nyaskivor.se

Doyle Bramhall II ”Rich Man” (Concord/Border)

Det är mycket troligt att Doyle Bramhall II inte är känd för det svenska folket. I alla fall inte för de som hävdar att de tycker om all slags musik.

Hans far Doyle Bramhall (den förste) som gick bort 2011 var en trumslagande Texas-legend, tillika högt aktad kompositör och sångare. Han var dessutom barndomsvän med bröderna Stevie Ray och Jimmie Vaughan vilket av naturliga skäl har satt stor prägel på både faderns och sonens liv.

Doyle Bramhall II startade sin karriär tillsammans med Jimmie i Fabulous Thunderbirds. Efter Stevie’s tragiska bortgång 1990 bildade han Arc Angels med bl.a Charlie Sexton som var en del av Double Trouble’s rytmsektion (Stevie Ray’s kompband).

Det är inte ofta Doyle släpper en soloskiva. Hans idoga turnerande tar mycket tid i anspråk. Eric Clapton fångade tidigt upp honom då han förstod vilken talangfull gitarrist och sångare han hade att göra med. Det mynnade inte minst ut i de bejublade spelningarna på Madison Square Garden.

Doyle har på senare tid försökt att hitta sitt inre jag, vilket kan vara nog så besvärligt. Han har med hjälp av influenser och betraktelser från fjärran länder samt tankar, intryck och erfarenheter från det vardagliga livet skapat 13 sånger och 70 minuters njutning av högsta dignitet. Sånger som inte bara vandrar i de hemtama bluestrakterna utan också återspeglar funk, soul, afrikanska rytmer samt arabiska klangfärger.

Rich Man är inte tillrättalagd för den breda massan, ej heller för att nå toppen på någon lista utan för att i all sin ackuratess ge frid, hopp och glädje. Det handlar om att lära sig av sina misstag, att inte gräva ner sig i misströstan. Att finna lyckan i de små enkla sakerna. Att vara sig själv och ge tusan i vad andra tycker och tänker och att alltid ha plats för förlåtelse och kärlek.

Doyle Bramhall II är en sann artist och han har all anledning att vara stolt över sin musik. Det här är en skiva tillägnad Doyle’s far i himlen och alla vi andra som lever och andas på jorden.

Thomas Claesson

Jorn ”Heavy Rock Radio” (Frontiers)

I stället för att leverera ett sprudlande album med nya sånger som skulle ha utmanat rösten på ett varierat sätt väljer Jorn att släppa sin tredje coverskiva på mindre än tio år. En sångare med en så potent röst borde få tillgång till mera framåtsträvande tongångar komponerade av nutida låtskrivare.
Innan den dagen kommer så får tolv spretande tolkningar av pop – och rockklassiker utgöra drivfjädern till framtida erövringar. En del av dem borde ha lämnats därhän medan andra ger en välbehövlig hårdrockskänsla avsedd för de riktigt inbitna entusiasterna. Intrycket är dock att de olika framställningarna är tämligen lika i utformningen med ett frimodigt och lite överdrivet drama inlagt i sångerna.
Att Jorn har förkärlek till ikonen Ronnie James Dio är ingen hemlighet och han kan inte heller hålla fingrarna borta från ’Rainbow In The Dark’. Det var inte nödvändigt och den tillför ingenting förutom möjligen tillfredställelse för honom själv.
Fastän Jorn tar i för hela kungariket Norge i Journey’s supernova ’Don’t Stop Believin’’ så har han långt kvar till de höga tonerna från originalet, men ett oväntat hårdrocksvrål strax före 3:e versen får i alla fall mig att reagera med en hastig huvudrörelse mot ljudkällan.

