nyaskivor.se

In Flames ”Sounds Of A Playground Fading” (Razzia/Sony)

Lika bra att direkt ta upp det som ”alla” frågar sig: Försvann In Flames hårdare sida i och med originalgitarristen Jesper Strömblads avhopp? Nej då, enligt undertecknad låter Sounds Of A Playground Fading som en helt naturlig uppföljare till förra skivan A Sense Of Purpose, så om den uppskattades är det bara att inhandla det nya alstret utan minsta oro.

Inledande titellåten och följande Deliver Us är ganska snarlika mellantempolåtar som båda har den där typiskt omedelbart ”smittsamma” In Flames-refrängen = omöjliga att stå emot.

Önskas fart är det framför allt The Puzzle och Enter Tragedy som gäller, för de kan liknas vid en fartfylld idrottare som vill framåt till varje pris. Typ.The Attic är en stillsam ballad till stora delar besläktad med The Chosen Pessimist (A Sense Of Purpose) men når inte riktigt samma höga nivå.Efter många genomlyssningar är för min del favoritlåten – i skrivande stund – Fear Is The Weakness. En låt som ironiskt nog gick mig ganska spårlöst förbi vid de allra första lyssningarna. Men här kan man snacka om ”lurig” refräng som smyger sig på för att sedan ”äga” musikdelen av hjärnan.

Faktum är att till en början förvånades jag över att det inte finns så många melodier att fastna för på skivan. Men jag hade fel, för liksom i fallet Fear Is The Weakness så finns det smaskiga melodigodbitar att upptäcka allt eftersom.

Det ska dock sägas att det finns några svagare låtar och då tänker jag på ”standardlåtarna” Darker Times och Ropes som aldrig riktigt lyfter. Hittills kanske är bäst att tillägga…

För övrigt tycker jag att det är ett smart drag av bandet att i flera fall använda elektroniska ljud som superkorta låtintron, för på konserter sänder det genast en signal om vilken låt som är på gång = en taggad publik som har koll på läget.

Den bandmedlem som lyster starkast på skivan är Anders Fridén som får chansen att briljera med känslofylld sång i låt efter låt. Mäktigt. Samtidigt är skivan en finfin uppvisning av Björn Gelotte, som spelar alla gitarrer på skivan. Imponerande.

Slutomdömet? Allt är sig likt men ändå inte…

Magnus Bergström

Warrant ”Rockaholic” (Frontiers/Cosmos)

När man hör namnet Warrant tänker man direkt på körsbärspaj, i och med att deras största hit var just ”Cherry Pie”. I övrigt så verkar bandet ha haft lite av en solskenshistoria i början, de fick snabbt respons på sin musik och har hits som just ”Cherry Pie”, ”Down Boys” och ”Heaven”. Under 90-talet slog oturen till, med både medlemsbyten och dödsfall, och detta fortsatte in på 2000-talet. Nu är de dock tillbaka på banan starkare än någonsin och resultat av den nya glöden är ”Rockaholic”.
 
Albumet är stabilt. Det är bra, och det är solitt. Det är lite som en stor blandning mellan de tidigare albumen. De har de lättsamma låtarna som påminner om ”Cherry Pie” (Bland annat ’Sex Ain’t Love’ och ’What Love Can Do’) men också lite mer råare som ’Candy Man’ som går mer i samma spår som ”Machine Gun”. De har även en handfull lugna fina låtar såsom ”Home”. Det är en klockren och välbalanserad blandning med mycket kvalite. Skivan håller verkligen måttet, och känns som något Warrant verkligen behövde.
 
Dessvärre är den lite för ”platt” eller vad man ska säga för att jag ska kunna ge den ett allt för högt betyg. Låtarna går ihop med varandra utan att någon egentligen sticker ut, och på en festival eller konsert i bakgrunden passar den perfekt, men jag vet inte om det är en skiva jag sätter på lite random för njutningens skull.
 
Bäst: The Last Straw
Sämst: Lite platt, lite banalt, inget utstickande direkt

Sara Köhler

Oliver Weers ”Evil’s back” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Att döpa en melodiös hårdrockskiva till ”Evil’s back” är förvisso ett helt naturligt drag. Hade namnet istället varit ”Joy’s back” så hade den ramlat djupt ner mellan två stolar och hamnat i ett fack som ingen hade velat närma sig – nämligen pop.

Nu finns ju redan helvetet på jorden, så det är egentligen inget nytt att ondskan är tillbaka under solen igen. Oliver Weers bidrag till musikhistorien känns också mera som en gåva från ovan och inget man behöver våndas eller vara rädd över.

