nyaskivor.se

Steel Panther ”Feel the Steel” (Universal)

Amerikanska metalbandet Steel Panther är en slags Los Angeles-version av brittiska (och saligt nedlagda) The Darkness. Kanske var det också därför som Feel the Steel släpptes redan i juni i England, men först nu i övriga Europa.

Det här är alltså en slags parodi- eller pastischhårdrock på 1980-talets mest storvulna hårdrockexcesser. Plattan har låtar med signifikativa titlar som ”Asian Hooker” och ”Stripper Girl” och ganska många olika stilbildande 80-talbands speciella trademarks passerar här är i en i stunder smårolig och närmast satirisk kavalkad. Det skojas med bl.a. Bon Jovi, Def Leppard, Poison och Yngwie Malmsteen i denna revy. Men Van Halen- och David Lee Roth-imitationerna är smartast och mest på pricken.

Sedan får man väl själv bestämma om Steel Panther lägger tonvikten vid en kärleksfull hyllning eller framförallt är en spekulativ drift med genren. Men precis som med The Darkness är det här mer på riktigt än det rena fejkbandet Spinal Tap. Och Steel Panthers låtar har hyfsade melodier och hooks. (På den svenska scenen kan man väl se The Poodles som någon slags nordisk variant av det här.)

Dock är Steel Panther bra mycket mer övertydliga och explicita än sina brittiska föregångare The Darkness, och har helt enkelt inte alls samma finess och tongue in cheek. Det är för mycket Beavis and Butthead-nivå för att jag ska falla för det här. Steel Panther har också en väl komprimerad datadigital ljudbild som inte känns särskilt 1980-tal – och är en tung vikt i vågskålen för att det verkligen var bättre förr. (Se där, då kom jag äntligen till sist dit jag ville.)

Henric Ahlgren

Transatlantic ”The Whirlwind” (Century Media/EMI)

Supergruppen Transatlantic är tillbaks med ett nytt album efter sju långa år av ”kreativ paus”. Denna grupp består av Roine Stolt (The Flower Kings), Pete Trewavas (Marillion), Neal Morse (Ex-Spocks Beard) samt trumgurun Mike Portnoy (Dream Theater).

The Whirlwind öppnar stark med  ”Overture/Whirlwind”. Ett kapitel på 9:54 minuter vilket inleds med c:a sex och en halv minuters trevligt instrumentalt bollande, och det blir ju inte sämre när sången läggs in i mixen. Mums. Grabbarna visar ju verkligen att de kan hantera sina instrument.

Anledningen till att jag benämner låtarna som kapitel, är att skivan i sin helhet bara innehåller en låt som är 77 minuter lång, men indelad i 12 separata kapitel. Detta är ett extremt häftigt koncept, och gör verkligen att man får en helhetskänsla av skivan.

Andra kapitlet är lite av en ballad, med lätta vibbar av The Flower Kings. Första delen av tredje kapitlet har en känsla som man nästan bara får om man sitter och jammar, and I love it! Snygga harmonier, superstabila bakgrunder och snygga melodier. Fjärde kapitlet är en lite mörkare låt. Lågmäld, inte allt för mycket instrumentala utsvävningar förrän i slutet, där jag återigen hänförs av Transatlantics klassiskt episka passager som avslutas på bästa Dream Theater-manér rakt in i femte kapitlet, som så passande heter ”Out of the Night”. Femte kaptitlet är ganska pop-rockigt och känns lite som 90-talets Marillion, fast mycket modernare. Sjätte kapitlet i denna episka saga är också ganska soft, sparsmakad och smakfullt sammansatt. Vissa partier för mig nästan tillbaks till 80-talets hårspraysdoftande ballader, men bara nästan!

Halvvägs in i skivan så håller Transatlantic ett ganska jämt tempo på låtarna, väldigt mycket mid-tempo, snygga melodier och starka sångslingor.

Sjunde kapitlet, ”Evermore” öppnar med en passage som får vilken Dream Theater-diggare som helst att lyfta på ögonbrynen. Låten fortsätter i mid-tempo med klara funk-influenser i grunden. Åttonde kapitlet behåller funk-grunden, men skalar av allt lite till och kör mycket på bara bas och trummor i verserna och går sedan över, som nästan alla låtar hitintills, i lite proggigare tonarter!

