nyaskivor.se

Inferior ”Unsoiled” (Big Balls/Sound Pollution)

Thrash metal möter death metal. Death metal möter thrash metal. Aggressivitet möter progressiva melodier med känsla. Progressiva melodier med känsla möter aggressivitet.

En del beskriver Inferior som deaththrash men jag kallar det thrashdeath. Ja, ni hajar att det här handlar om något extra smarrigt va…?
Det är inte ofta en skiva med en speltid på 62 minuter klarar av att hålla intresset uppe från början till slut. Inferior fixar biffen med Unsoiled! Produktionen är knivskarp och hela paketet inklusive omslag andas proffsighet rakt igenom.
Låtkvalitén är imponerande hög och den enda invändningen jag har är att det möjligtvis är för jämntjockt med risk för sockerchock av allt låtgodis. Men det är i så fall förstås ett lyxproblem.
I godispåsen är det en trestegsraket som sticker ut:
Serpentine Roads To Decay ger mig vibbar av ett hårdare Testament och jag vill bara strunta i livets alla måsten, vråla med i refrängen och ha det gött.
Perish bjuder på sju och en halv minut thrashgodis och sångpartiet mellan 2,54-3.20 ger rejäl ståpäls. Dessutom är det lugna partiet från mitten fram till det avslutande röjet bara sååååå vackert.
The Maker’s Waste har mer än lite gemensamt med de svenska progressiva storheterna Opeth, i synnerhet i låtens sista del. Att fixa en elva och en halv minut lång låt är en fin fjäder i hatten.
Unsoiled är den riktiga skivdebuten för Inferior, vilket är svårt att tro då samtliga bandmedlemmar är überkompetenta. Ja, här har skivbolaget Big Balls Productions något mycket intressant att jobba vidare med.
Inferior måste bara slå igenom hos den breda metalmassan, något annat är enligt mig helt otänkbart.

Magnus Bergström

Snakecharmer ”Snakecharmer” (Frontiers/Cosmos)

Tillsammans med Ravi Schankars ande begrundar jag respektfullt den väsande
reptilen som smidigt ringlar sig upp ur den flätade bastkorgen. Ännu en
supergrupp är uppstånden och det i den klassiska rockens tecken.

Med en röst strävare än femmans sandpapper leder Chris Ousey (Heartland) sina
charmerande följeslagare som alla är av det rätta virket: Micky Moody (gitarr)
och Neil Murray (bas) från Whitesnake (vad annars?). Fyll sedan på med Wishbone
Ashs gitarrist Laurie Wisefield, Thunders Gary ’Harry’ James på trummor och Adam
Wakeman (Ozzy Osbourne och dessutom son till Rick) på keyboard och den
namnkunniga sextetten är fullbordad.

Det är upp till bevis och efter en stunds betänketid så tippar vågskålen ner i
god jord. Med en musikstil som drar till gränslandet kring Nazareth, Foreigner
och Bad Company och med influenser så långt tillbaks i tiden som till
Steppenwolf och the Yardbirds är det svårt att motstå de okomplicerade rytmerna
med den lite tuffa attityden.

Mina favoriter är dels den långsamt brinnande ’Falling Leaves’ som skänker
mycket värme, samt den medryckande ’A Little Rock & Roll’ där speciellt
refrängen är som balsam för själen. Moodys gitarr firar triumfer med sin
renodlade karaktär. Kort och gott ett jämnbra debutalbum där det inte finns
någon utfyllnad, men å andra sida finns det inte heller någon låt som har
kapacitet att välta en kiosk.

Thomas Claesson

Ten ”Heresy And Creed”  (Frontiers/Cosmos)

Allt som oftast får man en rynka i pannan då kvaliteten på melodiös hårdrock
varierar högst anmärkningsvärt. I slutet av nittiotalet imponerade ’The Name Of
The Rose’ och ’The Robe’ inte nämnvärt. Ten befann sig på den ristade grenen
långt ner på det melodiska rockträdet. En gren som hängde olycksbådande tungt i
backen och med en hårsmån undvek den slipade yxans vassa egg.

Det är desto mer glädjande att det tionde kapitlet i Tens rockhistoria med
beslutsamhet slår undan alla betänkligheter. Bandets ursprung ifrån
industrialismens vagga där det grävda krondiket – Manchesterkanalen – leder ut i
den mytomspunna floden Mersey kanske rentav förklarar de musikaliska genernas
ädla och oförutsägbara frammarsch.

Med det smygande och lätt atmosfäriska introt i ’The Gates Of Jerusalem’ tänds
den österländska oljelampan som så förföriskt banar väg för det joniserande
skimmer som omger ’Arabian Nights’. Gary Hughes sammetsomspunna röst låter sig
inte bevekas av de främmande rytmerna som sveper fram som en virvlande ökenvind
där kamelens avtryck i sanden ändrar form lika flyktigt som en kvinnas sinne.

