nyaskivor.se

Symphony X ”Underworld” (Nuclear Blast/Sony)

Jag anslöt mig till Symphony X’s odyssé i samband med att albumet The Odyssey
släpptes 2002. Symphony X ligger i kölvattnet efter Dream Theater såsom en
lärjunge som följer sin mästare. Därför är det viktigt att följa upp deras
verksamhet i den underbara världen där symfonisk metal utövas.

En ouvertyr inleder som brukligt är i de här sammanhangen, men sedan slås
högspänningen på. ’Nevermore’ och ’Underworld’ är snabbare än en datorstyrd
Singer symaskin med metallstomme och extra hög pressarfotslyft. Ingenting verkar
omöjligt för Michael Romeo som iklädd en skräddares skepnad expedierar sin
gitarr i överljudsfart.

Teknisk ekvilibrism i all ära, men det är de mer jordnära melodierna som
tilltalar mig allra mest. ’Without You’ och ’Hell And Back’ är sådana
tillfällen. Den förra ger en rysning av välbehag när förväntningarna infrias.
Den senare är en episk och eftertänksam utflykt som borde vara alla förunnat att
förverkliga.

Russell Allan är en reslig man och när han tar i ända från magtrakten så hörs
det vidsträckt över nejden. Lyssna på ’Swansong’ innan det är för sent. Den tar
vid där ’Accolade II’ (The Odyssey) en gång startade den långa färden. Michael
Pinella’s energiskt sprudlande klaviatur genomsyrar avskedssången, som har allt
det man kan begära av fem män klädda i svart.

Thomas Claesson

Pentagram ”Curious Volume” (Peaceville/Border)

Curious Volume är Pentagrams andra skiva där den legendariska yxmannen Victor
Griffin (gitarr) har återfått sin rättmätiga status vid sidan av den odödliga
eldsjälen Bobby Liebling (sång). De båda är tappert kämpande rymlingar som
hårdnackat försvarar sin bastion från en svunnen tid. Banbrytare för den
amerikanska tryckvågen av domedagsmetall.

Musiken kännetecknas av ett sjaskigt, rått, psykedeliskt hantverk i långsamt och
tungt tempo med en vanmäktig ängslan som ligger någonstans i gråzonen mellan
neuros och fullständig psykos. D.v.s. alla kriterier för att få ett lyckat
resultat är uppfyllda.

Med en kättingförankrad gitarr dånar Victor Griffin ut sin ivran i ’Close The
Casket’. Vem saknar Tony Iommi här? Knappast någon. När bryggan öppnar sig för
att om möjligt ge ytterliggare energi åt refrängen två och en halv minut in i
låten, önskar jag att själens och kroppens väktare träder fram och ger sin
välsignelse, även om det inte skulle hålla i rätten.

’The Tempter Push’ är en korsbefruktning av Deep Purples ’Strange Kind Of Women’
och Black Sabbaths ’Children of The Grave’ fast mycket tyngre. Den kombinationen
borde tilltala en bredare publik. ’Misunderstood’ pulveriserar allt motstånd med
attityd och råstyrka medan skönhet och elegans är element som inte är
närvarande. I ’Sufferin’’ framträder Booby Lieblings makabra charm med all
önskad tydlighet vilket definitivt håller lyssnaren engagerad i sin roll.

Till er som vill ha en adrenalinstinn dos av hårt pumpande välmående för att om
inte annat driva ut demonerna en gång för alla så är receptet Curious Volume.
Detta gäller alla dagar i veckan, alla låtar på skivan, dygnet runt. Det kommer
att vara omöjligt att stoppa huvudets headbangande rörelse, men vad gör väl det
så länge ingen närmast anhörig är i närheten.

Thomas Claesson

Arena ’’The Unquiet Sky” (Verglas/Sound Pollution)

Med grandiosa ödesmättade tongångar som för tankarna till ’Also Sprach
Zarathustra’ inleds Arenas 20 års jubilerande album. När man har för avsikt att
hitta det lilla extra var skall man då leta om inte bland de klassiska
mästerverken? Då finns det i alla fall en chans att överträffa sig själv.

Albumet är inspirerat av spöknovellen ’Casting The Runes’ av M.R. James vilket
ger sig uttryck i de oförutsägbara sekvenserna som håller lyssnaren fängslad
från början till slut. Arrangemangen, den mörka atmosfären och sångaren Paul
Manzis förmåga att gestalta uppförandet med drama och patos gör att själva
kärnan i bandets utstrålning är obestridlig. Clive Nolan (keyboards) och Mick
Pointer (trummor) har skapat ett mäktigt album med alla de väsentliga
grunddragen från tidigare utgåvor i kombination nya djärva infallsvinklar.