Jorn borde också ha vetat att hur än mycket man sparkar på John Farnham’s ’You’re The Voice’ så går det inte att få liv i den. Mänskligheten är heller inte i behov av ytterligare en variant av Eagles ’Hotel California’. Däremot kan Anni-Frid Lyngstad ha varit någonting spåret med ’I know There’s Something Going On’ (1982) efter att hon lagt dansskorna på hyllan och allt var sagt och gjort med ABBA. I alla fall om man får tro på Jorn.
Såsom säkra kort hämtade direkt från ett poker run återfinns Deep Purple’s ’Stormbringer’ och Black Sabbath’s ’Die Young’ på den nedre halvan av spelfältet. Det får också anses som glädjande att dels Iron Maiden’s ’The Final Frontier’ är bättre än förlagan och dels att inte de norska landsmännen A-ha’s ’Take On Me’ (1985) trillar ut ur skjortärmen som Svarte Petter mot slutet.
Det kan inte bli mer än godkänt för den här utgåvan med en halvpoäng i bonus för rösten som ingen kan ta ifrån honom, även om jag själv gärna skulle vilja det.

Thomas Claesson

First Signal ”One Step Over The Line” (Frontiers)

Från ett förflutet i Harem Scarem och otaliga soloprojekt återvänder den kanadensiska producenten, sångaren och instrumentalisten Harry Hess till First Signal. Hans stämma med den silkeslena framtoningen kryddad med några stänk av strävhet är som klippt och skuren i dessa sammanhang. Albumet består av elva välproducerade melodier som var och kunde ha varit en sommarplåga på radion om du bara hade hört dom.

Med samma koncept som i schlagervärlden så har ett flertal låtskrivare från när och fjärran bidragit till albumets totala upplevelse. Med svensken Daniel Flores vid mixerbordet tillgodoses så långt som det är möjligt, att drömmar uppfylls och att lyssnaren i lugn och ro kan sväva på små lätta moln i AOR-himlen utan att bli störd.

Titlar som ’Love Run Free’, ’Love Gets Through’ och ’Still Pretending’ avlöser varandra med en sämskskinntorkad och välpolerad yta. Lägg därtill allmänt uppbyggda textverser som endast har till uppgift att ge folket det dom vill ha. Hursomhelst finns det alltid utrymme för talangfulla musiker även om en del av sångerna tycks sakna karaktär.

Om man går lite på djupet och kan unna sig en stund över så ligger ’Minute Of Your Time’ bäst i vågskålen när det melodiösa samfundet nu har avgett sitt löfte. Emellertid är det bara att konstatera en sak: Gränserna mellan melodisk rock och schlager verkar ha suddats ut fullständigt. Det hörs inte minst här och hur skall man annars förklara att den enda konsert som jag var på i somras var Diggiloo med bland andra Lasse Holm?

Thomas Claesson

Trick Or Treat ”Rabbits Hill Pt.2” (Frontiers)

Den italienska virvelvinden sveper än en gång in över tundran. Starka vindstötar kantat med lugnare partier mitt i stormens öga är att vänta. Med en kraftfullt strukturerad metal och med glimten i ögat manar kvintetten till kamp mot det växande beståndet av kaniner. Det öppnande ’Inle’ (The Black Rabbit Of Death)’ förklarar med oväntade döds-metal growl varför så är fallet.

Det påföljande spåret ’Together Again’ skapar en överraskande stillhet. Fågelkvittret får mig att tro att jag hamnat vid en lägereld omgiven av ett gäng medeltida gycklare. Ingen skugga över utförandet, men den borde ha placerats sist i turordningen, där man så väl behöver komma ner på jorden igen.

Vid mikrofonstativet klamrar sig Alessandro Conti fast. Om det namnet känns bekant låter jag vara osagt. Då borde Sara Squadrani (Ayeron, Ancient Bards) få klockorna att klämta betydligt intensivare. Hon framhäver sin röst i den svällande duetten ’Never Say Goodbye’ med stort attribut. Som om inte det vore nog så lurar den gamle räven Tony Kakko (Sonata Arctica) bakom skogskrönet och tar handfast tag i kampsången ’United’ med bravur.

Det är inte slut ännu för Tim ’Ripper’ Owens (Judas Priest 1996-2003) dyker upp som anden i flaskan på ’They Must Die’ och som en frustrerad tjur river han av sången så att gruset sprätter all världen väg. Nu glöder stålet med ett rödaktigt skimmer och inte blir det sämre när den utsträckta ’Showdown’ gläntar på dörren till den progressiva helgedomen.

