. Ändå saknar jag lite av det garage-enkla från debuten. ”Elvis Chapel Blues” är ett trevligt undantag som för tankarna till Sammy Hagars gamla Montrose.

Sammanfattningsvis är det här en bra platta. Den förra var jämnare som helhet men tunnare i produktionen. Den nya har å andra sidan ett mer dynamiskt sound. Ett stampa plattan i botten-tryck som i låten ”Dirt Bound” visar vad de går för, och nu längtar jag efter att få se dem live. Airbourne får ursäkta – Bonafide kan bli riktigt farliga.

I november drar bandet på Europa-turné och är åter till Sverige för några spelningar strax innan jul. Fredag! 25:e! Så vad väntar ni på? Köp – men missa inte första plattan…

Peter Dahlén

*Klicka på skivomslaget här ovan för att komma till Bonafides officiella hemsida*

Killswitch Engage ”Killswitch Engage” (Roadrunner/Bonnier Amigo)

”Never Again” startar skivan på typiskt Killswitch Engage-sätt; metalcore med sköna melodier och rakt på sak – en bra start. En personlig favorit är ”Reckoning” med både aggressiv musik och aggressiv text. Den medryckande refrängen i ”Take Me Away” hamnar också på pluskontot. Avslutande ”This Is Goodbye” visar alla bandets sidor i en och samma låt och är därmed en bra avslutning. Detta att lägga en av skivans bästa låtar som sista låt är inget som Killswitch Engage är ensamma om nuförtiden; det är ett smart grepp som allt fler använder sig av. Ett sätt att få lyssnaren sugen på mer…

Summa sumarum blir det tyvärr lite för mycket av samma vara på ”Killswitch Engage” och lite mer variation skulle sitta bra. Undertecknad hoppas på att bandet på nästa skiva lägger in något lite längre akustiskt stycke i en eller flera låtar. Eller varför inte en hel akustisk låt? Howard Jones sång passar alldeles utmärkt till ett sådant grepp. Eller något annat som bryter mönstret. Tendenser till variation finns exempelvis i ”A Light In A Darkened World” där en plötslig lugn passage ger lyssnaren möjlighet att ”andas”.

Live är ändå det element som gör bandet mest rättvisa så de som har biljetter till ”Taste Of Chaos”-turnén har verkligen något att se fram emot. Och det är bara att konstatera att Killswitch Engage – oavsett bristen på variation – spelar melodiös metalcore bäst av alla band där ute. Respekt.

Magnus Bergström

Europes ”Last Look At Eden” (Universal)

Europe någonstans eran mellan skivorna Wings of Tomorrow (1984) och The Final Countdown (1986) var ett av historiens tio främsta melodiösa hårdrockband, i min värld i alla fall. Där och då fanns den där extra hungriga magin, som sedan började förlora i kraft när gitarristen John Norum hoppade av framgångskarusellen i samband med det internationella genombrottet. Comebackplattan Start From the Dark (2004), med Norum åter i sättningen, var dock inte så himla rolig för den som hade svårt för skivans nu-metal-tendenser vilka även frodades på efterföljande Secret Society (2006).

På nya plattan Last Look At Eden tittar de hederliga 70-talsinfluenserna fram på ett helt annat sätt igen, vilket känns jätteskönt tycker jag. Här finns inte minst många Led Zeppelin-inspirerade partier, på t.ex. ”Only Young Twice” spökar riffet till Led Zeppelins ”Black Dog” och plattans titelspår har likartade pompösa stråkarrangemang och klaviaturmattor som Zeppelins opus magnum ”Kashmir”. En låt som annars seglat upp som en personlig favorit är ”No Stone Unturned” med ett snyggt proggigt keyboardavsnitt av Mic Michaeli, som sticker ut på ett härligt sätt. Keyboardfantomen Michaeli är en viktig del i Europes sound, har alltid stått för en smakfull och elegant klaviaturapproach och har fått oförtjänt lite uppmärksamhet, menar jag.

