nyaskivor.se

Dirkschneider ”LIVE – Back to the Roots” (AFM/Sound Pollution)

Köp, lyssna och njuuuuut.

Jag menar; kolla bara in den här låtlistan:

Starlight
Living For Tonite
Flash Rockin’ Man
London Leatherboys
Midnight Mover
Breaker
Head Over Heels
Neon Nights
Princess Of The Dawn
Winterdreams
Restless And Wild
Son Of A Bitch
Up To The Limit
Wrong Is Right
Midnight Highway
Screaming For A Love Bite
Monsterman
TV War
Losers And Winners
Metal Heart
I’m A Rebel
Fast As A Shark
Balls To The Wall
Burning

Kolla in låtlistan en gång till.

Köp, lyssna och njuuuuut.

Magnus Bergström

Fotnot: Ett halvt poängavdrag utdelas på grund av att herr Dirkschneiders röst inte är lika ”bra” som i fornstora dagar (vilket i och för sig är fullt förståeligt).

Imperial State Electric ”All through the night” (Psychout Records)

Cheap Trick, Kiss (Paul Stanley i synnerhet), Tom Petty och The Ramones. Se där; några klassiska artistnamn med den unika förmågan att få något att låta enkelt även om det inte alltid är det. Låtsnickrande av högsta klass kallas det.
Nicke Andersson (The Hellacopters, Entombed) kan konsten att få till just detta. Samtidigt är han inte rädd för att piffa till rockens grundrecept med till exempel stråkar (titelspåret) och en countryduett (Break it down tillsammans med Linn Segolson).
Kombinationen av ovanstående och en välljudande produktion resulterar i att All through the night låter retro och fräsch på en och samma gång.
Låtar som sitter lika stilsäkert som Nickes keps är titellåten, Get off the boo hoo train, Remove your doubt och framför allt Over and over again med vers/refräng som fastnar direkt och vägrar att släppa taget.
Och så rösten. Nicke har gått ifrån opolerad till tonsäkerheten själv kombinerat med personlighet och en skön tajming.
Tio låtar och allt är över efter 32 minuter och trettio sekunder. Ibland är underbart kort. Risken för paltkoma är obefintlig.
Rock and roll är inte död. Långt därifrån.

Magnus Bergström

Tesla ”Mechanical Resonance – Live!” (Frontiers)

En skön konsertkänsla. Det är ju liksom prio ett på listan över vad man kan begära av en liveplatta. Det känns verkligen som att Jeff Keith sjunger direkt till mig och alla andra i den fiktiva publiken.
Som vanligt är Jeffs röst hes och ansträngd; med ålderns rätt bara lite värre än vanligt. De som redan är Tesla-fans tycker förstås att allt är som det ska på den fronten, medan de som tidigare inte fastnat för bandet inte lär göra det nu heller. Hur som helst är det passande att sången får ta ungefär samma plats som instrumenten i ljudbilden, och inte är ”längst fram” som ofta är fallet på både på konsert- och studioskivor.
Annars är det gitarrspelet som är det klart bästa. Snacka om läckert! Veteranerna låter unga och hungriga när fingrarna får tala och det utmärkta samspelet höjer i stort sett alla låtar ett snäpp.
Bästa låtarna är nu liksom 1986: Cumin’ Atcha Live, Ez Come Ez Go och Gettin’ Better.
Nya studiolåten Save That Goodness (skriven av Phil Collen i Def Leppard) som avslutar plattan då? Jovars, den är ganska vettig och förväntningarna på en kommande studioskiva kan därmed skruvas upp en aning.
Halvklassikern Mechanical Resonance (1986) har härmed fått lite småpisk av sitt yngre livesyskon.

Magnus Bergström

Running Wild ”Rapid foray” (Stemhammer/Border)

De tyska heavy metal-veteranerna har ryckt upp sig efter mer än lovligt tama Shadowmaker (2012) respektive klart godkända Resilient (2013). Att den längre tiden mellan skivsläppen höjt låtkvaliteten känns som en rimlig teori.
Och det går förstås fortfarande att lita på att Rock ’n’ Rolf (Rolf Kasparek) vid 55 års fortfarande kan konsten att författa små piratäventyr i låtform. Det är inte så lite imponerande. Jag menar; att ha barnasinnet och inspirationen kvar för att få till så många varianter på samma tema är en prestation värd att applådera.
Uppenbarligen har höjdarskivorna Death or glory (1989) och Blazon Stone (1991) använts som mall. Utan att nå ända fram; de snabba låtarna med stor allsångspotential är oftast i klass med låtarna från förr, men de sega mellantempolåtarna visar inte bandet från dess bästa sida.
Låtskrivarkrutet är alltså (oftast) torrt och ger ett hyfsat drag under piratstövlarna. För ingen hårdrockare kan väl klaga på episka avslutningslåten Last of the Mohicans, som är något av ”best of” i en och samma låt.

