nyaskivor.se

Royal Hunt ”20th Anniversary – Special Edition” (Frontiers/Cosmos)

Det här är inget annat än en rejäl laddning light-progressiva godbitar i neoklassisk stil med keyboard i fokus.

Kalaset är fördelat på tre cd (34 låtar) och en dvd (12 låtar). De två första skivorna är ett urval från bandets karriär och som med alla samlingar som någonsin getts ut så kan urvalet alltid ifrågasättas. Smaken är ju som baken… Tredje skivan bjuder på rariteter som exempelvis akustiska versioner av tre tidigare utgivna låtar och den helt nyinspelade Save Me (som inte är någon av bandets vassare kompositioner).

Så gott som alla förståsigpåare är rörande överens om att Moving Target (1995) och Paradox (1997) är milstolparna i bandets karriär. Gemensamt för dessa är att bakom mikrofonen återfinns DC Cooper. De andra sångarna, John West och Mark Boals, är förvisso också mycket kompetenta men det går inte att blunda för att mr Cooper passar den här typen av låtar aningens bättre.

Dvd:n då? Den innehåller bandets samtliga promotionvideos och i ärlighetens namn är ingen av dom något att hänga i julgranen. Helt enkelt bara något för fans som absolut måste se/ha allt.

Slutsats; för den som vill få inblick i danskarnas musikaliska värld är det här ett bra köp. Likaså har bandets trogna följeslagare något att hämta i form av den tredje skivan (och möjligtvis dvd:n). Men en samling av det här slaget förtjänar en betydligt bättre booklet än den osannolikt fjuttiga som medföljer – helt enkelt pinsamt dåligt.

Magnus Bergström

Admiral Sir Cloudesley Shovell ”Don’t Hear It…Fear It” (Rise Above/Sound Pollution)

De tre bandmedlemmarna i Admiral Sir Cloudesley Shovell tycks lyckligt ovetande
om allt som har hänt inom populärmusik under de senaste fyrtio åren. De tillhör
andligen en tid och en plats som vi alla innerligt tror fortfarande existerar
någonstans där ute.

Den näbbförsedda maskoten är den självutnämnda och tillika vördnadsfulla
vägvisaren. Hans uppriktiga frambesvärjelser leder åter till födelsen av heavy
metal cirka 1971 anno dazumal. Allt och lite till finns här, men dessutom
saluterar hela handen det som komma skall.

Med det brutalt bitande öppningsspåret ’Mark Of The Beast’ blottlägger Amiralen
sin själ med ett frustande vridmoment, som surfar på den första vågen som en
gång i tiden bokfördes på Black Sabbath. Det rymdinspirerande introt banar väg
för tjocka, groteska gitarriff och en avgrundsröst som till synes efter lång tid
har släppts ut ur det förseglade källarvalvet.       

Den aggressivt pulserande ’Devil’s Island’ kryper fram långsamt och frammanar en
gastkramande känsla. De undergångsladdade versraderna och det smutsiga ljudet
följs åt med blicken fäst på en punkt långt in i det nostalgiska mörkret.
’Scrathin’ And Sniffin” letar fram det fördolda från de djupaste gömmorna. Det
är aldrig fel att släppa fram lite hederlig gammaldags galenskap, när man ändå
är ute och jagar skuggor.

Den beslutsamma, råa retro-rocken är full av oväntade vändningar vilket för den
delen passar lika bra idag som något annat årtionde. En mycket solid debut som
är skrämmande komplex och rättmätigt hård. Den analoga effekten är uppenbar och
den ger dessutom en spöklik känsla som är svår att skaka av sig. En skiva att
äga, för de som har mod därtill.

Thomas Claesson

Fotnot : Admiral Sir Cloudesley Shovell var en brittisk kommendörkapten som
verkade i slutet av 1600-talet.

