nyaskivor.se

Bert Heerink ”Better yet…” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Den flygande holländaren är ett legendariskt spökskkepp.Kaptenen Vanderdecken
skall flera gånger ha misslyckats med att runda Godahoppsudden och till sist
svurit att han skulle lyckas oavsett om Gud eller Djävulen stod emot
honom.Naturligtvis kan Gud inte tåla sådan hädelse utan dömer omedelbart
kaptenen och hans skepp att intill domens dag segla på världshaven.

Över Bert Heerink med sitt flamländska ursprung vilar också en förbannelse.Han
kommer att tillbringa resten av sin karriär i facket melodisk rock som det så
vackert heter.Hans eviga sökandet efter en perfekt ”power ballad” kommer aldrig
att lyckas.

Många är kallade men få är utvalda.Kalenderbitare och vänner av ordning kanske
drar sig till minnes Bert Heerinks tidigare grupp Vandenberg som rumsterade på
80-talet.Det var något tuffare takter på den tiden.

På den här skivan uppvisar gitarrerna stundtals lyssningsbara slingor.Tyvärr
dock alltför sällan och oftast mynnar det ut i tempoförstörande obegripliga
eurovisionschlager liknade haranger.Dessutom är skivan en s.k. ”overkill” d.v.s.
kraftigt överproducerad. 

När man då som Bert Heerink balanserar på eggen till ett Hattori Hanzo svärd
endast iklädd trikåer och ett par sockie plast, om än med förstärkta imaginära
stålhättor, men ändå otillräckliga – ja, då är man hopplöst illa ute.

På ena sidan svärdet finns melodier som ger gåshud.Forna mästerverk med
ingredienser av tro, hopp och kärlek huserar här.På den andra sidan däremot blir
det bara patetiskt, sliskigt och smörigt gränsande till outhärdligt. 
 
Det hjälper inte att man har lite lockar i nacken och därmed ett misstänkt
försök till hockeyfrilla.Domen är obeveklig.Fallet på fel sida svärdseggen rätt
ner i smörbyttan kommer plötsligt och magplasket lämnas utan pardon.

Bert Heerink får betyget två.Dels för att jag är på gott humör idag och dels för
hans finstämda röst som hjälpligt bär upp föreställningen.Den rösten kan ingen
ta ifrån honom i alla fall.

”Verdomme” Bert.Bättre kan du.

Kultfakta : Det beryktade Hattori Hanzo svärdet smiddes i Yokohama och användes
med ackuratess i filmerna Kill Bill Vol 1 och Vol 2.

Fotnot : ”Verdomme” = Förbannat.

Thomas Claesson

Bon Jovi ”The Circle” (Universal)

Först måste jag ifrågasätta två saker:

Hur kan ”We Weren’t Born To Follow” ha blivit bandets största hit under bandets 25-åriga karriär? Varför är så många recensenter – enligt undertecknad – överdrivet positiva till ”The Circle”?

Svaret på fråga ett är med största sannolikhet att den moderna människan tycker om att hjärntvättas med samma låtar om och om igen i de kommersiella kanalerna. Svaret på fråga två är med största sannolikhet att många recensenter har goda minnen från bandets glansdagar och när de nu bjuds på några låtar som visar att det fortfarande finns hopp så innebär det med automatik en positiv inställning av nostalgiska skäl.

På ”The Circle” finns tre mycket bra låtar och då syftar jag på den inledande ”W-trippeln” med ”We Weren’t Born To Follow”, ”When We Were Beautiful” och ”Work For The Working Man” (skivans bästa låt).

I övrigt handlar det i huvudsak om försök att samtidigt tilltala radiolyssnaren och den gamla fanskaran, och oftast hamnar bandet mitt emellan vilket i mina öron inte är ett bra resultat.
När bandet låter som Def Leppard och/eller Bruce Springsteen (det blir allt mer uppenbart att Jon Bon Jovi är Bruce Spingsteens största fan) pekar mina mungipor neråt. Men de gånger när bandet till viss del låter som de gjorde i mitten och slutet av 80-talet så pekar mungiporna uppåt. Och det ska sägas att det är bra gjort att göra ett så här bra försök att vara retro efter över 20 år i branschen och mer än 100 miljoner sålda album.