Magnus Bergström

Sabaton ”The last stand” (Nuclear Blast/Sony)

Mycket vatten har runnit under broarna sedan Sabaton bildades i Falun 1999. 17 år i power metals tjänst och den musikaliska inriktningen har hela tiden varit bergfast. Framgångsreceptet är en blandning av Helloweens fart och glada tongångar, Rammsteins miltiära taktfasthet och Twisted Sisters hitkänsla kryddat med texter som uteslutande handlar om krig med allt vad det innebär.
2016 är ett stort år i Sabatons värld. Huvudakt på festivalgiganten Sweden Rock och på självregisserade Sabaton Open Air och som grädde på moset släpper de en skarpladdad skiva.
Ta plats i skolbänken; magister Joakim Brodén och hans mannar (med ”bandpappan” Pär Sundström i spetsen) bjuder på tio krigshistoriekapitel.
För den som önskar mer än det rent musikaliska finns som vanligt möjlighet till nya kunskaper. Givetvis sett med sabatonska ögon. Personligen tycker jag att det är extra roligt att texterna inte uteslutande handlar om kända strider, utan även sådana som för gemene man fallit i glömska.
Det är lätt att måla in sig i ett hörn med en köptrogen publik i ryggen, som förväntar sig att musiken ska låta på ett visst sätt. Inte Sabaton. De gör inga stora avsteg från mallen, nej då. De har inte målat med den stora penseln utan har tagit till den lilla penseln och gjort små och naggande goda småjusteringar. Ett klokt drag.
Inledande Sparta sparkar in alla dörrar och är hur mäktig som helst. Att refrängen högst oväntat ger Vikingarna-vibbar (lyssna bara på deras Djingis Khan) känns på något konstigt sätt helt rätt.
Blood of Bannockburn med oväntade inslag som säckpipa och hammondsolo är en annan höjdare. Refrängkörerna är dessutom fantastiska; något som går igen i nästan varenda låt.
Av alla nya allsångsmonster är närmast schlagerdoftande Shiroyama den starkast lysande stjärnan (besegrar The last battle på målfoto). Snacka om gåshudsframkallande.
Två låtar känns mindre inspirerade; Last dying breath och Winged hussars som båda är lite mer av standardlåtar och får i knivskarp konkurrens inte plats på favoritspellistan. Men det kan ändra sig efter fler genomlyssningar.
Individuellt måste jag framhålla gitarrspelet som glöder och det slår gnistor om det ena solot efter det andra. Ofta i mer av en klassisk heavy metal-stil än tidigare, vilket är klädsamt.
Men allt är inte perfekt. De storslagna körerna är som sagt hur läckra som helst, men extra allt mättar och det blir för mycket av det goda emellanåt. Och så har vi Joakim Brodén och hans välartikulerade bokstäver (speciellt det rullande r:et); det är inte fel att vara tydlig men det kan bli jobbigt att höra femtioelva gången.
Snålt tilltagen speltid ropar kanske någon. Nej då. 37 minuter och 24 sekunder fördelade på tio låter och ett intro är alldeles perfekt i det här sammanhanget.
Många eller i alla fall högljudda är de som ifrågasätter Sabaton och menar att de inte spelar ”true” hårdrock. Ännu fler tycker att det är precis det de gör. Eller också går det att göra som undertecknad och helt sonika strunta i genrebeteckningar och regler och lyssna för glädjens skull – och för lusten att dansa!

Magnus Bergström

Yngwie Malmsteen ”World on fire” (Rising Force)

