nyaskivor.se

Poisonblack ”Of Rust And Bones” (Century Media/EMI)

                        I butik: 24 mars

Poisonblacks fjärde fullängdare ”Of Rust And Bones” drar igång med ett riktigt bra spår, My Sun Shines Black. Villes röst är som den ska och de mörka tongångarna från deras tidigare album finns kvar. Bandet har på detta album använt sig av lite enklare inspelningsmetoder. Det är ingenting mer än två gitarrer, en bas, keyboard, trummor och sång som är inspelat. Man har också spelat in mycket live, alltså inte spelat in instrumenten var för sig till trummor och metronom(klick). I ljudbilden har man eftersträvat, som titeln på albumet antyder, ett skräpigare och rostigare ljud. Man vill helt klart lyfta fram rockkänslan. Resultatet blir ganska bra, det känns avskalat och genuint. Man lyckas få ett skönt gung, ett otrevligt mörker och texterna passar bra in i den musikala bilden man skapat. För att jämföra med deras äldre skivor så har det blivit rockigare, lugnare och mindre metal helt enkelt. Att säga om det är positivt eller negativt är svårt. Jag gillar båda typerna av Poisonblack. Även ifall de valt en liten annan riktning så finns ju det gamla bandet ändå kvar.

Ibland kan jag dock tröttna lite på låtarnas enkla struktur. Några låtar berör mig inte alls medan vissa lyckas ganska bra med det t.ex. Buried Alive och My World. Man har också några låtar som klockar över sju minuter, som förmodligen är tänkta som några epos som riktigt ska träffa en i hjärtat. Invisible är en av dessa som jag fastnat för. Vemod, sorg, ilska, you name it, den framkallar mycket. Med en textrad som ”I’m only good at destroying brain cells” så vet vi lite vart vi har dem textmässigt – underbart. Några fler bra låtar på skivan, förutom de ovan nämnda, är Casket Case och Down The Drain.

Intrycket blir efter några genomlyssningar ganska okej. Jag kan ändå önska lite mer variation. Kanske skulle de försöka komma ifrån rockliret lite oftare och bygga på de längre låtarna med bättre riff. Men betyget blir 3/5 djävulshorn till Of Rust And Bones. Det kan bli något giftigare.

Martin Engström

Crazy Lixx ”New Religion” (Frontiers/Triada/Bonnier Amigo)

                        I butik: 24 mars

Det är bara att konstatera att sleazehårdrockarna Crazy Lixx är en kraft att räkna med. Den uppenbara mognaden sedan debuten Loud Minority har inneburit ett stort kvalitetskliv uppåt, och bandet är numera ett av dom absolut bästa ”made in Sweden” i genren.

För vilken hårdrockare kan/vill värja sig mot låtar som:
Rock and a Hard Place – finfin och medryckande som drar igång musikfesten.
Blame It On Love – uppiggande i bästa Def Leppard-stil, i synnerhet refrängsmässigt.
Children of the Cross – skivans bästa refräng är en fröjd för öronen.
She’s Mine – svängigt utropstecken kryddad med ett läckert gitarrsolo.
What Of Our Love – en ”sleazifierad” power ballad med klädsamt klös.
Voodoo Woman – när gitarriffet drar igång så undrar jag om Zakk Wylde plötsligt är i farten… Bra!

Ja, ovanstående axplock är exempel på låtar som gör att lyssnarens intresse kvarstår skivan igenom. Styrka med stort S: Sångaren Danny Rexon har pipor som passar utmärkt för ändamålet. Svaghet med litet S: Hjulet är redan uppfunnet och så värst mycket nyskapande har inte bandet att komma med. Till sist är det bara att konstatera att det är något speciellt med kombinationen Polar Studios i Stockholm och producenten Chris Laney. Välljudande skapelsen New Religion är ett utmärkt exempel på detta.

Magnus Bergström

Treat ”Coup De Grace” (Universal)

                            I butik: 17 mars

2/4 Organized Crime, 1/4 The Pleasure Principle och 1/4 från övriga skivor i diskografin, med fokus på Dreamhunter och Scratch and Bite = Coup De Grace.

Skivan inleds på bästa sätt med The War Is Over som i typisk Treat-stil innehåller ett bra gitarriff och en medryckande refräng. Och det fortsätter stabilt med All In som har en körsång i refrängen som sannerligen inte går av för hackor. Skivans bästa låt är i mina öron Tangled Up, eftersom den bryter Treat-stilen med intressanta tempoväxlingar och ett gitarrspel som är aggressivare än vanligt.