Voivod ”Target Earth”  (Century Media/EMI)

Voivod är tillbaka, trots att de aldrig har försvunnit, och trots att gitarristen Piggy inte längre finns kvar bland oss. Att bandet överlevde basisten Blackys avhopp i början av 90-talet är en sak, men att de skulle åstadkomma något av värde efter Piggys död var nog få som trodde. Att ersätta en så unik gitarrist borde vara omöjligt. Men det omöjliga är till för att övervinnas. Gammalt groll glömdes, Blacky återvände och man fann en ersättare för Piggy i Chewy, en man vars första metalplatta var en Voivodplatta, vars första konsert var en Voivodkonsert och som dyrkat Piggy och ägnat sitt liv åt att lära sig hans unika stil, och som har lyckats kusligt väl.

Target Earth är en platta för dem som liksom jag avgudar kvartetten Killing Technology, Dimension Hatröss, Nothingface och Angel Rat. Den ligger i och för sig närmare de två sistnämnda, men trots att den har rötterna i plattor som kom för över 20 år sedan låter det 2013, eller rent av 2023. Voivod har alltid blickat framåt och gör så även nu.

På något sätt känns det symptomatiskt att Target Earth inleds med Blackys karaktäristiska bas, som om man verkligen vill betona att det här är klassik Voivod. Titelspåret är intrikat sci-fi-metal med atonala riff och tvära vändningar, men ändå ack så lättlyssnat och detsamma gäller till exempel Mechanical Mind. Empathy for the Enemy är tillbakalutat eterisk medan Kluskap O’Kom och Corps Étranger täcker in det ösigare spektrumet; den förstnämnda mer intrikat och den sistnämnda härligt punkig. Warchaic mal på med frenetisk desperation i ett öde ljudlandskap på en främmande himlakropp och bygger upp en känsla av desperation och undergång.

Kort sagt: det här är en av mina topp 10-plattor 2013, av ett band som sådär 30 år in i karriärren fortfarande är nyskapande. Om du inte gillar den här plattan är du inget Voivodfan, och då tycker jag ändå inte om dig.

Jonas Andersson

Gene The Werewolf ”Rock N’ Roll Animal” (Frontiers/Cosmos)

Tung rock med något som jag skulle vilja beskriva som mysigt sleazeklös. Ja, det är vad amerikanska Gene The Werewolf handlar om och de befinner sig glädjande nog dessutom på rätt sida om ”standardgränsen”. Vad jag menar med sistnämnda är att denna genre innehåller många band som har mer av en coverbandskänsla, oavsett om de spelar egenskrivet material eller covers. Brist på originalitet liksom.
Nu ska det omedelbart poängteras att Gene The Werewolf inte är det minsta banbrytande, utan har existensberättigande för att de gör ett riktigt bra jobb. Inget mer med det. Sångaren/gitarristen Gene har en ganska rivig röst som oftast funkar bra, men ibland känns den lite i tunnaste laget. Övriga musiker rockar på enligt regelboken.
Av skivans elva låtar väljer jag att nämna följande:
Wicked Love är så där skönt medryckande som bra tung rock ska vara och på pluskontot finns också en stark refräng.
I Only Wanna Rock N Roll är skivans stora ”AC/DC-stund” med riffande och solo á la Young-bröderna och en text som är klart inspirerad av Bon Scott (R.I.P.). Trist imitation? Nej, en fin hyllning till giganterna i genren.
Heart Of Steel låter keyboard få ta en ganska stor plats och det i kombination med Justin Hawkins-falsettsång (ett inslag som även dyker upp i I’ve Got The Love) ger känslan av en hitlåt.
Rock N Roll Animal är givetvis i egenskap av titellåt en lagom rivig rockrökare som fastnar direkt. Let’s party!
Ruffneck Woman har skivans bästa refräng och jag går omedelbart igång och plockar fram luftgitarren, det vill säga mitt gamla slitna tennisrack.
The Ballad Of Gene är en oväntat finstämd avslutning med en text om olycklig kärlek och vikten av rock and roll som räddare i nöden.
För sakens skull ska det sägas att de låtar som inte är uppräknade är allt ifrån hyfsade till helt ok.
Att vara ”retro” är för dagen ”inne” och det finns flera exempel på band som får mycket uppmärksamhet för… Egentligen ingenting. Då är Gene The Werewolf ett piggare alternativ och önskas en partyplatta med mysigt klös är Rock N’ Roll Animal en given kandidat.
Personligen ser jag bandet framför mig på en intim rockklubb och mig själv i publiken med en god dryck i högsta hugg. Mmm…
Sista ordet får bandets gitarrist Drew Donegan som har beskrivit musiken de skapar som ”klassisk rock med modern känsla och vi tycker om begreppet diamond-core eftersom diamant är den hårdaste sten som finns”.