Utan att vidröras av en mänsklig hand öppnas den tunga ståldörren till
’Gunrunning’. Ett kulminerande nummer där Tens alla vapen avlossas unisont. Den
som söker sällskap kan utan att förebrås umgås med ’The Priestess’. Då har man i
alla fall inga tråkiga stunder. Ett annat magiskt ögonblick är den otroliga
’Unbelievable’ som rockar tungt och närmast hänsynslöst ända till det
oundvikliga slutet.

Även om dammluckan tillfälligt öppnas under ’Another Rainy Day’ och ’The Riddle’
är ”Heresy and Creed” en lysande återkomst av ett band som helt enkelt fallit i
glömska. Alla kommer att hitta sin egen pärla på det här välproducerade albumet.
Det är bara att välja och vraka. 

Thomas Claesson

W.E.T. ”Rise Up” (Frontiers/Cosmos)

En mycket bra dag på jobbet. Det är min känsla efter att ha lyssnat igenom andra plattan med ”stjärnbandet” W.E.T.
För andra gången har nämligen Jeff Scott Soto (ex-Talisman, ex-Yngwie Malmsteen), Erik Mårtensson (Eclipse) och Robert Säll (Work Of Art) fått till en finfin melodiös hårdrocksplatta.
”välljudande AOR-gryta”. Det är mina egna ord från recensionen av debutplattan (betyg 3,5) och den beskrivningen funkar klockrent även på Rise Up. Och vid en jämförelse med debuten går nykomlingen vinnande ur striden på målfoto.
Inledande trippeln Walk Away, Learn to Live Again och Rise Up är hur vass som helst och det är glädjande att gitarrerna får ta en rejäl plats i ljudbilden. Det sistnämnda gör att bandet känns mer hårdrockiga än kollegorna i AOR genren vilket klär melodierna på ett bra sätt.
Gitarrerna till trots är utöver inledningstrippeln den lugnare Broken Wings en av de absoluta låttopparna. Soto glänser verkligen i detta AOR örhänge.
Liksom på debutplattan är det plattans tre sista låtar som gör att det inte är aktuellt med full betygspott; i jämförelse med övriga låtar är de lite i svagaste laget.
I och med att Rise Up är en uppföljare som övertygar lär det utan tvekan bli en fortsättning på projektet. Till stor glädje för AOR fans världen över.
Och snälla The Metal God; fixa så att vi får ta del av detta projekt live…

Magnus Bergström

Lordi ”To beast or not to beast” (AFM/Cosmos)

Efter tre år och hela två medlemsbyten är Lordi äntligen tillbaka med en ny platta, och denna gången verkade temat vara mycket mörkare och det lovas ett förnyat sound. Lordi har ju haft fantastiska mörka album bakom sig, så det borde inte vara något problem. Eller?

Nej. Självklart inte. Mörka skräckteman är Lordis grej, och det funkar bra nu. Hela plattan öppnas med “We’re Not Bad For The Kids (We’re Worse)”, vars hårda och lite brutala intro först fick mig att tro att jag fått helt fel skiva. Men när man sedan hör Mr Lordis röst vet man ju direkt att det inte är fel.

Dock måste jag säga att, trots att man hör en viss skillnad på framförallt trummorna och keyboarden (och såklart backing vocals!) så är det ändå samma gamla Lordi vi känt sen tidigare, bara att de är lite mer… Deadache (2009). Faktum är att albumet är som ett kärleksbarn mellan Deadache och The Arockalypse (2006). Vissa av låtarna återfinner man I annan tappning på tidigare album (“Candy for the Cannibal” vs “The Chainsaw Buffet” till exempel) Visst, det är en aning aggerssivare, men inte mycket. Och faktum är att detta är nog första gången jag har hört Mr Lordi svära i en sång (“Sincere With Love”).

Men ska man se det på det stora hela, så är detta faktiskt ett riktigt bra album. Jag kommer inte att säga toppenalbum, för det finns faktiskt ett par spår jag tycker är lite svaga (exempelvis “I Luv Ugly” och “Happy New Fear”) men å andra sidan så är de bra låtarna helt fantastiska. Så om du gillade “The Monsterican Dream” och “Deadache” med Lordi, med en touch av “The Arockalypse”, eller helt enkelt bara död och (någorlunda) läskiga texter, så är det här albumet för dig!

All heder också till SCG6: Otus Butcher Clinic, en fin gest visat mot deras avlidne trummis. Vi tänker på dig, Otus!

Bäst: Det är oavgjort mellan “Candy for the Cannibal” och “Schizo Doll”.