Det är populärt att använda sig av orientaliska tongångar i musikens värld och Treat är inget undantag, vilket kan höras i inledningen av Skies Of Mongolia, men det som gör låten minnesvärd är det läckra keyboardspelet. Men allt eftersom låtarna avlöser varandra så framgår det tydligt att Coup De Grace innehåller några midtempolåtar för mycket. Robert Ernlunds röst gör sig nämligen klart bättre i dom lite snabbare låtarna. Plus för att skivan avslutas med en av dom bästa låtarna (Breathless) vilket är ett oväntat och kul grepp. Minus för den intetsägande balladen A Life To Die For.

Summa sumarum så är inte Coup De Grace bästa skivan i Treats karriär (Organized Crime är inte lätt att slå på fingrarna) men det är heller inte den sämsta (debutskivan Scratch and Bite har inte åldrats väl). Personligen anser jag att Treats comeback är en större musikhändelse än Europes dito, så jag håller tummarna för att Robert & co är tillbaka för att stanna.

Magnus Bergström

Exodus ”Shovel Headed Tour Machine: Live at Wacken” CD+2DVD (Nuclear Blast/Warner)

På scen är Exodus en vitamininjektion och många års erfarenhet gör att det är tight och inte minst välspelat när Bay Area-veteranerna är i farten.
Shovel Headed Tour Machine (Live At Wacken) är som namnet avslöjar inspelad på klassiska festivalen Wacken inför närmare 80.000 personer, och visar upp ett band som lever för sitt metalhantverk.

Att gå in på enskilda låtar känns onödigt, det räcker med att konstatera att skivan representerar både då och nu. Och det är uppfriskande med veteraner som inte lever i det förgångna utan spelar övervägande nyare låtar, som påfallande ofta står sig bra i jämförelse med klassikerna.

Trots att frontmannen Rob Dukes inte når sina föregångares nivå – och påfrestande ofta använder sig av svordomar – så är Exodus live en kraft att räkna med.
Herr Dukes är dock värd respekt för sitt ställningstagande mot Usama bin Laden, lyssna bara på introduktionen (och texten) till Children Of A Worthless God…

Den som har biljett till Getaway Rock Festival i Gävle med bland andra Exodus, har all anledning att känna sig förväntansfull.

Magnus Bergström

Soil ”Picture Perfect” (AFM/Sound Pollution)

Jag har faktiskt sett fram lite emot Soils nya album Picture Perfect sedan True Self, som för mig floppade totalt. Jag gillar skarpt de ännu tidigare skivorna Scars och Redefine. För mig kändes bytet av sångare innan True Self som det sämsta som kunde ske, det var på ett vis han som gjorde bandet. Men hur är då deras nya produktion? Bandet hävdar själva att de har fått några år på sig att utvecklas, att de blivit ett sammansvetsat band och att de låter bättre rent musikaliskt än vad de gjort förut. Jag kan tyvärr inte hålla med, mera slätstruket än såhär är svårt att få, det känns mainstream, tråkigt, uttjatat mm (har vi ett nytt Nickelback kanske?). Det känns dock lite mer välproducerat än förut, ljudbilden är renare och ”vackrare”, men det gör inte skivan bättre tyvärr. När jag lyssnade på titelspåret Picture Perfect så frågade min flickvän mig förskräckt om det var Takida jag lyssnade på. När jag själv tänkte mer på det så insåg jag att hon hade gjort en ganska bra iakttagelse, till mitt stora förtret.

Det finns ändå tendenser till några bra låtar, men det faller oftast när refrängen kommer. Tear it down öppnar skivan ganska bra, en låt som är energisk och kraftfullare än många av de efterföljande. Wasted är nog den bästa låten, den lyckas hålla sig lite utanför det vanliga ”radiorockmalandet”. Förmodligen beror det på att John 5 varit med och producerat låten, gitarrist för Marilyn Manson och Rob Zombie.

Summa summarum så är det här en ganska tråkig skiva. Många slingor och ackordföljder tycker jag att jag känner igen från tidigare band. Såklart finns det radiohits på den men behöver vi verkligen mer radio-metal?

Det blir 1/5 djävulshorn till Picture Perfect, jag har nog slutat hoppats helt på att Soil någonsin kommer resa sig ur jorden.

