nyaskivor.se

Dream Theater ”Live at Luna Park” (Eagle Vision/Playground)

Det här skulle kunna vara mitt livs kortaste recension, för egentligen är det bara att konstatera att Live at Luna Park är hur bra som helst. Och ärligt talat; du som läser detta är väl ett DT-fan och vet alltså redan att den är ett måste i samlingen?

Det finns liksom inget mellanting när det gäller dessa löjligt skickliga musiker. Hela deras uppenbarelse skriker ”extra allt” och antingen älskar man det eller… Inte. Vilken kategori jag tillhör är hur uppenbart som helst, så det där med objektivitet är bara att glömma. När nu denna lilla bekännelse är ur världen går jag över till det viktiga…
Redigeringen är så fint gjord att den står i en klass för sig av allt jag hittills har skådat. Nej, jag skojar inte! Ibland känns det som att man är med på scenen för att i nästa stund sitta/stå på den bästa platsen i arenan. Wow!
Konsertinnehållet är värt en betygsfemma, inte minsta lilla tvekan om den saken. Att välja ut favoritlåt(ar) är som att välja mellan sina barn och det är efter mycket funderande som jag väljer att ”puffa” för:
The Dark Eternal Night är full av energi och har aldrig låtit vassare.
This is the Life framförs med skön känsla och det ”gråtande” gitarrsolot är som erotik för mina öron.
Lost Not Forgotten visar sig blomma ut ordentligt i livemiljö.
Beneath the Surface (här kryddad med äkta stråkar) och The Spirit Carries On är DT:s innerligaste stunder och näsduk rekommenderas.
On the Backs of Angels och Pull Me Under är inte tvillingar men absolut syskon tillika progressiv hårdrock av bästa märke.
Metropolis Pt. 1: The Miracle and the Sleeper är en programförklaring/innehållsdeklaration och så mycket DT som en låt kan bli.
James LaBrie har genom åren fått en del kritik i livesammanhang. Ibland befogat, ibland inte. Vad som står klart är att i dagsläget låter han bättre live än på länge, kanske rentav bättre än någonsin. Rösten har med åren fått lite mer djup och när han avstår från de allra högsta tonerna blir det en win-win situation för både honom och publiken. Själv hoppade jag till i lyssningsfåtöljen när han en bit in underbart vackra This is the Life drar till med ett känslofyllt ”whoooooooooo”… Man kan lugnt säga att mitt hår stod precis rakt ut då, ja till och med när jag tänker på det och skriver detta.
En annan som imponerar är Mike Mangini bakom trummorna. Det finns fans som fortfarande är besvikna, ja rentav bedrövade, över att Mike Portnoy valde att kliva av DT-skutan 2010. Jag accepterar det, i synnerhet som jag själv var mycket besviken till en början. Men idag är ingen gladare än jag över att skygglapparna åkte av och jag insåg vilket leende geni den mannen är.
Övriga bandmedlemmar då? Det är inget snack om att John Petrucci, John Myung och Jordan Rudess är lika fingerfärdiga som vanligt på gitarr, bas respektive keyboards. Det är sannerligen mäktigt att så skickliga instrumentalister fixar att sätta ihop musikstycken som fastnar och dessutom kombinera det med tekniska uppvisningar ”out of this world”, alltid med perfektion som ledstjärna.
Till syvende och sist drar jag av en betygshalva, beroende på att extramaterialet är i aningens snålaste laget. Visst är det som de facto finns att beskåda både bra och intressant, som till exempel bonuslivelåtar och korta dokumentärer. Faktum är ändå att det går att klämma in bra mycket mer på en dvd-skiva än vad som är fallet här. Enligt bandmedlemmarna var A Dramatic Tour of Events en underbar upplevelse och en bekräftelse på att de klarade av medlemsbytet galant. Ja, då kan man tycka att en så viktig period förtjänar en fullängdsdokumentär…
Det känns på något sätt som en förmån att älska ett band som Dream Theater, som år efter år ger anledning till såååååååååå många glädjetårar. Musik blir inte bättre/finare än så här.

Magnus Bergström

Fotnot: För den som eventuellt undrar kan jag berätta att istället för min kortaste recension någonsin blev det… Tvärtom!