Det här är alltså kvalitativ classic rock från början till slut, även om det inte finns någon riktigt slagdänga på plattan i nivå med bandets storhetstid – balladen ”New Love In Town” är dock faktiskt inte långt ifrån. Det känns trevligt att kunna konstatera att Last Look At Eden helt klart är bästa albumet sedan Europes come back. Det här är rätta vägen för bandet att gå stilmässigt, tänker jag. Fortsätter man i de här nytända banorna blir nästa platta en riktig fullträff i helbild.

Henric Ahlgren

*Klicka på skivan så kommer du till bandets hemsida*

Stryper "Murder by pride" (Frontiers/Bonnier Amigo)

Det kristna melodiösa hårdrocksbandet Stryper splittrades 1992, men gjorde comeback med originalmedlemmarna 2005 (”Reborn”) och nu är det dags för nästa skiva; ”Murder By Pride”.

”Eclipse For The Son” startar skivan på ett bra sätt med snygg körsång redan i versen, ett ganska ovanligt och välkommet inslag. Dessvärre är refrängen inget vidare så det blir till slut bara en godkänd inledning. Då är ”4 Leaf Clover” mer lättillgänglig med en refräng som det är lätt att sjunga med i. Och för den som tycker om gitarrer så är inledningen på låten skivans rivigaste ögonblick. En annan bra låt är ”The Plan” som låter som Stryper ska låta; en bra melodi och en bra refräng kryddat med bra gitarrspel. Efter en av skivans absolut bästa låtar, den lite tyngre ”Murder By Pride” som följs av den melodiösa pärlan ”I Believe” är det dags för en handfull låtar utan något särskilt som sticker ut.

När det gäller de individuella insatserna så bidrar Michael Sweet som vanligt med sin ljusa stämma (som i längden blir aningens enformig) vilken gör sig starkast i ”I Believe” och de sockersöta balladerna ”Alive” och ”My Love My Life My Flame”. I övrigt gör musikerna det de ska med ett litet extra plus till gitarristen Oz Fox.

Slutligen en fundering; kanske lyfter låtmaterialet live? Undertecknads gissning är att bandet är högaktuellt för nästa års Sweden Rock Festival.

Magnus Bergström

Ace Frehley ”Anomaly” (Season Of Mist/Sound Pollution)

”Ace is back and he told you so”, ja det går bara inte att låta bli att använda sig av detta klassiska citat från Ace-låten ”Rock soldiers” (1987).

Men hur låter det då? Ja, man kan väl säga som så att gitarresset blandar och ger. Till exempel anser undertecknad att det är under Ace värdighet att göra en meningslös cover på ”Fox on the run” (Sweet) vilken helt och hållet saknar det ”bett” som man förväntar sig från Ace. Och att lägga den som fjärde låt på skivan är svårt att förstå då den fungerar som en rejäl bromskloss. Men de inledande två låtarna är såpass bra att de – nästan – förlåter det grova coverövertrampet. ”Foxy and free” och ”Outer space” är nämligen Ace som han ska låta och bör vara givna live på den kommande turnén. Likaså är ”Sister” en bra hårdrockslåt som har gått att höra på bootlegs sedan mitten av 90-talet (både i demo- och liveversioner) och som dammats av och fått en aningens modernare kostym. ”Genghis Khan” är en annorlunda Ace-låt med mycket melodi och är bra men i Ace-sammanhang är den ändå lite för ”snäll”. Och skivans midtempolåtar tänker jag inte ens nämna…

Instrumentala ”Space bear” ger Ace tillfälle att spela sologitarr på det sätt som bara han kan. Läckert! Och apropå instrumentala låtar; traditionsenligt avslutas skivan med ”Fractured quantum” som gör ett bra jobb när det gäller att föra arvet vidare från instrumentalföregångarna i ”Fractured”-serien.

Men skivans utropstecken är akustiska ”A little below the angels” som, förutom att den på ett ypperligt sätt visar Ace mjuka sida, innehåller följande självbiografiska textrader:
”Alcohol was a friend of mine, it almost got me dead.
I crashed some cars, got into fights. Some things I now regret.
I’ve been told I’ve got nine lives, or maybe even ten.
Now I’ve changed my ways, my sole is restored. I’m better now than then.”
Ja, att Ace har mognat textmässigt är uppenbart och det är positivt. Han har även mognat musikaliskt vilket inte alltid är lika positivt om man tänker på de svaga midtempolåtarna.

