nyaskivor.se

Atomic Love Reactor ”The Arrival” (Tall Whites Records)

Än en gång visar Värmland, närmare bestämt Karlstad, att konsten att spela hårdrock är djupt rotad och att återväxten är god.
The Arrival är en skiva att spela för de som normalt inte tycker om hårdrock, eftersom den bjuder på många smaker/stilar i en välljudande blandning. Eller vad sägs om hårdrock, rock, funk och en gnutta pop.
Deep Purple med Glenn Hughes känns som den huvudsakliga liknelsen; lyssna framför allt på titelspåret och Everything is dead. Tidiga Magnum och Uriah Heep är också närvarande. För att bara nämna några. Trots influenser från alla håll och kanter har bandet skapar något lite eget, med en lätt progressiv touch och rötterna fast förankrade i sjuttiotalet men ändå i en smakfullt modern stil.
Lägg till texter som i huvudsak är livsbejakande och inte det minsta destruktiva (som ganska ofta är fallet i hårdrocksvärlden) och undertecknad får en skön känsla i hela kroppen. Ska jag lyssna på melodiös hårdrock som inte uppfinner hjulet är det så här den ska låta.

Korta omdömen om merparten av låtarna:
Kiss of life är en bra öppningslåt med fart och skönt klös i sången.
Atomic love reactor är halvfunkig med ett skönt gung och en dito hammondmatta. Refrängsången är kanon men inte lika övertygande i verserna, då den känns lite väl ”hurtig”.
Mr. Hyde börjar med ytterst smakfullt gitarrspel och är som låt betraktad aningens mer laid back än merparten av låtkompisarna, vilket bidrar till välbehövlig variation.
Keep me alive bjuder på skivans bästa gitarrsolo och av bara farten får vi också ett läckert hammondsolo.
Connection failed är en lite ösigare sak (i stil med öppningslåten) med en refräng som klibbar sig fast.
Mystery of souls är en halvballad med innerlig sång och en skön stämning rakt igenom. Håll öronen öppna efter fina smådetalljer, som till exempel ett flöjtsolo.
Gone at last har den bästa refrängen och en tonartshöjning av sångaren Fredrik Eriksson som inte går av för hackor. Wow!
A poison tree (som släpptes redan förra året) är tempostark och drivs på av rytmiska trummor. Ett nästan lika vasst gitarrsolo som i Keep me alive och Ian Gillan-stuk på sångskriken resulterar i ännu en kanonlåt.
Release me är rena rama guldet för hammondsoloälskare. Gåshudsvarning! Jon Lord (R.I.P.) bör nicka gillande från parkettplats i himlen.
Tall whites visar att sången är ett av skivans starkaste kort. Det låter som att Fredrik vänder ut och in på sig själv för att träffa alla toner – och som han gör det. Wow! Och inte för att vara tjatig men än en gång är gitarrspelet stekhett.

The Arrival låter produktionsmässigt så bra att det lika gärna skulle kunna handla om en amerikansk storproduktion. Men utan extra allt; det låter rent utan att vara sterilt. Egentligen inte det minsta konstigt med ett superproffs som Bengt Nilsson (som bland annat ligger bakom Johan Falk-soundtracket) bakom spakarna.
Samtliga inblandade hanterar instrumenten enligt konstens alla regler och likaså har mikrofon-Fredrik redan nämnts i positiva ordalag. Det går ändå inte att låta bli att lyfta fram gitarristen Thomas ”Bellen” Bergman lite extra. Han är inte bara en fena på de sex strängarna, utan har också pennan med i samtliga låtar. Hatten av!
Det finns väl knappast någon rättvisa i musikvärlden men Atomic Love Reactor har onekligen förutsättningar för att om inte klättra längst upp i trädet, så åtminstone klamra sig fast en rejäl bit upp på stammen. Sweden Rock Festival-publiken är stor och känns som en given målgrupp.
Lyssnarintresset hålls uppe hela vägen – tretton låtar på strax under en timme – och utfyllnadslåt(ar) lyser glädjande nog med sin frånvaro.
Ytterligare argument på pluskontot behövs knappast, men att min elvamånaders son tar plats framför stereon och bankar på sina plastbrukar säger väl allt.