Det här albumet är tillägnat vänner av Helloween, Gamma Ray och Edguy. Trivs man i den omgivningen så finns det mer att hämta här. Visst smattrar dubbeltrampen mestadels som kulspruteeld, men vad gör väl det när Conti’s beskyddande röst prickskjuter ton efter ton och de båda gitarrerna garanterar ett gediget skyddsvärn. Det är egentligen inte mycket mera man kan begära av ett band som är förföljda av en kanin utsänd från helvetet.

Thomas Claesson

Kultfakta:

En del fans tyckte att det tog lång tid mellan Rabbits’ Hill Pt.1 (2012) och Pt.2. Det är ingenting i jämförelse med de som väntar på Grateful Dead’s Terrapin Station Pt.2. Pt.1 kom ut 1977 så det kan vara förenat med vissa svårigheter. I synnerhet eftersom att bandet upplöstes 1995.

Q5 ”New World Order” (Frontiers)

För att bättre förstå ’New World Order’ måste man vrida klockan tillbaks till 1984. Då hände något som skakade om rockvärlden. Den närmast kultförklarade ’Steel The Light’ såg dagens ljus och rumlade runt med en upprymd lyssnarskara. Den borde ha fått betydligt större genomslag än den fick, för sedan dess har ingenting hänt. Inte förrän nu. Band splittras som bekant och musiker går ut på stadens gator som vanliga män. De skaffar sig ett reguljärt arbete, bildar familj och utför sysslor av vardaglig karaktär. Ända tills längtan efter musiken på nytt blir för stark.

Det råder ingen brist på självförtroende, men det har det heller aldrig gjort hos amerikanare. Albumets titel tyder på uppstudsighet av det grövre slaget och visst har Q5 fortfarande något att erbjuda, även om inledningsspåret ’We Came Here To Rock’ är en schablonmässigt avgiven dänga med enerverande sång. På ’The Long Way’ däremot leder rytmsektionen obönhörligt in lyssnaren på rätt spår. Ekvationen med sambandet mellan tryck och flöde är uppfyllt.

Även den självbetitlade låten ’New World Order’ släpper ut en hel del ånga. Hur det än kommer sig är ett galopperande tema med ylande gitarrer alltid ett vinnande koncept. Tryckluftkompressorerna arbetar nu på högtryck och den välbesökta ’Halfway To Hell’ är också en av favoriterna som får gåshuden att etablera sig. Då skall man även ha klart för sig att ’Just One Kiss’ är förförisk på riktigt. Undersköna gitarriff med en refräng som inte blir lätt att skaka av sig.

Med ett smutsigt och rått album som ligger i gränslandet där Krokus / AC/DC möter Accept / Dirkschneider uppfyller Q5 väl de krav som är ställda. Till saken hör också att jag av hävd är barnsligt förtjust i Hard rock / Power metal och ’New World Order’ cementerar ytterligare den inställningen. Det går helt enkelt inte att förbise ett album av den här digniteten, men vänligen observera gott folk: Det här är en hård skiva, endast avsedd för de hårda.

Thomas Claesson

Withem ”The Unforgiving Road” (Frontiers)

I samma elljusbelysta spår som de etablerade norska progressiva metal-banden Pagan’s Mind, Seventh Wonder och Circus Maximus härbärgerar stakar sig nu Withem fram med sitt andra album på tre år. Första albumet – ’The Point Of You’ – som kom ut 2013 var ett betydelsefullt avstamp rakt in i den framåtsträvande musikvärlden.

Nu snurrar ’The Unforgiving Road’ på tallriken och inte mycket har förändrats. Inga nya korttricks, inga kaniner i hatten eller duvor som kommer fram från ingenstans. Det behövs heller inte. Den inslagna vägen räcker gott för en stunds underhållning. Närmare bestämt 45 minuter. Ge eller ta 5 sekunder för den som så önskar.

De norske guttene kan sin metal-bibel. Här finns både intro och outro som bidrar till att definitivt försegla innehållet i den heliga sakrofagen. Sångaren Ole Wagenius förevisar i ’In The Hands Of A God’ att tron på det övernaturliga (Gud) skall skydda oss från det skrämmande okända (Satan). Detta ackompanjerat så till den grad av vinande gitarrer och virvlande keyboards att jag måste söka min tillflykt till en mjukt stoppad schäslong för ett ögonblick.