Enligt Neal Morse själv så känner man knappt igen bandet i tionde kapitlet med sitt ”The Zeppelinesque sound”. Jag är beredd att hålla med, men jisses vilket låt! Näst intill alla riff i detta kapitel är dubbade med orkestersynthar, vilket gör det hela mäktigt och stort. Tionde kapitlet, ”Pieces of Heaven” är en ren transportsträcka med allmänt psykedeliska melodier, konstiga keyboards och en huvudslinga som lätt skulle kunna passa in på första banan i ”Castlevania” till Nintendo 8-bit. Riktigt ballt.

Elfte kapitlet är både det slöaste och hårdaste kapitlet på den här skivan. Efter att låten har passerat fyraminuters-strecket så byggs allt sakta upp till en kaskad av gitarrsolon, dubbla baskaggar, dubblade keyboard/gitarr-slingor och udda taktarter. Så här låter ju faktiskt Transatlantic när de är som bäst. Nu vandrar vi in i sista kapitlet: ”Dancing with Eternal Glory/Whirlwind (Reprise). Detta är faktiskt det enda kapitlet som inte riktigt känns som att det sitter ihop med resten av skivan. Spåret inleder med Nobou Uematso-inspirerat piano för att gå över i tvätt-äkta smörballad. Allting väldigt sparsmakat och inte överdrivet på något sätt. Deta hela mynnar ut i ett mäktigt avslut på skivan och lämnar mig nöjd och belåten.

Overall: Den här skivan var faktiskt riktigt bra! Inte superbländande på något sätt, och självklart är jag lite lätt partisk eftersom jag diggar samtliga medlemmars originalband, men jag tyckte nog att skivan kunde bli en aning, en väldigt liten aning, tråkig (?!) på sina ställen. MEN där är inte sagt att jag inte tyckte att den var jättebra! Gillar ni sparsmakad progressiv pop/rock/metal, så tycker jag verkligen ni ska kolla in Transatlantic – The Whirlwind.

Peter Henningsson

Sonic Syndicate ”Burn This City/Rebellion” EP (Nuclear Blast/Warner)

Första smakprovet på Sonic Syndicate med nya sångaren Nathan J. Biggs låter precis som förväntat, nämligen som en lite hårdare version av hitsingeln Jack Of Diamonds. Vilket är både på gott och ont. Gott för att det är så här vi vant oss vid att bandet låter och de gör det bra och med en ganska egen stil. Ont för att vid det här laget så förväntar jag mig att bandet ska överraska med ett eller flera nya grepp.

Om jag gissar rätt så kommer nästa fullängdare att erbjuda just något nytt eftersom en ny sångare säkerligen har givit bandet nya infallsvinklar. Och ärligt talat är det förstås logiskt att släppa en typisk Sonic Syndicate-låt som första smakprov, för att inte göra fansen oroliga. Andra låten på ep:n, Rebellion In Nightmareland, är i undertecknads öron en bättre låt med hårdare attityd – vilket klär Sonic Syndicate bra – och ett sanslöst härligt dubbeltramp. Det ska bli mycket intressant att höra nästa skiva våren 2010…

Magnus Bergström

Svartby ”Riv, Hugg och Bit” (Trollzorn/Sound Pollution)

Svartby är ett folkmetal/svartcore-band från S:t Petersburg i Ryssland som skriver alla sina texter på svenska. Medlemmarna kallar sig följande: Torhall, bas och sång. Hök, gitarr. Somna, trummor. Lindwurm, gitarr och Giftsvamp på keyboard. Lite lustigt.

Svartby är väldigt originellt på sina ställen, men ibland känns det som de drar ganska mycket åt CHILDREN OF BODOM. Tyvärr så gör de inte dessa partier så bra. Riv, Hugg och Bit är full av smakfulla melodislingor, och arrangemangen på den symfoniska delen av detta band känns väldigt DIMMU BORGIR. Detta är ju dock ett bra betyg från mig. Skivan känns relativt genomtänkt med intressanta passager och många snygga folkmusik-inspirerade partier. Ett stort plus med detta band är deras roliga texter, såsom: ”Långt skägg, mäktiga armar. Dvärgkvinnor är som snubbar”.

