nyaskivor.se

Grave ”Endless Procession of Souls” (Century Media/EMI)

De svenska Death Metal-legenderna i Grave är tillbaka med ännu ett album. “Endless Procession of Souls” är bandets tionde släpp och precis som på deras tidigare så är det brutal svensk dödsmetall som gäller. Skivan låter färsk men ändå inte modern och det är en konst att få till. Många äldre band tappar stinget och lugnar sig, försöker förnya sig och en massa sådant trams men det har Grave verkligen inte gjort.

Efter ett mystiskt doomgitarrintro drar “Amongst Marble And The Dead” igång i en rasande fart och dödsmangel är ett faktum. De köttande riffen, de smattrande trummorna och Ola Lindgrens mörka och onda röst tar med lyssnaren på en brutal resa i dödsmetallens värld och visar upp hur man ska lira dödsrock på bästa sätt.

Det finns många guldkorn på skivan och det är bl.a. den ovan nämnda “Amongst Marble And The Dead”, “Disembodied Steps”, “Epos”,  “Encountering The Divine” och “Passion Of The Weak”. När skivan närmar sig sitt slut och “Perimortem” drar igång och man hör att bandet även blandat in thrash metal-influenser så växer skivan ytterligare. Bäst på skivan tycker jag dock att den något segare och tyngre “Plague of the Nations” är. Den är en riktig käftsmäll och för mig sticker den ut mest av de 10 spåren.

Det finns svagare låtar också men det är förlåtet då det som helhet är en riktigt bra dödsplatta och det är få band i Graves situation som lyckas göra tillräckligt intressanta skivor för att man ska välja dom före de nya, unga banden Morbus Chron, Degial och Invidious mfl. “Endless Procession of Souls” är helt enkelt en skiva som jag kommer att fortsätta att lyssna på i framtiden.

Grave visade med “Dominion VIII“  (2008) och “Burial Ground” (2010) att de fortfarande kunde göra bra musik och har än en gång bevisat detta med “Endless Proccession of Souls”!

Erik Kristhammar

Sister Sin “Now and Forever” (Victory/Border)

Detta Sister Sin-album får faktiskt en fullpoängare från mig! En fempoängare som är som en riktig käftsmäll. Tänderna ramlar ur munnen och näsblodet sprutar, men man sitter ändå bara där och ler! Detta är en skön och härlig käftsmäll och det är faktiskt en bedrift att göra ett helt album utan att göra en enda dålig låt! Detta är ju fan så bra!!!!

Elva låtar (om även vi räknar med introt på skivan) som alla sitter som en smäck! En rockig partyplatta som redan känns som en riktig hårdrocksklassiker!

Jag hade även förmånen att få se Sister Sin spela live i Trollhättan, en kväll i oktober 2012, då de tillsammans med Badmouth var support act till W.A.S.P. Sister Sin rockade även riktigt fett på livescenen och är nu efter tre album, sedan 2008, ett komplett, hårdrockande rock’n’roll band, med fullt ös och med massor av klös! Jag älskade detta album redan efter första lyssningen!

Sister Sin har även hunnit med att turnera jorden runt med bandkollegor som Motorhead, Arch Enemy, Walls of Jericho, Faster Pussycat m.fl. Gruppen presenteras med följande ord från sitt skivbolag: ”For fans of classic metal and rock n’ roll old and new, everyone from Motley Crue and Judas Priest to Airbourne and Steelpanther”. Jag kan tillägga att det även går att skönja vissa ljudmässiga likheter från band som Girlschool, Rock Goddess och Drain! Vilket i mina öron bara är något positivt!

Jag är djupt impad av denna Göteborgsgrupp som består av Liv på sång, Jimmy på gitarr, Strandh på bas och Dave på trummor! Jag tycker att skivans bästa låt är ”Morning after”, en låt som börjar som en magisk pianoballad med sång och stråkar, men efter 2:28 framträder tydliga November-rain-gitarrer och tempot höjs sedan något, med mer energi och elgitarrspel! En kanonlåt och en riktig värdig avslutare av detta excellenta album!