Efter ett kort obegripligt intro (32 sek) som inte ens gör skäl för namnet, så tar titelspåret vid helt abrupt. Nu först blir man varse över Oliver Weers storslagna röst, som är skolad enligt ett gammalt vinnande koncept. Lagrad på ekfat för att ge den perfekta strävheten. En till synes förädlad produkt härtappad av tysk/engelska föräldrar och numera verksam i Danmark.

Den självförklarande ’Demolition Man’ bärs fram av en hård och framfusig drivkraft. ’All My Life’ är favoriten med ett lyckat arrangemang och fin framtoning. Även ’Without You’ är ett ess i leken som obevekligt trillar ut ur rockärmen. Lägg sedan till ’Hero’ och vi får hux flux en kvartett bestående av riktigt sprängkraftigt stoff.

’Beautilful Rain’ visar än en gång att det är endast hårdrockare som kan åstadkomma de mest förtjusande balladerna. Det kunde lika gärna ha varit Ozzy Osbourne som manat fram en uppföljare till ’Goodbye To Romance’. Nu råkar det vara Oliver Weers. Hursomhelst – det är dags att tutta på veken igen och hålla den fladdrande lågan så långt ifrån tummen och så högt över huvudet som möjligt.

Thomas Claesson

Crematory ”Black Pearls/Greatest Hits” (Massacre/Sound Pollution)

Crematory som varit aktiva sedan 1991 har bestämt sig för att fira sin tid på marknaden genom att släppa en samling. ”Black Pearls” består av två skivor med sexton spår vardera och är således en riktigt fullpackad kollektion.

När man ska recensera samlingar så gäller det i regel att utgå från att dess material ska hålla god kvalitet, eftersom man bör ta med sina bästa spår. Crematory har verkligen varit ojämna genom åren och har även blandat en hel del genrer. Det känns inspirerande att man nu äntligen kan ta del av deras enstaka spår från samtliga skivor på en och samma gång. Jag tyckte exempelvis att ”Infinity” ej höll den nivå jag hoppats på, men hade några riktigt bra spår. Jag har i princip haft ögonen på Crematory under en lång tid och kommit fram till att de är omöjliga att lita på.

Det som i slutändan avgör om man kommer gilla Crematory är om man tycker att någon av följande stilar smörjer dina redskap: Industri, extrem, death, goth eller melodisk rock. En kombination eller flera av dessa ingår på flertalet spår. Lägg även till att en hel del spår endast är på tyska, och man kan dra liknelser med Rammstein därav.

När det kommer till låtval så hittar vi alla de bästa spåren här. Jag är exalterad över att det finns band som faktiskt ger fansen möjligheten till en sådan här platta. Från och med nu kommer jag inte behöva något annat än Black Pearls när jag ska ha Crematory på min spellista. Mina favoriter genom tiderna och som man även hittar på dessa svarta pärlor är: Infinity(otroligt skön refräng), Fly(synthen är magisk), Tears of Time(En av världens bästa tunga låtar), Höllenbrand(mäktigt och industri, inspiration till Rammstein), Temple of Love(otroligt bra cover, förbättrar originalet), For Love(otroligt vacker), Caroline(än en gång synthen), Revolution(än en gång refräng utav världsklass) och My Way(likt Tears of Time, riktigt tung).

Det är i princip omöjligt att ge någon negativ kritik till välproducerad och klockren hårdrock. Om man som Crematory nu valt de absolut bästa låtarna från deras ca 15 tidigare plattor, då kammar man hem full pott.

Ricky Löfqvist

Black ’N Blue ”Hell Yeah” (Frontiers/Cosmos)
 
 
 
1984 var året då Black ’N Blue albumdebuterade, och det var också ett år då pudelhårdrocken regerade och den/de som signade Portland-bandet trodde säkert att de hade fixat ett kommande stjärnband. Nu blev det inte så…

När vi skriver 2011 är det glädjande att konstatera att Black ’N Blue i dagsläget gör betydligt bättre musik än exempelvis Bon Jovi och ja, i stort sett alla andra band i genren. Snacka om comeback med mersmak! Det är heller ingen överdrift att säga att Hell Yeah är bandets bästa skiva – hittills.

Sångaren Jamie St. James låter dessutom helt fenomenal skivan igenom, och lyckas med konststycket att sjunga bättre nu än på det glada 80-talet.

