Spökrockare går igen

Uriah Heep ”Into the wild” (Frontiers/Cosmos) 

Uriah Heep ”Into the wild” (Frontiers/Cosmos)

betyg 3       Release: 13 april

Uriah Heep blev inte riktigt det fjärde bladet i  fyrklövern som så många innerligt hade hoppats på. Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin var i ett annat medium och det hjälpte inte hur än U.H.  knackade på pärleporten – de förblev utanför. 
 
Vid arkeologiska utgrävningar i tidernas begynnelse hittades gruppens första skiva – “Very ‘very…eavy’ Umble” – som via c-14 metoden blev tidsbestämd till anno dazumal 1970 . En jämn strid ström av skivor har sedan dess sett dagens ljus. Temat har för det mesta kretsat kring ockulta fenomen, trollkarlar, demoner och allehanda ljusskygga figurer. Till yttermera visso fanns det ljusglimtar från de tidigare utgåvorna även om kvaliteten fluktuerade betänkligt. Låtar som ‘Stealin’’, ‘Lady in Black’, ‘Sweet Lorraine’, ‘Easy livin’’ och framför allt ‘July Morning’ ger fortfarande den ögonbrynslyftning som är så uppskattad.
 
Nu är det 23:e albumet släppt och soundet känns igen även om det är ljusår från de forna glansdagarna. Någon laserslipad machete behövs heller inte. Det finns nämligen ingen spindelväven att hugga sig igenom längre. Producenten har sedan en tid hängt in sin forntida kamelhårsulster i garderoben och där utgör den ett mäkta gott sällskap till alla malkulor. Produktionen är numera kristallklar för att inte säga kliniskt ren. Ingenting har lämnats åt slumpen. Dammråttorna har för länge sedan flytt till andra grottgångar.
 
Den orgelbaserade rockmusiken har överlevt sig själv. Phil Lanzon på keyboard fångar upp det tidstypiska från 70-talet. Sångaren Bernie Shaw lyfter låtmaterialet med sin karismatiska röst. Mick Box – som den ende kvarvarande originalmedlemmen – lägger ut nödvändiga gitarriff och effektfulla solon. Bolder och Gilbrook leder rytmsektionen med hårdslående bas och trummor.

Första spåret ‘Nail On The Head’ slår inte huvudet på spiken som det var tänkt utan snarare känns det som om man här får en blå tumme. 1,5 kilos hammaren ( 3-pound sledge hammer) träffar inte riktigt där den ska. Ett tämligen sönderryckt spår med rätt så tjatig, krystad refräng.
 
Tyngdpunkten på en välbalanserad dolk ligger på mitten och likaså är tyngdpunkten med de bästa spåren placerade på skivans mittpunkt. På femte och de två följande spåren utstrålas den magi som bara härskade på 70-talet. Efter 41 år är dom äntligen redo och i ‘I’m Ready’ rockas det loss med en sådan frenesi att det kunde räcka i fyra decennier till. 
 
Ögonstenen och bästa spåret på skivan heter ‘Trail Of Diamonds’. Kantorn rullar ut orgelmattan och en akustisk gitarr med små lätta ackord bistår till en början Shaw’s melankoliska röst. Efter drygt två minuter övergår drömbilden till ett storslaget episkt verk. Nostalgifaktorn är mycket hög och strofer från Uriah Heep’s tidigare gärningar lyser igenom.
 
‘Southern Star’ är en lättsam trallande midtempo-melodi med medryckande refräng. Den kunde lätt ha tjänstgjort som förebild i allsångens tempel. Fina gitarrsolon som sticker ut från mängden droppar också in både här och där.
 
Avslutande balladen ‘Kiss Of Freedom’ är skräddarsydd för högmässan i stadskyrkan. Bernie Shaw  glider ut från sakristian högtidsklädd i broderad prästkåpa och förkunnar med ingivelse stillsamt sin trosbekännelse. Flämtandet från orgelpiporna får kandelabrarnas ljus att fladdra. Det vackra och vemodiga går hand i hand i sakta mak. 
 
Uriah Heep lär inte skrämma något barn längre, inte någon vuxen heller för den delen. Snarare kan musiken locka fram nya troende till hårdrockens altare.
 
Thomas Claesson

Tags:

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

17

05 2011

Your Comment