’The Pain I Collected’ manar på i samma anda och det känns som om den gode Ole tar sig lite för mycket vatten över huvudet. De höga tonerna är alldeles för ansträngda för att vara njutbara. Att komma upp i sångaren James LaBrie’s (Dream Theater) kaliber kräver sin man och dit har Ole en bit att vandra även om intentionen är god.

Däremot ligger ’Raven’ och ’Cest La Vie’ på en behaglig nivå och det mycket tack vare gitarristen och tillika producenten Öyvind Larsen. Han har tagit tung och melodisk hårdrock i sin arm och fört den ända in i det allra finaste balrummet där progressiv metal regerar. Jag kryper till korset och måste till tjyven och sist säga lite försynt och så att bara några få utvalda hör det – Heia Norge!

Thomas Claesson

Robin Trower ”Where You Are Going To” (Manhatton/Border)

För nästan 5 decennier sedan gjöt Robin Trower bottenplattan i vad som skulle bli en enastående karriär. Då som medlem i Procol Harum fick han – lika mycket som oss andra dödliga – försöka förstå den obegripliga texten i den legendomspunna ’A Whiter Shade Of Pale’. Sedermera, i de glada tremanna-bandens tidevarv på 70-talet, frälste han åtminstone mig själv med albumen ’Bridge Of Sighs’ och ’Long Misty Days’ varifrån det handplockade spåret ’Caledonia’ är oåterkalleligt.

Förutom gitarr är även bas och sång krediterat Trower. Så har inte alltid varit fallet, men med tanke på den personliga karaktär som sångerna utstrålar är det ett naturligt val. På stolen bakom trummorna sitter studiomusikern Chris Taggart. Ett väl beprövat kort.

I förhållande till Trower’s tidiga utgåvor som framhävde kraftfulla ögonblick med svåra gitarrslingor blandat med djupare psykedeliska utbrott, så är nutiden präglad av eftertanke och en gitarr som fångar lyssnarens på ett odefinierat sätt med ett eget språk och en unik själ.

Att effektpedalen fortfarande är en oskattbar följeslagare visas om inte annat i ’Back Were You Belong’ som rullar in så fint och väcker minnen och lidelse från en svunnen tid. Hur kan man få det att låta så enkelt och obesvärat? Bara en mästare agerar så.

’We Will Be Together Soon’ och ’I’m Holding On To You’ framkallar ensamhet och längtan när de sparsmakade ackorden driver känslorna sorgset och andlöst vackert mot framtiden. Båda sångerna är tillägnade Trower’s hustru som gick bort 2014.

Jimi Hendrix’s heliga ande svävar vördnadsfullt över titellåten ’Where You Are Going To’. Den avger ett djupt intryck med en vackert skulpterad Stratocaster i arbete matchat av en känsloladdad, tillbakalutad sång. Ett spår som mycket väl kan användas i utbildningssyfte världen över för studier i fingertoppskänsla och teknik.

Trower har ingenting att bevisa. Han vaktar förtjänstfullt över den brittiska bluesen och det med stor omsorg. När han vid 71 års ålder pluggar in förstärkaren och slår an mot gitarren strömmar toner ut som inte bara är ljuv musik utan också ren och skär magi. Han blir ett med gitarren och får den att sjunga ton för ton Frågan är bara om vi är värdiga nog att kunna lyssna?

Thomas Claesson

Tony Joe White ”Rain Crow” (Yeproc/Border)

Till de som hade väntat sig förnyelse eller rentav överraskning ger jag rådet att vända blicken någon annanstans. Tony Joe White låter precis lika dant nu som 1968 eller vilket slumpvalt årtal som helst där i mellan för i Louisianas träskmarker står tiden still. Det har den alltid gjort.