Den otroligt vackert komponerade ’How Did It Come To This?’ är skivans absoluta
höjdpunkt som dessutom förstärks med John Mitchells bedövande gitarr. Vackrare
än så blir det inte. Betydligt tuffare takter äger rum när ’The Bishop Of
Lufford’ träder fram. I hans sällskap sitter en ale (alltför) bra. Den
framåtsträvande rockinfluerade kortegen fortsätter i ’Time Runs Out’ som
definitivt bör locka nya fans till arenan.

Så många lovord, så mycket glädje, så mycket känslor, men ändå når inte ’The
Unquiet Sky’ riktigt ända fram till dess föregångares dignitet, som med sin
tonföljd sitter djupt i det inre medvetandet.

Sedan 2011 har Arenas studioalbum -’The Seventh Degree Of Separation’-
tjänstgjort som referensskiva vid de tillfällen jag bedömt utövare av den neo-
progressiva konstarten. Det albumet är fortfarande oöverträffat och jag frågade
mig då: Hur skall någon kunna förbättra något som de inte vet vad det är? Den
frågan – liksom universums uppkomst och konsten att förstå en kvinnas sinne – är
fortfarande obesvarad.

Thomas Claesson

Kamelot ”Haven” (Napalm/Border)

Inte mycket har egentligen förändrats i Kamelot’s innersta själ sedan jag hade
äran att höra brottstycken ur ’The Black Halo’ på SRF försommaren 2006. Då får
man ändå ha i beaktande att sångaren Roy Kahn har lämnat in boken och
efterträtts av Tommy Karevik (Ayreon, Seventh Wonder) som har smält in i
omgivningen förvånansvärt bra.

Kamelot har förmågan att hela tiden ge ny gestalt åt sina återkommande teman.
Det karakteristiska soundet finns där när ‘Fallen Star’ lyser upp himlavalvet
med sitt metalliska skimmer. ’Citizen Zero’ visar att det förflutna är obändigt.

Charlotte Wessels (Delain SRF 2015) ställer villigt upp i ’Under Grey Skyes’ och
ännu en obligatorisk powerballad ser dagens ljus. Den väcker gensvar med sin
känslomässiga tyngd.

’Veil Of Elysium ’ är ännu ett exempel på det kittlande dödsförakt som uppstår
när en lugnande sångröst ligger som balsam över hysteriska trumvirvlar.
’Beautiful Apocalypse’ uppehåller sig i den symfoniska metallsfären och manas
fram med en vacker skritt till den yttersta domen.

Skivan borde ha avslutats efter det 11:e spåret ’Here’s To The Fall’ och haft
hedern i behåll. Min smak är inte anpassad för utfyllnaden med den på tok för
hårda ’Revolution’ och den alldeles för mjuka titellåten ’Haven’. Det är ett
mycket märkligt sammanträffande att på ett och samma album finna de båda
ytterligheterna, men utan att helt säkert veta innebörden kan andra tolkningar
vara precis lika giltiga.

Thomas Claesson

King King ”Reaching For The Light” (Manhatton/Border)

För ett par år sedan vandrade King King i dödsskuggans dal med ”Standing In The
Shadow”. Nu försöker frontmannen Allan Nimmo (gitarr, sång) fånga ljuset, men
resultatet blir det samma på gott och ont.

Om jag inte har blivit utsatt för en optisk illusion så är min uppfattning att
bluesrocken lever en tynande tillvaro på ”Reaching For The Light”. Däremot
flockas mjuka radiovänliga rocklåtar i parti och minut och det är ett aber.

King King är ett bandnamn som förpliktar, men varför vill man då dra en filt
över sig under ’Lay With Me’ och innerligt hoppas att det här inte händer i
verkligheten?

’Hurricane’ och ’Rush Hour’ gör i alla fall skäl för namnen. Båda har en
påtaglig känsla av gott hantverk och de bör framföras på scen inför publik för
det sägs att King King är ett bra liveband. Till er som har en Intruder stående
i garaget, så går det att se dem i sommar på MC-festivalen i Odense den 14:e
augusti.

Vi rör oss i domäner där Bad Company satte statuterna och Nimmo vill så gärna
vara Paul Rodgers. Betyget blir godkänt då efterapning i alla fall är den
uppriktigaste formen av smicker.

