nyaskivor.se

Running Wild ”Shadowmaker” (Steamhammer/Playground)

Piratkaptenen Rock ’n’ Rolf (Rolf Kasparek) har trots ett tidigare tillkännagivande att slaget är över öppnat dörren till kajutan, vilket betyder att sju år efter senaste skivan (Rogues En Vogue) har Shadowmaker sett dagens ljus.

Finns det något nytt under solen då? Nej. Comebacken handlar inte om att Running Wild upptäckt en ny tonart utan är helt enkelt en reaktion på fansens önskemål om en ny skiva med de tyska veteranerna.

Jaja, nu till väsentligheterna, det vill säga en låt-för-låt-beskrivning av innehållet:
Piece of the Action. Mellantempo och helt ok i typisk Running Wild-stil á la de senaste 15-20 åren.
Riding on the Tide. En av skivans två juveler och uppfriskande fartfylld. Textmässigt känner vi igen oss med rader som ”the Jolly Roger is flying high”.
I Am Who I Am. Ganska ok i stil med inledningslåten men med en tydlig skillnad till det sämre: refrängen upprepas om och om igen vilket gör att den snabbt känns tjatig.
Black Shadow. Känns trött och ”gubbseg” och det räcker som beskrivning.
Locomotive. (se Black Shadow)
Me & The Boys. Inleds med en gitarrslinga som är så ”smörig” att den lätt skulle platsa i en låt i Eurovision Song Contest. Det ska dock sägas att den blir rockigare allt eftersom och på pluskontot hamnar refrängen som är sanslöst medryckande. Att texten är i töntigaste laget är en annan femma…
Shadowmaker. Titellåten är till upplägget rena rama tvillinglåten till nyss nämnda Me & The Boys dock med ett glädjande undantag: den är rakt igenom aningens tuffare. Men det är farligt nära gult kort för ännu en tjatig refräng…
Sailing Fire. (se Black Shadow och Locomotive)
Into the Black. Som en mix av de två inledande låtarna och en välbehövlig uppryckning. Alltså mer som Rock ’n’ Rolf & co ska låta, enligt undertecknad.
Dracula. Den som väntar på något gott… Sist ut är den här smått episka (7 minuter och 25 sekunder) skapelsen som utan tvekan är skivans bästa låt. Ett välkommet försök att göra en låt i stil med tidigare låtar ur diskografin i samma stil. Den når inte riktigt ända fram men i alla fall ganska nära.

I övrigt sammanfattar följande ord mitt intryck av Running Wild 2012: i valet mellan att lyssna på tidigare alster (fram till början av 90-talet) och Shadowmaker så förlorar nytillskottet 99 gånger av 100.

Magnus Bergström

Hysterica ”The Art of Metal” (Black Lodge/Sound Pollution)

Hystericas debutplatta Metal War var ingen bra platta, så är det bara, oavsett att den var mixad av Peter Tägtgren. Det var en tämligen tafflig historia på demonivå med några sköna riff, ett par okej låtar och en jäkla massa vilja. Därför är det oerhört glädjande att konstatera att The Art of Metal är några rejäla kliv framåt musikaliskt även om originaliteten lyser med sin frånvaro, men vi snackar faktisk metal så vem sjutton behöver originalitet…se bara på Manowar.

The Art of Metal öppnar med en kvartett starka låtar. Anni de Vils röst är stark och pendlar mellan skönsång och growl och låtmaterialet är brett; från ballader till thrashiga Hysterica. Nyinspelningen av fjantiga Heels of steel känns dock onödig, och låten är lika fjantig även om titeln är förkortad till Heels. Originaltiteln var i alla fall en skön pastisch på New Yorks ledande förespråkare för läderkalsonger. Plattans bredd kanske kan upplevas som stilmässig vilsenhet, men kom ihåg att vi snackar om ett band som ännu söker sin identitet och inget på skivan faller utanför metallramen. Bland låtarna har Spirit of the Age, Hysterica och Fear of the Light blivit lite av personliga favoriter.

Hystericas problem är den hårda konkurrensen inom den genre de valt, av band som till exempel Steelwing och Ram och även Sabaton, men där de två förstnämndas senaste plattor i mitt tycke är ett steg bakåt kvalitetsmässigt så går ju faktiskt Hysterica framåt. De har en tuff väg att vandra men det känns skönt att kunna konstatera att de nu stolt kan vandra den tack vare sin musik och inte tack vare sitt kön.

