nyaskivor.se

Onslaught ”Sounds Of Violence” (AFM/Sound Pollution)

Sounds Of Violence visar upp ett thrashband i toppform och det är inte illa pinkat av UK-veterangänget Onslaught (som bildades vid årsskiftet 1982-1983).

Efter det för genren ganska typiska introt Inte The Abyss får sig lyssnaröronen en rejäl omgång i form av ettriga Born For War och The Sound Of Violence. Thrashgodis och utan tvekan skivans två bästa låtar.

Den starka inledningen gör att det bli tufft för bandet att leva upp till förväntningarna som infunnit sig. Det ska dock sägas att det finns en del bra ingredienser i flera av dom övriga låtarna, det är bara det att dom aldrig riktigt lyfter.

Egentligen är ingen låt på skivan dålig men ett rött kort delas ändå ut för den onödiga Motörhead-covern Bomber, trots ”extrahjälp” av Phil Campbell (Motörhead) och Tom Angelripper (Sodom). Visst är det en bra låt men den ska avnjutas i originalversionen, och passar dessutom inte på en seriös thrashskiva.

Individuellt delar jag ut extra plus till sångaren Sy Keeler som övertygar skivan igenom. Hans röst kan på sätt och vis liknas vid en råare version av Chuck Billy (Testament).

Till sist måste jag säga att Sounds Of Violence är bandets bästa skiva, trots att den inte är någon fullträff. Tar jag inte i lite väl mycket nu, undrar du kanske. Nej, säger jag och står för den åsikten till 100%. Ironiskt nog beror det på att skivan låter mer som en blandning av Bay Area-thrashband som exempelvis Forbidden och Death Angel, istället för att låta som ”klassiska” Onslaught. Med det sagt ska man tänka på att jag är ett stort Bay Area-thrashfan…

Det vore förresten coolt att uppleva Onslaught live, med tanke på den glöd dom visar upp i dagsläget.

Magnus Bergström

Tankard ”Vol(l)ume 14” (AFM/Sound Pollution)

Öl, öl och ännu mera öl. Ja, utan att överdriva alltför mycket så kan man säga att öl är vad som gäller för tyska Tankard – och har så gjort i 29 år (en imponerande bandålder).Musikmässigt handlar det som vanligt om thrash metal á la 80-tal. Men produktionsmässigt låter det mer up to date och är nog Tankards finaste stund i det fallet.

Ett finfint, stillsamt intro inleder Time Warp som öppnar bandets 14:e release. Låten är också skivans höjdpunkt, mycket tack vare tempobyten och utmärkt trumspel. En annan bra låt är riffstarka Rules For Fools.

Texten till Black Plague (BP) är också värd ett omnämnande. Oljebolaget får sig en känga om man säger så…
Fans som vill att Tankard ska låta som dom alltid gjort tycker garanterat om Vol(l)ume 14. Fans som hoppats på något nyskapande får fortsätta att hoppas.

Slutomdömet blir att det handlar om en mellanskiva från ett band som vägrar att kompromissa. Och trots färre ölreferenser än vanligt i låttitlarna så finns det till sist bara en sak att säga: skål!

Magnus Bergström

Aborym ”Psychogrotesque”(Season of Mist/Sound Pollution)

Småäckliga introt ”I” innehåller inte bara ljud från instrument utan också från insekter… Sedan öser det igång med vindsnabba ”II” som kör över allt i sin väg likt ett höghastighetståg ur spår.

Snabb som få är också ”III” men stannar också upp ibland och kryddas av finfina keyboardtrudelutter. Skivans bästa låt i konkurrens med ”V” som – åtminstone inledningsvis – är rena rama gothlåten.