Magnus Bergström

Port Noir ”Any Way The Wind Carries” (Razzia/Sony)

Till en början är jag inte lika imponerad av Port Noir som i oktober 2014, då jag efter viss betänketid delade ut en betygsfyra till Puls (http://www.nyaskivor.se/?s=port+noir+puls).
Nya given känns först lite väl popaktig och något hårdrocksliknande får man leta efter med ljus och lykta – oftast utan att lyckas. Any Way The Wind Carries bjuder på melankolisk (hård) rock med popkänsla, kryddad med ”klagande” sång. Tänk ganska mycket Katatonia, lite Deftones och A Perfect Circle och en hel del Manic Street Preachers (jo det är sant).
Efter drygt en handfull lyssningar händer något; de skönt melankoliska melodierna och dito sångrösten förför sakta men säkert mina öron.
Ljudet är värt ett kapitel för sig. Modernt men utan att vara komprimerat, med en känsla av luftighet och en lagom dos retro. En produktion som bara kan rattas till av ett superproffs som Daniel Bergstrand – med meriter som ”ljudmakare” till exempel In Flames, Meshuggah, Soilwork, Dimmu Borgir och Behemoth.
Som bästa låtar utkristalliserar sig titelspåret, Diamond och framför allt utomordentligt smaskiga Earth som är i en klass för sig.
Skivans minus är att två-tre låtar är alldeles för lika varandra för att det ska vara hälsosamt och att de bästa låtarna gärna hade fått vara aningens längre. Underbart är inte alltid kort.
I likhet med föregångaren är också det här en ”smygare”, det vill säga en skiva som växer. Med andra ord inget för den stressade musiklyssnaren. Det här är musik som känns intressant, väcker nyfikenhet och kräver sin tid. Jag rekommenderar att nyfikenheten stillas i fåtöljen/soffan med eller utan något att läsa och gärna med favoritdrycken nära till hands. Då snackar vi om ett koncept som gjort för njutning.

Magnus Bergström

Ace Frehley ”Origins Vol. 1” (Steamhammer/Border)

Det ska sägas direkt att det inte är några fel att höra dessa tolv klassiker (nåja) på en och samma skiva med en och samma ljudbild. Men om det var nödvändigt att göra på detta vis är en annan sak. Känslan av ”både och” har nästan aldrig varit mer påtaglig för undertecknad i skivsammanhang. Det vill säga; en del är riktigt bra och en del är inte alls bra.
Ljudbilden har en passande livekänsla och känns – till skillnad från mååånga skivsläpp numera – inte överdrivet polerad. Stort plus i kanten!
Nämnda livekänsla förstärks av att det i de låtar Ace själv sjunger låter som att ett fyllo i ett coverband har tagit över mikrofonen. Observera att det sistnämnda INTE ska ses som något positivt. Nej, den lilla gnutta sångröst Ace en gång hade är i stort sett puts väck. Hur han kommer att låta på framtida konserter vill jag helst inte tänka på. Rösten spricker mer eller mindre vid flera tillfällen. I synnerhet i avslutningslåten (se längst ner) men också i Street Fighting Man (The Rolling Stones) och i gamla Kiss-örhänget Parasite. Synd och skam…
Det ska dock sägas att Ace i just Parasite nästan sätter sitt eget solo från 1974 och det som inte låter exakt som då gör han faktiskt bättre. Inte illa!
Apropå Kiss-örhängen låter Cold Gin riktigt pigg med extra plus för det glödande, förlängda gitarrsolot i slutet. Å andra sidan är det inte så lite ironiskt att Mike McCreedy (Pearl Jam) gästar på gitarr i just den låten.
Emerald (Thin Lizzy) gästas av Slash och låter i stort sett som den ska musikaliskt, men de där originaltvillinggitarrerna låter onekligen på ett speciellt sätt i original. Synd bara att det åter igen är det där med rösten…Och att det var första smakprovet som släpptes från skivan ifrågasätter jag starkt, för den får pisk av flera andra.
Förutom alltid lika magiska White Room (Cream) i vilken Ace sånginsats pallrar sig upp till godkänt är bästa låten Fire and Water (Free) med Kiss-giganten Paul Stanley på sång. Och vilken sånginsats han gör; inlevelsefullt och med känslan av att det verkligen är en låt som han ”går igång på”.
Ännu en Kiss-cover, Rock N Roll Hell, avslutar det hela och det är ju en låt som bär med sig en del kuriosa. Ace avbildas på omslaget till Creatures of the Night men spelar inte ett smack på hela skivan, Kiss-versionen är egentligen en cover i sig eftersom Bachman Turner Overdrive spelade in den lite annorlunda ursprungsversionen och dessutom är ingen mindre än Bryan Adams medförfattare. Låten då? Tja, förutom skivans sämsta sånginsats funkar den skapligt, men saknar dynamiken i Kiss-versionen.
Sammantaget är det en skiva som funkar okej för stunden. Men nog hade det varit mycket roligare med nya Ace-originallåtar, nästan oavsett kvaliteten på dessa. Å andra sidan; i och med skivtiteltillägget (Vol. 1) är det kanske bara att vänja sig vid att Ace numera gärna ägnar sig åt att tolka andras låtar.