Thomas Claesson

Virgin Steele ”Nocturnes of Hellfire & Damnation” (Steamhammer/Border)

Till en början är allt frid och fröjd och ’Luzifer’s Hammer’ svingas ödesmättad
och tung. Den driver effektivt kvacksalvare, frimicklare och annat löst folk på
flykt från New York (bandets hemvist).

’Devilhead’ trevar i blindo. ’Delirium’ bygger upp ett trauma i en värld man
inte vill leva i men ändå dras till. Svårmodiga tongångar svepta i draperier av
tunn aluminium som bara släpper igenom glesa strimmor av mjukt ljus.

Frontmannen och tillika grundaren David DeFeis’ divalater och nyckfulla
falsettskrik kan ha en förmåga att begränsa lyssnarskaran i viss mån. De som har
hört en jaguar jama och är uppfostrade med Queensrÿche bryr sig emellertid föga.

Den teatrala symfoniska aspekten är tilltalande och relationsdramat har sin
dragningskraft. Vem kan t.ex. motstå ’Queen Of The Dead’ där det jungfruliga
stålet biter som allra bäst?

Virgin Steele är ett säreget band som man inte med säkerhet kan sätta fingret
på. Det är också det som är faran eller lockelsen beroende på hur man ser det.

Thomas Claesson

Civil War ”Gods & Generals” (Napalm/Border)

Låt skräddarsy några sydstatsuniformer i alla nyanser av grått. Läs på historien
om de forna krigsskådeplatserna. Ta med kämpaglöden från Dalaupproret. Ladda den
gamla flintbössan. Vi får Civil War utsprungen från Falun och Sabaton.

Provtryckningen med inledningsspåret ’War Of The World’ lämnas åt sitt öde utan
några bestående intryck. ’Bay Of Pigs’ däremot är en fin skildring av den totalt
misslyckade USA-invasionen på Kuba 1961. Som om inte det vore nog lägger solot
med den ryska hymnen dryga tre minuter in i låten ytterliggare salt i såren.

’The Mad Piper’ med sina skotskrutiga säckpipor förverkligar äntligen drömmen om
allsång på Skansen. Tonen tas högt och ljudligt i glada vänners sällskap. Det
finns ingenting man blir så lycklig av som äkta power metal inte sant? Ingen
tvekan om att ‘The Admiral Over the Oceans’ ligger mig varmt om hjärtat.
Konstigt vore väl annars och jag trallar med som en liten pojkvasker i
sjömanskostym.

Gods and Generals är en i mångt och mycket rogivande samling av välriktade
haubitsar. Min favorit är ’Schindler’s Ark’ där Nils Patrik Johansson bryter
sångmönstret och visar upp ett helt nytt ansikte. Det som talar emot
helhetsintrycket är de onödiga trampminorna varav ’USS Monitor’ och ’Braveheart’
är ödesdigra felsteg som borde ha undvikits.

Thomas Claesson

Red. Anm. Ursäkta vår skribent. Han tycker det är så roligt att skriva allsång

på Skansen fast han menar allsång på puben The Bishop’s Arms i Falun.

Mother’s Finest ”Goody 2 Shoes & The Filthy Beasts” (Steamhammer/Border)

Det har gått 12 år sedan det utpräglade livebandet Mother’s Finest kom ut med
nytt studiomaterial. Det är möjligt att underfundiga uttryck som ’Goody 2 Shoes
and the Filthy Beasts’ är vardagsmat i Atlanta och visst kan jag hålla med om
att det är en rolig ordlek. Det är också en fingervisning om den glädje som
musiken på albumet sprider omkring sig.

Innan pickupen släpps ner på första spåret ’Angels’ är det bra att känna till
begreppet ’Funk Metal’ och vara beredd på musik utan gränser. Det har man igen
när väl chockvågorna har lagt sig. Joyce ”Baby Jean” Kennedy kopplar nämligen
ett järngrepp med sin kraftfulla stämma fylld av soul och karisma.

’Tears Of Stone’ ringlar fram som ett fackeltåg, men kryddas av ett överraskande
inslag av rapp som bekräftar att humor har sin plats i musiken. Det inbjuder
till breakdance om man så vill. Glenn ”Doc” Murdock tar över sånginsatsen i ’I
Don’t Mind’ och dunkar in en härlig rytm fylld av salsa.