Kort sagt är det här en platta som förtjänar din uppmärksamhet, och om jag i sommar ska stå pressad mot ett kravallstaket, skråla metalklichéer och glo på ett läderklätt skrev så väljer jag för min del Anni de Vils skrev framför Eric Adams dito vilken dag som helst.

Jonas Andersson

Marilyn Manson ”Born Villain” (Hell etc/Playground)

Marilyn Manson är tillbaka. Skakar världens censurförespråkare av skräck? Knappast. Det var då det, nu är nu och det finns betydligt ”farligare” artister där ute.

Enligt mr Manson själv är skivan en återgång till rötterna samtidigt som den inte liknar någon av hans tidigare skivor. Hmmm…

Det är tur att inledande dubbelmackan Hey, Cruel World… och No Reflection är bra respektive ganska bra. Annars vete tusan om jag inte hade gett upp hoppet för all framtid…

Okej, om jag programmerar om hjärnan att tycka om något som kan kallas elektronisk garagerock – i många fall – kryddad med något som kan liknas vid disco beats så måste jag säga att Pistol Whipped och Overneath The Path Of Misery rentav är mycket bra. Men observera att det gäller bara om den vanliga ”hårdrocksdetektorn” försatts ur spel.

Texterna är i sann Manson-stil kluriga och inte alltid helt lätta att ta till sig. För min del är det ändå texterna som är den stora behållningen på Born Villain och den läckra pratsången i verserna i The Gardener hamnar på pluskontot.

Förra studioskivan The High End Of Low, som fick betyget 3 här på sidan, innehöll en mycket bra låt (Arma-Godd**n-Motherf**kin-Geddon) och två-tre ganska bra låtar men resten kändes mest som utfyllnad/transportsträcka. 2012 års upplaga av den forne skräckrockskungen liknar i mångt och mycket nämnda föregångare och det känns helt logiskt att dela ut en etta för låtinnehållet och en etta för texterna.

Uppryckning nästa gång, tack, annars hoppar jag av…

Magnus Bergström

Halestorm ”The Strange Case Of…” (Atlantic/Warner)

Pennsylvaniabandets debutskiva hade det lilla extra och undertecknad deltog med stort engagemang i hyllningskören och finner ingen anledning att byta åsikt om Halestorm anno 2012.
Inledningen på The Strange Case Of… är adrenalinfylld med riviga Love Bites (So Do I) med ett för bandet ovanligt tungt riff kryddat med ett smaskigt gitarrsolo och en kaxig låttext med minnesvärda rader som exempelvis ”that bitch can eat her heart out”…

Mz. Hyde är också en – i sammanhanget – aggressiv rackare med en grymt bra refräng och framstår som en av skivans absoluta höjdpunkter.

Efter de två inledande glädjespridarna är det trist att konstatera att i I Miss the Misery (yep, ännu en bra text) har bandet tagit till en väl simpel singalong-refräng.

Freak Like Me är nära besläktad med Mz. Hyde men trots rejält med attityd lyfter den aldrig riktigt över godkänd nivå.

Vid det här laget kommer en tre låtar lång ”andningspaus” som inleds med Beautiful with You, en godkänd låt som garanterat är skriven för amerikansk radio. Det sistnämnda kan också sägas om halvballaden In Your Room. Jag är ledsen, men jag måste säga att de här båda låtarna känns som slöseri med Lzzy Hale och hennes härliga röst. Nej, bättre att låta exempelvis Pink ägna sig åt låtar som dessa, tack.

Kan tyckas att jag säger emot mig själv med följande rader, men so what: pianoballaden Break In är något av det vackraste mina öron någonsin tagit del av och jag kan bara konstatera att Lzzy har mig nere för räkning och jag vill inte resa mig…

Rock Show är ännu en radioanpassad rockdänga, som även om den är helt okej inte lever upp till vad ett Halestorm på toppen av sin förmåga kan prestera och dessutom är texten förvånansvärt simpel.

Daughters of Darkness fortsätter tyvärr textmässigt på den inslagna vägen med en text som inte är i närheten av vad den borde vara. Det ska dock sägas att om man siktar på att höras världen över finns här förutsättningarna för att lyckas: småriviga gitarrslingor blandas med en nanananana-refräng som klibbar sig fast likt tuggummi.