Magnus Bergström

Gain Eleven ”All In” (Leon Music)

Inledande titellåten är en programförklaring där musikkorten läggs på bordet utan pokeransikte; rakt-på-sak-partyhårdrock med ett stänk av classic rock. Tänk en mix av The Hellacopters, Backyard Babies, Danko Jones, Millencolin, Foo Fighters och AC/DC.
Texterna är nästan rakt igenom inte så lite banala och skulle inte skämmas för sig på valfri dekadent 80-talssleazeskiva. Egentligen är väl den mest passande gebeskrivningen skrevhårdrock; de elva låtarna är skräddarsydda för att passera hjärnan utan att stanna och istället kännas i skrevet.
Elva låtar i samma hjulspår blir lite i mastigaste laget. Istället rekommenderas för mersmak följande spellista: All In, Sexual Punishment, Never Back Down, The Underdog och Dancing On Your Grave.
Låtar att undvika helt är småtjatiga Candy & Cocaine och hetsigt skräniga Hit Me.
Musikerna sköter sig exemplariskt med extra plus för det pigga gitarrspelet. Sången vacklar däremot en del i de lugnare sångpartierna och är det svaga kortet, men får ändå godkänt tack vare ett passande klös i de lite tuffare partierna.
Ljudmässigt är det rakt igenom kliniskt modernt och välljudande. En inte det minsta vågad gissning är att Gain Eleven kommer bäst till sin rätt live, med lite mer skit under naglarna.
Det är för övrigt intressant att notera att Arvika är Värmlands hårdrocksmecka med det ena bandet efter det andra.

Magnus Bergström

Dream Theater ”The Astonishing” (Roadrunner/Warner)

Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan proggiganterna klämde ur sig en rockopera. De har ju ”fuskat” på området tidigare med temaskivor, men alltså först nu tagit steget fullt ut och komponerat något som kan framföras både på konsert- och teaterscener.
Progghårdrockgiganterna har sannerligen inte gjort det enkelt för sig när de satt ihop en (ganska banal) framtidsvision och tonsatt den med allehanda tänkbara och otänkbara musikaliska infall.
Två skivor. 32 ljudspår varav 24 är låtar och övriga är intro/mellanspel. Mycket musik är det och den rejält tilltagna speltiden på 130 minuter (!) kommer inte att falla alla på läppen.
Det går inte att säga annat än att denna ambitiösa rockopera i Broadwaystil är en vattendelare av stora mått.
Dystopian Overture är en smarrig instrumental uppvärmning innan förstasingeln The Gift Of Music tar vid och är den låt som mest av alla påminner om ”vanliga” DT.
Tre andra låtar som klarar av konststycket att sticka ut ur den stora låtmängden är:
A Better Life med en kanonrefräng och skivans finaste gitarrsolo.
Act Of Faythe som med en mjuk och samtidigt bombastisk stil –
md fint samspel mellan piano och sång – känns in i märgen.
A Life Left Behind är det starkaste låtkortet i form av en fin och
återhållsam halvballad som ger hela bandet chansen att höras.
Sedan har vi Lord Nafaryus som är den första av ett fåtal låtar som verkligen luktar Broadway, och som helt klart kan blir för mycket för en del hårdrockslyssnare. Men den som tar sig tid att sätta sig in i stycket blir rikligt belönad; taktbytena är inte så lite läckra och LaBrie briljerar med att växla mellan olika sångstilar. Ett outsiderguldkorn!
Det går inte annat än att applådera ambitionen bakom projektet och hatten av för låtskrivarparet John Petrucci (gitarr) och Jordan Rudess (keyboard). Dock blir det till slut lite för mycket av allt.
I små doser är The Astonishing helt ljuvlig men att lyssna igenom hela paketet är nog tyvärr inget som varken gemene man eller progghårdrockfans hinner eller orkar göra så ofta.
Det är för övrigt inte så lite ironiskt att LaBrie, som undertecknad hyllat rejält ovan, på sätt och vis också är akilleshälen. Hur det är möjligt? Jo i och med att det förekommer olika personer i berättelsen, så hade det inte varit fel med en eller flera gästsångare. Är det en rockopera i Broadwaystil så är det!
Merparten av de trogna DT-fansen kommer att tycka om The Astonishing. Men låt mig påpeka att det är stor skillnad på att tycka om och att älska.
Betyget ovan känns givet, även om det aldrig går att bortse från att en skiva kan växa med tiden – eller tvärtom. För att vara DT känns det som ett klent betyg. Undertecknad har större krav än så på den stora musikkärleken.
The Astonishing lär vara betydligt mer givande att ta del av som komplett paket. Det vill säga när skivan framförs live, från början till slut, med tillhörande filmskärmar och hela baletten.
För vi ses väl de två kvällarna på Cirkus i Stockholm i mars…?

Magnus Bergström

Megadeth ”Dystopia” (Universal)

The Threat Is Real. Dystopia. Death From Within.
Tre av de fem första låtarna är rena rama kanonerna. Speciellt sett till vad Dave Mustaine och hans manskap presterat sedan… Långt tillbaka. Verkligen inte illa för att vara bandets 15:e skiva!
Veteranthrashduon Dave och Dave (Mustaine och Ellefson) tycks ha tänt till av det stundande presidentvalet i USA och oroshärdarna runt om i världen. Det kan nämligen inte vara en tillfällighet att Mustaine i de flesta av låtarna sjunger med en ton som osar av ilska. Vi vet ju vad han tycker om politiker och människor som krigar…
Post American World och Poisonous Shadows är två andra låtar värda att plussa lite extra för. De är nämligen nästan lika vassa som ovan nämnda låttrio.
Conquer Or Die börjar med ett finstämt akustiskt intro, som går över i en melodi- och riffstark historia kryddad med finfint sologitarrspel. Utan sång. Ännu en kanon!
Däremot är Fatal Illusion, Bullet To The Brain och Look Who’s Talking mer i stil med standardlåtar av den sorten Mustaine skriver med autopilot i sömnen. Klart godkända men inte mer och alltså inte direkt jätteupphetsande.
Överlag är det gitarrspelet som är esset i leken. Att Mustaine sedan lång tid tillbaka är en världens absolut vassaste thrashgitarrister vet alla som kan något om metal. Dessvärre kan han ibland kännas lite trött… Här på Dystopia däremot, känns hans ”attack” mer ”ungdomlig” vilket säkerligen beror på en vitaminjektion signerad nytillskottet Kiko Loureiro (Angra). Duons samspel är rakt igenom alldeles lysande och lyfter dessutom ganska intetsägande Lying In State och Last Dying Wish till godkänt.
The Emperor lyfter däremot inte det minsta – trots hjälp av dessa kompetenta musiker. Nej, den kunde ha kvittat… Gubbthrash av sämsta sorten.
Det är också lite surt att Dystopia slutar till tonerna av något av en kraschlandning. Fear-covern Foreign Policy känns bara trött och saknar orginalets sting.
Frånsett några små felsteg (se ovan) är Dystopia en skiva att tycka om och lyssna på om och om igen. Steget till fullpoängare är i och för sig ganska långt, men det här duger gott.