Mina övriga favoriter från detta album är låtar som: ”End of the line”, ”Fight song”, ”In it for life”, “Hearts of cold”, “The chosen few?”, “Hang ‘em high”, “I’m not you”, “Running low” och “Shades of black”!

Då var också samtliga låtar, förutom introt på skivan “MMXII”, uppräknade och nu kommer min enda kritik när det gäller denna skiva! – Introt är för kort! En minut kunde ha varit något längre, men bortsett från detta så har jag inget negativt att säga om ”Sister Sin – Now and Forever”!  Full pott nu och för evigt!

Roger Skoog

Demon ”Unbroken” (Spaced Out/Border)

Demon har inte lyckats producera något minnesvärt på nära nog 30 år. De två
senaste skivsläppen ’Better The Devil You Know’ (2005) och ’Spaced Out Monkey’
(2001) lyckades inte heller cementera det förtroende som grundlades så djupt i
början av åttiotalet. Förmodligen tog gitarristen/grundaren Mal Spooner med sig
den svarta magin i graven den mörka decembernatten i nådens år 1984.

Det går fortfarande kalla kårar längs ryggraden när debutskivan ’Night Of The
Demon’ (1981) och dess efterföljare ’The Unexpected Guest’ (1982) efter alla
dessa år emellanåt blottläggs. Med sina ockulta förtecken och mörka visioner
frilades något som hittills var okänt. Paranormala fenomen hade gripit tag i
musiken och forslat den bortom all känd existens.  

Med tanke på de lågt ställda förväntningarna så är det mycket glädjande att
’Unbroken’ återupprättar Demons skamfilade anseende. Den karismatiska och
tillika enda ursprungliga medlemmen Dave Hill (sångare/kompositör) för det
storstilade arvet från NWOBHM vidare och det med glimten i ögat. 

Etablerade ’headbangers’ får sitt lystmäte tillgodosett i ’Prey’ och ’Fill Your
Head With Rock’ som galant ombesörjer den biten med fullbordat utslag. ’Wings Of
Steel’ och ’I Still Believe’ lockar fram sångrösten från åhörarna långt bak i
leden. ’Shine A Light’ och ’Take Me To Your Leader’ är så nära ursprunget man
kan komma. Den förra med sin domedagskänsla och den senare med ’extra-
terrestrial’ dragningskraft.    

Även om ’Unbroken’ kittlar nervbanorna, så är den inte i närheten av de två
första albumen som med sina osynliga trådar fick hjärnan att överhettas och
smälta samman i en korseld av kusliga tankar. Den känslan finns inte nu, inte på
riktigt i alla fall.

Thomas Claesson

Impera ”Legacy of life” (Escape/Sound Pollution)

Den svenska kvartetten Impera (härska) består av:
J.K Impera (Johan Kihlberg) – trummor, som bla spelat med Bruce Kulick och John Corabi.
Tommy Denander – gitarr, som lirat med Alice Cooper och Michael Jackson mfl.
Matti Alfonzetti – sång. Har sjungit med Scott Gorham, Skintrade mfl,
Mats Wassfjord – bas. Har bla spelat  med Vinnie Vincent, Johan Corabi.

Impera är ett relativt nystartad band men med stor portfolio och ett enorm musikalisk kunnande. Man har något så ovanligt som en trummis som är den drivande kuggen i detta maskineri. Flera av de inblandade har ett så stort musikaliskt förflutet att de förtjänar en egen tråd om det.

Det finns en svårighet i att verbalisera en musikalisk upplevelse så för att ge denna cd nå’n slags rättvisa så behöver jag hänvisa soundet till andra band/musiker som automatiskt triggas i mitt eget referensbibliotek.

Till att börja med så hoppar vi tillbaka i tiden sisådär 20-25 år, till slutet av 80, början av 90-talet och brygger ihop ett eget recept bestående av en del John Norum, en del Talisman, en rejäl skopa Whitesnake (the Stevie Vai era), några smulor Talk of the town, samt kryddar över med Mr Big, Extreme och ett uns Pretty Maids men med ett hårdare, polerat sound, 100 meter gitarr, dubbla bastrummor och inte en tillstymmelse till ballader.
Så känns det för mej och det är ett verk som trivs  mellan mina öron.