Overall: Jag tycker nog att Svartby är lite mer än okej. När jag först fick se omslaget till denna skiva blev jag oerhört skeptisk. Omslaget är fult, och medlemmarna är heller inte så vackra, men de kan i alla fall skriva musik. Om ni är ute efter nåt lite annorlunda och gillar musik som drar sig lite åt black/folk-hållet, tycker jag verkligen ni ska kolla in Svartby – Riv, Hugg och Bit.

Peter Henningsson

Katatonia ”Night is the new day” (Peaceville/Playground)

Framförallt soundmässigt tar grabbarna i Katatonia sin melankoliska metall ännu ett kliv framåt i och med nya skivan Night is the New day, deras åttonde i ordningen. En djup, sfärisk ljudbild tillför ytterligare en spännande dimension till deras redan så särpräglade variant av doom.

Att de kan skriva förbaskat bra låtar vet vi sen förut. Night is the New day är inget undantag. Men visst, det här är musik med otaliga ingångar och nyanser som kräver en lyssnare i full koncentration. Och rätt sinnesstämning, vill jag påstå. Svärtan och melankolin är påtaglig i Anders Nyströms intrikata, genialiska gitarrspel och hudlös i Jonas Renkses motsägelsefullt klara stämma.

Med detta släpp förtjänar bandet än mer uppmärksamhet och erkännande. Plattan växer. Och växer…. I sanning en potentiell klassiker i sin genre.

Mats Johansson

Rammstein ”Liebe ist für alle da” (Universal)

”Ich hab’ mein hertz in Heidelberg verloren”. Ja, så heter den poetiska ramsan som har suttit som fastnaglad ända sedan grundskolan. Föga anade man då att Heidelberg skulle bytas ut mot en närliggande ort vid namn Ramstein. I staden Ramstein inträffade 1988 en svår flygolycka och här hämtade gruppen Rammstein sitt namn, som i princip kan översättas till murbräcka. Det är här mitt hjärta klappar nu.

”Kärlek är till för alla”. Jovisst det är sant, speciellt om man tycker om kärlek som förmedlas via industrimetall. Rammstein’s sjätte album är deras bästa någonsin. Mångfasetterat och genuint auktoritärt sprider de sina gracer i alla genrer.

Musiken är ledsen och gotisk och deras språkval anmärkningsvärt. Det tyska språket blommar ut i full frihet.Viktigare än så är att vi pratar om en östtysk dialekt som intill murens fall (1989) var separerad och okänd för det övriga Tyskland. Detta ger ytterliggare en förhöjd styrka i de lyriska omvälvningarna. En repetition av den tyska grammatiken är kanske nödvändig men å andra sidan har väl ingen glömt de objekt som styr ackusativ och dativ?

Rammstein triumferar och arbetar upp ett scenario med het ånga och eldsprutande bazookas i den inledande ”Rammlied”. Ljudvågen som sänds ut förespråkar domedagens omedelbara närhet. Vi hänförs via påfallande starka riff in i Rammstein’s värld. Ingen armerad brandvägg kan stå emot denna attack.

”Wiener Blut” är förmodligen det mest skrämmande melodin som någonsin har skrivits (och då menar jag alla kategorier). Här väcks associationer med den grymma verkligheten. Idag är ingen oberörd av de hemskheter som föregår ute i stora världen och här hamnar man direkt in i de dunkla katakomberna där ingen vill vara. De kalla kårarna som rinner längs ryggraden vill aldrig sluta. Frågan är om inte grymheterna i den värld vi lever i ändå har kommit ikapp Rammstein’s  kontroversiella attityd som förespråkats sedan 90-talet. Verkligheten överträffar dikten.