Överhuvudtaget känns det som att Aborym har målsättningen att tänja på black metal-gränserna. Med en stor portion industriella inslag. Till viss del lyckas man också med det. Inte minst när det gäller den väl avvägda mixen av ultrasnabbt med growlsång respektive mycket långsamt med pratsång. Ordet progressivt är i dessa dagar ett slitet uttryck för att beskriva musik, men som alla hårdrockare vet så har italienska band en förkärlek för just progressiva inslag och Aborym är inget undantag. Lyssna bara på avslutande ”X”: det händer mycket under 14 minuter och 36 sekunder.

Att hitta likheter med andra band är inte det lättaste, men ett namn som dyker upp i skallen är Cradle Of Filth (men personligen föredrar jag Aborym).

Det som fäller plattan i kampen för att nå högst på black metal-tronen och därav vara djärvast av dom alla, är det faktum att helhetsintrycket är alldeles för splittrat. Bättre lycka nästa gång… Att bandet har förutsättningar för stordåd är det nämligen ingen tvekan om.

Magnus Bergström

Atheist ”Jupiter” (Season of Mist/Sound Pollution)

 
 
Steve Flynns trumspel. Oavsett vad jag skriver nedan för att beskriva skivan så är det ändå trumspelet som är i förgrunden på Jupiter, signerad amerikanska death metal-veteranerna Atheist. Det är sköna fills till höger och vänster = svängigt som tusan.

Det är 17 år sedan Floridabandets senaste skivlivstecken och kanske är det därför känslan av ett hungrigt band infinner sig redan efter några minuters lyssning.

Som vanligt är det tekniskt värre och progressivt. Och mycket hårt. Närmast till hands att jämföra med är antagligen Sadus. Men tankarna går även till band som Death (snabbheten), Meshuggah (hårdheten och ideliga taktbyten) och Cynic (övriga ”udda infall”).
Sången av Kelly Shaefer är bra men är för ”ren” för min smak (till den här typen av musik) och det är det som gör att betyget inte blir högre, för growl skulle enligt mig passa mycket bättre.

Skivans låthöjdpunkter är dom två sista låtarna, vilket är överraskande i och med att ”alla” skivor traditionellt börjar starkt för att sedan – oftast – tappa lite mot mitten och/eller slutet. Låtarna det handlar om är When The Beast som blandar fart, tyngd, finess och hårresande gitarrslingor på ett svåröverträffat sätt och Third Person som på ett övertygande självklart sätt blandar death metal med jazziga tongångar.

Atheist är inget för den genomsnittlige metallyssnaren, men finns intresse för en skiva som garanterat växer för varje lyssning (läs nya upptäckter av taktbyten och annat smått och gott) så är det inget att tveka på, för då ska Jupiter inhandlas omedelbums.
 
Magnus Bergström

The Prophecy 23 ”…To The Pit” (Massacre/Sound Pollution)

Sedan starten 2001 har tyskarna i The Prophecy 23 levererat feta Slayer-riff, medryckande Municipal Waste-refränger och en blandning av (ganska) ren sång, skrik och growl. Alltså något som vi kan kalla death thrash mosh core (ja, jag vet att det låter krystat men vad ska man göra).

Helt klart har The Prophecy 23 stor potential, vilket inte minst bevisas av att bandet existerat sedan 2001. Men för att betyget ska bli högre krävs – enligt undertecknad – att dom mest pubertala texterna elimineras (Surf Nazis Must Die är ingen låttitel som höjer humöret) och att produktionen förbättras. Det handlar helt enkelt om behov av finslipning.

Låtlyssningstips är i första hand B.T.M. (Brutal Thrash Maniacs) och From The Basement To The Pit, som båda är utmärkta exempel på när bandet låter som bäst.

Skivans styrka? Dom smaskiga allsångsrefrängerna och den intressanta sångblandningen. Sämst? Produktionen som är på gränsen till demoljud och att det ibland känns som att bandet levererar för mycket av samma sak. Och vissa av texterna förstås…

Helt klart är The Prophecy 23 värda att kolla in, för som Chuck Billy i Testament säger: thrash it up!
 