Massor med genomarbetade gitarriff, snygga arr med stämmor osv samt bra sång i ett register som passar den här musiken som handen i handsken gör detta till en dunderknockout från första stund. En debutplatta med ett band som vet vart metallskåpet ska stå och som förtjänar all uppmärksamhet som står tillbuds.
Jag blir riktigt nyfiken på hur detta skulle kunna låta live, så det är bara att hoppas att Impera dyker upp på nå’n festival eller liknande, när möjlighet ges. Men än så länge får jag nöja mej med denna cd och till Er som gillar melodiös, gitarrbaserad hårdrock har jag bara en sak att säga: Köp!!

Eller för att citera min 9-åriga dotter: Pappa det här är ju asabra det hör ju till och med jag!

Johan Jansson

Molly/Martin ”The Third Cage” (Frontiers/Cosmos)

Den tredje utgåvan med radarparet Tony Martin (sång, ex. Black Sabbath) och
Dario Molly (gitarr, ex. Glenn Hughes) skänker stor glädje till anhängare av
Dio, Rainbow och Black Sabbath (sent 80-tal). Musiken svävar med förvånansvärd
lätthet fram och tillbaka på ett magnetfält där rörelserna är bekymmersfritt
balanserade mellan melodisk hårdrock och episk, dunkelt tonad metal.   

Med Molly/Martins engagerande skönsång, bländande gitarrspel och spirituella
texter har högtidsstunden kommit för alla de som verkligen kan frigöra sig så
pass att de kan uppleva livet framför sig och känslorna i sig. 

Den kvidande gitarren i ’Wicked World’ öppnar ett nytt kapitel i boken om
melodiös tung rock. De råa, tungt nedstämda riffen i följe med den coola,
slående refrängen ger en rättfram och lindrigt sagt eftertrycklig kick-off. Den
rykande, kusligt förförande ’Oh My Soul’ med sina samstämda harmonier av gitarr
kontra sång är skivans höjdpunkt. Sången hypnotiserar lyssnaren med sin
suggestiva andhämtning och mörka, värdiga uppenbarelse.      

’Cirque de Freak’ och ’Wardance’ riktar sig till den trogna skaran metal-fans
som fortfarande vill urskilja orden som sjungs och dessutom förstå dem. Martins
begåvade röst kopplar ett stadigt grepp om de flyktiga tonerna, medan Molly mer
än väl vet sin väg på greppbrädan, speciellt under sina mångtaliga solon.   

’The Third Cage’ är en omväxlande tillställning som har det mesta. Alla
elementen faller på plats till ett närmast perfekt album. Det skapas ett enormt
vanebildande sötsug efter mera och intet ont anande sitter man plötsligt själv i
den tredje buren från vänster med öppen godispåse och bara njuter av tillvaron.

Thomas Claesson

 Black Country Communion ”Live Over Europe” DVD (Mascot/Border)

BCC:s två första skivor hade inte ens kallnat förrän DVD:n ’Live Over Europe’
släpptes och de fyra naturkrafterna – Hughes, Bonamassa, Sherinian och Bonham –
beträdde den tegelröda persiska mattan. Inspelad under bejublade föreställningar
i Hamburg, München och Berlin.

Gruppen som mycket väl kan vara den sista bastionen för klassisk hårdrock
framförde 16 låtar plockade från deras korta och intensiva karriär. En cover på
’Burn’ (som knappast behöver någon närmare presentation) blev den bonus som
avslutade evenemanget.   

I de svärtade glasögonen framstår Glenn Hughes (sång, bas ex. Deep Purple) som
en light-kopia av Arnold ’Terminator’ Schwarzenegger. Mannen som alltid kommer
tillbaka -’I’ll be back’- hanterar sin slitna bas föredömligt, samtidigt som de
mest häpnadsväckande poserna utförs (någonsin). Poser som man ett tag trodde
hade lämnats kvar på åttiotalet. ’One Last Soul’ visar att rösten finns i den
skepnad den alltid varit, nämligen mycket kraftfull. 

