nyaskivor.se

Rival Sons ”Head Down” (Earache/Sound Pollution)

Jag vet inte hur det är med dig men jag är inte den nervösa typen.

I mitt jobb som föreläsare står jag inför nya människor varje dag. Det är mycket som skall stämma med ämnesval, flyg, mat och det viktigaste; deltagarnas upplevelse. För en person som älskar sitt jobb är det härligt att veta att det finns höga förväntningar. Ännu härligare om man lyckas överträffa dem. Vilket alla jobb på något sätt egentligen går ut på …

Men hela detta resonemang går ju ut på att det är JAG som håller i spakarna. Det kan man ju lugnt säga att jag inte gör när det gäller Rival Sons senaste platta ”Head Down”. Och det är här min nervositet kommer …

Men vi börjar med att backa bandet. Deras förra platta ”Pressure and Time” var inte vilken rockplatta som helst. Här fanns något som jag så många gånger har saknat; ett svinbra BAND med svinbra LÅTAR.

Genom åren har säkert både du och jag hört lovande band som skall vara ”det nya Purple” eller ”det nya Zeppelin”, men som någon sa; ”potential är bara ett annat ord för att man inte uträttat ett skit”. Men här landade Rival Sons och verkligen levererade, att jag dessutom fick förmånen att se deras fullständigt lysande konsert på Sticky Fingers på följande turné bara cementerade detta faktum.

Så hur är nya plattan? Kommer de att fortsätta att göra det de är bäst på? Eller kommer de att gå vilse i alla hyllningar och säkert alla ”businessmänniskor” som ”vet deras nästa steg mot världsherravälde”? Min nervositet vräkte ur sig frågor.

Men det tog inte många sekunder innan min nervositet ersattes av ett fånigt leende och en kropp som ”bara var tvungen” att följa med i svänget. Innan jag kunde ett ord av texterna hade min mun redan börjat nynna med.

Efter att lyssnat på plattan ett tag nu så måste jag säga att den är full av finurligheter. På alla plan. Sättet de lirar på, produktionen och texterna. Det finns få gitarrister som kan använda sig av så många olika sound men ändå behålla sin personlighet. Men det underlättar om man som gitarrist har ett vansinnigt bra komp bakom sig, eller hur? Vad gäller produktionen så låter det live, det låter organiskt och framför allt; det låter som de brinner för varje not och taktslag de levererar. Precis som förra plattan är texterna fulla av små finurligheter väl sammanvävda med musiken. Ett utmärkt exempel på detta är när texten byter tidsperspektiv samtidigt som de byter tonart i den klockrena ”All the way”. Behöver jag säga att mr Buchanans sång aldrig låtit bredare, bättre och mer mångfasetterad?

Så välkommen till en platta full av energi, sväng och starka melodier allt levererat i en härlig mix av dynamik och glöd.

Hasse Carlsson

PS de som tycker att musikrecensenter skall förhålla sig objektivt till det de lyssnar på har aldrig förstått att det är omöjligt att vara objektiv till något som är omöjligt att förhålla sig till. Man förhåller sig inte till musik, man lever i den DS

Ashent ”Inheritance” (Lion Music/Border)

          Release 21 september

Här på nyaskivor fick Ashents föregående skiva Deconstructive en betygsfyra med rubriken ”ett progressivt guldkorn”. Med andra ord har bandet en hel del att leva upp till på nya given Inheritance.

Det som ganska omgående är märkbart är att för att vara en skiva i facket melodiös progressiv hårdrock så är det förvånansvärt bra riv i gitarrljudet, utan att det för den skull ”smutsar” ner den för genren självklart näst intill perfekta ljudbilden.

Handlar det då om musik för musiker? Mitt svar är nej. Refränger att sjunga med i är i och för sig inget att räkna med men å andra sidan är melodierna härliga att nynna med till och den som inte smälter av alla underbara gitarrsolon á la John Petrucci (Dream Theater) lär ha ett hjärta av sten…

Låtmässigt är Fractural och La Danzatrice Scalza de som sticker ut allra mest i undertecknads öron. Båda är härligt varierade och visar upp musikerna från sin allra bästa sida.