Det är alltid lika intressant att lyssna igenom en skiva som sågats av allt och alla. Ja faktiskt mycket intressantare än att lyssna igenom en skiva som hyllats av allt och alla.
Instrumentalt handlar det förstås om fokus på ”vår egen” världsgitarrist Yngwie Malmsteen; av många ansedd som världens främste. Och givetvis är gitarrspelet hur bra som helst. Rakt igenom. För mycket? Emellanåt. Men det vore inte Yngwie om det inte vore plattan i mattan – more is more, som han själv brukar säga.
Låtskrivandet är det däremot si och så med. Ärligt talat har Yngwie aldrig varit någon mästare i det ämnet – åtminstone inte när det handlar om låtar med sång – utan har presterat bäst med en partner.
Yngwies ”sångröst” är passande nog mycket lågt mixad i en produktion som skriker demoinspelning. Vilket givetvis är långt ifrån acceptabelt för en artist av den här kalibern.
World on fire kan delas upp i tre låtkategorier; inte okej, okej och kanonbra. Du läste rätt; ingen låt är bra eller mycket bra.</div>
Titellåten är bästa exemplet på okej (stundtals är den rentav kanonbra) medan nästan samtliga övriga låtar med sång inte är okej.
Glädjande nog är de tre instrumentala låtarna Largo – EBM, No rest for the wicked och Nacht musik kanonbra. Gnällspikar pekar på att många gamla låtidéer återanvänts i dessa (och i övriga låtar) och det går inte att blunda för det, men säg den som inte återupprepar ett vinnande koncept. Lyssna och njut!
Även om det lär svida i den Malmsteenska penningpungen är det till nästa skiva läge att slå en signal till en sångare värd namnet och en producent som kan få skutan på rätt köl. Det vore synd om världen ska minnas en lång rad svaga Malmsteen-produktioner, istället för ett tack och hej med dunder och brak.
Vid det här laget är det alltså glasklart att World on fire är långt ifrån guldkantad. Men låt inte det avskräcka dig, för då missar du ju tidigare nämnda trippel guldkorn.

Magnus Bergström

Michael Schenker’s Temple Of Rock ”Live In Madrid” (Inakustik/Border)

Den här livedubbelmackan från en av hårdrocksvärldens förnämsta sologitarrister, Michael Schenker, känns sådär lagom putsad i efterhand i studion. Livekänslan är helt rätt och alla musiker hörs lagom mycket. Men givetvis lyfts sologitarristen ofta fram lite extra i mixen.
När jag skulle lista skivans bästa låtar så slutade det med inte mindre än femton stycken. Ja, så starkt är det här livedokumentet.
Efter en rejäl överläggning med mig själv kom jag istället fram till följande topp fem: Natural Thing, Victim Of Illusion, Coast To Coast, Rock My Nights Away och Saviour Machine.
Klassiska hårdrocksörhängen som Only You Can Rock Me och Rock You Like A Hurricane får nöja sig med att agera stekheta outsiders.
Överlag är det överraskande nog Scorpions-låtarna som övertygar mest. De får liksom en helt annan attityd i dessa tolkningar, framför allt gitarrsolomässigt.
Bakom mikrofonen gör Doogie White (ex-Rainbow) som vanligt; det vill säga en mycket stabil insats även om han har en tendens att live låta lite väl ansträngd från och till.
På kompgitarr gör Wayne Findlay (ex-MSG) ett imponerande jobb. Hans precisa riffandet utgör en perfekt grund för Michaels soloutflykter. De båda passar tillsammans som hand i handske
Bakom trummorna återfinns den tidigare alltför ofta småtröga Herman Rarebell (ex-Scorpions). Vem kunde tro att han kunde få till ett sådant sväng!
Fyrsträngaren hanteras av Francis Buchholz (ex-Scorpions) som är en viktig del i livepusslet, även om han hörs allra minst denna gång.
Det enda negativa jag kan komma på är avsaknaden av låtar från åren med McAuley-Schenker och att den gode Michaels spel tyvärr är lite väl avslappnat (läs hafsigt) i ett par av UFO-låtarna.
Live In Madrid är ett obligatoriskt inköp för hårdrockare med försmak för medryckande melodisk hårdrock och läckra gitarrsolon.

Magnus Bergström

Flotsam And Jetsam ”Flotsam And Jetsam” (AFM)

   Release: 20 maj

Jason Newsted. Lika bra att få det överstökat direkt; ja han var mycket viktig för Arizona-thrashveteranerna. De första åren. Som det tjatas om honom i (nästan) varenda artikel och skivrecension skulle man kunna tro att han fortfarande är med i bandet.
Men här och nu kastar vi oss givetvis till nutid. Och därmed är det dags att syna det självbetitlade opuset i sömmarna. Trettio år efter debuten med klassikern Doomsday For The Deceiver.
För egen del minns jag – med ett leende från öra till öra – kanonkonserten i den kylslagna natten i Blekinge på Sweden Rock Festival 2014. Öronmumma!
Har de då något att komma med idag? Ja för bövelen!
Någon eller några har dessutom tänkt till ett extra varv när det gäller låtordningen. Godbitarna är nämligen utspridda på ett sätt som gör att de lättglömda ursäkterna till låtar (jag tänker framför allt på Creeper och Smoking Gun) inte skadar lyssningsupplevelsen nämnvärt.
Öppningen är urstark med Seventh Seal; sångaren Erik A Knutson visar vart skåpet ska stå och Life Is A Mess; ett prima exempel på den aggressivitet och teknik som de gjort till sitt signum.
Allra bäst är låtduon Iron Maiden; en ösig sak med smarriga heavy metal-vibbar och en refräng som inte släppter taget och Forbidden Territories; smått episk och progressiv med imponerande känsla och störtsköna taktbyten.
En sak tycker jag dock saknas överlag och det är ett fetare basljud. I just thrash är det extra passande med en framträdande fyrsträngare, för att få till den där extra kicken. Dessutom hade det inte varit fel om lite överflödigt gubbfläsk hade skurits bort. Nio-tio låtar hade absolut suttit bättre än tolv.</font>
Men visst håller Flotsam And Jetsam thrashfanan fortsatt högt och är välkomna tillbaka när de så önskar – både till den svenska konsertscenen och med nästa skiva.