Martin Engström

Overkill ”Ironbound” (Nuclear Blast/Warner)

Med thrashgodingar som exempelvis Rotten To The Core och Skullkrusher på meritlistan så förstår alla thrashfans att det inte är lätt för Overkill att leva upp till förväntningarna som ställs inför varje ny skiva.

Hur bra levererar New Jersey-bandet den här gången då? Jo, bra med plus i kanten är den slutsats som ligger närmast till hands efter en noggrann granskning av Ironbound.
Låtar som inledande The Green And Black (stämningsfullt intro och generös låtlängd), titellåten Ironbound (medryckande refräng), Bring Me The Night (full fart från första till sista tonen) och The Head And Heart (tunggung kryddat med detaljrikt trummspel) visar att allt är väl i Overkill-lägret. Men det finns också låtar som inte ger lika mycket, exempelvis The Goal Is Your Soul och Endless War som båda maler på utan att lyfta, och känns som upprepningar av tidigare Overkill-låtar.

Producentmässigt är det bra jobbat och glädjande nog får D.D. Verni och hans bas välförtjänt stort utrymme i ljudbilden.

Det är för övrigt värt att notera att thrash metal är välmående år 2010, vilket visas inte minst av sommarens festivalbokningar. Exempelvis spelar Overkill på nystartade Getaway Rock Festival i Gävle i sommar. Jag behöver knappast påpeka att det för den som tycker om thrash metal är näst intill obligatoriskt att minst en gång i livet uppleva Overkill live…

Magnus Bergström

Rob Zombie ”Hellbilly Deluxe 2” (Roadrunner/Warner)

Rob Zombie är äntligen tillbaka med sitt 5:e album Hellbilly Deluxe 2. Och han gör det faktiskt mycket bra! Den släpiga zombierocken finns fortfarande, dock inte lite påtaglig som hans riktigt tidiga verk. Countryrocken är också kvar, ett element som jag gillar riktigt skarpt. Det jag dock inte förstår är varför han valt att kalla skivan Hellbilly Deluxe 2. Likheterna dem emellan finns väl på vissa ställen, men jag får känslan av att Rob bara vill segla på framgången han hade med Hellbilly Deluxe.

I stort är skivan som det ska vara, skräpigt ljud på gitarr och sång, härliga låttitlar som Jesus Frankenstein, Virgin Witch och Werewolf women of the SS. Första låten Jesus Frankenstein drog också igång med intro som för mig skrek: Entombed! Det gillade jag skarpt och blev med ens på bra humör. I Mars Needs Women kan jag också höra influenser från Led Zeppelin i introt. Faktum är att nästan alla låtar på skivan är bra, förutom Dream Factory som inte alls håller den standard som de övriga låtarna håller. De som glänser mest är nog Werewolf women of the SS, What och Jesus Frankenstein. En sak jag som jag dock har svårt för är varför det i sista låten har klämts in ett trumsolo, håll det till konserterna anser jag. Det är då det blir häftigt. Låten i sig är bra utan ett trumsolo, det känns heller inte naturligt att ha det i låten.

Nu när Rob Zombie har en så gedigen samling bra låtar så borde vi väl kunna få honom till Sverige för några spelningar. Det är något som jag alltid sett fram emot och något som någon festival i sommar borde ta chansen att vara först med.

Mitt betyg blir 4/5 djävulshorn, det är faktiskt riktigt djävulskt på sina håll. Jag kan bara hoppas att Rob Zombie i framtiden fortsätter att fokusera på musiken och inte fyller sin tid med att göra filmer som bara blir okej.

Martin Engström

Giant ”Promise Land” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Snacka om att få valuta för pengarna, för den som köper ”Promise Land” förväntar sig förstås AOR-hårdrock med gitarren i fokus och det är precis vad som erbjuds här. Ja, just det: till skillnad från dom flesta AOR-artister så är gitarrerna mer framträdande än keyboards när det handlar om Giant (normalt brukar det vara 50/50).

Bandets fjärde (comeback-)skiva inleds starkt med Believer (Redux) som med sköna keyboardslingor, snygg körsång och ett läckert gitarrsolo ser till att lyssnaren är fast. Det fortsätter bra med titellåten Promise Land vars styrka är den övertygande sången i verserna. Skivans bästa refräng återfinns i fartfyllda Never Surrender. Och balladen Our Love är en typisk Giant-ballad av bästa klass. Men det är i femte låten Prisoner Of Love som det bränner till och det ordentligt med svängigt 70-talsgung. Klart bästa låten!