Svagaste låten är förvånansvärt nog inledande Eve som känns alldeles för ”snäll” för att inleda en hårdrocksskiva, oavsett om det handlar om en melodiös sådan.

Individuellt är det gitarr- och keyboardinsatserna som är den stora behållningen. Sångaren Titta Tani har en originell röst som kan vara svår att tycka om till en början men ge honom lite tid så…

Den som vill ha sin musik progressiv och melodiös ska absolut lyssna in sig på Ashent – allt annat vore ett misstag. Inheritance är helt enkelt en proggig pärla!

Magnus Bergström

RAM ”Death” (Metalblade/Border)

“Death” är göteborgarna Ram’s tredje skiva. Precis som på de två första, “Forced Entry” (2005) och “Lightbringer” (2009), är det rak och hård heavy metal som gäller. För mig som inte lyssnat så mycket på bandet innan så måste jag erkänna att jag överraskas av att det låter och är så pass bra och står sig bra i jämförelse med föregångarna. Det är många av banden som spelar traditionell heavy metal idag som inte lyckas skapa något eget över sin musik utan bara kör på som om dom vore coverband. Det tycker jag inte att Ram gör. Istället skapar bandet något nytt samtidigt som den starka känslan av NWOBHM finns där.

Efter ett lugnt och stämningsfullt intro drar skivan igång med “…Comes From the Mounth Beyond”, som är en fartfylld låt med stark sånginsats av sångaren Oscar Carlquist som jag förövrigt tycker sköter sig bra genom hela skivan. Skivans nästa låt “I am the End” är ingen höjdare men det räddar “Release Me” som får en att skråla med i den svängiga refrängen. Därefter följer den fartfyllda och melodiösa “Defiant” som är en av skivans höjdpunkter som följs upp av en lugn och stämningsfull “Frozen” som övergår till ett tungt parti som sedan avslutar låten. När “Under the Scythe” drar igång är det dubbeltramp som gäller och ännu en fartfylld dänga med vassa gitarrer dundrar ut ur högtalarna. Efter den ösiga dubbeltramplåten är det dags för ännu en lugn låt “Hypnos” och denna gången blir det lite segt och tråkigt men även detta räddas upp av en hård, rak och tuff heavy metaldänga, nämligen “Flame of the Tyrants”. Låten har det mesta som en heavy metallåt ska ha, vassa gitarrer, falsett, stark refräng och ett redigt ös rakt igenom.

“Death” är en helt klart godkänd heavy metalskiva med sina svagheter på vissa spår som gör att helhetsbetyget dras ner en aning. Men skivan är som sagt fortfarande bra och med en produktion som jag tycker är välgjord och passar perfekt till skivans för det mesta råa låtmaterial.

Erik Kristhammar

Fotnot: Det var ett tag sen ”Death” släpptes men vi ger den ändå en chans eftersom vi sprang på den först nu…

Carach Angren ”Where the Corpses Sink forever” (Season of Mist/Sound Pollution)

Where the Corpses Sink forever är en temaplatta baserad på Första världskriget och Carach Angren skapar från första spåret, An Ominous Recording, en mörk, kuslig och bitvis rent obehaglig atmosfär.  Rötterna finns i black metal och det är ofta naket, primitivt och desperat, som i Bitte tötet mich, men lika ofta teatraliskt, storslaget och atmosfäriskt, som i Lingering in an Imprint Haunting, och orkestrala och berättande inslag i kombination med texterna som är väldigt konkreta skapar levande bilder av krigets helvete. Efter att ha lyssnat på skivan känns det som man har sett en film. Trots de olikartade elementen blir det en helhet som är smått fantastisk och som jag bara vill lyssna på igen och igen. Varje spår kan stå på egna ben, men det är som helhet det blir verkligt storslaget.

Eftersom jag är en hyfsat öppensinnad person som tycker att bra metal är bra metal oavsett vilken snäv liten genre man definierar den som, så tycker jag personligen att den här plattan borde kunna tilltala både dem som gillar sin black metal pompös och dem som vill ha den true, men jag inser att det troligen är Cradle of Filth- och Dimmu Borgir-fansen som lättast kan ta den till sig. Hursomhelst är det tjänstefel av någon som säger sig gilla black metal eller aggressiv metal överhuvudtaget att inte skaffa den.

