nyaskivor.se

Devin Townsend Project ”Addicted” (Inside Out/EMI)

Jag har aldrig hört talas om denna man och att han är verksam med sina soloprojekt. Jag har dock hört namnet på hans förra band Strapping Young Lad. Så det var väldigt intressant att dra igång skivan när jag fick den. Devin Townsend har till nya Addicted valt musiker som han anser passade till det som han ville få fram med skivan. Det första jag lade märke till var hur enkelt och bra skivomslaget var. Det behöver inte vara massa monster eller en vy av naturen, det duger med tre kritor.

Själva musiken då? Jo, det är faktiskt ganska bra. En blandning av electronica a la Nine Inch Nails, Rammstein samt enkelheten och känslan i musiken hos dessa band + en gnutta Rob Zombie. Jag får också vibbar av Korn i någon låt. I övrigt så är det väldigt intressant med den kvinnliga sången (Anneke van Giersbergen) som ger en helt ny dimension till det hela. Devin sjunger väldigt bra han också, growl som funkar bra i framförallt ”Addicted!” och ”Universe In A Ball!”. Blandat med hans rena sång så blir det väldigt bra.

En av de starkaste låtarna är ”Supercrush!” där Anneke verkligen får sin roll och gör det otroligt bra. Henne blandat med Devin i refrängen är riktigt bra, ett gåshudmoment. Det följer sedan många riktigt bra låtar, de som dock inte håller måttet är ”Bend It Like Bender!” (väldigt konstig låt som inte passar in på skivan alls), ”Ih-Ah!”(en lugnare låt som känns lite väl radiovänlig, men Devin visar återigen upp sin röstkapacitet).

Efter några bra inledande låtar så dalar det dock lite, helheten blir inte superbra, låtarna sätter sig inte riktigt på hjärnan för mig. Jag kräver låtar som sticker ut mer, och är mer annorlunda än det som redan finns inom metal. Men det var för mig ändå en ganska härlig musikupptäckt och jag tänker kolla upp hans tidigare verk, möjligtvis också se vad Strapping Young Lad är för något.

Med två dåliga låtar, fem riktigt bra låtar och 3 helt okej låtar så får den här skivan ett högt betyg för att vara mig, 3½ / 5 djävulshorn.

Martin Engström

Wig Wam ”Non stop rock’n’roll” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Det var inte mindre än TRE hela år sen Wig Wam senast gav ut en ny platta (Live In Tokyo räknas inte här) och under dessa tre år har fansen, inklusive undertecknad, fått höra ”vi ska ge ut en ny skiva då och då och då, och åka på turné” och ”vår nya skiva heter ’Balls’ och den kommer då och då”. Men inget av detta stämde. MEN, nu ska vi inte vara sura, för nu har vi fått albumet, och med ett betydligt bättre namn än Balls; Non Stop Rock n Roll.

Alltså, jag hatar egentligen att säga att jag älskar skivan. Den är väldigt såhär, typisk Wig Wam (läs: Wig Wamania eran) men samtidigt har den mindre influenser av bland andra Gotthard (läs: All you Wanted), Danger Danger, Hardcore Superstar och även Cinderella (läs: C’mon everybody). Skivan är liksom, väldig glad! De har liksom de här lite hårdare catchy låtarna, men ändå ”sing along anthems” men de har ändå inte glömt att ta med de mysiga låtarna som man gärna lyssnar på när man varvar ner.

I övrigt så är skivan väldigt bra, och går nog hem hos de flesta hårdrocksfans – eller Glamrockfans, ni får definiera hur ni vill. En del influenser hörs tydligt, och en stor fråga: VEM sjunger i ”Still I’m Burning”?! För jag kan svära på att det inte är varken Flash eller Glam…

Bäst: C’mon Everybody och Still I’m Burning

Sämst: Chasing Rainbows – Varför ska de ha med en massa sjungande barn?!

Sara Köhler

Bruce Kulick ”BK3” (Frontiers)

                                       I butik: 27 jan

Det har gått mer än fem år sedan senaste Kulick-skivan (”Audiodog”) och i och med nya ”BK3” känns det som att Bruce Kulick har hittat rätt solostil.