’My Badd’ inleds försiktigt i lönndom för att successivt utvecklas majestätiskt
med Gary ”Moses Mo” Moore’s blytunga gitarr som knappt går att marklyfta. En
värdig avslutning och min absoluta favorit på en skiva som fullständigt spritter
av spelglädje.

Jag är rädd att ”Baby Jean” kommer att linda mig runt lillfingret på Sweden Rock
i sommar, men det har jag å andra sidan inget emot.

Thomas Claesson

Toto ”XIV” (Frontiers)

De gamla listiga rockrävarna TOTO har på senare tid fått luft under vingarna
efter att i många år ha levt en alltmer tynande tillvaro. Undantryckta som så
många andra av grungen på 90-talet är det nu upp till bevis och ge prov på att
de har åldrats med värdighet.

Det finns några ögonblick på XIV som man helst vill glömma (’The Little Things’
och ’All The Tears That Shines’). Det ska villigt erkännas. Den stora helheten
sett ur ett objektivt fasettögas exceptionella vidvinkelperspektiv gör ändå
albumet till bland det bästa som går att frambringa sin genre. Man behöver inte
vara ute med pannlampa och orientera speciellt länge för att inse det.

Det är inget fel på entusiasmen i inledande ’Running Out Of Time’. De sätter av
i full galopp med rullande bas och Steve Lukhaters glimrande gitarr i högform.
’Holy War’ är också en drivande kraft. En i mångt och mycket representativ TOTO-
låt med förfinad stämsång och efterhängsen refräng, där de inte utgör sig för
att vara några andra än de verkligen är.

Det är förmodligen vibrationerna från mina husgudar Steely Dan som gör att ’21st
Century Blues’ ligger så oerhört fint på tallriken. Någon annan förklaring går
inte att få. De progressiva takterna som visas i ’Great Expectations’ är fint
komponerade med hög teknisk kvalitet. Melodin inkarnerar Doobie Brothers i en
slags ohelig allians med Styx. När den tanken har landat är det bara att njuta.

Det är möjligt att TOTO inte faller alla på läppen, i synnerhet om man har en
dragning åt det metallurgiska hållet, men hög klass måste belönas och det är
precis det jag gör här och nu. Deras spelning på Sweden Rock Festival i juni har
plötsligt blivit mer intressant än jag hade föreställt mig.

Thomas Claesson

Thunder ”Wonder Days” (Ear/Playground)

Efter att gitarristen Luke Morley 2009 fullbordade sin utbrytning och bildade
’The Union’ (som endast tillfredsställde de patriotiska brittiska kritikerna) är
det en sann ära att bevittna Thunders återförening i gammal fin tappning.
Tillbaka är de klatschiga rockdräparna och de silkeslena balladerna upplyfta
högt i skyn av Danny Bowes’ flamberande sångröst.

Det är troligt eller snarare sannolikt att separering gjorde Thunder gott.
Bandet känns vitalt och i viss mån nyskapande. Fastän de gamla ränderna ligger
stadigt utsträckta så fastnar de nyknutna tofsarna intensivt i blickfånget.

Och mycket riktigt så inleds förevisningen av den symtomatiska ’Wonder Days’ med
de på förhand namngivna förtecknen. Kännemärken som så väl särskiljer Thunder
från övriga rockband fostrade i Imperiets vagga. Obevekligt framåtsträvande
melodiös hårdrock med upphängda bluesbjällror som aktiveras när behovet så
framkallas.

Alltmedan albumet utvecklas förnims rockinfluenser från alla världens hörn. Om
man så vill och kan eller känner för. Den äkta varan är dock obestridlig i
förhållande till alla intryck som man tror sig ha hittat.

Vad man än väljer: att steppa ut med de fartfyllda ’Prophet’ eller ’I Love The
Weekend’ så att svetten lackar i pannan eller att njuta av vågornas skvalp kring
strandkanten i följe med sin käresta medan ’The Rain’ eller ’Broken’ sätter
känslorna i svall, så ligger Thunders testamente för evigt i orubbat bo.

Till er som redan för länge sedan har hittat UFO och Bad Company: Varför inte ta
ett steg till? Prova Thunder med allt vad det innebär och glöm inte att det hela
började på en till synes moraliskt hög nivå ’Higher Ground’ med en symfoni på en
bakgata där det likväl smögs med lite ’Dirty Love’ i bakgrunden. Finns
osäkerheten ändå kvar? Lyssna på ’When The Music Played’ och bli varse om hur
man bygger upp och framför en rocklåt år 2015.

Thomas Claesson