Betyget 2,5 får skivan för de ”W-trippeln” (se ovan) och för att de visar att det finns hopp. Så jag säger; ge skivan chansen men skruva inte upp förväntningarna utan ta den för vad det är – ett försök att återskapa en magisk period som aldrig kommer tillbaka. Personligen tror jag att nästa skiva kan bli riktigt bra, förutsatt att bandet stänger av radions mainstreamkanaler och gräver djupare i 80-talets skattkista.

Förresten; törs man hoppas på Bon Jovi live på Sweden Rock 2010? I så fall skulle jag vilja stå längst fram vid kravallstaketet, ingen tvekan om det.

Magnus Bergström

Cinderella ”Live at the Mohegan Sun” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Jag har verkligen haft ett gott öga till glam- och sleazegubbarna i Cinderella tills nu. Istället för att bjuda sina fans på något nytt material väljer de här då att släppa ännu en liveplatta. De har tidigare släppt otaliga greatest hits och liveplattor, och det här känns enbart som ett skamligt försök att klämma lite mer pengar ur sina die hard fans. Skämmes!

Det enda positiva jag kan hitta med det här släppet är låtskatten de faktiskt sitter på. Tyvärr framförs låtarna här på ett närmast ”pub-bands”-aktigt sätt. Tom Keifers röst har verkligen sett bättre dagar och på flera ställen gör han om sångmelodierna för att han ska orka sjunga dem. Ljudmässigt imponerar det inte heller, det känns tunt och mjäkigt och överlag på tok för ”brötigt”.

Anders Larsson

Vad gället betyget 1/5 så ges ettan endast på grund av gamla meriter.

Jeff Scott Soto ”One Night In Madrid” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Det melodiösa hårdrockskalaset på ”Live In Madrid” börjar med ett intro som är en kort summering av JSS karriär, med låtklipp från Yngwie Malmsteen, Talisman och Eyes med flera. Den lilla historielektionen följs av orden ”that was then this is now”. Kul grepp! Och även om skivan i huvudsak utgörs av låtar från JSS solokarriär så bjuds det självklart på ett och annat guldkorn från hans tidigare band. Något annat hade varit tjänstefel.

Hur låter det då? Jo, livekänslan är mycket bra med en publik som lever sig med i både de nya och de (alldeles för få) äldre låtarna. Om låturvalet kan sägas att det är godkänt, men nog hade det varit trevligt om några av de nyare låtarna – i synnerhet några av de lugnare låtarna som drar ner tempot – bytts ut mot ytterligare en eller flera Talisman- och Eyes-låtar.

Av de 22 låtarna (inklusive intro) är den sköna basgången och refrängen i ”Colour My XTC”, det pigga gitarrspelet och körsången i ”Eyes Of Love”, den enorma allsången i ”I’ll Be Waiting” och roliga avslutningen ”Funky Medley” skivans utropstecken. Och jag behöver knappast tillägga att Jeff Scott Soto fortfarande har en av den melodiösa hårdrockvärldens bästa sångröster.

Att betyget inte blir högre än 3 beror helt enkelt på att solomaterialet – med vissa undantag – inte håller samma klass som det han gjort med ovan nämnda band. Läge för ett sologig på svensk mark kanske? JSS med band skulle passa alldeles utmärkt på Sweden Rock Festival.

Magnus Bergström

Mean Streak ”Metal Slave” (Black Lodge/Sound Pollution)

Mean Streak är svenskar och beskriver sig själv som NWOBHM; och jag är nog beredd att hålla med på vissa punkter, där man hör tydliga influenser från tidiga IRON MAIDEN. Just andra spåret, Battle Within, har tydliga Maiden-vibbar men även en liten touch av GAMMA RAY.
Mean Streak är roliga att lyssna på. Kompetenta musiker och duktiga låtskrivare. Vill speciellt lyfta på hatten för båda gitarristerna! Mycket trevligt.