Det här är definitivt en kandidat till en hög placering på min topplista för 2012, så släck ljuset, blunda, luta dig tillbaka och låt Carach Angren visa dig krigets helvete.

Jonas Andersson

Kiss ”Destroyer – Resurrected” (Mercury/Universal)

    Release: 20 augusti

Ja, jag förstår att det är lika bra att börja med den givna frågan; är skribenten galen? Svar: Nej. Att Destroyer – Resurrected endast får en etta beror inte på musiken i sig utan på att det är en totalt onödig release.

Demonproducenten Bob Ezrin har fått tillgång till originalinspelningar för en uppfräschning av ljudbilden. Skillnaden mot originalet är att Gene Simmons basspel framträder tydligare men ändå inte mycket tydligare (i mina öron). I övrigt lär det krävas en värstingstereoanläggning för att höra eventuella förbättringar. Med andra ord är det uppskattningsvis en bråkdel av jordens befolkning som kan ta till sig förbättringarna och av dessa är troligtvis en bråkdel Kiss-fans.

Extramaterialet? Ett skämt. En tagning av Sweet Pain med ursprungsgitarrsolot. WTF? Och detta från en skivinspelning som det finns ganska gott om repetitions- och demomaterial från på diverse bootlegs. Nog kunde man ha bjussat fansen på några av dessa godbitar eller en extra cd/dvd med en livekonsert från Destroyer-turnén eller varför inte en extra dvd med en dokumentär om inspelningen. Ofattbart dåligt!

Hmmm, ja just det; skivomslaget är nu som det var tänkt från början och ser riktigt fräckt ut, men om det är bättre eller inte än originalet är en smaksak beroende på vilka kostymer man föredrar.

I ärlighetens namn måste jag till sist säga att musiken på skivan är värd en trea-fyra eftersom Destroyer inte utan anledning är en hårdrocksklassiker. Men det finns vassare ess i Kiss-katalogen…

Magnus Bergström

David Mark Pearce ”Strange Ang3ls” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Det sydvästra grevskapet i England bidrar högst oväntat med en både fräsch
debutskiva och tillika mäkta imponerande gitarrist. Uppbackad av sin mentor
Oliver Wakeman (keyboard) leder det långt. Bra mycket längre än till ’Land’s
End’ (yttersta udden i västra England). 

Att sedan både Göran Edman (Yngwie Malmsteen, Talisman) och John Payne (Yes,
GPS) alternerar med sånginsatserna är definitivt ingen nackdel. De är båda väl
etablerade i branchen och har goda adelsmärken inristade. Den förra med sin
skälvande auktoritet och den senare med en röst som kan få berg att smälta. 

Pearce’s gitarr genomsyrar hela skivan vars omfång landar på totalt 10 spår
inklusive den trevande, något knepiga introduktionen. De förträffliga
kvarvarande melodierna är däremot bländande, kraftfulla och känslosamma i ett
enda svep. Det enda instrumentala spåret – ’Every Time It Rains’ – ger en
nostalgisk känsla och är dessutom är en ren skär gitarrlektion hämtad från den
högre skolans melodiska spektrum. En plats dit inte många når.

Titellåten ’Strange Ang3ls’ ger ingen bärande förklaring till universums gåta,
men den innehåller desto mera av spelglädje och skolad sång (Edman). ’Alone I
Cry’ är också en riktig tuffing som river gott i skinnet. Den pompösa ’Tell Me
Why’ och avslutande ’So Far From Heaven’ ställer Payne’s ikoniska röst i än
ljusare dager. En oförskämt ljuvlig smak av oemotståndligt välbefinnande
infinner sig.

Jag tar av mig hatten och blickar mot AOR-himlen. Jag ger mina komplimanger till
Pearce för ett mycket väl förrättat jobb. Professionellt producerat med
genomarbetade låtar av högsta klass, där inga egentliga betänkligheter går att
finna.  