Magnus Bergström

Manowar ”The Lord of Steel” (Magic Circle/Playground)

Manowar och jag har en lång och djup relation och konserten på Göta Lejon på Fighting the World-turnén 1987 är ett kärt minne, men på senare år har vi glidit isär. Orsaken är helt enkelt att de i mitt tycke har blivit en parodi på sig själva. Image, stora ord och brist på självdistans har fått Spinal Tap-varningarna att dugga allt tätare. Musikaliskt har de också haft svårt att åstadkomma något av verkligt intresse.

The Lord of Steel är inte dålig, antar jag, eftersom jag vid varje genomlyssning tycker det låter helt okej, men efteråt går jag inte och nynnar på någon låt. Det känns som att man produktionsmässigt har eftersträvat ett liveljud och det är en mer avskalad platta än vad vi har vant oss vid från Manowar under senare år. Det har jag i och för sig inget emot, men de flesta låtar är ganska anonyma. Om det här vore ett oetablerat band skulle materialet inte få så värst många ögonbryn att höjas. Undantagen är inledande The Lord of Steel och filmlåten El Gringo som är riktigt bra och står sig väl mot det bästa Manowar har gjort. Annihilation är också rätt skön med härligt baslir av Joey DiMaio.  Expendable å andra sidan är skräp, och Born in a Grave och A Good Day to Die är också av tveksam kvalitet. Manowarriors är väl okej, men titeln sänker den rejält; Spinal Tap-varning , som sagt, och vem behöver Hail, kill and Die när vi redan har Hail and Kill?

The Lord of Steel är tyvärr inte plattan som reparerar vår relation, men den gör i alla fall att vi försöker kämpa på ett tag till tillsammans, och om inte biljetterna vore så ockerdyra skulle jag till och med gå och se dem live nu i mars.

Jonas Andersson

Mors Principium Est ”…And Death Said Live” (AFM/Sound Pollution)

Söker du något att liva upp musiktillvaron med, nu när vi är inne i slutspurten för år 2012?
Tycker du kanske att Children Of Bodom trycker på repeat-knappen för ofta? In Flames är för mesiga? Cannibal Corpse är för hårda? Sadus är för tekniska? Amorphis är för sega?
Då har jag bara en sak att säga; G.R.A.T.T.I.S. Då är nämligen Mors Principium Est nya käftsmäll …And Death Said Live det perfekta valet.
En såpass lyrisk recensionsinledning som ovan kräver förstås en djupdykning i låtmaterialet:
The Awakening – kort och ganska intetsägande intro.
Departure – hård och ösig med aggressiv sång ”in your face”.
I Will Return – härligt melodiösa men samtidigt hårda gitarrslingor att dö för. Mumsfillibabba!
Birth Of The Starchild – skivans bästa refräng och innehåller ett elektroniskt ”blippande” som varierar det hela en aning.
Bringer Of Light – starka gitarrvibbar från Children Of Bodoms skola men i dagsläget klart vassare än de finska giganterna.
Ascension – åter igen fullt ös men emellanåt ges låten/lyssnaren välbehövlig möjlighet att andas. Hade mått bra av en tydligare refräng.
…And Death Said Live – halvtidspaus i eftertänksam stil med piano och sologitarr i läckert samspel.Destroyer Of All – inleds med piano men ganska snart händer det grejer och framför allt trummisen får chansen att glänsa.What The Future Holds – fullt ös och så typisk för MPE. Aningens för lång för sitt eget bästa utan att vara dålig.The Meadows Of Asphodel – syskonlåt till föregångaren och med andra ord en låt som inte lämnar något större avtryck.Dead Winds Of Hope – sitter finfint med detta lilla mästerverk till käftsmäll, efter ett par svagare låtar. Ge mig mer…Som synes är det inte positivt rakt igenom och helt klart hade skivan mått bra av aningens mer variation. Dessutom är soundet kanske i ”torraste” laget, men det beror givetvis på vilken typ av ljud som bäst faller lyssnaren i smaken.Och kanske, kanske är det så att …And Death Said Live inte är det bästa i bandets skivkatalog, men det är för tidigt att avgöra det nu.Jag nöjer mig till sist med att konstatera att det är så rackarns härligt med positiva musiköverraskningar. För mig är det sådana öronöppnare som ger (musik)livet mening. I l-o-v-e it!