Yes! En välbehövlig uppryckning kommer i form av You Call Me a Bitch Like It’s a Bad Thing, vilken inleds med det rivigaste i gitarrväg som bandet fått till hittills och som titeln antyder är texten härligt uppkäftig.
American Boys får det inte direkt att kittla i brallan och än en gång är det texten som räddar en i övrigt ganska standardmässig rocklåt.

Stämningsfulla halvballaden Here’s to Us är en fin avslutning på en skiva som pendlar mellan toppklass och ”medelsvennigt” och därmed är svår att betygsätta på annat sätt än vad jag gjort.

Det är heller inte konstigt att Halestorms musik spretar åt alla möjliga olika håll, för lyssna bara på cover-ep:n ReAniMate med låtar av The Beatles, Skid Row, Lady Gaga, Temple Of The Dog, Heart och Guns ’n’ Roses.

För övrigt anser jag att duettballaden Private Parts med Lzzy och James Michael (Sixx A.M.) i huvudrollerna borde ha fått plats på den ordinarie utgåvan och inte bara på deluxevarianten.

Om du inte gett Halestorm chansen tidigare eller kanske inte ens hört talas om bandet så har jag bara en sak att säga: your ears are in for a treat!

Magnus Bergström

Fotnot: Halestorm är Sverigeaktuella i höst med en Stockholmskonsert.

Phenomena ”Awakening” (Escape/Sound Pollution)

Första Phenomena-albumet under ledning av Tom Galley från 1984 är en kultklassiker av rang inom aor-genren. Den då neddekade f.d. Deep Purple-sångaren och basisten Glenn Hughes gjorde här några av sina bästa insatser någonsin och ren och skär magi uppstod. Uppföljaren Phenomena II: Dream Runner från 1987 är också en klassiker att räkna med. Själva idén med Phenomena var konceptalbum med inplockade konstellationer med supergruppstatus där t.ex. nämnda Hughes men även bl.a. Brian May (Queen) och John Wetton (Asia)var involverade. Det har därefter kommit ytterligare en handfull album under namnet Phenomena med fötterna löst rotade inom konceptramen och med varierande (läs ojämn) kvalitet.

På nya albumet Awakening sjunger bl.a. Terry Brock (Strangeways) och James Christian (House of Lords) – men det är Lee Small (Shy)på låtarna ”Smash It Up” och ”How Long” som är det starkaste kortet här och som också har en röst som är kusligt lik Glenn Hughes pipa. Albumet drar lite mer åt metal än föregående plattor och koncepttanken är i princip borta. Detta är helt ok bruksmusik, men förstås inte i nivå med de första stilbildande verken i katalogen.

Henric Ahlgren

Dodecahedron ”Dodecahedron” (Season of Mist/Sound Pollution)

Ibland stöter man på ett band och en platta som inte låter som något annat, och det är naturligtvis positivt i en värld där det mesta låter just som något annat. Som recensent är det både en förmån och en förbannelse att ta sig an något sådant, men är det bra kan man bara tacka och ta emot.

Dodecahedron låter verkligen inte som något annat, även om Deathspell Omega har nämnts i samma andetag, och mot alla mina förväntningar är det riktigt, riktigt bra. Den som vill ha traditionella låtstrukturer och välbekanta tonföljder kan sluta läsa här. Den som är öppen för det oväntade kan fortsätta läsa. Dodecahedrons musik är atonal och dissonant, låtarna tar oväntade vändningar och strukturer bryts upp, men på något sätt får de ändå ihop det till en helhet där en jazzig bas inte alls stör utan bidrar till musiken. Att det är black metal råder ändå aldrig någon tvekan om; det är där rötterna finns.

Plattan känns lite tvådelad där de tre första låtarna är de mest avantgardistiska, och I, Chronocrator kan mycket väl vara världens första black metal/jazz-låt. Vanitas skapar under nästan 11 minuter en kuslig stämning; en stämning som blir ännu starkare i efterföljande Descending Jacob’s ladder, plattans peripeti som är ett ljudkollage snarare än en traditionell låt. Efter denna vändpunkt kommer den tredelade View from Hverfell som har mer av traditionellt black metal-riffande över sig, även om musiken även här tar oväntade vändningar. Bäst tycker jag ändå bandet är i sina mer avantgardistiska stunder. Det är i det otraditionella som de hittar sin identitet, och som deras framtid ligger. Eftersom det här är debutplattan ska det bli spännande satt se vad de lyckas göra av konceptet i framtiden.