När man kommer längre in i skivan så öppnar det sig som en liten UDO-portal där Mean Streak kliver in. Jag vet inte om detta är medvetet, men UDO hade varit stolt. Helt klara tyskofil-influenser finns. Detta, likväl, mycket trevligt. I låten ”Sin City Lights” tycker jag mig höra en liten HELLOWEEN-touch på det hela.

Det finns inte så mycket mer att säga om Mean Streaks Metal Slave. Det var faktiskt riktigt intressant att höra lite kvalitativ HÅRDROCK för en gångs skull.

Overall: Mean Streak kommer i alla fall att snurra i min skivspelare. Jag gillade detta. Jag skulle nog beskriva detta mer som New Wave Of Brit-deutsch-sueco Heavy Metal. Vill ni ha bra hårdrock utan för mycket krusiduller är Mean Streak – Metal Slave helt klart något för er!

Peter Henningsson

Lita Ford ”Wicked Wonderland” (Ear/Playground)

Oj då! De mycket fräcka texterna i inledande ”Crave” får mig att höja på ögonbrynen (inget annat!) och det är svårt att tro att Lita levt på en söderhavsö i många år innan comebacken (senaste skivan ”Black” släpptes 1995). Nej, snarare känns det som att hon aldrig lämnat Hollywood och dess rock- och strippklubbar.

Självbiografiska ”Piece” med mängder av textmässiga referenser till tidigare Ford-låtar (exempelvis ”dangerous curves and a deadly kiss”) har ett skönt gung och en refräng som sitter efter första lyssningen.

Dessvärre dras skivan med en hel del ljudeffekter som Lita kunde ha struntat i, för det är när hon rockar på klassiskt vis som det låter bra. Försöken till en modernare ljudbild med diverse effekter (exempelvis i ”Scream” och ”Inside”) känns bara ansträngda. Då hjälper det inte ens med bett i texterna. Och trummaskin? Det går fetbort! Nej, det låter betydligt bättre när hon släpper fram levande trummor och riviga gitarrer som i ”Love”.

Sammantaget är det en bättre comeback än vad jag väntat mig, men tidigare nämnda ljudeffekter lämnar en fadd eftersmak.

Något som slår mig när jag lyssnar på skivan är att det går att hitta flera likheter med Madonna vilket är både positivt (attityden och sexigheten) och negativt (försöken att vara ”modern”).

Jag känner mig helt klart splittrad när det är dags att betygsätta ”Wicked Wonderland”. Men ok, det rör det sig om bra melodiös hårdrock när Lita håller sig till det hon gör bäst. Och att komma med ett såpass piggt livstecken efter alla år utanför rampljuset ger förstås ett stort plus i kanten.

Dock har jag en önskan inför framtida livekonserter i Sverige (?) och det är att bandet repar ordentligt (så att det inte låter lika otight som på årets Sweden Rock Festival).

Magnus Bergström

Ronny Munroe ”The Fire Within” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Låt mig klargöra några saker direkt:

1.     Jag gillar attityd.

2.     Jag gillar finess.

3.     Jag gillar låtar som bär.

Som du förstår är genre ointressant för mig.

Denna platta lever dock i total avsaknad av ovanstående punkter. Månen har fler spa-anläggningar än den här plattan har bra låtar. Den är proppfull med klichéer som gav mig kräkningar redan i slutet av 80-talet. Den är så dålig att jag efter ett tag längtar efter ebola, pest eller något annat betydligt mer angenämt.

Ta sången som exempel, den är uppbyggd på följande sätt: krax, krax, krax – falsett med pingstvibrato, krax, krax, krax – låg ton med lika (om möjligt) vidrigt pingstvibrato.

