nyaskivor.se

Inglorious ”Inglorious” (Frontiers)

Inglorious ställer sig till skaran av debutanter som ledsagas av de allra
ädlaste influenserna från en svunnen tid då gitarrhjältar regerade och
hårdrocken talade sitt tydliga språk. De är föga ärofulla, men utan hämningar
och ivriga i sin erövring.

Till dem som kan sin hemläxa återfinns här en källåder av impulsiva
sammankopplingar där hela armadan av de stora elefanterna har bidragit med djupa
intryck. Historisk mark återspeglas där en gång i tiden Sabbath, Purple, Heep,
Leppard och Zeppelin obevekligt jämnade vägen utan att vända sig om.

Den gamla trotjänaren – hammondorgeln B3 – introducerar ’Until I Die’ och de
påföljande projekterande gitarriffen med sångaren och grundaren Nathan James’
(f.d. Trans-Siberian Orchestra) stämma i blickfånget. Allt snyggt och prydligt
paketerat och med en fingervisning om vad som komma skall.

Det finns många anledningar att bli entusiastisk och den fartfyllda ’Breakaway’
försvagar inte den uppfattningen. Sologitarristen Andreas Eriksson rättfärdigar
här de svenska färgerna i den för övrigt helt brittiska ensemblen om fem.

Både ’High Flying Gypsy’ och titelspåret ’Inglorious’ fortsätter på den
historiskt beprövade vandringsleden till Kashmir. Den resoluta sången i
kombination med starka gitarriff och orientalisk rytm med tunga trummor är lika
bra nu som på 70-talet.

De kraftfulla balladerna ’Holy Water’ och ’Bleed For You’ lämnar inget övrigt
att önska. Här sätter endast fantasin gränsen för vad som är förebilden, kanske
rentav de själva. Däremot är ’Wake’ en plump i protokollet som med sin mjäkiga
framställning tar upp onödiga 6 minuter av totala speltiden. Jag har överseende
med den fadäsen, då allt det övriga sitter lika bra som ett par Levis 505 d.v.s.
tajt, skönt och högt i midjan. Det bådar gott inför framtiden.

Thomas Claesson

Voodoo Hill ”Waterfall” (Frontiers)

Om det händelsevis är någon som inte vet vem Glenn Hughes är vid det här laget
så är det upplagt för en kraftig rynka i pannan. Om däremot en eller annan
undrar vart han tog vägen efter California Breed så titta inte längre än hit.
Hans vapenbroder denna gång är den italienskbördiga gitarristen, signore Dario
Mollo mest känd för sitt samarbete med Tony Martin (ex – Black Sabbaths sångare).

Den stilfulla ’All That Remains’ öppnar albumet med en relativt återhållsam
sånginsats av Hughes. På samma bärande tanke följer den självutnämnda, episka
’Waterfall’ som sprudlar av energi och styrs med bistånd av Hughes gudabenådade
rockstämma till att brisera i ett klimax bortom all sans.

Med en infallsvinkel som tangerar en mer rättfram klassisk hårdrock
återfinns ’Rattle Shake Bone’, ’Karma Go’ och ’Evil Thing’ som alla förstärks av
den starka, omfångsrika rösten och den gitarrdrivna mångfalden.

’Underneath And Down Below’ paraderar i ett suggestivt sakta mak med gäckande
psykedeliska riff. Det är fantastiskt vad en Fender Stratocaster kan åstadkomma
om den bara hamnar i händerna på rätt person.

Till den stora skaran som inte kan få bort refrängen på ’Eldorado’ ur huvudet
kan jag upplysa om att det finns ingen hjälp att hämta här. Tack och lov. På
’Sunflower’ halar Mollo fram några nya tricks ur skjortärmen vilket får mig att
tro att han redan har hittat det fjärde ackordet. När sista låten ’Last Door’
slår igen är jag övertygad om att så är fallet.

Det måste ha varit meningen att Dario Mollo’s mest kreativa period skulle
sammanfalla med en tillgänglig Glenn Hughes. Någon annan förklaring finns inte
att tillgå. Att två giganter serverar elva klassiska hårdrockslåtar på en
silverbricka kan bara inte vara en tillfällighet.

Thomas Claesson

Jeff Lynnne’s ELO ”Alone In The Universe” (Columbia/Sony)

Det finns fortfarande liv i Lynne’s melodiska låga. När stjärnorna står rätt på
himlen faller det sig naturligt att utnyttja den medfödda begåvningen och ta
vara på sin inspelningsstudio med alla instrumenten som står både högt och lågt.
Så när som på bakgrundsången med dottern Laura på ett par låtar och lite rassel
med tamburinen skött av ljudteknikern är det här följaktligen en enmansshow.