Bruce blandar olika stilar inom den melodiösa 70-och 80-talshårdrocken, men det finns ändå en röd tråd i gitarrspelet. Och det är ingen tvekan om att det är Bruce som ”äger” skivan.
Många kallar Kiss ”Carnival Of Souls” för något av en Bruce-soloskiva, men det kan inte vara mer fel. Nej, det räcker med att lyssna på ”BK3” för att förstå var Bruce har sitt musikhjärta.
”BK3” rivstartar med ”Fate” som domineras av ovanligt aggressivt gitarrspel för att vara signerat herr Kulick.

Gene Simmons gästsjunger på ”Ain’t Gonna Die” och det är en låt som som passar honom som hand i handske både musikaliskt och textmässigt.

”Friend Of Mine” med John Corabi bär starka drag av Union (Bruce och Johns tidigare grupp) och är kanonlåten som Union aldrig lyckades få till. Lugna verser med bra sång, en refräng som fastnar direkt och hela kalaset kryddas av ett läckert gitarrsolo.

”Hand Of The King” med gästspel av Nick Simmons (ja, Gene Simmons son) är en av skivans bästa låtar. Äpplet faller inte långt från trädet..

”I’m The Animal” med Tobias Sammett (Edguy) bakom mikrofonen och Eric Singer (Kiss) bakom trummorna är en melodiös hårdrockskaramell med ett vasst gitarriff.

Och för den som tycker om gitarrdueller är det bara att ryckas med av spelglädjen i ”Between The Lines” med Bruce Kulick och Steve Lukather i högform.

Avslutande bonuslåten ”Skydome” är ett fint instrumentalt stycke, som också återfinns på ”Audiodog”.

Jag kan inte tänka mig annat än att det är fler än Kiss-fantaster som kommer att få glädje av att lyssna på ”BK3”, och den är rentav snäppet bättre än dom senaste Kiss och Ace Frehley-skivorna.

Varför får då inte skivan ett högre betyg? Jo, (musik)hjulet är ju redan uppfunnet och så värst mycket nytt har inte herr Kulick att tillföra.

Magnus Bergström

State Of Rock ”A Point Of Destiny” (Metal Heaven/Sound Pollution)

                                             I butik: 28 januari

State of Rock (SoR) heter det nystartade bandet med Gitarristen Robby Böbel, som är känd från bandet FRONTLINE. Med sig har han sina FRONTLINE-polare Hutch Bauer på bas och Rami Ali på trummor.  Med andra ord är det 75 % av det tidigare FRONTLINE som avslutade sin verksamhet för fyra år sedan. Deras slogan till nya bandet är ”75 % FRONTLINE and 25 % SHY = 100 % State of Rock”, detta är mycket passande och smart. Själv skulle jag vilja påstå att 100 % FRONTLINE = 100 % State of Rock, man känner igen ganska mycket!  Med debutalbumet A Point Of Destiny som närmar sig release siktar de gamla rävarna på att ta världen med storm igen.

Det går inte mer än ett par spår förrän tankarna går till svenska band såsom Heat eller The Poodles, men några bitar här och var har lite proggkänsla. Dream Theater kan vara en inspiration till Böbel måhända? Låtarna maler på och låter i det stora hela ganska lika rakt igenom. Det finns några fyndiga texter med på skivan, men det mesta känns lite gubbaktigt och kärlekskrankt. Det är ett något tyngre sound än många andra band i genren, något som speglar SoR:s lite hårdare yttre, men på insidan är det tyvärr ganska mjukt. Det känns på något vis fel att se herrarna i 40–50-års ålder med jeans och skinn, sjunga om gråt, svek och kärlek. Sångaren Tony Mills som är känd sedan många år tillbaka är mycket kompetent, dock har han aldrig lyckats riktigt fullt ut. Det blir på något vis tråkigt att lyssna på honom och även SoR av den anledningen. I det stora hela är det så mediokert att man inte får någon känsla alls av skivan. Jag hittar dock en hel del fräcka partier rent musikaliskt men det räcker tyvärr inte. På skivan finns även några låtar jag vill lyfta fram lite extra såsom ”Freedom”, ”Count Me Out” och ”Friction” men även dessa låtar är i precis samma mönster, det är visserligen toppen på isberget. Låten ”A Point Of Destiny” var faktiskt en stor besvikelse, men hade ett komiskt inslag.

