nyaskivor.se

Melechesh ”The Epigenesis” (Nuclear Blast/Warner)

                             Spotify
 
Melechesh är en ny bekantskap för undertecknad, trots att det är bandets femte skiva. Och redan efter drygt tre minuter av inledande Ghouls Of Nineveh står det klart att The Epigenesis knappast är något för genomsnittshårdrockaren.

Det handlar om en blandad kompott med influenser från alla möjliga håll, vilket inte är så konstigt med tanke på att bandmedlemmarna är utspridda runt om i världen. Arabiska tongångar tar stor plats i ljudbilden och även det är logiskt, eftersom bandledaren Ashmedi (gitarr) bildade bandet i hemstaden Jerusalem.

Ord som exotiskt och progressivt dyker upp i huvudet och bitvis känns det som att lyssna på ett mycket annorlunda jam.

Dessutom är skivan inspelad i Istanbul! Bara en sådan sak…

Black metal utgör grunden för Melechesh, men det finns också en stor dos thrash. Likheter med band som Dimmu Borgir, Satyricon, Entombed, Opeth och – till och med – Dream Theater går att höra. Men utan tvekan har bandet skapat en helt egen unik stil.
Min favoritlåt blir omedelbart Grand Gathas Of Baal Sin, som är ganska rakt på sak utan att för den skull vara simpel, nej då. Och låtar som The Magickan And The Drones, When Halos Of Candles Collide och avslutande episka titelspåret The Epigenesis håller lika hög klass.

För den som ger Melechesh chansen – och det är dom värda – väntar många överraskningar för öronen, ingen tvekan om det.

Det är snubblande nära en betygsfyra…
 
Magnus Bergström

Meshuggah ”Alive” (Nuclear Blast/Warner)

Att Meshuggah släpper en liveskiva utan en enda låt från Destroy Erase Improve (bandets mest kända skiva) är inget annat än ett musikaliskt självmål. Jag förstår det bara inte…

Hur som helst är låtarna som framförs på Alive framförda tightare än tightast. Vilket i och för sig är helt givet med tanke på att bandmedlemmarna är otroligt begåvade musiker. För att lyckas med konstycket att få så här komplicerad musik att bli metal für alle (nåja, nästan i alla fall) är inget annat än en imponerande bedrift.

Men trots att det är mycket imponerande att få ihop fungerande låtar av alla udda musikaliska infall så känns Alive som en mellanskiva.
För Meshuggah-fans är dvd:n med samma namn en klart bättre affär, inte minst med tanke på extramaterialet.

Magnus Bergström

Enslaved ”Axioma Ethica Odini” (Indie Recordings/Sound Pollution)

Ojojoj, Axioma Ethica Odini är sannerligen härligt ögongodis. Norskarna vet onekligen hur den svarta slipstenen ska dras.
Bandet har en unik stil med sin stämningsfulla light-progressiva death metal, men visst går det att spåra starka släktskap med Opeth. Och liksom när det gäller sistnämnda band så tas lyssnaren med på ett härligt musikäventyr.

Det börjar bra med Ethica Odini, vars höjdpunkt är ett oväntat break 5:53 in i låten. En riktig rysare! Andra låten Raidho fortsätter i ungefär samma stil och då är det som lyssnare bara att kapitulera.

Waruun, Axioma och Giants har ett tyngre anslag än tidigare nämnda låtar, men är ändå lättlyssnade inte minst tack vare suveräna refränger. Giants tar för övrigt hem priset som skivans tyngsta låt, då den i början och slutet låter som något Candlemass inte kunde ha gjort tyngre, vilket säger en hel del.

Night-Sight är vid en jämförelse med skivans övriga låtar mer av ett stämingsfullt andningshål och det är här som Opeth-vibbarna är som starkast. Det börjar lugnt och avskalat i två minuter, efter det är det fullt death metal-ös innan låten avslutas som den inleddes. Godis för öronen!