Av de 14 låtarna, nja 13 eftersom skivan avslutas med ”skämtlåten” A Tribute To Hawking, hittar jag min favorit i Candy. Texten handlar liksom nästan alla av skivans låtar om kontakt med det motsatta könet i bästa Gene Simmons-stil…

Apropå Gene Simmons så producerade han två av bandets 80-talsskivor (Nasty Nasty och In Heat) och dåvarande Black ’N Blue-gitarristen Tommy Thayer spelar numera sologitarr i Kiss.

Ska man vara kritisk så håller tre-fyra låtar inte lika hög klass som övriga och då är det en omöjlighet för mig att dela ut ett högre betyg. Men tro mig när jag säger att de låtar som är bra är m-y-c-k-e-t bra.

Den som letar efter en skiva med hög partyfaktor behöver inte leta längre – det är bara att inhandla ett exemplar av Hell Yeah, som har medryckande refränger som huvudingrediens.

Vågar man hoppas på att få se bandet på en scen i Sverige framöver…?
 
Magnus Bergström

Symfonia ”In Paradisum” (Edel/Sound Pollution)

Det är ingen tvekan om att Timo Tolkki är en oerhört begåvad gitarrist och låtskrivare. Det är heller ingen tvekan om att han är (eller har varit?) en märklig man, men det är en annan historia… Det är musiken som gäller här och hur lyder då mitt omdöme om ”projektbandet” Symfonia?

Skivbolaget marknadsför In Paradisum med ord som ”det definitiva all star-bandet i progressiv metal”. Och visst, med bandmedlemmar från Stratovarius, Helloween, Sonata Arctica och Angra så är det lätt att förstå sådana kraftuttryck. Men det gäller att prestera… Och det gör de också!

Det var länge sedan jag fick en sådan positiv kick av power metal med progressiva inslag – en genre som i mina öron i det närmaste fått till en knut på sig själv (det vill säga står stilla och stampar på samma fläck).

Mikko Härkin och hans mycket smakfulla keyboardspel är individuellt det som gör störst intryck på mig. Dessutom slår det gnistor om Timo Tolkkis gitarrspel. Bra jobbat!

Inledande fartmonstret (nåja) Fields Of Avalon är i det absoluta toppskiktet i genren och visar upp ett samspelt band och jag får känslan av att bandmedlemmarna trivs tillsammans, antagligen beroende på att det låter så glatt. Andra kanonlåtar är Come By The Hills, Pilgrim Road och Rhapsody In Black.

På minuskontot finns balladerna Alayna och Don’t Let Me Go som även om de är godkända utgör skivans minst intressanta stunder. Men okej, det är egentligen två anmärkningar i marginalen på en skiva att njuta av om och om igen.

In Paradisum är helt enkelt en kanonbra debutskiva av hårdrocksveteranerna och det är bara att hoppas på en fortsättning. Symfonia har kopplat greppet på Stratovarius och de andra power metal-banden och befinner sig just nu i förarsätet.

Magnus Bergström

Colossus ”Spiritual Myiasis” (Dark Matter Records)

Trion Colossus från Stockholm är målmedvetna som bandnamnet, spelar flitigt live och vet värdet i att marknadsföra sig på detta traditionella sätt. Fortfarande gångbart, alla gånger. Demon The mechanical engineering of living machines kom för något år sen.

Nyligen släppta EP:n Spiritual Myiasis är en försmak som spretar lite, men lovar gott.

Första spåret Parasite har riff som svärdshugg och en härlig ståpåig power. 2:an The Gnawing är lite lugnare, längre och blir aningen långrandig innan den avslutas med vackra gitarrslingor.

Sista spåret Eternal return bjuder på ett skönt sabbathriff och är för övrigt en rätt intrikat komposition som sätts ihop med bravur.

Mats Johansson

Saxon ”Call To Arms” (UDR/Sound Pollution)

Efter bara några sekunders lyssning känns det lugnande att konstatera att Saxon är tillbaka med NWOBHM enligt skolboken. I en tid då många försöker ”piffa till” sin musik med grepp som oftast framstår som desperata/patetiska (välj själv) tror sångaren Biff Byford & co stenhårt på sin stil och vägrar envist att anpassa sig till ”vad som gäller för dagen”.

Call To Arms är en jämn historia och det är inte helt lätt att utse ”låtvinnare”. Men efter att ha lagt pannan i djupa veck så kommer jag fram till att snabba inledningsspåret Hammer Of The Gods är bäst, i hård konkurrens med melodirika Mists Of Avalon och tuffingen Surviving Against The Odds.