Jag funderar på varför dessa melodiska gubbrockare fortfarande försöker, eftersom de nu uppenbarligen provat så många gånger men inte riktigt lyckats. De kanske brinner för den här musiken men tyvärr är den mycket platt. Är man ett stort fan av genren är tyvärr SoR inte första valet och jag har svårt att se någon större framtid för bandet. Även om jag  stundvis imponeras av sången, samt några partier här och var, så blir tyvärr skivan ganska dålig. Av de 10 spåren så är 2 eller 3 okej, men inte mer.

Svag 2:a blir betyget. Jag kanske tycker synd om rävarna men samtidigt finns det säkert en del människor där ute som fastnat för den här genren och kan säkert tänkas lyssna på det. Ni andra bör hålla er undan.

Ricky Löfqvist

White Wizzard ”Over The Top” (Earache/Sound Pollution)

                                               I butik: 5 feb

White Wizzards första fullängdare heter ”Over The Top”; ett ställe dit de tyvärr inte kommer med detta album. Det känns som att de försöker föreviga den äldre heavy metalscenen, i stil med t.ex. gamla Iron Maiden och jag tycker de lyckas ganska bra med det om man tittar på ljudbilden.

Det är lite ”bullrigt” och ”operfekt” vilket gör det hela lite charmigt och p.g.a. detta så lyckas de skapa en ganska bra känsla genom hela skivan. Det som jag gillar mest är den lite halvt skramligt distade basen som tränger igenom det mesta. Man har liksom på Maidens tidiga album lagt mer krut på kompositionen av låtarna istället för en bra ljudbild.

Sångaren har en ganska bra pipa som de ser till att utnyttja men då kommer problemet med texterna istället. Jag gillar inte rader som: ”White Wizzard’s here to rock you all in a raging metal storm…” För mig känns dylika textämnen ganska “onödiga”, “ute” eller rent utav döda. Det är ganska synd för det finns låtar här som är helt okej musikaliskt, men när texten kommer så kan jag bara inte sluta känna mig förargad.

Det här slutar som en något ojämn resa bakåt i tiden. White Wizzard har inget eget att komma med och då tycker jag de kan låta det gamla vara och hitta på något nytt. Jag har ändå kommit på mig själv, efter några genomlyssningar, att jag går och nynnar på några av deras låtar. Det säger mig att det ändå finns någonting med bandet, deras melodier och gitarrslingor kan sätta sig på hjärnan.

Bäst: Iron Goddess Of Vengeance, Strike Of The Viper, High Roller. Sämst: Resten, även om det går att hitta någon skön refräng eller vers här och var.

Skivan får 2/5 halvt resta djävulshorn av mig.

Martin Engström

Fatal Smile ”World Domination: Special Edition” (FS/Sound Pollution)

Tiden har kommit för Fatal Smile att ge ut en nyutgåva av tredje skivan World Domination, nu med titeltillägget Special Edition, i en snygg digipack med två bonuslåtar. Bandet har fått hjälp med låtskrivandet av inga mindre än Paul Sabu (Alice Cooper, Madonna och egna bandet Only Child med flera) och Peter Tägtgren (Pain). Dessutom har mycket meriterade Michael Wagener (Accept, Dokken, Skid Row och många fler) producerat på ett alldeles utmärkt sätt.

Inledande S.O.B. är en öppningslåt av yppersta klass som sätter ribban högt; fartfylld, aggressiv och låten fastnar direkt. Rent spontant så känns som att det är en av dom bästa melodiösa hårdrockslåtar som getts ut av ett svenskt band.

Primed & Ready är något av en lillebror till S.O.B. – utan att vara en kopia – och är nästan lika bra.

Lite långsammare och tyngre Out of My Head har musik- och bitvis sångmässigt drag av senare års Ozzy Osbourne-låtar och är ett intressant inslag.