Det här är definitivt inte en platta för förfesten utan den kräver aktivt deltagande, men ger då en upplevelse tillbaka. Lyssna på den när du läser Lovecrafts The Dunwich Horror och du kan nästan förvänta dig att se Yog-Sothoth uppenbara sig i rummet.

Jonas Andersson

Crimes Of Passion ”To Die For” (DR2/Sound Pollution)

Ett intro kan göra att man får en skön känsla för en skiva, eller rentav tappa intresset redan då. I fallet Be Still My Beating Heart handlar det om en glödande fullträff som gör att förväntningarna höjs om inte till skyarna så minst till trädtopparna.

Som ”riktig” inledningslåt är Body And Soul en alldeles perfekt introduktion till den musikaliska värld som stavas Crimes Of Passion. Bandet har rötterna i Sheffield, England och då skulle man kunna tro att det handlar om klassisk heavy metal i ”arbetarstil”. Inte då. Det är melodistark hårdrock med klös i gitarrerna och den ena starka refrängen efter den andra.

Singellåten Blown Away är ett utmärkt val för att försöka nå ut till ”den breda massan”, och givetvis har den en refräng som klistrar sig fast omedelbums och dessutom ett känslofyllt gitarrsolo. Obs! Singelversionen är bra men det är originalet (skivans sista låt) som visar upp låtens rätta styrka.

Hell And Back har ett överraskande tungt riffande och min känsla är att det är här som influenserna från industristaden Sheffield gör sig bäst till känna.

Powerballad i gothstil (!) med melodirikt gitarrspel av yppersta klass är vad Love Is To Die For bjuder på och det är bara för öronen att tacka för underhållningen.

To Die For är uppföljaren till den självbetitlade/självfinansierade debuten som fick mycket ros då det begav sig (2008). Jag skulle dock vilja påstå att det nya alstret slår föregångaren på fingrarna på alla punkter. För att vara en skiva i facket melodiös hårdrock är innehållet ovanligt varierat, samtidigt som känslan är att alla ingredienser hör ihop.

Det är också värt att notera att storproducenten Charlie Bauerfeind (Helloween, Primal Fear, Hammerfall med flera) här har gjort ett av sina absolut bästa jobb.

Ironiskt nog är det dock den ”fina” ljudbilden i kombination med den utmärkte sångaren Dale Radcliffe – vars röst i de snabbare låtarna ter sig en aning enformig – som gör att det känns lite väl perfekt. Det finns liksom ingen smuts under naglarna…

Ja, just det; To Die For gästas av Biff Byford (Saxon) och Andi Deris (Helloween) men det i sig är inget som höjer skivans status. Crimes Of Passion står stadigt på egna ben och att det handlar om ett hett framtidsband står utom allt tvivel.

Magnus Bergström

Words Of Farewell ”Immersion” (AFM/Sound Pollution)

Release: 30 mars

Skivomslaget ger undertecknad en känsla av goth, men så är (som tur är) inte fallet…

Den dominerande gitarrmelodin i inledande Project Daybreak ger – tro det eller ej – en känsla av power metal. Men när sångaren Alexander Otto luftar stämbanden för första gången är saken klar: albumdebuterande Words Of Farewell (som bildades i Tyskland 2007) handlar om melodiös death metal med en lätt progressiv touch. Man kan också beskriva innehållet på Immersion som en lite tuffare variant av dagens In Flames.

Överlag är det jämn kvalitet på låtskrivandet utan några höga toppar, men det finns å andra sidan inga djupa dalar. Dock ska det sägas att skivans svaghet är just det faktum att det mesta känns ”medel”. Sången är också lite för enformig för att lyfta materialet.