“Sämst”: Happy New Fear måste jag nog säga. Och akronymen. TBONTB är INTE en cool akronym. Så låt oss kalla det A.W.C.A – Album Without a Cool Acronym.

 Sara Köhler

Edge ”Heaven Knows” (Escape/Border)

Det melodiösa metal-/AOR-bandet Edge kommer från Karlskoga och har fått kontrakt med prestigefyllda brittiska bolaget Escape. Drivande i bandet har varit kompisarna Jonas Forss och Tobias Andersson som spelat tillsammans till och från i olika konstellationer sedan 1990-talet. Debutalbumet Heaven Knows finns nu ute på marknaden och är inte mindre än ett fenomenalt bra album. Plattan består rakt igenom av välproducerade och vassa låtar med starka refränger.

Ja, detta är överhuvudtaget mycket refrängorienterat. Keyboardarrangemangen är smakfulla och styr inte in i den överlastade fåran som det annars tenderar att göra i den här genren. Tobias Anderssons och Jonas Forss gitarrspel är mycket läckert smakfullt och tekniskt skickligt. Det stora utropstecknet är dock Jonas Forss sång som är chockerande bra och i fullskalig internationell klass i paritet med de bästa inom området. Forrs låter här bitvis som en kraftfullare och mörkare variant av Jakob Samuel (The Poodles). Edge förtjänar ett brett genomslag över gränserna.

Kanonlåtar: ”Nowhere to Hide”, ” I Believe in Love”, “I could never live”

Henric Ahlgren

Motörhead ”The Wörld is ours vol. 2” DVD (UDR/EMI)

Ibland måste man vara ödmjuk och erkänna att man har gjort fel, och det här är ett sådant tillfälle. Jag gav The Wörld is ours Vol. 1 en fyra i betyg och jag vet inte riktigt varför. Tillfällig sinnesförvirring? Motörheadeufori? Skojiga svampar? Strunt samma. Den ska ha en trea, varken mer eller mindre. Volym 2 däremot, är lite starkare.

Det som gör volym 2 bättre är att huvudkonserten är i färg och framför allt att klippningen är mindre hysterisk. Jag gillar när hjärnan hinner registrera vad man ser innan det klipper till nästa kamera, det ger mer livekänsla. Låtlistan är inte så mycket att säga om. Tyvärr är ju inte Motörhead kända för att överraska trots sin låtskatt. Sen är det ett faktum att en trio som Motörhead inte riktigt förmår fylla upp en scen som den på Wacken, så inför volym tre skulle jag vilja se Motörhead göra en spelning på en mindre scen inför kanske 1500 personer. Gärna med några överraskningar i låtvalet.

Extramaterialet i form av några låtar från vardera Sonisphere i Storbritannien 2011 och Rock in Rio 2011 är okej och känns lite mer avslappnat än Wackengiget, men inte ens här får vi någon låt som inte redan finns med i huvudkonserten. Så min andra önskan inför volym tre är lite roligare extramaterial, t.ex. bakom kulisserna, en dag på turné, intervjuer med crewet

På det hela taget är Dvd:n ett givet köp för fansen, både av den vardagliga och av den lite mer fanatiska sorten, men lika vass som Stagefright-Dvd:n är den inte.

Jonas Andersson

Helloween ”Straight Out Of Hell” (Columbia/Sony)

Snacka om att kastas mellan himmel och helvete… En del av låtarna på dessa tyska power metal veteraners nya giv är näst intill magiskt bra, medan andra kan betecknas som tämligen ointressanta.
Trots sistnämnda anmärkning står sig Helloween anno 2013 fortsatt starka inom genren och har uppenbarligen koll på vad fansen förväntar sig och irrar inte iväg på några förvirrande musikaliska utflykter utanför mallen. Det känns tyskt och tryggt.
Straight Out Of Hell kan mäta sig med det mesta i bandets diskografi och visar att de inte tappat stinget (till skillnad från sina landsmän skorpionerna).
Låtmässigt sticker följande godbitar ut lite extra:
Smått progressiva Nabataea med orientaliska influenser.
Eagle Fly Free-syskonen World Of War och Burning Sun med fart i massor och klockrena power metal refränger.
Balladen Hold Me In Your Arms med ”extra allt” inklusive mycket, mycket bra sång.
Låtminuskontot är glädjande nog i det närmaste icke existerande:
Live Now! är en 3.10 minuter kort bagatell som är bortglömd i samma stund som den klingar ut (versen är go’ men vad hjälper det när refrängen är kass).
Asshole har förvisso en skönt kaxig svordomsosande text men musikaliskt är den ganska intetsägande.
Wanna Be God är uppenbarligen ett försök till allsångslåt men då den knappt hinner börja innan den är slut fattar jag inte poängen. Underbart är inte kort.
Och ska man vara kritisk är det bitvis svaga rimmandet i Nabataea inte något att hänga i julgranen.
Låt mig dessutom en gång för alla slå fast att Andi Deris ÄR Helloweens röst. Jag tänker inte påstå att Andi sjunger bättre än den av många näst intill helgonförklarade Michael Kiske, men jag vågar i alla fall påstå att han sjunger minst lika bra. Dessutom; då var då och nu är nu – gå vidare liksom.