Magnus Bergström

Aerosmith ”Music From Another Dimension!” (Columbia/Sony)

Samlings- och liveskivor finns det en hel del av när det gäller dessa välmeriterade amerikaner. Men det har varit långt mellan studioskivorna efter de produktiva 70- och 80-talen. Senast det begav sig var faktiskt hela elva år sedan. Spänningen är alltså stor på vad de kokat ihop på sin 15:e fullängdare…

Luv XXX rivstartar Music From Another Dimension! med ett skönt riff och en text som osar… Sex. Det är ju liksom så att sexfixerade texter är standard när Steven Tyler & co är i farten.

Utöver nämnda Luv XXX är det ärligt talat inte mycket som sticker ut och att ta bort några ”utfyllnadsspår” hade varit en välgärning. I synnerhet är det alldeles för många ballader för att det ska vara nyttigt för ett rockband. Det lysande undantaget är finfina avslutningsballaden Another Last Goodbye. som är en värdig avslutning och visar den bästa lugna sidan av bandet.

Duetterna Can’t Stop Loving You (med Carrie Underwood) och Freedom Fighter (med Johnny Depp) är säkert tänkta att stärka säljpotentialen utanför den trogna fanskaran. För egen del tycker jag bara att det känns onödigt; Aerosmith gör sin grej bäst på egen hand och behöver ingen ”stjärnhjälp”.

Music From Another Dimension! är inte en skiva som kommer att vara med på tio-i-topp-listan när bandets karriär ska summeras. Men visst; det är ändå ett bra försök att gå ”back to basics” i den digitala tidsåldern (man har till exempel använt sig av veteranproducenten Jack Douglas).

Och har man sålt över 150 miljoner skivor kan man faktiskt göra som man vill…

Magnus Bergström

Bangalore Choir ”Metaphor” (AOR Heaven/Sound Pollution)

De högt ställda förväntningarna inför publiceringen av ’Methaphor’ satte tidigt
luften i dallring. Föregångaren ’Cadence’ hade ju kommit in som en mycket
positiv överraskning redan 2010. En lättare nyans av besvikelse infann sig
tyvärr då konsensus inte uppfylldes av dess efterträdare. Ett melodiöst
hårdrocksalbum måste i ärlighetens namn väcka en känslostorm som helst inte går
att tygla. Bildligt uttryckt vill säga. 

Nåväl, när den värsta frustrationen väl har lagt sig och albumet börjar sjunka
in så öppnar sig ändå en del dörrar, om än på glänt. David Reeces röst är
nämligen en tillgång som även lyfter ett tunnare låtmaterial. Dessutom släpper
gitarristen Andy Susemihl igenom en malström av minnesvärda riff och virvlande
utflykter vilket håller lågan vid liv.

’Catch An Angel Fallin”, ’Scandinavian Rose’ och ’Civilized Evil’ är tre klart
lysande stjärnor på den purpurfärgade natthimlen. Så skall det låta. Man behöver
inte ha absolut gehör för att förstå det. Å andra sidan försvinner ’All Damages
Done’ och ’Silhouettes On The Shade’ rätt ut i dimman.

’Never Face Old Joe Alone’ skapar en del förvirring i ledet. En hillbilly-låt
var inte vad man hade väntat sig. Ett mycket originellt spår som med sin
humoristiska prägel sticker ut mer än man kunde förutse. Sådana anekdoter gör
livet bra mycket lättare och framtiden ses plötsligt an med tillförsikt. Inte
minst i fallet Bangalore Choir.