Magnus Bergström

Despite ”Clenched” (Dozer/Sound Pollution)

Clenched inleds utan större dunder och brak då den första låten inte sticker ut eller fastnar i minnet. Från andra spåret Commander of Hate är jag dock helt fast och sedan överträffas den ena suveräna låten av den andra. I mäktiga Crushing the World är Lamb of God-influenserna tydliga, och det är i just denna låt som Despite övertygar mig att de är ett band att räkna med i metalvärlden.

Vad som utmärker Clenched från andra plattor är mångsidigheten – snabb death metal varvas med instrumentala partier där det inte går att låta bli att bara blunda och njuta av de tunga gitarrpartierna. Bandets något udda samarbete med Andreas Kleerup i några av låtarna tillför dessutom något nytt och fräscht.

Utan varken dataredigering eller samplingar har Despite helt enkelt lyckats skapa ett av 2010 års bästa samt mångsidiga metalalbum.
Jag längtar redan till deras nästa platta!

Sofia Bergström

Kataklysm ”Heaven’s Venom” (Nuclear Blast/Warner)

De två första låtarna på Kanadensarnas nya alster golvar mig direkt och sedan är jag nere för räkning skivan igenom. Wow!

”Heaven’s Venom” är en death metal-kvalitetprodukt, punkt slut. Det handlar om mangel av yppersta klass, men samtidigt finns det gott om melodiösa inslag som ger lyssnaren tid att ”andas” en aning. Men fokus ligger helt klart på (musikalisk) hårdhet och brutalitet.
För den som tycker om när ös, groove och melodi blandas är det inget att tveka på; den här skivan är ett absolut MÅSTE i samlingen. Och då har jag inte ens nämnt den suveräna sångaren Maurizio Iacono (också bas) vars lungor verkar gjorda av stål.

Min personliga favoritlåt är ”As The Wall Collapses”, som är en aggressiv godbit i vilken death metal- och hardcore-sång mixas på ett överraskande bra sätt.

Andra självklara favoriter är dom tidigare nämnda inledningslåtarna ”A Soulless God” och ”Determined (Vows Of Vengeance)” som cementerar kvalitetsstämpeln redan från start.

Extra stilpoäng delas ut för snygga Pantera-vibbar i gitarrspelet i ”Numb And Intoxicated”.

Den enda orsaken till att jag inte delar ut en betygsfemma är att jag hoppas på att nästa Kataklysm-skiva på något sätt ska kunna ta death metal till en ännu högre nivå. Hur nu det ska kunna gå till…

”Heaven’s Venom” är musik som gör livet värt att leva!

Magnus Bergström

Fotnot: Kataklysm själva kallar sin musik för ”Northern hyperblast”.

Engel ”Threnody” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Arga killar det här… Inledningslåten Six Feet Deep visar upp ett mycket ilsket Engel, laddat till bristningsgränsen. Lyssna bara på sångaren Magnus Klavborns ”arga” röst. Det känns som att bli överkörd av ett metaltåg… Men så kommer det en refräng med rena rama Dead By April-vibbarna (läs skönsång). Lite förvirrande kan tyckas, men ta mig tusan om inte Engel är bandet som får ihop den ekvationen.

Det har strulat en del för Engel. Minst sagt. Medlemsbyten och en skivbolagskonkurs är två av bovarna i dramat. Nya skivan Threnody (bandets andra) släpptes redan i början av 2010 i Japan, men resten av världen fick vänta ytterligare tio månader…

Threnody handlar om övertygande metal med sting och känns helt rätt i tiden. Bandet rör sig bekvämt mellan olika stilar och resultatet blir en ganska egen stil.

Jag utser efter viss betänketid For Those Who Will Resist och Feed The Weak till skivans bästa låtar. Varför? Jo, dom har har en skön tyngd kryddad av trummor med ett skönt sväng och herr Klavborn (snacka om sångare med brett register) gör sina bästa insatser i just dessa låtar. Men det finns också en stark outsider i Burn, som har skivans bästa refräng.