Den mörka, gåtfulla rösten har fortfarande dragningskraften i behåll. Texterna genomsyras av ruggiga historier om ödsliga platser där ljusskygga personer med onda avsikter har sin hemvist. Olycksaliga öden med osäkra utsikter binds samman av suggestiva rytmer och emellanåt en hammondorgel som skänker en stunds välbehövlig frid.

Med ockulta förtecken inleder ’Hoochie Woman’ den hotfulla färden i det vidsträckta deltat. Den lätt elektrifierade gitarren ligger och puttrar i ytan och ger det stöd som så innerligt eftertraktas. Skådespelaren Billy Bob Thornton tycks ha ett finger med i spelet lite varstans nuförtiden. Så även i ’The Middle Of Nowhere’ som han skrivit tillsammans med White.

Från där jag står och lyssnar, i skuggan av ett mangroveträd, så är ’Right There In The Fire’ det bästa spåret av de totalt nio sångerna. Det är en gripande historia om den hopplösa kampen att återfå sin förlorade kärlek.

Det är sannerligen inte uppdukat för något party med cajun-kryddade kräftor, moonshine och ett knippe Bud under den här sittningen, men på något märkligt sätt får Tony Joe White jobbet ändå gjort, även om den avslutande ’Tell Me A Swamp Story’ är ungefär lika rafflande som att se på när grovbetong stelnar i en murarhink.

Thomas Claesson

Last In Line ”Heavy Crown” (Frontiers)

Ronnie James Dio’s forna kompband har återförenats och valde bandnamn efter det
förpliktande andra albumet från 1984. ’Holy Diver’ hade kanske varit ett mera
passande namn, då de har en tendens att dyka något djupare än som var förväntat.

Andrew Freeman (ex. Lynch Mob) gör säkert sitt bästa för att axla manteln, men
det blir ofta mer skrik och skrän i förhållande till ljuv sång. Uppbackad av
Vivian Campbell (gitarr och normalt i Def Leppard), Jimmy Bain (bas och i salig
åminnelse) samt Vinny Appice (trummor och med associationer till animal i the
Muppet show) så borde resultatet ha varit mer stabilt.

’Martyr’ och ’I Am Revolution’ sprätter upp en del grus på asfalten, men för
övrigt syns inga brända gummispår. Det är det som är problemet. Låtmaterialet
skrivet av samtliga bandmedlemmar lämnar tyvärr inget bestående intryck.

’Orange Glow’ glimtar visserligen till och drar ned en del applåder. Den halva
tonartsänkningen på basgången efter 41 sekunder kan för många passera obemärkt,
men det är en sådan liten detalj som gör livet lättare att leva.

Det finns förmodligen några därute som uppskattar det här albumet mer än jag,
men för mig så imponerar det inte. Även om titelspåret trampar på med bestämda
steg, så har den tunga kungliga kronan hamnat en aning på sned.

Thomas Claesson

Paul Carrack ”Soul Shadows” (Carrack UK/Border)

Det är fortfarande svårt att motstå rösten bakom de enastående hitsen ’How Long’
(Ace 1974) och ’Tempted’ (Squeeze 1981). Lägg därtill en oöverskådlig räcka av
visitkort från tiden i Mike and The Mechanics varvat med den på senare tid egna
solokarriären.

Även om det inte finns någon melodi i tillnärmelsevis de digniteterna på det här
albumet, så visar Carrack upp en sådan övertygelse att han med lätthet fångar in
lyssnarens hjärta i sin famn.

Redan öppningsspåret ’Keep On Loving You’ andas ömhet och tillförsikt. Den
behagligt medryckande stämman skapar än en gång en lugnande inre balans som inte
släpper förrän de elva sångerna är avverkade.

Med okonstlad elegans fortsätter munspelsbaserade ’Sleep On It’ och de något
mera pådrivande ’Bet Your Life’ och ’To Good To Be True’ visar att Carrack’s
dragningskraft på intet sätt har avtagit.

Den rogivande ’Share Your Love’ avslutar signifikant albumet som är fyllt av
själ och värme. Paul Carrack har sedan början av 70-talet tillfört en ansenlig
mängd av harmoni och välbehag. ’Soul Shadows’ fortsätter på den inslagna vägen.

Thomas Claesson