Den fagra, smått sällsamma ängeln på omslaget är dock ett mysterium. Hon verkar
inne i en rogivande fas med en likgiltighet som ger intryck av att vara
fullständig. Föga ovetande om att Jack Daniel’s inom en snar framtid kommer att
visa sin allra otrevligaste sida med en skenande bakfylleångest som blir svår
att kontrollera.

Thomas Claesson

Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes men vi ger den en ny chans eftersom vi upptäckte den först nu…

Angel Witch ”As Above, So Below” (Rise Above Records/Sound Pollution)

Av alla legendariska Heavy Metal-plattor är det några som uppnått nästan mytologisk status, däribland Angel Witch självbetitlade debut från 1980. Visserligen har det kommit ett par Angel Witch-plattor till genom åren, men de har inte rosat marknaden och det här är den riktiga uppföljaren – efter 32 (!) år. Frågan är då om det varit väntan värt. Jodå, det har det, men plattan är inte den klockrena fempoängare jag så desperat skulle önska att den vore.

Vi får fyra nyskrivna låtar och fyra låtar från tiden det begav sig och glädjande nog märks ingen större skillnad på de gamla och de nya låtarna. För låt oss vara ärliga: ingen vill ha en Angel Witch-skiva som låter 2012, det ska låta som om den hade kommit 1981. Trots att de nyskrivna låtarna går i gammal god stil, är det ändå bland de gamla låtarna som höjdpunkterna finns i form av den mäktiga Dead Sea Scrolls och ösiga Guillotine.  Just de två är de som sticker ut mest. Annars blir det tyvärr lite anonymt, och några låtar har blivit lite för långa för sitt eget bästa.

En av 2011 års bästa plattor bestod ju av gammal skåpmat från 80-talets första år. Jag talar naturligtvis om Hells Human Remains. Frågan är då om en av 2012 bästa plattor också kommer att göra det. Inte på min lista, men det är ändå en bra platta som har en given plats i varje NWOBHM-nörds skivsamling; helst på vinyl.

Jonas Andersson

Spock’s Beard ”The  X Tour -Live!” (Music Theories/Border)

Alltsedan det blomstrande 70-talet har den progressiva rocken svept som en frisk
fläkt sprungen ur en aldrig sinande källa. Inflytelserika band såsom Yes och
Genesis har satt djupa spår i medvetandet. Numera ploppar det upp progressiva
grupper lite här och var. I den europeiska gemenskapen kan nämnas polska
Riverside, engelska Porcupine Tree och tyska RPWL. 

I ’The X Tour – Live!’ ger den amerikanska representanten Spock’s Beard en
inspirerande och kontrollerad symfonisk bild av den framåtsträvande musikformen.
Endast spridda inslag av galenskap gör sig hörda. Spektrumet som svävar i ett
land av hopp och ära räds inte för nyttjandet av element från sofistikerad pop,
avancerad jazz och rock lika rak som en spik. De utvalda delarna ger en njutbar
och anständig blandning av unikum och flummighet.

Genom ’The Emperor’s Clothes’ rycks man många månvarv tillbaks i tiden. I sann
’Magical Mystery Tour’ – anda introduceras ett sällan skådat gyckelspel med inte
bara makthavare utan även skämtsamma jokrar inblandade. Att lätta på skynket för
den pompösa ’The Man Behind The Curtain’ är likaledes en behaglig upplevelse.
Den ger många minnen i bagaget och mynnar slutligen ut i en helt bekymmersfri
tillvaro. 

Till den modige är den episka ’Jaws Of Heaven’ det perfekta alternativet. Klarar
man elddopet på dryga 17 minuter, så har man heller ingenting längre att frukta.
Med sin förtroendeingivna elegans tränger den himmelska predikningen rakt in i
det undermedvetna. ’On A Perfect Day’ ligger helt rätt i tiden. Ödmjuk och
fängslande i ett rum där både akustisk gitarr och tvärflöjt lever i perfekt
balans. En bländande uppvisning i känslor och kreativitet som inte lämnar någon
oberörd.  