Magnus Bergström

Joe Stump ”Revenge Of The Shredlord” (Lion Music/Border)

Joe Stump blev bekant som en bländande gitarrist i början av nittiotalet. Hans
fingerfärdiga gitarrspel är absolut inget att förakta. Han har under alla åren
fortsatt att arbeta kompromisslöst och det är inte så konstigt att han har
klassificerats som en av de snabbaste gitarristerna genom tiderna. Musiken
framskrider i samma ambitiösa banor som den inte helt okände svenskättlingen
Yngwie Malmsteen.

En gitarrvirtuos besitter många tekniker. Det plockas, böjs och knackas på
strängarna som få är mäktiga till. Tonerna binds samman med en mycket liten
eller ingen paus alls mellan dem. Två eller tre oktaver avverkas stigande eller
fallande i ett snabbt tempo. Ackord bryts ner till ton för ton eller till en
mycket snabb upprepning av en ton. Alternativt lämnas en sträng helt orörd. Det
kan tyckas att det är en musikform som endast tillmötesgår andra gitarrister
eller för den delen riktigt inbitna heavy metal fans (och så är nog fallet).

’Shredlords Sonata’ och ’Enter The Coven’ visar hur man handlägger ett snabbt
och extatiskt upplyftande tema med många klassiska influenser. Det är gott nog
så. Båda faller klockrent in under nischen Neo Classical shred/speed metal. En
hantverkskonst där många är kallade men få är utvalda.
  
Det kan vara svårt att fånga åhörarens uppmärksamhet under en komplett
instrumentalskiva som denna. En sångare är att rekommendera (till de
kompositioner det går att sjunga till). Mig veterligt finns det bara ett
instrumentalt album som uppfyller alla kriterier och följaktligen får högsta
poäng. Det är Mahavishnu Orchestra och deras helt unika ’Birds Of Fire’ (plocka
ut ’One Word’ från den och ni förstår varför). Men å andra sidan vad kan en man
mer önska sig än en Fender Stratocaster och en stapel med Marshall? – egentligen
ingenting.

Thomas Claesson

Docker’s Guild ”The Mystic Technocracy (Season 1: The Age Of Ignorance)” (Lion Music/Border)

Douglas Docker – vars talang sträcker sig från klaviatur och sång till låtskrivare – genomför sitt multinationella projekt med engagemang och passion. Detta album är en rockopera i varje bemärkelse. En odyssé som sänder ljusstrålar mot såväl Yes som Genesis, Rush, Dream Theater och allt däremellan. Docker skapar ett grönskande landskap med både vilda och odlade blommor.  

Om man känner sig tillfreds med tillvaron och händelsevis har 79 minuter över, så bidrar den här konceptskivan med en fullt acceptabel njutning. Det är en historia om religion och det lidande som den har åsamkat mänskligheten ända sedan tidernas begynnelse.

Musiken pendlar bland progressiv rymdrock, AOR, hårdrock och glädjande nog heavy metal. En uppsjö av handplockade artister medverkar. Ett par som ligger mig varmt om hjärtat är hemmasonen Göran Edman (Yngwie Malmsteen, John Norum, Nostradamus) samt kvinnan från de stora sjöarna Amanda Sommerville (Avantasia, Trillium, Epica, Kiske).

Skivan bör lyssnas på i sin helhet, men om man till äventyrs bryter ut några sekvenser så känns det tårögda temat Darwin’s Tears och det gudomligt stegrande ’The Divine Comedy’ mycket inspirerande.

För att få ut det mesta av det digra materialet måste man lägga ner mycket tid på att lyssna på och förstå texten. Det finns mycket tänkvärt att hämta här, även om de talande orden under ’Norse Cosmogony (Part 1)’ måste kännas oerhört frustrerande för de flesta utlänningar. Det talas nämligen på ett fornnordiskt språk som visst kallas svenska.

Kompositionerna känns inte svårtillgängliga vare sig det gäller det tekniska eller emotionella utförandet. Musiken är snarare lätt extravagant med en expansiv, vänlig och rent av fröjdefull framtoning. Det hela mynnar ut i en symfonisk samklang av energi och dramatik iscensatt av professionella musiker och med Douglas Docker som den inspirerande ledstjärnan. Ett stort äventyr är över för den här gången och framtiden ses an med tillförsikt.    

Thomas Claesson