Skivan är fräscht och modernt producerad men är ändå i mina öron lite för ”snäll” då jag tycker att Ace gör sig bäst med ett lite ”ruffigare” livesound.
Och att Ace fortfarande kan leverera live hörde de svenska fansen på Sweden Rock Festival 2008. Det är bara att hoppas att han hittar till våra breddgrader igen.

Avslutningsvis; för den som mot förmodan inte vet det så har Ace varit medlem i det klassiska hårdrocksbandet Kiss (tänk att jag lyckades undvika att nämna det fram tills nu).

Magnus Bergström

Porcupine Tree "The incident" (Roadrunner/Bonnier Amigo)

Tidigare har progressiv rock/metall inte varit min pryl, direkt. Eller inte alls, för att tala klarspråk. Genesis…Rush…Yes…… NO! Thanks, but…! För mig har genren varit synonym med låtar som aldrig vill sluta trots att de borde ha gjort det för länge sen, instrumental onani och en attityd ungefär ”Pretentiös? Jag?!”. Kort sagt: jag har skytt det som gonne, pesten och svininfluensan sammanbakade. Men OK. Jag får väl krypa till korset nu då. Kapitulera. Slänga in handduken. Åtminstone i viss mån….

Porcupine Tree kommer från England, spelar progressiv rock med vissa inslag av metall och släpper 16 september sitt tionde studioalbum, en dubbel betitlad The Incident. Det är långt (förvånad någon?). Det är ett konceptalbum (fortfarande förvånad??). Men framför allt är det faktiskt bra.

I Porcupine Tree är det sångaren och gitarristen Steven Wilson som skriver de flesta låtarna som inte sällan är ganska intrikat byggda med flera tempoväxlingar och ett flertal skilda uttryck. Texterna är ofta mycket filosofiska, ibland på gränsen till psykedeliska.

Konceptet denna gång rör sig om saker och tings början och slut. Titeln The Incident skall enligt utsago syfta på en händelse, liten eller stor, som plötsligt inträffar och kanske först efteråt inser vi att den avgjort våra liv. Ett slags brytpunkt, alltså. Detta tema upptar hela första skivan, vilket inte tycks ha varit meningen från början. Projektet växte från en tänkt dryg halvtimma till att bli hela 55 minuter långt. Detta spill av kreativitet resulterade även i skiva två som är av ep-längd och där inget av spåren har med The Incident att göra. Sistnämnda är den som faller mig mest i smaken. Spår värda en särskild omnämning är den intensiva Drawing The Line och Time Flies som klockar in på 11 minuter och är något av temats nav. Steven Wilson har även producerat.

Mats Johansson

Sanction X ”The Last Day” (AOR/Sound Pollution)

The last day är detta tyska gängs debutalbum, man skulle väl kunna kalla det för klassisk melodisk hårdrock med ett ganska tungt, smått episkt sound.

Gitarristen i bandet Robby Böbel har suttit i producentstolen under denna inspelning och det låter riktigt bra även om gitarren stundtals låter lite för mycket och sväljer en stor del av ljudbilden. Det största problemet med skivan är den är lite för jämn; missförstå mig rätt. Det är varken några skyhöga toppar eller djupa dalar utan hela skivan liksom promenerar förbi ganska obemärkt i ett ständigt mellantempo. Själva framförandet har jag inget att klaga på. Det låter bra, det är välspelat men det blir stundtals lite tråkigt. Ett plus till bandets keyboardist Ben Eifert för det är när han får ta del i ljudbilden som bandet låter som bäst.

I början av skivan tyckte jag att sångaren Ebby Paduch lät riktigt bra men efter ett tag börjar jag dock att tröttna på hans pipa, han har en bra grundröst men variationen på sången är inte så stor vilket gör att iallafall jag tröttnar. Låtarna är ok men de saknar det där lilla extra som får bägaren att rinna över, någon riktig arenarefräng här och där hade inte skadat. Låtar som dock sticker ut lite ifrån mängden är inledande The calling och When fire will touch the night, men den bästa låten på plattan är Eyes of a stranger där de flörtar lite med det orientaliska och där keyborden får det hela att låta lite svulstigare. Lite bättre låtar till nästa platta och Sanction-X kan komma att bli riktigt intrsessanta men för tillfället förblir de ett band i mängden.