Vem vet, kanske kan Engel på sikt gå förbi ”storebror” In Flames popularitet? Helt osannolikt är det inte (kom ihåg var du läste det först) för det finns gott om potential för att tilltala en bred lyssnarskara. Med lite tur så…
 
Magnus Bergström
 
Fotnot: Gitarristen/låtskrivaren Niclas Engelin är förutom sitt jobb som ”bandpappa” i Engel också – i skrivande stund – livegitarrist i In Flames.

Underoath ”O (Disambiguation)” (Roadrunner/Warner)

Underoath, post-hardcore/metalcorekillarna ifrån Florida som enligt egna ord ska ha starka band till kristendomen; något som även ska vara en inspiration för dem alla. Nu går de i en helt ny riktning och medan de välkommnar en flod av nya fans så vänder de samtidigt många av de gamla ryggen.

Man har i Underoath ett förflutet som inte direkt hör hemma på några fina middagar och man har kantats av problem och avhopp. Men det är nu de tänker resa sig igen, starkare än förut, och framförallt med en markant förändring i bandet. Förändringen heter Daniel Davison (tidigare i Norma Jean) och han ersatte Aaron Gillespie som bandets nye batterist. Det var kanske det bästa som hänt bandet rent musikaliskt då Gillespies trummande allt som oftast var rent bedrövligt och absolut inte hörde hemma i Underoaths medlemmars övriga spelstil.

Kanske detta byte av batterist var vad som behövdes för att tända bandet på nytt? Borta är iallafall de gamla poppigare refrängerna och man kör istället en mörkare och kanske mer ”mogen” stil.

Jag själv har dock aldrig varit ett fan av just Underoath och jag kan ärligt talat inte säga om Ø [Disambiguation] har förändrat min inställning till bandet. Klart är iaf att om du tillhör fanskaran och är rädd för förändringar så förvänta dig inte för mycket. Har du å andra sidan aldrig varit ett Underoath-fan men gillar metalcore i allmänhet så ge skivan ett försök, för förändringen i musiken är inte extrem men tillräckligt stor för att göra en markant skillnad.

Låtmässigt så är skivan inget underverk, det är inte Underoath’s bästa verk men samtidigt inte heller det sämsta jag hört med dem. ”A Divine Eradication” är enligt mig skivans starkaste låt med bra sång och ett härligt growlande samtidigt som man hela tiden håller ett lagom hårt tempo rent instrumentalt. Även ”My deteriorating Incline” är riktigt stark och det är även här man lyckas bäst rent sångmässigt.

Tobias Blixt

Triptykon ”Shatter” EP (Century Media/EMI)

                              Spotify

Sångaren, gitarristen och huvudsaklige låtskrivare Tom Gabriel Warrior (Hellhammer, Celtic Frost) personifierar mörkret – när han tar ton känns det som att domedagen är här. Krydda det med stämningsfull kvinnosång som utgör en finfin kontrast = inledande titellåten Shatter, som är en riktig höjdare.

Fullängdsdebuten Debuten Eparistera Daimones lovordades av fans och media, och EP:n Shatter är ett smart grepp för att bibehålla intresset (inte minst för vinterns USA-turné).

I Am The Twilight har skön pratsång i verserna och vanlig sång i refrängen, vilket är en bra kombination. Men det bästa med låten är ändå Norman Lonhards coola trummspel.

Däremot tycker jag inte att Crucifixus är så mycket att hänga i granen, för den känns mest som ett ljudexperiment. Den får dock ändå knappt godkänt tack vare dom skönt ”skumma” munkrösterna under andra halvan.

Sedan har vi också dom två Celtic Frost-livelåtarna Circle Of The Tyrants och Dethroned Emperor och är förstås lika skönt udda som vanligt.

Det finns hopp om bra framtida musik signerad Triptykon, trots eller rättare sagt tack vare svårslagen domedagsstämning.

Magnus Bergström