Joe Bonamassa (sång, gitarr ex. ’himself in person’) med sina bidrag ’Song Of
Yesterday’ och ’The Battle For Hadrian’s Wall’ är höjdpunkterna i konserten. Den
förra en ’Stairway To Heaven’ déjà vu med allt vad det innebär. Den senare en
’nära Jimmy Page upplevelse’, som bara saknar en stråke till gitarren för att
bli totalt uppfylld . Bonamassas högra hjärnhalva med centrum för känslor och
konstnärliga anlag är mer än väl utvecklad, men han arbetar också med stort
flit.

Energin som strömmar ut från trummorna styrs upp av Jason Bonham (John Bonhams
son i rakt nedstigande led). Upphovsmannen till ’Save Me’ skickar ut rytmen utan
att röra en min. Han är lika huggen i sten som far sin, men han för med bravur
arvet från Led Zeppelin vidare i ytterliggare en generation (minst).  

Väktaren av tangenterna -Derek Sherinian (keyboards ex. Dream Theater)-
modulerar sin klaviatur efter behov. Han producerar alltifrån en stilla bris
till en storm av kraft och vilja. Hans följsamhet är viktig för helheten som
sveper mellan den hållfasta bakgrunden till soloprestationer med den melodiska
rockens själfulla signum. 

Att sätta ihop ett fotbollslag med idel stjärnspelare för inte alltid med sig
ett bra resultat. Ett rockband kan ha samma svårigheter men Black Country
Communion är ett lysande undantag. De visar att gammaldags skolrock aldrig dör.
Den blir bara bättre med tiden.

Thomas Claesson

Fotnot: BCC:s 3:e studioalbum ’Afterglow’ släpps den 30/10. Sångerna är skrivna
av Glenn Hughes undantaget ett fåtal som även ger Bonham kredit. Bonamassa har
denna gången inte medverkat i låtskrivandet. Han har för många järn i elden på
andra ställen . Titlar som ’This Is Your Time’, Common Man, ’Crawl’ och
’Midnight Sun’ förebådar ännu en oemotståndlig rockskiva.

Engel ”Blood of Saints” (Season of Mist/Sound Pollution)

Varenda refräng sitter som en smäck efter första genomlyssningen. Tyvärr är det det enda positiva jag har att säga, för mellan refrängerna händer inget av intresse. Det är lätt schizofrent med lite lättdöds, lite elektroniskt och lite progressivt, men framför allt är det totalt anonymt och könlöst. Det skulle behövas mer sväng, hjärta, jävlar anamma och låtar mellan de där klistriga refrängerna. De som gillat Engels tidigare skivor kommer naturligtvis att gilla den här, för den är trots allt det mest homogena de har gjort. Hos mig kommer den dock inte att spelas ofta; tyvärr, eftersom refrängerna ger mersmak.

Jonas Andersson

KISS ”Monster” (Universal)

När jag lyssnat på en skiva och vill höra den om och om igen så kan det bara bero på en sak: Att den är riktigt bra!
Det är inte så ofta som det fenomenet inträffar men Kiss nya ”Monster” är ett sådant verk.

Jag tyckte Sonic Boom, som kom för tre år sen var ok, men med denna så har bandet funnit en form som de inte haft sen tidigt 90-tal, starka låtar, bra ljud, de är samspelta, välspelad hårdrock som på 80-talet blandad med det gamla, lite skitiga soundet från 70-talet. Producerad av Paul stanley och co Greg Collins.

Örhängena är många, av de tolv låtarna så kan jag särskilt rekommendera öppningsspåret: Hell or Hallelujah, som är ett typiskt Paul Stanley-alster med ett fartfyllt riff och stark refräng ala ”I stole your love”.

”Freak” påminner lite om soundet på Pauls ”Live to win” -solo cd som kom för några år sen.

Briljerar gör också Gene med flera låtar som tex ”Back to the stoneage”: brutalt tung, sköna trummor mm, det är faktiskt det bästa som Gene gjort sen Unholy.

Tommy Thayer verkar kommit över sin identitetskris från förra skivan då det lät lite väl mycket Ace över gitarrspelet och framförallt solona, jag föredrar när han lirar med hjärtat hellre än att accentuera som orginalgitarristen.