Avslutande Lightening är en bra och aggressiv avslutning på Axioma Ethica Odini, som är en skiva att njuta av om och om igen.
Undertecknad var för övrigt en av många lyckliga i publiken i Göteborg när Enslaved var förband till Dimmu Borgir (se konsertrecension här på Nya skivor) och visst var bandet bra då, men det är på skiva som alla nyanser i musiken kommer bäst till sin rätt.

Magnus Bergström

Kylesa ”Spiral Shadow” (Season of Mist/Sound Pollution)

I Close Up #125 så läste jag om Kylesa första gången och det stod där att bandet har väldigt mycket gemensamt med Mastodon, när de pratade om bandets nya album Spiral Shadow. Det blev direkt ett eftertraktat album för mig att recensera då Mastodon är ett av mina absoluta favoritband. Vidare läste jag också att deras sättning innefattar två trummisar vilket alltid kan vara intressant.

Kylesas musik innehåller ganska mycket tyngd och rå styrka i ljudbilden. Vad jag menar med detta är att det är väldigt basigt och liksom ett slag mot bröstet då ljudbilden är väldigt tjock och fläskig om jag får uttrycka mig så. Två trummisar bidrar också en hel del till detta då man får ett fetare ljud. Låtarna varvar varandra väldigt bra, det är bitvis riktigt mörka riffmonster som lurar på en, till mer drömska låtar som får mig att tänka på Mastodon i sitt esse. Det är också en manlig och en kvinnlig sångare som delar på de vokala bitarna, och de kompletterar varandra riktigt bra.

Favoritlåtar på skivan är: Tired Climb, med sitt lite spansk/mexikanska intro, Cheating Synergy, med ett riktigt skönt inledande basriff som övergår i ett brutalt gitarriff a la gamla Mastodon och sedan byter till en tvspelsliknande drömsk ljudmatta. Forsaken är ett bra exempel på ett massivt trumljud och vad man kan göra med två trummisar.

Sämsta låten är nog utan tvekan Don´t Look Back som flera rescenter dock höjt till skyarna. Ett inledande gitarriff i stil med Weezers trallande/barnsliga gitarrslingor ger låten ingen god start. Refrängen är också ganska monoton och där visar verkligen bandet att de har en del kvar på den vokala biten, det blir platt och tråkigt.

Men det är helt klart ett intressant släpp av ett band som jag i framtiden kommer att hålla ögonen på. Nu återstår bara för mig att kolla in deras äldre album och se hur de utvecklats. Det blir 3½/5 något påtända djävulshorn.

Martin Engström

Severe Torture ”Slaughtered” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Det gäller att vara på tårna när man lyssnar på holländska (!) death metal-veteranerna Severe Torture och deras Slaughtered. Höghastighetsriffen och den för genren typiska growlsången varvas med oväntade instrumentala partier, ofta i ett lugnare tempo. Helt klart ett intressant grepp som ger en välbehövlig extra dimension till låtarna.

Bästa låtarna är finfina höghastighetsprojektilerna Unholy Misconception, Deride Jesus och Incarnation Of Impurity, varav den förstnämnda är något av en mall för den perfekta death metal-låten.

Skivans 38 minuter speltid är alldeles lagom för att ge öronen/huvudet den perfekta dosen av brutalitet. I en genre där Cannibal Corpse regerar tillhör Severe Torture helt klart skaran av potentiella tronarvingar.

Men en mycket viktig detalj saknas nästan helt och hållet på Slaughtered: basen. Det är absolut inget fel på själva ljudet i övrigt, nej då, skivan har ett för genren förvånansvärt ”luftigt” sound. Men ett lagom mullrande basljud hade inte skadat…

Den som mer än gärna lyssnar på Cannibal Corpse (och varför inte Napalm Death) gör bäst i att kolla upp Slaughtered. Att inte göra det vore ett misstag, jag lovar.