Nej, den här plattan är så pinsam att jag ibland får för mig (läs; hoppas) att det är Killing-gänget som är i farten, men tyvärr …

Betyget 0,5 är i överkant.

Nej, släng på ”Ton of Bricks”, Metal Churchs debut från -86. Där snackar vi …

Hasse Carlsson

Wolfmother "Cosmic Egg" (Modular/Universal)

Det doftar Led Zeppelin, Black Sabbath och Soundgarden och de kommer ända från Australien. Det är precis lagom psykedeliskt och fuzzigt för att det inte skall bli plagiat av gamla rävar som nyss ovan nämnda legender. Inte mycket är annorlunda från debuten, möjligen några medlemsbyten, musiken den består.

De fyra första låtarna ”California queen”, ”New moon rising”, ”White feather”, ”Sundial” är ett grymt starkt startfällt och nästintill hela plattan håller samma klass av klassiska rock riff. De bjuder på träffsäker rock ´n roll från start till mål ungefär som Robert Plant och Ozzy Osbourne gjorde på sin tid.

Mattias Ransfeldt

Beatallica ”Masterful Mystery Tour” (Oglio/Fontana/Border)

Varför, varför, varför har fyra gubbar från den amerikanska landsbygden startat ett band som heter Beatallica, tagit namn som Jaymz Lennfield (John Lennon + James Hetfield) och skapat låtar som I want to choke your band? Att genomlida deras album Masterful Mystery Tour är som att tvingas lyssna på Limp Bizkit’s cover av The Who’s Behind blue eyes om och om igen. Man vet att det finns fantastiska låtar som ligger till grund för musiken och texterna men allt sveps in i en pinsam dimma som skär djupa sår i musikhjärtat.

Varför tyckte Lennfield och grabbarna att det var en bra idé att blanda Beatles melodier och texter med Metallicas riff och solon?  Det är förvånande att Beatallica inte är med på listan över musik som används för att tortera fångarna på Guantánamo; de om några hade fungerat alldeles utmärkt som tortyrredskap. Jag hade gladeligen berättat allt jag visste om terrororganisationer och underliga män i skägg om alternativet hade varit Beatallica.

Det är ju dock onödigt att vara överdrivet negativ och det finns faktiskt en trevlig sida av Masterful Mystery Tour. Man kan stänga av den.

Sebastian Ferm

Hellfueled ”Emission Of Sins” (Black Lodge/Sound Pollution)

                                      Finns i butik: 27 nov

En ny Hellfueled-skiva innebär som alltid i deras fall att det gäller att acceptera att sångaren Andy låter oerhört lik – du vet det säkert redan – giganten Ozzy Osbourne (när han sjöng som bäst).

Just detta präglar låtarna enormt mycket och när det dessutom ibland dyker upp Zakk Wylde-influenser så känns det som att bandet saknar en egen profil. Tur då att bandet emellanåt blixtrar till med låtar som bryter mönstret en aning. Till exempel är ”Am I Blind?” en riktig höjdare med sköna kontraster mellan den tunga versen och melodiösa refrängen. Exempel på andra bra låtar är ”Lost Forever” med skivans bästa refräng och den instrumentala avslutningslåten ”Moving On” som inbjuder till luftgitarrspel. Men en mindre bra låt är sega och ganska enformiga ”Save Me”.

Köpvärd? Ja, för den som tycker om 70-talsdoftande tunggung (och för den som har en förkärlek till Ozzy Osbournes röst när den var som bäst).

Betyget för ”Emissions Of Sins” blir till slut en ganska stark 3:a eftersom skivan är välgjord och det svänger bra. Men eftersom skivan lider av för lite variation så kan inte betyget bli högre. Nej, det bästa Hellfueled-släppet hittills är fortfarande debuten ”Volume One” (2004) med kanonlåten ”Midnight Lady”. Och nog är bandet som bäst live…?

Avslutningsvis; stilpoäng för det coola omslaget gjort av Henke Walse/Walse Custom Design (The Hives, The Hellacopters, Danko Jones med flera).

Magnus Bergström