Till tjuvens och sist bör framhållas att den här musiken inte är avsedd för
något partaj. Är man tungt nedlastad med diverse kassar och ringer på med hakan
hos Mr Spock, ja då är risken stor att man fastnar med skägget i brevlådan. Det
märkliga är att när man så småningom kan vända åter i oförrättat ärende, så är
man ändå både lättad och bra mycket lyckligare.

Thomas Claesson

Ken Hensley ”Love & Other Mysteries” (Esoteric Antenna/Border)

Är du i himlen nu Hensley? Har du huvudet i ett moln och hör paradisets änglakör
sjunga? Har du glömt alla dina trogna fans? Här på jorden sprakar helvetets
fräsande eld i förtvivlan och besvikelse. Hur kunde du göra så här mot oss?
Betyder vi ingenting för dig?
 
Ken Hensley – en av grundarna till Uriah Heep – har gjort ett av musikhistoriens
största magplask. Varför det gick så snett är det ingen som egentligen vet. Bara
spekulationer återstår: hjärntvättad av en religiös sekt, duperad av en vämjelig
kvinna eller kanske rent av bara bländad av solen. Frågorna är många men svaren
uteblir helt. Tomhet, bara tomhet återstår. 

Endast fem år efter den sprakande, rockande och livfulla ’Blood On The Highway’
står Hensley vid ruinens brant. Totalt förlamad och inlindad i en kokong av
motbjudande, sötsliskiga ballader, som endast hör hemma i en värld full av
förskräcklig pop.  

Som om inte detta vore nog, så medverkar till allas vår förvåning Glenn Hughes.
I duetten ’Romance’ sjunger han tillsammans med Santra Salkova. Det borde han
inte gjort. Det blir en romans för mycket. Den långa utförslöpan rakt i
fördärvet är fullbordad.

Lyd ett gott råd Hensley: Lämna över den här stafettpinnen till det fjuniga
popsnöret Justin Bieber. När han kommer ut på scenen gör han i alla fall inte
bort sig. Han ger det enkla folket det de vill ha. Du – Hensley – ger oss
ingenting.

Thomas Claesson

Fotnot: Betyget 1 ges endast p.g.a. gamla meriter. Annars skulle det stå 0 i den
här kolumnen.

Lechery ”In Fire” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Slaget om Schleswig – Holstein vanns inte på tysk mark. Det finns nämligen ett
band som har mer tysk metal i blodet än tyskarna själva. Det har sedan tidigare
vaskats fram guldkorn ur musikådern som rinner ut i Halmstad. Läs Spiritual
Beggars och Arch Enemy och njut av tillvaron. Lägg till Lechery och blir än mer
lustfylld.    

Med professionell outgrundlighet leder fältmarskalk Martin Bengtsson sång/gitarr
(f.d. Arch Enemy) sin stormtrupp genom eld och vatten. Hans röst skallar högt
och ljudligt. Så långt ifrån en korgosses späda stämma det går att komma men å
andra sidan mycket nära Blackie Lawless’ (W.A.S.P.) raspiga röst. Det känns
tryggt.

I musiken ryms inga obegripliga komplexiteter utan enkelheten är personifierad
med enstaka taktskiften, tydliga gitarriff och ihållande rytm. När ’Mechanical
Beast’ släpps loss fladdrar också igenkännande Judas Iscariot’s prästkappa
följsamt i takt med de pulserande tryckvågorna.

Med nitbältet hårt åtdraget och utan tid för omskrivningar vältrar sig både
’Burning Anger’ och ’Lethal’ fram i samma tappra, brinnande anda. Därtill
omhuldas en mycket genomtänkt och dessutom i mångas öron smått tilltalande titel
i form av ’Heart Of A Metal Virgin’. Visserligen kanske den sista metal-klichén
gick i graven här, men det var det sannerligen värt.

Visst finns det gropar utmed slagfältet, men känslan är att Lechery inte gräver
ner sig djupare än nödvändigt, utan har för avsikt att förstärka skyddsvärnet
istället. Ett påtänkt tredje album kan bli något att tråna efter, men tills dess
finns bara en sak att säga, nämligen – ’Auf Wiedersehen’. 

Thomas Claesson

Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes, men vi ger den en ny chans eftersom vi upptäckte den först nu…