Magnus Bergström

Inferior ”The Red Beast” (Big Balls/Sound Pollution)

Vi skriver år 2016 och värmländska Inferior är tillbaka med mer fullt ös och rakt på sak, jämfört med fullängsdebuten Unsoiled (2013). Sistnämda pärla innehöll ett mer progressivt stuk och det är något som åtminstone undertecknad önskar att bandet fortsatt med. Saknaden efter låtar i stil med The Maker’s Waste och Perish är stor.
Något som sticker ut rakt igenom på The Red Beast är alla underbara gitarrsolon. Duon Christian Fredriksson och Jonas Thorsén verkar trigga varandra till att prestera sitt allra yttersta. Och frågan är om vi inte redan i inledningslåten Own Your Honor får lyssna till det allra vassaste gitarrsolot. Dessutom är refrängen inte så lite klistrig och voilà; en stark kandidat till bäst-på-skivan.
Den gutturala sången av Kristian Karlsson (även bas) är inte dum alls och även om aningens mer variation hade varit önskvärt är det synd att klaga.
Är trummor något som föredras rekommenderas framför allt Above the Surface, i vilken Thomas Rom är all over the place. Karln övertygar skivan igenom och verkar ha fler armar än gemene man.
Fartmonster som Expressed In Murder och Divine Spectres är gedigna hantverk men lämnar ändå inga bestående intryck. Jo förresten; en känsla av att öronen har körts över dröjer sig kvar.
Den fem minuter och fyrtioåtta sekunder långa titellåten är det närmaste vi kommer Unsoiled. Jag behöver alltså egentligen knappast skriva att det är en thrashdeath-smocka av mycket hög klass.
Och plötsligt händer det! Mitt i Momumental Cessation hörs de där små Opeth-vibbarna som Inferior gör så bra. Här i form av ett medryckande riff i stil med slutdelen av nämnda bands Deliverance. Ack en sådan djuvlig minut.
Som slutkläm kan sägas att hundra procents aggressivitet gick vinnande ur låtskrivarstriden denna gång. Dynamiken har till större delen fått stryka på foten. Jaja, vi får väl se hur det blir nästa gång… Inferior är nämligen här för att stanna!

Magnus Bergström

Lion Music Presents: Antonio Vivaldi ”A New Season” (Lion Music)

Lion Music står bakom en kulturgärning att applådera och imponeras av. Efter Johann Sebastian Bach – Interpretations och W.A. Mozart – Reincarnated” är det nu dags för Antonio Vivaldi – A New Season.
Den som inte ryggar för drygt 40 minuters instrumentala uppvisningar – och fenomenala kompositioner – har all anledning att läsa vidare.
På en jämnstark skiva känns det både svårt och inte helt rätt rättvist att lyfta fram enstaka prestationer. Men följande fyrling är onekligen extra vass: Concerto No. 4 in F minor, Op. 8, RV 297, ”L’inverno”, Allegro Non Molto (Charly Sahona).
Concerto in G Minor for Flute, Oboe, and Bassoon (F.XII, n.4) RV103 (Ashent).
Concerto No. 1 in E major, Op. 8, RV 269, ”La primavera” Allegro (Grönholm).
Concerto for Two Mandolins in G major, RV 532, Andante (Condition Red).
För den som tycker om gitarrspel av yppersta klass och favoriserar herrar som John Petrucci, Yngwie J. Malmsteen och Vinnie Moore är A New Season rena rama öronorgasmen.
Antonio Vivaldi ler säkert i sin himmel.

Magnus Bergström

p.s. Fempoängaren är nära men jag behåller den; förhoppningsvis till nästa del i denna skivserie att njuta av.