Run For Your Life har spelats otroligt mycket på radion så den borde vara utsliten, men när jag lyssnar jag igenom den här specialutgåvan så kan jag bara konstatera att med en sådan refräng så kan det aldrig gå fel. Ett skolexempel på hur rätt det kan bli att blanda melodiös hårdrock, sleaze och lägga till en liten dos hårdare metal (som en blandning mellan Accept och Backyard Babies med bättre sång).

Visst finns det många hårdrocksskivor som är bättre än World Domination, men när det handlar om melodiös hårdrock med sleazeinslag så är det här utan tvekan något av det bästa som Sverige levererat till världens musiklyssnare.

Minus då? Jo, ett par av låtarna har svårt att engagera men det sänker inte betyget eftersom skivan i övrigt är så bra och energigivande.

Förfesten är räddad; ställ in volymen på max och lyssna på World Domination = lyckat party!

Magnus Bergström

Nostradameus ”Illusion’s parade” (AFM/Sound Pollution)

Nostradameus får inte till det ordentligt. Illusion´s parade är göteborgarnas sjätte fullängdsalbum och än en gång finns här en handfull kanonspår. Resterande är utfyllnad.
Musikaliskt och produktionsmässigt finns som vanligt inget att klaga på. Det är gott hantverk inom powermetalgenren och man undviker glädjande nog att fila för mycket på soundet.

The Mariner är en mäktig melodisk uppvisning, Nothing snabb och skön som en tonårsförälskelse och har en formidabel refräng. Eclipse of the sun-cult är ett imponerande låtbygge och känns episk trots dess korthet. I motsats till Broken soul (virgin Mary), som följer genast efter och som har sina stunder av briljans men bara känns alltför utdragen.
Resten är som sagt habilt framfört men lättförgängligt.

Sjunde gången gillt, kanske? Möjligheterna (läs: kunnandet) finns där.

Mats Johansson

Tommy Ermolli ”Step Ahead” (Lion Music/Border)

Oj, killen är bara 21 år – det är min första tanke när jag lyssnat igenom hela ”Step Ahead”. Snacka om lovande gitarrist! Och Tommy Ermolli är inte bara soloartist utan även medlem i Twinspirits (se recension av deras ”The Forbidden City” här på nyaskivor.se) och Khymera.

Skivan inleds med starka ”Endless Space” som är en ”rakt på sak”-låt i midtempo, men efter det följer några lugna låtar för mycket och en känsla av hissmusik infinner sig (som det ganska ofta gör när man lyssnar på instrumentalmusik). Tur då att Tommy är så duktig på gitarren att det är värt för lyssnaren att vara uppmärksam för det finns ett och annat guldkorn även i de lugnare låtarna.

En stor del i betyget har ”Taking Control” som har många likheter med Dream Theater. Taktbytet och det följande riffet ungefär halvvägs in i låten låter som om det är signerat självaste John Petrucci. Imponerande!

Produktionen då? Jo, den är suverän – det låter mycket bra om skivan (hörlurar rekommenderas).

För lyssnaren är det knappast förvånande att Tommy själv säger att han inspireras av Joe Satriani, Andy Timmons, Steve Vai, Paul Gilbert och John Petrucci.

Även om ”Step Ahead” är en ganska stark solodebut så är höjdpunkten hittills i Tommys karriär Twinspirits ”The Forbidden City”, enligt undertecknad.

Magnus Bergström

Voices of Rock ”High & Mighty” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Voices of rock är ett projekt som drivs av de tyska producenterna Chris Lausmann (Bonfire, Jaded Heart) och Michael Voss (Michael Schenker). High & Mighty är andra plattan, efter debuten Voices of Rock MMVII (2007). Lausmann och Voss har skrivit låtarna på plattorna och varje låt sjungs av olika mer eller mindre renommerade sångare. På High & Mighty bidrar bl.a. Joe Lynn Turner (ex-Rainbow), Tony Martin (ex-Black Sabbath) och Tony Mills (ex-Shy) med sång.

Det handlar om välpolerad melodiös hårdrock, eller s.k. AOR, med en blandning av snabbare låtar, midtempo-sånger och ballader. Det här är en ganska ljummen samling låtar. Det är habilt framfört och producerat, men materialet tänder aldrig riktigt till. Bäst är ”Tonight” med Joe Lynn Turner, ”Dirty Games” med David Reece samt ”Maniac” med Michael Voss själv.