Naked Idol ”Filthy Fairies” (Rascal Music Finland)

Naked Idol bildades 2006 i Espoo av ex-Lordimedlemmen Magnum. Under 2009 släppte de sin första radiosingel, ”My Weakness” som fick stor respons med att vara den mest önskade låten. Under 2013 signades de av Rascal Music Finland och släppte sin första kommersiella singel ”Boys of Summer” och har nu äntligen släppt sin efterfrågade debut-ep, ”Filthy Fairies”. På plattan har de även fått hjälp av Mr Lordi, som sjunger duett på ett spår, och Kita, ex-medlem i Lordi som slår på trummorna på två spår.

Hur ska man beskriva att det låter? Jo tänk såhär. Tänk att ni har Lordis musik, och ett uns med älvpulver från Michael Monroe, så har ni Naked Idols musik. Eller som de själva säger: ”Combination of big poppy choruses, grungy riffs and screaming leads.”

Om vi ska ta och diskutera musikernas insats en liten stund, så måste jag först och främst ge credit till deras gitarrist, Anti, som ger oss några riktigt trevliga gitarrsolon, framförallt i ”Devil Ridin’ Shotgun”. Sångaren gör en riktigt bra insats, han lyckas enligt min mening sätta känslan i musiken på ett sätt som gör att ”de menar allvar”. I övrigt tycker jag att det är ett bra framförande, de känns tighta och sammansvetsade.

De har totalt fem låtar på EP:n och alla skriker av potential. Det är en ganska rå produktion, något som passar helt utmärkt till den här typen av musik. Personligen måste jag ge en liten highlight till ”Shattered”, och ”Jane”.

Allt som allt så känns det lovande. Det är en lovande debut, och jag hoppas verkligen att vi får höra mer från dem inom en snar framtid.

Sara Köhler

Skivan finns att köpa här.

Anders Björler ”Antikythera” (Razzia/Sony)

         Release: 6 nov

Den som kan hårdrock på sina fem fingrar vet att Anders Björler besitter stor kapacitet. Framgångarna med At The Gates och The Haunted talar liksom för sig själva.

Det är också med anledning av verksamheten i dessa metalorkestrar som en varning måste utfärdas: Antikythera är inte en skiva för den som kräver att allt ska vara metal. Låt istället de som förmår att uppskatta variation i musiklyssnandet svälja Antikythera med hull och hår.
Anders och hans ytterst kompetenta musikersällskap bjuder på instrumental småprogressiv och jazzig mjukrock á la filmsoundtrack. Förpackat i en klädsamt luftig och organisk mix signerad Tue Madsen i Antfarm Studio.
Skivans första halva förför lyssnaren med härliga saxofon- och gitarrkryddade Uncovering the Mechanism som utropstecken. Men andra halvan har det allra smaskigaste låtgodiset i och med fyrlingen The Saros Cycle, The Exeligmos Cycle, 223 och Decree of Canopus.
För egen del ser jag Antikythera som ett perfekt soundtrack till eftertänksamhet, under en stillsam paus från dagens stressade samhälle. Eller varför inte lägga sig på massagebänken och låta inledande Lost in the Depths påbörja en njutningsfylld inre resa… Njutningsmöjligheterna är helt enkelt många för den som tar sig tid att lyssna.

Magnus Bergström

Pyramido ”Saga”  (La Familia/Farewell)

Mangel som klarar av balansgången det innebär att vara tungt och på samma gång lockande. Yep, det är vad Pyramido presterar på tredje skivan Saga. Att omslaget är vackert som en saga (!) får ses som en bonus.

Fyra av de sex låtarna klockar in på sju-åtta minuter och kräver en hel del. Så här mycket tyngd borde enligt konstens alla regler inte vara inbjudande, men det struntar Malmöbandet i och tar med lyssnaren på en mörk resa. Deras version av doom metal/sludge piffas med jämna mellanrum till med melodislingor, allt förpackat i en i sammanhanget mycket passande punkdoftande produktion.
Som något av ett andningshål återfinns Mattias Oskarsson-komponerade Klockrike. Att sätta ord på detta smått märkliga musikstycke låter sig helt enkelt inte göras. Har ”flummighet” någonsin varit mer inbjudande? Knappast.
Jag kan inte låta bli att nämna sångaren Ronnie Källback – karln låter som att han är besatt av självaste Hin Håle. Något som i sammanhanget enbart kan ses som positivt. Och det säger jag inte bara för att jag likt honom – Ronnie alltså, inte Hin Håle – härstammar från den värmländska skärgårdspärlan Kristinehamn.
Pyramido ger inte lyssnaren något alternativ. Antingen älskar man tongångarna eller också fattar man inte ett skvatt, det finns inget mellanting.