Magnus Bergström

Unlight ”Suphurblooded” (Massacre/SPD)

Black Metal har alltid varit en lite svår genre för mig, mest för att det är så halvdant ibland. Vissa band/låtar kan vara riktigt bra medan andra inte säger mig någonting. Unlight är ett nytt band för mig, jag är inte jätteinsatt i genren, Dimmu Borgir och Behemoth är väl dem banden jag lyssnat mest på. Något som jag tycker utmärker Unlight jämfört med andra är att thrashen har fått fäste. Den finns och den låter riktigt bra, med riktigt klassiska thrash metal-riff. Det känns friskt och härligt, att de blandar det mörka i black metal och det snabba riffbaserade i thrash metal.

Sången är liksom de flesta in genren en något högre growlsång, den är inte hämtad från helvetets djupaste kretsar som man ofta hör inom Death metal. Ibland gillar jag det och ibland inte. Ljudbilden är heller inte den bästa, gitarrernas dist är väldigt ljus och skärande, något som nästan märks i varenda låt. Konstigt nog så låter det också ostämt i vissa låtar.

Unlight blir dock inget som för mig utmärker sig speciellt mycket. De har fått till hela grejen med black metal men jag börjar misströsta om hela genren litegrann. Jag vill ha nått nytt och fräscht som väcker mitt intresse till en högre grad. Låtarna som jag hör är inget som fastnar hos mig, jag blandar lätt ihop det med annat i genren och det kan bli lite tråkigt i längden. Dimmu Borgirs nya tror jag kan vara ett snäpp mer intressant.

Bra låtar: Pale Rider- Pale Horse, Dead All Things Will Be (Part II).

Sulphurblooded får av mig 3/5 djävulshorn. Det är stundtals riktigt bra men sedan dalar det av och helheten känns inte alltför lockande. Men de har något på g, får väl hålla lite utkik efter dem i framtiden.

Martin Engström

The Crown ”Doomsday King” (Century Media/EMI)

Det börjar mycket lovande med klockor som klämtar i takt med musiken på öppningslåten Doomsday King. Och ja, att The Crown är tillbaka hörs i högtalarna som spelar upp ösig death metal enligt skolboken.

Bakom mikrofonen hittar vi den här gången Jonas Stålhammar (ex-God Macabre) och han låter precis som en frontman i The Crown ska låta. Och nog låter han bitvis snarlik Max Cavalera (Soulfly, Cavalera Conspiracy)…?

The Crown står på egna ben i en överbefolkad genre och det beror enligt undertecknad på att bandet låter som en lätt uppgradering av At The Gates. 

Låtmässigt sticker följande fyrling ut: Doomsday King (snärtig öppningslåt som sitter som en käftsmäll), Angel Of Death 1839 (death metal och thrash förenas på ett läckert sätt), Through Eyes Of Oblivion (snacka om death metal-mangel) och He Who Rises In Might – From Darkness To Light (finfin avslutningslåt med snabbhet, tyngd och intressanta taktbyten).

Mindre bra då? Ja, det är väl det faktum att det låter exakt som förväntat, varken mer eller mindre. Därmed uteblir ett högre betyg, i väntan på bandets ”magnum epos”.

The Crown lär vara en given livesuccé på kommande turné och – förhoppningsvis – på 2011 års sommarfestivaler.

Magnus Bergström

Bring Me The Horizon ”There Is a Hell, Believe Me I’ve Seen It. There is a Heaven, Let’s Keep It a Secret.” (Visible Noise/Sound Pollution)

Ojojoj, det här är… Udda. Inledande Crucify Me känns till en början svår att få grepp om, med sin galna blandning av brutalitet, melodi och elektroniska effekter. Jag fattade först ingenting när jag gick rakt in i denna musikaliska käftsmäll… Men sedan såg jag ljuset!

Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan ungtupparna i Sheffieldbandet BMTH skulle slå till med (ännu) ett nyskapande album. Förra skivan Suicide Season (2008) visade vad bandet var kapabla till och nu har bitarna fallit på plats. Nu har man blandat all sin aggressivitet – och det är inte lite det – med bland annat allehanda programmerade ljud (bland annat stråkar!) och en kvinnlig sångröst.