Thomas Claesson

Y&T ”Live at the Mystic” (Frontiers/Cosmos)

22 låtar melodiös hårdrock inför utsålda hus i kvällarna två. Ja, när klassiska Y&T-skivan Earthshaker förra året fyllde 30 år firades det ordentligt på klassiska rockklubben McNear’s Mystic Theatre i Petaluma, Kalifornien, USA.

Året var alltså 1981 när ovan nämnda klassiker släpptes. I samband med det slopades tidigare bandnamnet Yesterday & Today till förmån för den betydligt snärtigare förkortningen Y&T.

Nog med historia för denna gång. 22 låtar var det ja.

Låtlistan kryddades för dessa jubileumskonserter med några fler låtar än vanligt från födelsedagsbarnet Earthshaker. Att bandet dessutom spelade ett antal låtar från senaste studioskivan Facemelter innebar att ett antal ”standardlåtar” fick stryka på foten.

Det är inget snack om att Facemelter har sina poänger (i synnerhet rökaren On With the Show och skönt gungande Shine On) men nog saknar i alla fall jag exempelvis Midnight in Tokyo, Hard Times, Open Fire och varför inte Don’t Be Afraid of the Dark. Men visst, det är modigt av ett band som Y&T att bortse från nämnda låtar och på så sätt göra det hela mindre förutsägbart.

Dave Menikettis röst når – fullt förståeligt efter alla dessa år – inte riktigt hela vägen fram i de lite mer svårsjungna partierna men det kompenseras av att låtarna är framförda av ett sammansvetsat och taggat band.

Där uppe i rockhimlen lär mångårige basisten Phil Kennemore (R.I.P.) le stort, med en cigarett i mungipan, när han hör att bandet fortsätter att göra det de ska.

Önskas skön livekänsla med klös i grejerna är Live at the Mystic ett bra val.

Magnus Bergström

Incurvatus ”Furnace of Dreams” (Self released)

Bandet Incurvatus bildades 2006 och består av fem unga musiker från Ulricehamn.
Liksom många andra band spelade de covers till en början, för att efter något år börja skriva eget material. Och tur är väl det – annars hade jag inte haft deras nysläppta EP Furnace of Dreams i min ägo.

Sedan denna pärla anlände i min brevlåda har titelspåret Furnace of Dreams gått på repeat i högtalarna. Under elva magiska och episka minuter varvas jazziga instrumentala partier med tunggungsrock i högt tempo.
De övriga låtarna är inte fy skam de heller – tvärtom. Även de visar prov på musik av hög klass. Redan under inledande The Faustian Bargain är jag trollbunden av de medryckande och sköna melodierna.

Influenserna från proggiga storheter som Opeth och Porcupine Tree är påtaglig. Ändå har Furnace of Dreams ett särpräglat sound och låter inte som något jag tidigare hört i musikväg, vilket är en stor merit i sig. Musiken befinner sig i gränslandet mellan rock och metal, och är sammansmält till en orgie av avancerade och proggiga arrangemang – kryddade med imponerande gitarrsolon och fängslande melodier. Faktum är att många av de instrumentala partierna säkerligen skulle få Mikael Åkerfeldt (Opeth) i all sin Heritage-prakt att häpna.

Trots otaliga taktbyten och genreväxlingar får man som lyssnare inte ett disorienterat intryck; låtarna känns väl genomarbetade och övergångarna likaså. Professionalism genomsyrar EP:n i merparten av de 33 minuterna.

Med tanke på bandmedlemmarnas ringa ålder spår jag att Incurvatus går en ljus musikframtid till mötes. Jag är visserligen ingen spådam, men jag kan satsa min mormor på att Incurvatus är en kraft att räkna med. Undergroundscenen är troligtvis snart ett minne blott – Incurvatus är här för att stanna.

Summa summarum är Furnace of Dreams skön lyssning för musikälskare. Sätt på dig hörlurarna, luta dig tillbaka i fåtöljen, avnjut en god dryck och försvinn in i musikens underbara värld. Låtarna kräver visserligen några lyssningar, men innan man vet ordet av är man fast i Incurvatus jazz/rock/prog-träsk. Ett mycket trevligt träsk om jag får säga så själv.

Sofia Bergström

Klicka HÄR för att läsa Marcus blogg där han berättar om vägen fram till skivsläppet.