nyaskivor.se

Chris Isaak ”Beyond The Sun” (Wicked Game Records/Warner)

Egentligen är detta ett dödsdömt projekt på pappret. För vem behöver ännu ett album med dammiga coverversioner från Hedenhöstiden av Presley, Jerry Lee, Johnny C och Roy O?

Förmodligen ingen, om det inte vore för Chris Isaak. Han är uppväxt med denna musik i modersmjölken och utöver detta har Chris rösten som passar föredömligt i sammanhanget. Den ligger nära Presleys utan att han imiterar, vilket hörs bäst  i Tryin’ To Get To You och Blue Hawaiihiten Can’t Help Fallin’ In Love With You.

Albumet är alltså en hyllning till den musik som föddes i den klassiska Sunstudion i Memphis. Beyond The Sun lär också vara inspelat på denna plats, med Chris eget band som spelar med en sparsmakad femtiotalsfeeling som bidrar till att det hela fungerar så utmärkt. Ett album som är gjort med stil och massor av hjärta. Odödliga hits som Ring Of Fire, Great Balls Of Fire, It’s Now Or Never och I Forget To Remember To Forget You rullar förbi med Chris Isaaks röst i fokus. Det finns också en deluxutgåva med ytterligare elva spår i samma anda.

Rekommenderas varmt som soundtrack i ’var mans amerikanare’ norr om Forshaga kommande vår och sommar.

Bengt Berglind

John Martyn ”Heaven And Earth” (Hole In The Rain/Playground)

”Johnny Boy Would  Love  This – Tribute  To John Martyn” (Playground)

Följande lilla anekdot utspelar sig  på en pub i London efter en lysande konsert med John Martyn, som nu hänger vid bardisken och på sitt kvinnliga sällskap, lätt whiskeydimmig. Svenska unga fans får för sig att tala om för mr. Martyn att hans sånger och giget var fantastiskt. Mr Martyn  svarar  -“Jag skriver inte sånger, jag komponerar poesi, – f – k off! “. Vilket de gjorde. En sund senare kommer en ännu dimmigare Mr. Martyn fram till den lilla svenska fanklubben, och väser med ett snett leende och en promillefull andedräkt,” Min kvinna tror att jag ber om ursäkt, men det skulle aldrig falla mig in, men en pint skulle sitta fint!”. John fick sin pint och vi fortsatte att lyssna på och älska denne skotske Tjalle Tvärvigg i många år framåt.

Hans senaste album Heaven And Earth bygger på nio inspelningar inspelade under åtta år. John Martyn lämnade jordelivet 2009, märkt av sjukdom och svår alkoholism.

När han var som bäst på album som Solid Air, Glourius Fool och Bless The Weather var han en lysande avig gitarrist och låtskrivare, med  en karaktäristisk röst som blev hans starka varumärke.

Hans sista album bär spår av denna storhet, när han åter omger sig av lysande musiker som tillsammans med honom utforskar ett rock-, funk- och jazzinfluerat musiklandskap på bästa sätt. Som en engelsk kollega till Dr.John.

Tribut-dubbelalbumet Johnny Would Love This är en mer rentvättad historia med trettio versioner av Johns låtar. Beck, Robert Smith, Lisa Hannigan och Snow Patrol är några som försöker tolka hans musik. Borta är nu skörheten, känslan och tyngden. Den som bara John kan förmedla med sin röst och gitarr. John Martyns musik  är bäst med John Martyn. Ingen tvekan.

Bengt Berglind

The James Cleaver Quintet ”That Was Then, This Is Now” (Hassle/Sound Pollution)

Vad får man om man mixar Bob Hund med en del Red Hot Chili Peppers och en ännu större dos punkrock av den hårdare skolan? Helt säkert lär aldrig resultatet vara, men chansen att du får ”The James Cleaver Quintet” är ganska överhängande. Ett annat sätt att beskriva bandets musik är som ett bra mycket snällare Dillinger Escape Plan. Vad som är helt säkert är att det här debutalbumet är ett intressant släpp som lockar till mer.

Att man vågar bryta upp skivan med ett spår som ”The JCWho?” som inleds som en lugn och finstämd jazzlåt tyder på stort mod och resultatet blir fullständigt fenomenalt. Den tunga frenetiska överkörningen som kommer efter dryga minuten blir fullkomligt total. Effekten blir nästan den samma när ”II (Reprise)”, ett klassiskt stycke, följs upp av ”Snakes”. Många band i den här genren tycker jag misslyckas med att blanda lugna partier med tunga, snabba och brutala delar – men ”JCQ” tycker jag klarar det på ett riktigt bra sätt. De lyckas hålla det intressant och livfullt. Kanske beror det på att man får känslan av att bandet ger fullständigt fan i hur de borde göra och hur det ska låta för att vara ”äkta” i genren.

Jag kan reagera mot är att skivan känns något för lång, och allt inte håller samma höga nivå som ändå stora delar håller.

Lars Svantesson

AA Bondy ”Belivers” (Fat Possum/Border)

Det här är inte partymusik till förfesten, utan kanske mer musik för dagen efter festen när du halvligger i soffan och softar. Det är inte heller musik för soliga och varma sommardagar, utan passar bättre när regnet sköljer ner eller snöstormen viner så där hemtrevligt som den gjorde förra året.

AA Bondys sololalbum skulle kunna vara producerat av Eno. Det som imponerar mest är den välstrukturerade enhet som håller ihop över alla de tio spåren.

Svärtan som omfamnar detta album har här olika grader. De första spåren The Heart Is Willing och Down In The Fire (Lost Sea) har tillsammans med den avslutande trion sånger den djupaste svärtan.

Här finns vissa  musikaliska element som påminner mig om åttiotalets svarta synthträsk. Men på ett positivt sätt. Däremellan, bland annat Skulls & Bones och Surfer King visar AA Bondy på en något ljusare sida där melodistrukturerna i låtarna kan skönjas tydligare och tempot är något högre, utan att för den skull kunna benämnas popmusik. Men mest förtjust är jag nog i drömska DRMZ med sin sirligt plockande steelgitarr.

Albumet Belivers och AA Bondy kan till och med hjälpa dig igenom vintern. Musikens kraft kan vara stor som du vet, om den används på rätt sätt.

Bengt Berglind