När det begav sig i slutet 70-talet stod The Bee Gees i ena hörnet av
boxningsringen och ABBA i den andra. Runt omkring dem cirklade ELO om än i ett
något rockigare tempo. Sedan den tiden verkar det som om Lynne har varit lite
ljusskygg, men att den stora skaran av fans likväl har väntat tåligt och när
resultatet väl visar sig behöver ingen vara besviken.

John Lennon’s ande hänger tungt över inledningsspåret ’When I Was A Boy’. Med en
finkänslig värdighet blickar Lynne tillbaka till ungdomen då musiken som
strömmade ut från radion var det enda sällskapet. Säg den som inte känner igen
sig här.

Albumet är översköljt av återspeglingar till alltifrån George Harrison via Roy
Orbison och Traveling Wilburys till inte minst Electric Light Orchestra själva.
’One Step At A Time’ är ett lysande exempel på det sistnämnda, men även ’Love
And Rain’ och den lite rockigare ’Dirty To The Bone’ har ett elektrifierat
skimmer av stjärnglans runt omkring sig.

Nostalgifaktorn är hög och de som var med när det begav sig får med ’Alone In
The Universe’ ett garanterat lyckorus med ett pärlband av Déjà vus. Även om det
inte finns någon ’Strange Magic’ eller ’Livin’ Thing’ i den här rymdkapseln så
är det inte dåligt att Lynne har utstrålningen och den specifika rösten i behåll
samt att han dessutom kan sjunga andrastämman med sig själv.

Thomas Claesson

Billy Sherwood ”Citizen” (Frontiers)

Uppbackad av en imponerande samling progressiva vänner svävar den kända musikern
Sherwood (Yes m.fl.) ut på en förfluten världsomspännande resa. Han har format
ett konceptalbum som handlar om en förlorad själ som återföds i vitt skilda
individer från när och fjärran. Sannerligen ett ämne som kräver viss eftertanke.

I titelspåret presenteras den beresta karaktären ackompanjerad av den sedermera
saligen ihågkomna Yes-ikonen Chris Squire. Det blev – som det visade sig – hans
sista framträdande i en studio, vilket sätter en vemodig stämpel på utförandet.

Ur den komplexa historieberättelsen med idel fördelaktiga musiker framstår ’Just
Galileo and Me’ som en favorit. I lågmält tempo med konturer från Genesis
fastställs en gång för alla att jorden inte är platt. Det var för väl.

När Steve Morse (Deep Purple) sätter gitarrsolot på ’No Mans Land’ och när Jerry
Goodman (The Mahavishnu Orchestra) förgyller tillvaron med sin fiol på ’Empire’
är båda tillfällen som stannar kvar lite extra i minnet.

Musiken har tydliga drag av Genesis, Yes och soloprestationerna från dess
medlemmar som Steve Hacket och Rick Wakeman, vilka också självfallet medverkar
på ’Man And The Machine’ respektive ’The Great Depression’.

Trots Sherwood’s ihärdiga föresatser och det massiva uppbådet av celebriteter
når inte skivan i sin helhet till de musikaliska höjder jag förväntade mig. Den
rätta känslan vill inte infinna sig. Däremot är det inget fel på
berättarkonsten. Lyriken är i klass med häxmästaren Stephen King’s bästa stunder
med trådar som spinner in i en aldrig sinande fantasi.

Thomas Claesson

Operation: Mindcrime ”The Key” (Frontiers)

Geoff Tate tog sitt Operation: Mindcrime* under armen och vandrade ut ifrån Queensryche’s domäner med en lätt axelryckning och ett snett leende. Även i de bästa familjerna splittras band och det finns ingen anledning att sörja eller visa förakt för endera parten. Två grupper med samma inriktning ger större mångfald än en. U.D.O. VS Accept är exempel på en annan lycklig skilsmässa.

I huvudet under den talangfulla sångarens Tates kalufs finns ett virrvarr av strömförande trådar som nu har till syfte att reda ut vad konsekvenserna blir om man förändrar världen. Avhandlingen skall ske i tre faser och The Key inleder intrigen livfullt och engagerande. Den ambitiösa botaniseringen i det förlovade landet växlar i sinne och miljö och hela tiden med föresatsen att nå det övergripande målet.

Den talande rösten som genomsyrar konceptalbumet får det att låta begripligt, men det hjälper om man redan från början har ett öppet sinne och en skruvad hjärna. I en titel som ’The Stranger’ släpps urkraften loss när de olika nivåerna hyvlas bort med millimeterprecision. Tate fräser av sin röst raspigt nyanserad med lyriken och de tunga riffen i bakhuvudet.

Den elementära ’Life Or Death?’ framhävs av den suggestiva basen och gitarrerna som reflekterar ekon från det okända. ’Discussions In A Smoke Filled Room’ har en självklar plats på ett album som strävar efter att hitta kloka lösningar på världsalltets dilemman. De progressiva motiven av klassisk härtappning sätter sin prägel och det är lätt att sjunka in i musikens alla vindlingar.