Låtar som är värda ett extra omnämnande är:
Project Daybreak som kryddas smakfullt med ovan nämnda finfina gitarrmelodi.
The Great Escape är både tung och fartfylld på samma gång och det är alltid en vinnande kombination.
Vagrant Story bjuder på skivans bästa gitarrsolon och några snygga tempoväxlingar.
Sundown Serenade är utan tvekan den mest varierade skapelsen och är därmed utan tvekan ”number one”.
Det är intressant att notera att utöver startkanonen Project Daybreak är det först i mitten/slutet på skivan som det blir som mest intressant att ta del av vad Words Of Farewell har att erbjuda.

Min känsla är att Immersion passar finfint för den som inte vågat närma sig death metal-genren tidigare, därmed inte sagt att inte rutinerade death metal-fans kan ha glädje av den – tvärtom!

Magnus Bergström

H.E.A.T ”Address The Nation” (Gain/Sony)

Release: 28 mars

Året var 2009 när H.E.A.T blev ett med folket I Melodifestivalen och slog igenom med låten “1000 Miles”. Tre år och ett vokalistbyte senare är de tillbaka igen med ”Address The Nation”. Frågan är, håller de samma kvalité som tidigare?

Vet ni vad jag gillar med H.E.A.T? Att de alltid är så satans bra. Detta är tredje skivan, och jag kan inte annat än älska den! Jag var personligen lite orolig över vokalistbytet, men Eriks röst passar perfekt! Albumet i sig har ett sound som är en stor röra av alla gamla rockidoler men med en gnutta modernisering. En starkare öppning än “Breaking The Silence” får man leta länge efter, speciellt när den följs upp av den episka “Living on the Run”. Plattan är starkt solid rätt igenom, men har sina extra stora stunder som i mitten med “Better Off Alone”, och framförallt, “In and Out of Trouble”, som enligt mig är skivans bästa låt. Och härifrån når plattan sin perfektion. Efter här är alla låtar bara… perfekta. De är inte bara välskrivna, utan också välarrangerade och proffsigt framförda.

Det är inte konstigt att H.E.A.T numera anses vara ett av de stora nya AOR-banden när de har såna här dunderlåtar i bagaget. Det enda jag är ’besviken’ på, eller besviken är egentligen ett så starkt ord, men som inte var helt perfekt, var balladen. Men det är klart, har man en ballad som “Cry” i bagaget är det svårt att överträffa den. Inte sagt den är dålig, enbart att det inte var “Cry” ni vet.

Det här är en skiva jag starkt rekommenderar om du gillar AOR / Glamrock eller helt enkelt kvalitétsmusik. Du kommer INTE bli besviken. Inte någonstans.

Bäst: In and Out of Trouble. Jag är svag för experimenterande med andra instrument än de som finns i bandet.
Mindre bra: Skulle väl vara “The One and Only” men som sagt… ’besviken’ och ’mindre bra’ är så starka ord… hmm.

Sara Köhler

VOZ ”Shadows of Death” (Music Buy Mail/Sound Pollution)

Release:  16 mars

Musik från Florida, USA brukar i hårdrocksvärlden i huvudsak innebära death metal. Albumdebuterande VOZ är ett av undantagen för här handlar det uteslutande om traditionell amerikansk heavy metal i Iced Earth-stil. Förresten; låt dig inte luras av ordet ”albumdebuterande” för flera av bandmedlemmarna har rutin i massor: Morrie Vozdecky, Shane French (ex-Jon Oliva’s Pain, Circle II Circle, Teer och Millenium), John Teer (ex-Teer) och Raven Blakkwell. Som extra krydda leverereras gästgitarrsolon av Pete Blakk (King Diamond) och Dave Garcia (Cage). Flertalet av låtarna är dessvärre snarlika och det gör att skivan aldrig riktigt lyfter. Men som tur är finns tre undantag som ger Shadows of Death relevans: Witch Hunter är cool metal i mid tempo med en skön refräng. Skivans bästa låt!

Darkness Reigns innehåller skivans bästa sånginsats av Morrie Vozdecky (tänk en råare version av Rob Halford á la Tim ”Ripper” Owens) och dessutom är gitarrsolot extra smakfullt. Heaven Cries börjar med ett skönt gitarrintro innan pratsång tar vid och därefter är det tung metal som gäller. De två sistnämnnda låtarna återfinns i slutet på skivan, så med andra ord gäller det att lyssna igenom hela paketet innan slutomdöme kan ges. Om VOZ är något för dig som läser detta? Det får du avgöra själv…

Magnus Bergström