Henrik Mossfeldt

Black Crowes ”Before the Frost” (Silver Arrow/PlayGround)

1990 flyttade jag till min första egna lägenhet. I samma veva kom amerikanska gruppen The Black Crowes debutalbum Shake Your Money Maker ut (på Rick Rubins skivbolag Def Jam), vilket blev ett av de älskade soundtracken till mitt liv under den där perioden. På många sätt känns det som mycket länge sedan nu, på andra sätt känns det som om det var igår.

Den stora genombrottslåten från Shake Your Money Maker var en cover på Otis Reddings ”Hard to Handle” och det är också denna låt som Black Crowes fortfarande är mest känd för. Det kanske kan tyckas lite halvtrist att en grupp främst är förknippad med en coverlåt. Men i det här fallet gör det inte så mycket i mina ögon, det krävs en ovanlig musikalisk intelligens och enorm passion för att göra en cover så bra som Black Crowes gör ”Hard to Handle”. Redding är en av de stora amerikanska rösterna, men Black Crowes gjorde ändå låten till sin egen. Efter Shake Your Money Maker spelade gruppen dock in några, i mitt tycke, ojämna plattor som aldrig fångade mig och jag släppte Black Crowes ur sikte.

Stommen i Black Crowes är bröderna Chris och Rich Robinson, på sång respektive gitarr. Deras far var skivsamlare och hade en gedigen kollektion med 50- och 60-talsmusik. Det är ifrån denna samling bröderna Robinson fått sin viktigaste musikaliska näring. Detta har i sin tur utmynnat i att Black Crowes alltid låtit som en anakronism – som ett slags hippiefierade amerikanska lillebrorsor till Rolling Stones eller The Faces era tidigt 70-talet med doser av Led Zeppelin, Beatles med flera, i grunden spelar Black Crowes honky tonk-betonad bluesrock med americanarötter.

Efter studioalbumet Lions (2001) gick man inte in i inspelningsstudion förrän 2008 i och med Warpaint som blev en sorts nytändning och comeback för gruppen och även för bröderna Robinsons syskonrelation. Tiden däremellan var dock kantad med bl.a. skivbolagskrångel och bråk mellan bröderna Robinson som började glida ifrån varandra. Chris gifte sig för övrigt med skådespelerskan Kate Hudson (dotter till Goldie Hawn) och äktenskapet fick mycket uppmärksamhet i media i hemlandet, liksom skilsmässan några år senare. Trots turbulensen under de här åren turnerade dock bandet relativt regelbundet och spelade in ett par hyggliga liveskivor, en av skivorna gjordes bl.a. i en ganska lyckad konstellation med Led Zeppelins gitarrist Jimmy Page på scenen tillsammans med Black Crowes.

Nu är Black Crowes tillbaka med ytterligare ett studioalbum som är betitlat Before the Frost. Albumet består av 11 nyskrivna låtar som spelats in live inför en liten intim publik i Levon Helm studios i Woodstock. Med albumet följer en bonusplatta, Until the Freeze, som innehåller ytterligare 8 nya låtar plus en cover på Stephen Stills låt ”So Many Times” (det medföljer en kod och man kan ladda ned bonusplattan från Internet).

Before the Frost är i ärlighetens namn sisådär upphetsande att få sig till livs. I begränsade doser är musiken småskön att lyssna på, men den tenderar att bli något odynamisk om man plöjer igenom hela albumet på raken. Det finns inga riktiga höjdarlåtar som lyfter det hela eller sticker ut på allvar. Det blir tyvärr lite för segt och jammigt emellanåt. Det är synd, för det naturlyriska tecknade omslaget och titeln på albumet fick mig att tro att det nu skulle vankas subtilare, mera stämmningsfull och lyhörd musik som man skulle kunna bära med sig in i höstmörkret som lite tröst, när frosten börjar bita. Ja, något att tända ljus, dricka vin och krypa ihop under en filt till. Men så blir inte för mig, i alla fall.

Henric Ahlgren