Den mest kända titeln på skivan är ”Pussy”. Den kan anses som tramsig , klumpig och rent av provokativ men vad gör väl det. Ett så taktfast och medryckande epos är svårt att lämna oberört. Detta är enda spåret där tyskan uppblandas med engelska, men det sätter bara en humoristisk prägel på helheten. För övrigt får man gratulera de anhängare som har haft möjlighet att införskaffa den specialutgivna CD:n med metallboxen och alla dess tillbehör (hmmm….). Mycket nöje.

Det finns även ballader om än efter Rammstein’s koncept. ”Ich tu dir weh” som skapar eftertänksamhet och min favorit ”Fruhling in Paris”. En anekdot där Till Lindemann fraserar sin stämma så att även små franska ord får plats.

Att avnjuta en konsert med Rammstein hade förmodligen varit den ultimata upplevelsen. Ljudmattan, de pyrotekniska effekterna och det kraftfulla språket hade definitivt framkallat en masshypnos där det hade varit angenämt att närvara men desto svårare att kontrollera. Jag hade dock aldrig släpp iväg mina egna barn på konserten. Däremot hade jag inte tvekat en sekund att gå själv.

Angela Merkel, Michael Schumacher, Franz Beckenbauer – Lyd mitt råd. Lås in era barn. Rammstein är tillbaka och dom kan vara i en stad nära er. ”Alles verloren -Rammstein bliebt unvermeidliches da”.

Thomas Claesson

Fu Manchu ”Signs of infinite power” (Century Media/EMI)

Fu Manchu från Kalifornien tycks ha peakat 1997 med plattan The Action is go. Sen dess har de inte presterat något värt att minnas. Detta gäller tyvärr även nya Signs of Infinite Power som inkluderar ett knippe ganska korta och mycket snabba spår så gott som totalt befriade från bra melodier och utan finess och nyans i nästan alla beståndsdelar. Några undantag hittar jag: andralåten Steel Beast defeated får mig att gå igång med ett skönt riff som till skillnad mot sina motsvarigheter i övriga spår inte bara tröttsamt maler på utan har lite oväntade vändningar. Nu har ju då ett enda riff, hur fantastiskt det än är, aldrig kunna bygga ett helt studioalbum. Det andra undantaget från regeln finns i form av trummisen Scott Reeder som gör en fin insats plattan igenom med ett gediget, blytungt anslag.

Fu Manchu, som startade som ett hardcore punkband alldeles i skiftet 80-90-tal och åren därefter inhämtade en hel del från grungen, hade nog sin storhetstid under det knappa decenniet som följde. Därefter har det gått på rutin. Scott Hill på gitarr och sång är den enda kvarvarande originalmedlemmen och bör väl måhända beundras för att han envetet hänger i ännu.

Mats Johansson

Gnostic ”Engineering the Rule” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Jag blir inte direkt hänförd av GNOSTICs Tech-metal, men visst; det här är ”musiker-musik” och jag som gammal gitarrgnuggare kan hitta ganska mycket trevligt i ”Engineering the Rule”. Gnostic kör fullt ut och tappar sällan farten bland alla halsbrytande riff och bläckfisk-liknande trum-smatter. När sista spåret, ”Splinter of Change” smattrar igång känner jag direkt vibbar av ORIGIN, THE FACELESS och PESTILENCE som också är lite av jättar i just denna genre.

Mixen av skivan blir lätt grötig eftersom alla intrument försöker ”bräcka” varandra hela tiden, och tro mig, det gör de. Oerhört kompetenta musiker. Den största nackdelen med den här typen av musik, och GNOSTIC är inget undantag, är att saker och ting efter en stund uppfattas som väldigt enformigt.

Det finns annars inte mycket att säga om GNOSTIC. Är du ett fan av tokiga taktbyten, halsbrytande riff och en till synes galen vokalist, så tycker jag nog du ska inhandla ett ex av ”Engineering the Rule”.

Overall: Helt ok, men jag har hört bättre.

Peter Henningsson

Alice In Chains ”Black gives way to blue” (Virgin/EMI)

Oss imellan det här är inte så kallad glad musik. Det är heller inte ledsen musik. Den är bara helt enkelt mörk och kall.