Det ligger mycket kunskap och erfarenhet bakom det här konceptet och det är min absoluta förhoppning och övertygelse att del två och tre av trilogin kastar ytterligare ljus över det intrikata temat ifråga.

Thomas Claesson

*Queensryche’s mest aktade album från 1988. Bara i sig själv ett ämne för en hel konferens.

Blackmore’s Night ”All Our Yesterdays” (Frontiers)

Efter tio skivor med Blackmore’s Night är det nog tid att acceptera att Ritchie Blackmore definitivt är inne på sin andra livscykel och det som en gång i tiden fanns aldrig kommer tillbaka. Även om Ritchie blev bländad av ljuset från sin bättre hälft Candice Night, så är det starkt gjort av honom att hålla fast vid den inslagna vägen.

Den erbarmliga titellåten som förrätt är en besk citron. Ett bidrag till Schlagerfestivalen var det man minst ville ha i synnerhet då den mot alla odds dessutom skulle kunna komma någonstans från Balkan.

Det finns några covers som bryter av det medeltida mönstret. Är det någon som inte har hört Mike Oldfields ’Moonlight Shadow’ eller Sony & Chers ’I Got You Babe’ så räck upp en hand? Ingen hand synlig, nej jag tänkte väl det. Nu finns de i alla fall här av någon outgrundlig anledning.

Annars trallar det mesta på som vanligt i de här omgivningarna. Ett gyckelspel framför lägerelden i största allmänhet med både mjöd och grillade kycklinglår. Vi har både sett och hört det förr och ’Allan Yn Y Fan’ och ’Will O’ The Wisp’ är inga undantag.

Men just då tankarna börjar fara iväg åt annat håll så uppenbarar sig i mörkret ’Darker Shade of Black’ med klar dragning åt Pink Floyd. Ett i högsta grad emotionellt spår där den forne gitarrhjälten mot slutet visar att de gamla takterna finns kvar.

Visst har Candice en röst som en näktergal och visst är de andra musikerna duktiga i sin utövning av folkrock, men faktum kvarstår trots allt. Det finns inget guld där regnbågen slutar.

Thomas Claesson

Widespread Panic ”Street Dogs” (Vanguard)

Det genuina livebandet Widespread Panic som, namnet till trots, inte skapar den
minsta oro har gjort det enda raka. De klev, efter fem års väntan, in i en
inspelningslokal i Asheville, North Carolina och spelade in sin 12:e studioskiva
live.

Sex män med musiken i blodet, som får det att låta så äkta och så enkelt. Inte
bara fyller de effektivt igen luckan efter Grateful Dead. De färdas också sida
vid sida med Allman Brothers och Little Feat på sin road trip från kust till
kust.

Det finns tre covers på skivan som alla får en släng av Midas tusch. Ridån
öppnas med Allan Price’s ’Sell Sell’ och den rätta stämningen infinner sig
direkt accentuerad av Jimmy Herring’s wah-wah rytande gitarrsolon. Murray
McLauchlan’s ”Honky Red” med sin mullrande rock banar vägen för Villie Dixons
’Taildragger’ som först släpptes som singel och nu fortsätter att höja
temperaturen så att locket lättar.

Sångaren John Bell har en röst som man kan dö för. Den raspigt släpande
sydstatsdialekten är för varje ton en ynnest att få uppleva. De avslappnande
vibrationerna gör sig påminda i ’Steven’s Cat’ och ’Jamais Vu (The World Has
Changed).

Albumet består av tio låtar som alla har sin personliga charm. De kan var och en
vägas på guldvåg och bara några ynka gram skiljer mellan kriterierna mycket bra
(4,0) och excellent (4,5). Jag har följt Widespread Panic ända sedan starten
1988 och aldrig blivit besviken. Jag hoppas att fler än jag kommer att upptäcka
vilket fantastiskt band det verkligen är.

Jag frågade Sean Tyla (Tyla Gang, Ducks Deluxe) efter en spelning varför aldrig
Widespread Panic kommer till Sverige? Med 50 delstater och över 300 miljoner
människor i USA finns det ingen anledning att resa till Europa var svaret. Han
hade en synpunkt där, även om jag inte godtog den.

Thomas Claesson

Royal Hunt ”Devil’s Dozen” (Frontiers)

Royal Hunt är ett band som alltid har funnits där. Någon att luta sig mot när
vindarna viner runt knuten och regnet piskar mot rutan. Deras trettonde album
svajar däremot ganska kraftigt i snålblåsten från de symfoniska arrangemangen.
Det finns ingenting varaktigt att hålla fast i. Det mesta flyger förbi utan att
man får grepp om det.