Sångmässigt är Tommy lika spännande som en korv med bröd ungefär: Det funkar men det är inget man längtar efter, men på ”outta this world” så får jag en behaglig flashback till gamla Cheap Trick, och det är nåt av det bästa jag vet.
”All for the love of rock&roll”, skriven av Paul men som sjungs av Eric Singer, kunde lika gärna varit gjord runt 1975-76 och varit med på Rock and roll over, satan så bra, fylld med pentatoniska rock-fraseringar i gammal klassisk KISS-anda mm mm.

Återigen kom beviset att gammal är äldst och det råder ingen tvekan om att KISS fortfarande kan leverera och jag titulerar redan denna som en klassiker!

Och för att ge Kiss-samlaren lite huvudbry så har skivan bla getts ut i ett antal olika varianter: cd, cd med 3-d omslag, vinyl lp, vinylbild lp (2000 ex), booklet utgåva med cd från USA, cd 13-låtars variant(1 extra låt), tysk variant med ändrad logga(SS) med ölglas som bonus mm.

Johan Jansson

Junkstars ”With A Twist Of Lemon” (Despotz/Playground)

När jag första gången hörde Junkstars kände jag en befrielse, inte för att det är nyskapande för fem öre utan för att jag då behövde höra lite attitydstinn röjig bredbent partyrock som lånar från både punk och hårdrock. De har tidigare lirat under namnet Rock n Roll Allstars och var redan då en käftsmäll av energi, de bytte namn till Junkstars för att Gene Simmons i Kiss startade ett band med samma namn. Junkstars låter som sig själva man har ett något av eget sound som i övrigt påminner om Royal Republic, The Hives, Backyard Babies, The Bones och så vidare. Och i likhet med de nämnda banden lyckas även Junkstars med bedriften att få skivan att låta jävligt energisk, attitydfull, glädjefull så man vill bara stå och headbanga och skrika med i låtarna.

Egentligen finns det egentligen inget med ”With a twist of lemon” som gör den speciell, bortsett från att den är väldigt bra och innehåller en stor mängd killer-spår. Finns inte en enda dåligt låt på plattan. Helt enkelt en av de bästa skivorna som släppts det här året.

Vill man följa bandet kan man kolla in en minidokumentär/dokusåpa (i 6 delar) på bandit.se. Fördelen med serien är att den visar människorna bakom musikerna, alltså att det inte är bara livet på scenen. Den visar också att grabbarna är seriösa när de får snacka var och en för sig själva. Problemet med hela den serien nu när jag sett två avsnitt är att serien tenderar att förlöjliga bandet (vilket de gör helt själva när alla i bandet är i samma rum) och dessutom skapa för stor vetenskap vilken tar bort myten bakom rockmusiken och dess musiker. Så på det hela taget är serien ganska charmig.

”…Fuck me before I’m a legend”

Lars Svantesson

Katatonia ”Dead End Kings” (Peaceville/Playground)

Nordiskt vemod sedan 1991, med enstaka ”ljusa” inslag. En beskrivning så god som någon av hur Katatonia låter.

Ovan nämnda vemod är en känsla som genomsyrar i stort sett hela Dead End Kings. Det kan tillskrivas de melankoliska tongångarna med gothtouch, men framför allt sångaren Jonas Renkse och hans ledsamma och närmast hypnotiserande tonläge.

Men även texterna bidrar till mörkret med exempelvis följande rader i (i övrigt spröda och förhållandevis ”ljusa”) Hypnone: ”My day is done. I love the sound of no one coming
by. Tomb beneath the trees…”

Skivans låthöjdpunkt är avslutande Dead Letters med sin perfekt avvägd mix av tyngd och melodi. Dessutom är den kryddad med proggiga inslag som piggar upp.

Det är just sistnämnda inslag som får mig att inse varför jag inte kan ge skivan ett högre betyg; det mesta smälter samman till en helhet utan tydliga toppar.

Till sist måste det poängteras att för maximal känsla är det hörlurar som gäller. För du vill väl ge mörkret en chans att breda ut sig ordentligt nu när hösten är här…?

Magnus Bergström