När man går in i kaninhålet till den dunkla världen i underjorden så  förstår man varför. Där nere möts man inte av någon vit kanin, påskhare, självaste hjärter kung/dam eller ens en urbota hattmakare. Den svepande blicken fokuseras däremot gastkramande bort in bland dimmorna där den bortglömda glasburken klädd i lava och mossa, om än fri från spindelväv, uppenbarar sig i morgondimman. Att öppna på locket moturs enligt gängse term är helt förödande. Det första man ser är flugor som härstammar från 1994 (Jar of Flies). Vår historia börjar här.

Flugorna var sen länge spridda för vinden. Det var så man trodde i alla fall. Nu 15 år senare har flugorna bytt skepnad och ändrat färg från svarta till blå (Black gives way to blue). Det här var något man aldrig väntade sig. Ond bråd död har härjat i landet där droger och självförstörelse är vardagliga händelser. En frontman och tillika sångare ligger begravd bland svarta liljor och mörka täcken (Layne Staley tog sitt liv i april 2002 efter lång tids missbruk). Ett band reser sig ur askan med besvärjelser som manar till fortsatta stordåd.

I den motsatta spegelvärlden är inte alltid allting förutsägbart. Musik strömmar ut som om ingenting har hänt för övrigt. Hoppet lever kvar – tid att börja leva. ”A looking at view” – det första uppenbara beviset är så kraftfullt som detta Seattle band någonsin har varit. Den nye sångaren (William du Vall) viftar runt med oktaver sammanvävda av lyriska gitarriff  (Jerry Cantrell). Den vackraste demagogiska återblicken ”Your decision” är uppenbart en begravningspsalm med öppna akustiska ackord som visar vördnad för vännen som inte stannade på denna sidan spegeln.

Att musik är den enda sanna och rätta drogen visas med all tydlig önskvärdhet i stycken som ”Acid bubble”, ”Lesson learned” , ”Private hell” och jag höll på att säga ”You name it” som förvisso inte är en låt utan sedermera ett uttryck.

Ett band som som detta kan inte återvända tillbaks utan bara fortsätta framåt. Spelar man schack mot döden får man inte offra dam mot bonde. Om man inte är absolut säker på vinstkombinationen vill säga. Jag tror att AIC har strategin helt klar för sig.
 
Jag vänder mig runt omkring, men ser bara mig själv som i en reflektion. Jag har lyssnat på skivan så många gånger att jag känner mig som mannen i glasburken. Jag  förnimmer trolsk musik i oändlighet. Slutligen, ”When the sun rose again” framförs som ett delikat och triumfartat återtåg med stora vokala talanger i främsta linjen. Alice in Chains är tillbaka och solen går sakta upp i öster.

Thomas Claesson

Twinspirits ”The Forbidden City” (Lion Music/Border)

Andra skivan med progressiva metalbandet Twinspirits är något för dom som uppskattar låtar med mycket innehåll.

”The Forbidden City” är en ganska jämn skiva och att nämna enstaka låtar utöver andra är svårt. Men okej, inledande The Forbidden City (med många snygga tempoväxlingar) och avslutande I Am Free (som i mångt och mycket låter som Dream Theater) ramar in skivan på ett utmärkt sätt, inte minst tack vare låtlängden (båda klockar in på drygt tio minuter).
Daniele Liverani (keyboards) är mannen bakom bandet och det är han som tillsammans med Tommy Ermolli (gitarr) och Göran Nyström (sång) är dom som lyser starkast.

Den som tyckte om bandets första skiva ”The Music That Will Heal The World” (2007) kommer inte att bli besviken på det nya alstret, tvärtom. Låtarna är aningens mer genomtänkta, soundet alldeles utmärkt och alla instrument får ”sitt” utrymme i ljudbilden.
Textmässigt handlar det om en temaskiva med fokus på hur olika personligheter kan påverka varandra både positivt och negativt (obs! undertecknads tolkning).

Det är nog ingen djärv gissning att Twinspirits någon gång i framtiden kommer att turnera tillsammans med Dream Theater (som har för vana att ta med sig bra ”nykomlingar” på turné). Varför inte på nästa års ”Progressive Nation”?

Magnus Bergström