Magnus Bergström

Incarnit ”The Grand Cult” (Big Balls)

Gillar du klassisk thrash, tidiga Trivium, senare Machine Head och över huvud taget har ett öppet metalsinne? Då bör du läsa vidare, för Incarnit kan absolut vara ett band för dig. Kanske är det här bandet/skivan du inte visste att du måste ha i samlingen…
Det handlar som sagt om thrash i grunden, men med influenser från andra genrer som exempelvis metalcore (delar av sången) och klassisk heavy metal (många av riffen har en ”klassisk” stil).
Ibland får jag också vibbar av Fallen Angel (R.I.P.) från Örebro, utan att jag kan förklara varför.
Produktionen på fullängdsdebuten är perfekt för ändamålet och jag plussar lite extra för det sköna basljudet och den aggressiva sången. Den melodiösa sången däremot skulle tjäna på mer pondus.
Att det finns rejält med talang visas i And So Shall You Reap (den instrumentala slutdelen ger mig små Opeth-vibbar) och The Last Us (passande avslutningsminiepos), som båda passerar sjuminutersstrecket. Med den äran ska sägas.
Inledningstrion The Grand Cult, By The Grace Of Death (vilken titel!) och I Am Chaos är utöver nyss nämnda ”långlåtar” vassast. Det ska dock sägas att ingen av skivans låtar faller utanför ramen, även om ett par saknar det lilla extra för att sticka ut.
The Grand Cult är överlag en intressant skapelse som visar på både talang och självförtroende. Men orutinen lyser ibland igenom och ger en liten (men bara liten) känsla av ”valpighet”. Det är en bit kvar till förebilderna, men Rom byggdes inte på en dag så…
Det här kan bli riktigt, riktigt bra på sikt. Kom ihåg var du läste det först!

Magnus Bergström

Casablanca ”Miskatonic Graffiti” (Despotz)

Ett konceptalbum i tre delar. Jo jag tackar. Självaste Blackie Lawless (W.A.S.P.) skulle imponeras av detta ambitiösa projekt, som bandet beskriver med följande ord: ”Som om Ziggy Stardust träffade HP Lovecraft i Twin Peaks.”
Håller det då? Ja för tusan! 53 minuter och 6 sekunder fördelade på tio låtar är alldeles lagom för att berätta allt. Men om lyssnaren fattar galoppen är en annan femma…
Musik- och sångmässigt hör jag en korsbefruktning mellan Led Zeppelin, The Almighty, Zodiac Mindwarp, The Who, tidiga Alice Cooper, sena The Hellacopters och en gnutta Black Sabbath. För att bara nämna några. Influenserna är såpass blandade att de har fått till något eget när de rört runt med sleven i den stora grytan.
Enter The Mountains är till en början en otypisk öppningslåt, i och med att den slingrar sig fram lugnt och släpigt. Ett smart drag! Tempot ökar dock allt eftersom och stämningen byggs upp på ett fint sätt. Skivans längsta låt, 10 minuter och 31 sekunder, känns därmed inte alls lång. Kanske beroende på att jag som lyssnare får känslan av att vara med om en sagoberättelse och tiden som jag känner till den upphör för en stund. En rundgång light avslutar stycket och visar att det trots det ambitiösa anslaget i grund och botten handlar om (mångbottnad) rock and roll.
Av övriga låtar kan nämnas Closer. En rakt-på-sak-stänkare med ett stort plus för den läckra soloduellen hammond vs elgitarr. För de flesta band hade det här varit den normala albumöppnaren. Men nu är inte Casablanca ett normalt band…
Old Money och Sister är smart placerade i skivans mitt. Båda melodiösa och lätt glammiga men ändå (putsat) garagerockaktiga. Sångmässigt görs skivans vassaste insats i Sister; det är rejält klös i pipan alltså.
She Was The One är en ballad med tryck som ger arenakänsla och jag ser mängder av tändare (eller som numera: mobiltelefoner) framför mig. Gåshud!
Det jag har svårt för är att det blir väl popaktigt emellanåt, för Casablanca är som bäst när de både smeker och river på samma gång. När det blir för mycket av det ena eller det andra, så går det oftast lite överstyr. Till nästa gång hoppas jag också på en ”fetare” produktion; nu känns det ofta lite väl ”lätt”.
Miskatonic Graffiti är bra, riktigt bra. För den som vill ha musik både för hjärna och skrev är det ett misstag att inte lyssna in sig.