Individuellt så handlar det om gedigna insatser skivan igenom. Mest reagerar jag dock över nya utmärkta sångaren Terry Brock (Seventh Key, Strangeways) och alla läckra gitarrrsolon signerade John Roth (Winger).

Dann Huff är inte längre med i bandet på grund av andra åtaganden, men han har ändå funnits till hands vid skivinspelningen och det är säkert en av anledningarna till att det låter så bra. Betyget är nära en sänkning till 3,5 eftersom skivan hade vunnit på att kortas med ett par låtar. Men det handlar trots allt i huvudsak om AOR-hårdrock i toppskiktet och jag är säker på att fansen kommer att älska det. Om bara Giant vågar utforska de svängiga tongångarna i Prisoner Of Love mer på nästa skiva så kan det bli riktigt roligt…

Magnus Bergström

Grand Design ”Time Elevation” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Detta band med ursprung i Västmanland var sannerligen ingen njutbar lyssning.
När det ändå har lagts ner så mycket arbete av en grupp ambitiösa musiker blir
man häpen av att det mynnar ut i något så totalt intetsägande.

Att ha Def Leppard som förebild betyder att man har ett negativt saldo redan
från början. Jag har aldrig förstått originalets storhet och detta förtydligas
senast på SRF 2008 då en skara tappra åskådarna blev översköljda av skurar med
dåliga vibrationer. Nu finns det alltså en kopia som inte bara vill låta som DL
utan även gör det.

Kära Örebroare hmm.Jag menar kära Västeråsare: Det här är ingen stor dag för
gurkans hemstad. Ett band måste ha en egen själ, åtminstone en liten nyans som
gör att man känner att de har något eget. Vill man höra cover-band så kan man ta
en käpp och slå på en buske var som helst, så kommer de fram i strida strömmar.
Denna skiva kommer att vara totalt bortglömd när sista spåret har tonat ut.
Dessutom får man uppsöka ett fristående apotek och försöka bota den begynnande
huvudvärken.

För alla anhängare av Def Leppard så är detta om än inte en våt dröm så
åtminstone en förenklad ”replica”.
 
För alla oss andra vill jag rekommendera att uppsöka ett centralt beläget
gathörn. Då finns nämligen en möjlighet att man få höra ett fordon som är
utrustat med V8-motor. Inte så lätt så här års visserligen, men har man tur så
passerar förr eller senare en Van eller Pickup. Den musiken ger åtminstone några
sekunders lycka vilket är betydligt mer än Grand Design skapar med sitt nötande
maskingnissel som närmast påminner om en havererad tändkulemotors entoniga dunk,
dunk, dunk.

Thomas Claesson

Gamma Ray ”To The Metal” (Ear Music/Playground)

Det är absolut inte första och heller inte sista gången man stoppar in ett nytt album samt direkt känner ”Fan, det här har jag hört förut”. Gamma Ray släpper nu ”To the Metal” som inte erbjuder någon större överraskning. Det är så tyskt det kan bli skulle man kunna säga. Dessutom antar jag att fansen vill ha det på så vis. Men jag kunde inte låta bli att notera en sak som jag läste från bandets egen hemsida, jag citerar: “The new Gamma Ray offering is thoroughbred and classy, fast-paced and deep, and holds a few surprises in store which distinguish the band from the mass of acts who try their hand at similar styles and sounds.”

Nu undrar jag givetvis vad det är som skiljer Gamma Ray från just alla de andra, jag kanske inte har hört samma låtar som de själva?

Det är kompetent och stundtals trevligt. Man blir absolut inte helt besviken, ej heller finns det något som låter dåligt. Samtidigt bör man försöka ta i lite extra någon gång, såsom jag ansåg deras konkurrenter Helloween gjorde med albumet ”Gambling With the Devil”.

Jag hittar ingen klar favorit vilket också är udda, man brukar alltid hitta någon låt som lockar lite extra. Däremot hittar jag ganska snabbt låten ”No Need to Cry” som jag fullkomligt spyr av. Givetvis sätter sig låten på huvudet därtill!

Så om man är ett stort fan utav Gamma Ray har ni fått ännu ett album serverat. För er andra så är det intet nytt. Jag kommer inte rekommendera den här skivan, men samtidigt skadar det inte att plocka den på rea. Men ska Gamma Ray mäta sig med sina konkurrenter bör man stampa på gaspedalen och visa lite kärlek till musiken.

Ricky Löfqvist