Tycker du kanske att Dream Theater är för svåra? Eller tycker du kanske att dom är för ”light” och du har gått vidare till hårdare band som exempelvis Opeth? Då är nästa prövning för dina öron utan tvekan BMTH:s nya alster. Om du vågar förstås… Det är nämligen ingen barnlek när deras progressiva metalcore attackerar med full kraft ur högtalarna.

Flera gästartister gör nedslag här och där på skivan och av dessa är kanadensiska electrotjejen LIGHTS mest framträdande. Hennes ljusa, ja rentav spröda stämma, utgör en fin kontrast till Oli Sykes ”skriksång”. Ironiskt nog är skivans enda minus nämnde frontmans sång, som blir ansträngande att lyssna på en hel skiva igenom. Oli ska ha all heder för sina rakt-på-sak-texter med ”tungt” innehåll, men det går att viska fram känslor också…

Det är för övrigt värt att notera att en stor del i att skivan låter så förstklassigt som den gör är att den – liksom senast – är inspelad i suveräna Studio Fredman, Göteborg.

Framtidens hårdrock har kommit för att stanna och bandet som gör det bäst just nu är genreledande BMTH. Undrar vad dom hittar på nästa gång…?

Magnus Bergström

Drudkh ”Handful Of Stars” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Ukrainska Drudkh vilar inte på lagrarna direkt. Förra albumet Microcosmos kom för bara ett år sen och alldeles nyligen släpptes Sun in the house of the scorpion med sidoprojektet Blood of Kingu, där man mer än i Drudkh plöjer i black metalfåran, så att säga. De är produktiva som få, men ödslar heller ingen tid alls på att synas på annat sätt än genom musiken. Kanske borde fler band följa deras exempel?

Nya Handful of stars har en väsentligt klarare ljudbild än Microcosmos. Helheten drar än mer åt det melodiösa, en utveckling som Drudkh följt ganska rätlinjigt från de första, bra mycket tyngre och oslipade släppen. Utan att ännu i alla fall nagga grundformeln i kanten. Förfinad balans mellan rå styrka och romantisk lätthet.
Handful of stars innehåller ett par verkliga pärlor, med det centrala eposet Towards the light som självklar höjdpunkt. Bländande, sparsmakat spel på alla strängar.

Mats Johansson

Dimmu Borgir ”Abrahadabra” (Nuclear Blast/Warner)

År 1993 skrevs black metal-historia i och med bildandet av Dimmu Borgir. Allt sedan dess har bandet hela tiden varit steget före dom andra i genren. Nya given Abrahadabra (fyndig titel!) är sannerligen inget undantag. Symfoniskt och progressivt är vad som står på menyn och norskarna bjuder på ett smörgåsbord av black metal.

DB har sedan senaste skivan ”tappat” två viktiga medlemmar, av vilka inte minst förlusten av basisten ICS Vortex och hans speciella operaliknande röst kändes tung. Men döm om min förvåning när jag efter flera genomlyssningar tycker att den här sättningen känns helt rätt.

Den här gången har en komplett symfoniorkester anlitats och det har inneburit ett kanonresultat för den symfoniska ljudbilden. Dessutom förstärker körsång flera av låtarna på ett alldeles utmärkt sätt.
Att välja ut en eller flera låtar framför andra ger jag mig inte på, för på Abrahadabra handlar det om uppemot 50 minuter utan svaga punkter.

Det är mycket nära full betygspott men det som gör att jag till slut är liiiiite återhållsam är saknaden av en episk låt, eftersom ett band av den här kalibern borde kunna fixa till ett långt och smaskigt mästerverk till monsterlåt.

Hur DB ska kunna toppa Abrahadabra förstår jag bara inte, så för min del är jag jättenöjd om dom fortsätter på den här nivån. Tack och bock!

Magnus Bergström