Magnus Bergström

Slayer ”Repentless” (Nuclear Blast/Sony)

Jeff Hanneman 1964-2013. Vila i frid.
Repentless är Los Angeles-veteranernas elfte skiva, tillika den första utan Jeff. Saknaden är stor; både efter personen och musikern. Det är en klen tröst att han står bakom klart godkända Piano Wire.
Det traditionella Slayer-manglet består denna gång av tolv låtar, med en speltid på 41 minuter och 57 sekunder.
Ett välsmakande intro följs av tre kanonlåtar, med titelspåret som det stora utropstecknet, som gör att det vattnas i munnen.
Sedan då? Jovars, habila låtar men sisådär hälften saknar ”det”. King har tagit kommandot över låtskrivandet och slutresultatet har tyvärr blivit lite väl enahanda; en känsla som smyger sig på när inledningsruset lagt sig.
Slutintrycket räddas som tur är av den avslutande låtduon, som tillhör skivans bästa alster.
Soundet, rattat av Terry Date, är passande ”krispigt”.
Araya blandar i sedvanlig stil aggressiv sång, kryddat med skrik (med ålderns rätt inte längre lika intensiva) på väl valda ställen.
Med trumstockarna i högsta hugg hamrar Bostaph på som om det inte finns en morgondag.
King-Holt levererar inspirerade och glödande sexsträngsdueller på löpande band.
Synd bara att Kings låttexter genomgående är bland de sämsta som hörts/skådats. Rena rama dyngan. Usch! Jag är glad att det är Araya som sjunger de orden och inte jag (vilket övriga världen ska vara glada för).
I och med att sex år passerat sedan den senaste studiogiven World Painted Blood, så hade jag hoppats på ett vassare låtmaterial. Eller åtminstone att ett par av de befintliga sållats bort.
Å andra sidan, för att citera en god vän: Slayer är Slayer.
Repentless är helt enkelt en lagom dos Slayer-mangel. Det är inte så lite imponerande att medlemmarna i ett band med en sådan ikonstatus fortfarande låter mer förbannade än de flesta ungtuppar. Bara det är värt ett högt betyg.
För övrigt är det ett lite annorlunda sammanträffande (?) att Repentless, liksom God Hates Us All, släpptes elfte september…

Bring Me The Horizon ”That’s The Spirit” (Sony)