Däremot tycker jag att Back in ’79 är seg, även om stilpoäng delas ut för den nostalgiska texten. Överraskande nog är också titelspåret Call To Arms en låt som inte direkt tillför någonting, för den känns också seg och händelselös.

Få band kan konsten att leverera exakt det som förväntas gång på gång – Saxon är ett av dessa band och förtjänar att alla NWOBHM-fans runt om i världen köper skivan. Så vad väntar du på…?

Magnus Bergström

Fotnot: NWOBHM = New Wave Of British Heavy Metal (ett numera klassiskt uttryck för de engelska band som slog igenom i slutet av 70- och i början av 80-talet).

Whitesnake ”Live At Donington 1990” (Frontiers/Cosmos)

              Release: 3 juni

En liveskiva inspelad på klassisk festivalmark i slutet av pudelhårdrockens första storhetstid – åh, vilka minnen… För en del är ordet pudelhårdrock ett skällsord, för mig betyder det partymusik som ger gott humör (och träningsvärk efter luftgitarrspelande).
Det var sannerligen inga fel på musikerna som sångaren David Coverdale hade på scenen i sitt Whitesnake 1990: Steve Vai (gitarr), Adrian Vandenberg (gitarr), Rudy Sarzo (bas), Tommy Aldridge (trummor). Helt i stil med den tidens hårdrockskonserter så fick bandmedlemmarna – med undantag för Rudy – chansen att glänsa i egna solonummer. Säga vad man vill om mer eller mindre långa solon, men det går inte att förneka skickligheten i hantverket. Och det var/är förstås ett måste för David att vila rösten emellanåt.

Hans röst ja… Det kanske är att kasta sten i glashus men jag hävdar bestämt att hans röst utan tvekan låter bättre i dagsläget – fylligare i stil med ett årgångsvin som åldrats väl. Mindre ylande liksom.

Låturvalet är det inga större fel på, även om det (som vanligt när det handlar om live- och samlingsskivor) finns utrymme för personliga synpunkter. Det är också det som gör att full pott uteblir: några av låtarna har helt enkelt inte åldrats väl. Exempelvis känns Is This Love sönderspelad…

Oavsett personliga synpunkter på enskilda låtar finns det knappast något fan av pudelhårdrock som inte älskar låtar som Slide It In, Judgement Day, Slow An’ Easy, Bad Boys, Ain’t No Love In The Heart Of The City (min personliga favorit) och Still Of The Night.
Ljudet är klockrent med påtaglig livekänsla och Live At Donington 1990 är därmed ett finfint livedokument av Whitesnake på sin kommersiella topp.

Magnus Bergström

Black Stone Cherry ”Between the Devil & the Deep Blue Sea” (Roadrunner/Warner)

          Release: 1 juni

När första låten White Trash Millionaire drar igång slås jag direkt av att det låter tungt och rivigt. Och självklart svänger det liksom tidigare á la 70-talshårdrock när succébandet Black Stone Cherry är i farten. Det är dock inte hela sanningen…

Ganska snart hörs det nämligen att man utöver det inledande tunggunget valt att gå en mer kommersiell väg på tredje skivan Between the Devil and the Deep Blue Sea. Kanske är det en naturlig utveckling för bandmedlemmarna eller också är det ett kalkylerat drag med eller utan inblandning från skivbolaget. Vad vet jag…

Istället för att gå in på beskrivningar av enstaka låtar så väljer jag att återge fyra av kommentarerna som fälldes när undertecknad och några nyaskivor-kompisar hade en ”lyssningsträff”:

– Vilken otroligt bra röst Chris Robertson har, ojojoj…
– Jaha, det hörs lång väg att de satsar på amerikansk radio.
– Gitarrerna låter verkligen ”feta”.
– De låter inte lika intressanta längre.

Som synes ganska olika åsikter och personligen väljer jag att se den ”röda tråden” i den andra och i den fjärde kommentaren. Men smaken är som baken, så du som läser detta tycker kanske något helt annat… Lyssna själv och avgör om Between the Devil and the Deep Blue Sea är något för dig eller inte.

Det jag med 100 procents säkerhet vet är att Black Stone Cherry a-l-l-t-i-d är fenomenala live och då i synnerhet på intima rockklubbar. Det är bara att hoppas att de kommer hit framöver (till hösten?) och spelar på exempelvis Sticky Fingers i Göteborg (igen).

Magnus Bergström