Intressant att notera dock, är att AOR-genren överhuvudtaget fått en revival på senare år. Från att har fnysts åt av de tongivande kritikerna klassas genren nu närmast som kult. Inte minst amerikanska Journey, vars låt ”Don’t Stop Believin’” spelade en viktig roll i sista avsnittet av den hyllade tv-serien Sopranos, har fått en omvärderad status och nu i princip lyfts till skyarna av snart alla som förr inte skulle ha sagt något berömmande under någon annan omständighet än om de stod i en garderob och viskade.

Henric Ahlgren

Hanoi Rocks ”Buried Alive” DVD (Backstage/Sound Pollution)

Det finns band och artister som har väldig stor betydelse och påverkan inom de musikaliska områden de verkar, men aldrig riktigt når de kommersiella framgångar som de förtjänar och får ett ordentligt genomslag hos den breda massan. Finska Hanoi Rocks är ett typexempel på ett sådant band.

Hanoi Rocks bildades 1979 och har haft stort inflytande på glam- och hårdrocken på 1980-talet och framåt. Man kan säga att Hanoi Rocks är länken mellan 1970-talets glam- och punkrock och 1980-talets framväxt av s.k. ”sleazerock”, inte minst när det kommer till Los Angeles betydelsefulla rockscen på 80-talet. Flera av de absolut största banden från den här eran, med bas i Los Angeles – som t.ex. Guns’n’Roses och Mötley Crüe, har vittnat om Hanoi Rocks betydelse för deras egen stil och utveckling. Att ett band från våra skandinaviska breddgrader haft ett så stort och genomgripande internationellt inflytande på så genuint ”onordiska” genrer som glam- och sleazerock ändå är, är i grunden svindlande och verkligen häftigt.

1984 stod Hanoi Rocks på randen till ett slutligt världsgenombrott med stort internationellt skivkontrakt för CBS och splitter nya skivan Two Steps From the Move, producerad av legendariske Bob Ezrin. Samtidigt omkom Hanoi Rocks trummis Nicholas ”Razzle” Dingley, i en bilolycka där Vince Neil från Mötley Crüe körde bilen påverkad. Efter detta gick luften ur Hanoi Rocks. Sångaren Michael Monroe och gitarristen Andy McCoy gjorde dock efter denna tragiska period flera soloprojekt. McCoy spelade också under en period för Iggy Pop. 2002 drog Hanoi Rocks igång igen, med endast Monroe och McCoy från storhetstidens uppsättning. 2005 gick svenska Conny Bloom och Andy Christell från f.d. Electric Boys med och bidrog till en nytändning.

Men nu är alltså Hanoi Rocks saga all. Den 20:e april 2009 splittrades bandet för gott. Den sista turnén dokumenterades live för en dvd-utgåva med den galghumoristiska titeln Buried Alive. Hanoi Rocks avskeds-turné blev en av bandets mest framgångsrika. På Buried Alive får vi ta del av sista spelningen från Tavastia, Helsingfors, Finland den 12:e April 2009. Över 2 timmars musik (32 låtar) och ”behind the scenes”-material från turnén. Spelningen filmades med 12 kameror i full HD-kvalitet. Gamla medlemmar som bl.a. Nasty Suicide medverkar på spelningen. Det här är en energifylld avskedsföreställning där det inte sparas på det sista krutet. När Hanoi Rocks som grand finale kör igenom sin cover på Creedance Clearwater Revivals ”Up Around the Bend” sitter man där med en känslomässig klump i halsen. Come on the rising wind, we’re going up around the bend!

———–

Jag vill också slutligen passa på att nämna Michael Monroes andra soloplatta Not Fakin’ It (1989), som jag personligen håller som en stor favorit och anser vara ett av historiens mest underskattade rock’n’roll-album. Det är en fantastisk soloplatta av en klass som mycket få av Monroes mera kända sångarkollegor skulle ha kunnat/eller kan – prestera. Ett hett tips för den som blir nyfiken nu, är alltså att kolla upp denna platta – tillsammans med Hanoi Rocks hela skivkatalog, förstås!

Henric Ahlgren