Så. Otroligt. Bra.
Tänk en mer elektronisk och popigare variant av Siren Charms (In Flames). Faller inte den hårdrockstypen på läppen, så är det bara att sluta läsa på direkten.
De unga engelsmännen har gått från metalcore, via progressiv metalcore till progressiv (hård)poprock.
2010 års There Is a Hell, Believe Me I’ve Seen It. There is a Heaven, Let’s Keep It a Secret (rekord i lång skivtitel?) fick mig att skriva bland annat detta:
”Ojojoj, det här är… Udda. … Jag fattade först ingenting när jag gick rakt in i denna musikaliska käftsmäll… Men sedan såg jag ljuset!
Skivans enda minus är skriksången, som blir ansträngande att lyssna på en hel skiva igenom. Oliver Sykes ska ha all heder för sina rakt-på-sak-texter, men det går att viska fram känslor också…
Framtidens hårdrock har kommit för att stanna och bandet som gör det bäst just nu är genreledande BMTH. Undrar vad dom hittar på nästa gång…?”
Svaret blev ännu mjukare tongångar och den i grunden aggressiva musiken/sången låter nu mjuk och snäll. Emellanåt är det faktiskt mer av pop än hårdrock, framför allt i verserna.
Som jag hoppades (men inte trodde) på har Sykes nästan helt övergivit de vildaste skriken. Nu visar han att minsann också kan sjunga mjukt; om inte som en ängel så i alla fall bra mycket mjukare än tidigare.
En annan intressant detalj är att trumslagaren Matt Nicholls visar framfötterna gång på gång, med olika intrikata kombinationer. Kul!
Nästan samtliga refränger fastnar vid första lyssningen och ger rejäl mersmak. Till och med det vid det här laget aningens uttjatade receptet med flickallsångskör (tänk Marilyn Mansons mOBSCENE) funkar finfint.
Låtar som Doomed, Happy Song, True Friends, Follow You, Avalanche och Oh No rena rama guldet. Resterande fem kompositioner är klart bra, men snäppet svagare i den stenhårda konkurrensen.
That’s The Spirit är en urstark kandidat till titeln årets bästa skiva. För vem eller vilka ska kunna toppa detta…?

Magnus Bergström

W.A.S.P. ”Golgotha” (Napalm Records/Border)

Sedan några år tillbaka har Blackie återfunnit religionen. En sådan livshändelse innebär för vissa ny energy, men inte i fallet med den gamla skräckrockaren. Mycket av stinget verkar ha tappats på den nya, rättfärdiga vägen. Blackie känns helt enkelt lite väl snäll (lyssna bara på självbiografiska Last Runaway) och det passar inte Gamle Svarten.
Blackie har i intervju efter intervju sagt att Golgatha är en kanonskiva. Kul för honom att någon tycker det. Tillåt mig nämligen å det bestämdaste påstå att ingen vid sina sinnens fulla bruk kan hävda detta. Bra? Utan tvekan. Kanon? Glöm det.
Produktionen är väl “lätt”, framför allt när det gäller gitarrspelet som endast lyfts fram när det är solodags (vilket det i och för sig är ganska ofta). Fokus ligger på sången och trummorna, som båda är hur smaskiga som helst. Basen? Jo den hörs någon gång…
Sångmässigt presterar som sagt Blackie lika bra som vanligt – snacka om att åldras med värdighet – men det känns ändå som att glöden saknas. För lite rivjärn helt enkelt, men då är jag nog lite väl petig.
Soundet och låtmaterialet kan beskrivas som en mix av Still Not Black Enough (underskattad!), Babylon och The Crimson Idol. Men tyvärr utan den sammanlagda styrkan i låtmaterialet som på först- och sistnämnda.
Jag väljer att dela upp Golgotha i fyra låtkategorier, enligt nedan.
Mycket bra: Slaves of the New World Order, Golgotha.
Bra: Scream, Miss You*,.
Okej: Shotgun, Hero of the World.
Inte okej: Last Runaway, Fallen Under, Eyes of My Maker.
Trots allt har 33-åriga W.A.S.P. en hög lägstanivå, så de trogna fansen har egentligen ingenting att frukta. Speciellt inte om de senaste skivorna fallit i smaken.

Magnus Bergström

*Den första låt som skrevs till The Crimson Idol (men färdigställdes aldrig då).