Royal Hunt från Köpenhamn är keybordisten och grundaren Andre Andersens baby och
det genomsyrar hela plattan. Stråkmaskinerna tar knäcken på det mesta. Det
ligger en overkill och dallrar i luften. Stubinen brinner visserligen, men den
når aldrig fram till dynamitkubben. Lyckligtvis har DC Cooper återkallats till
mikrofonstativet. Det skapar åtminstone ett break-even.

Inledningsspåret ’So Right So Wrong’ är sannerligen en märklig anrättning. Efter
knappa två minuter undrar jag om jag lyssnar på musikalmusik istället för
progressiv metal som det var utlovat. Till ’Heart On A Platter’ ger jag däremot
en ros tack vare den goda sånginsatsen, det bländande gitarrsolot av Jonas
Larsen och den utomordentliga rytmsektionen som verkligen får sträcka ut sig
här.

Ett medelmåttigt betyg utdelas och till den som vill smaka på riktig dansk
dynamit rekommenderar jag att istället sätta ner pickuppen på någon av skivorna
från slutet av 90-talet och varför inte min lilla ögonsten – Fear – från 1999.
Jag lovar att den rädslan går att leva med.

Thomas Claesson

Praying Mantis ”Legacy” (Frontiers)

Kulturarvet från New Wave of British Heavy Metal lever kvar i allra högsta grad.
Praying Mantis är ett bevis så gott som något. De var högst aktiva på Sweden
Rock Festival 2010 och nu landar det första rättmätiga albumet på sex år.

Allt som krävs finns här: de två gitarrerna i perfekt harmoni, ett lugnande
keyboard i bakgrunden, bastoner med ryggrad, slagverk i konstant rörelse och en
sångare som befinner sig i vakuumet efter Ronnie James Dio. Vad kan man då mer
begära? Vad sägs om ett tecknat omslag som i gamla goda tider? Begäran bifallen.

Ett tidigt framträdande keyboard banar väg för de övriga bandmedlemmarna i ’Eyes
Of A Child’. Akustiska gitarrer bidrar till att göra arrangemanget högst
njutbart och lite annorlunda. ’Fight For Your Honour’ och ’Fallen Angel’ men
framför allt ’The Runner’ höjer pulsen markant och får byxbenen att fladdra och
marken att skälva.

Rubiks kub blir komplett i ’All I See’, ’Better Man’ och ’Against The World’ där
tvillinggitarrerna får ordentligt fäste och John ’Jaycee’ Cuijpers röst skjuter
i höjden. Det här är inget annat än en hyllning och fullföljning av det som en
gång i tiden regerade.

Praying Mantis har haft en benägenhet att flyga under radarn vilket är tråkigt
då deras pondus ligger i paritet med Iron Maiden, om inte rentav bättre. Det här
albumet rekommenderas varmt till alla musikälskare och speciellt de som har
hållit den melodiösa hårdrocksflaggan högt ända sen 70-talet. ’Legacy’ håller
drömmen vid liv.

Thomas Claesson

Lynch Mob ”Rebel” (Frontiers)

Det här är inte så farligt som bandnamnet förespråkar. Det är bara frågan om
melodiös hårdrock framförd av ett gäng pudelrockare som har överlevt diverse
farsoter. Gitarristen George Lynch med ett förflutet i Dokken gör sitt bästa av
situationen.

’Jelly Roll’ har ådror av blues i sig och det ser jag som ett gott tecken från
där jag står. Att lyriken inte ger något nobelpris i litteratur är å andra sidan
ställt bortom varje rimligt tvivel. ’Pine Tree Avenue’ är tjatig och matad med
lite för mycket funk för att vara trovärdig. ’Dirty Money’ och ’Sanctuary’
framhäver dock det rätta virket med suggestiva riff och medryckande rytm.

Balladerna i form av ’The Ledge’ och ’Kingdom Of Slaves’ sitter som de ska utan
att skämma ut sig. Oni Logans till synes operaskolade sångröst tar tonhöjderna
lekande lätt. ’Between The Truth And A Lie’ faller platt med sitt krystade och
märkbart ansträngda genomförande.

Den magnifikt avslutande ’War’ ligger helt rätt nergrävd i skyttevärnet. Lynch
gitarrsolo är mästerligt och tillför dessutom nya idéer som bör tjäna som
föredöme i sådana här sammanhang. Lägg därtill en mullrande basgång och
konceptet är fullbordat.

Albumet landar med båda fötterna på marken, men har man för avsikt att gå till
en plats där mobben fullständigt härskade så skall kompassrosen istället vändas
mot deras ’Wicked Sensation’ från 1990. Då får man dessutom en rejäl spark i
ändan på köpet.

Thomas Claesson