Magnus Bergström

Firewind ”Apotheosis” (Century Media/EMI)

Gus G är måhända nuförtiden mest känd för att vara en av medlemmarna i Ozzy Osbournes orkester. Det är dock i egna bandet Firewind som gitarristunderbarnet återfinns i sitt rätta element. Visst får han ta ut svängarna lite lagom sådär hos Ozzy, men här har han inte säkerhetsbältet på sig.

Apotheosis är en fullspäckad historia som ger valuta för pengarna med 17 låtar á la best of. Och ja, givetvis återfinns också gitarr- respektive keyboardsolo. Rytmsektionen pumpar på enligt konstens alla regler och det är inget snack om att samtliga inblandade är skickliga musiker och trivs med att spela tillsammans.
Det som ligger skivan i fatet är att det blir väldigt mycket gitarrfest av det hela. Å andra sidan är det knappast något som stör bandets fans. Tvärtom förstås – det är ju gitarrspel de vill höra.
Som livedokument betraktat är Apotheosis en klart bra souvenir, även om äkta vara alltid är att föredra. Så bums iväg nästa gång Gus G & co spelar i Sverige!

Magnus Bergström

Port Noir ”Puls” (Razzia/Sony)

Köp. Lyssna. Älska. Den som ger av sin tid till Port Noir och deras kritikerhyllade Puls kommer att få mycket tillbaka.

Det här är alltså ett verk som inte direkt vänder sig till ”radioskval”-lyssnare, om man säger så. Musik som berikar livet måste nämligen få ta sin lilla tid att slå rot i både hjärna och hjärta. Jag har inga vetenskapliga bevis, men magkänslan säger att ”tidskrävande” verk ger mer i längden 99 gånger av 100.
Hur låter det då? Tja, det är inte helt lätt att beskriva rättvist av en person vars vassaste musikaliska insats i livet är blockflöjtslektionerna i lågstadiet. Men jag ska försöka… Det går att höra mycket av de senaste årens Katatonia. Lägg till lite Deftones och A Perfect Circle och soundet är inringat. Eller säg så här: 75 procent mjukhet och 25 procent hårdhet om vart annat i lätt progressiv stil. Av musiker som i mina öron är hur skickliga som helst.
Tide är en mäktig pärla till låt som suger in mig i ett transliknande tillstånd. Hur bra som helst! Extra plus för det innovativa liret av Andreas Wiberg bakom trummorna.
Två andra låtar som sticker ut i ett jämnstarkt musiklandskap är In This Void som svävar framåt med fina instrumentala partier och Left i vilken den spröda sången av Love Andersson backas upp av akustiskt gitarrspel som är så vacker att jag nästan lipar.
Minus? Sången tenderar att vara i gnälligaste laget i längden och personligen hade jag önskat lite mer ”skit” i både sång och produktion för att en fullpoängare skulle vara aktuell.
För övrigt är det intressant att notera att Anders Fridén/Razzia Notes verkligen kan konsten att handplocka artister med stor potential. Det här är varken det första eller det sista exemplet på det, sanna mina ord.

Magnus Bergström

Black Sabbath ”13′’ (Vertigo/Universal)

Efter alla storgräl med ömsesidiga beskyllningar, bittra långdragna rättegångar,
vanvettiga drogmissbruk, upprepade besök på behandlingshem, elakartade
hälsotillstånd, skilsmässorykten, olycka med fyrhjuling, kollapsad såpopera och
allmänt sinnesrubbat uppträdande återvänder Black Sabbath precis dit där de en
gång startade.

Det börjar som det skall med ’End Of The Beginning’ som inte är någonting annat
än en åtta minuter lång råsop som ödesmättat skovlar upp de gamla synderna till
ytan igen. Ozzy lämnade byggnaden för 35 år sedan. Nu är han hemma igen som om
ingenting har hänt. Med tanke på att han förmodligen är född på en kyrkogård
adopterad av djävulen själv, så är det inte konstigt att han fortfarande kan
trollbinda åhörarskaran. Precis som den överdådiga, hålögda hypokondrikern han
utvecklades till.

’Live Forever’ följer den tidslinje som bottnar i hypotenusan av ’Children Of
The Grave’. Som så ofta i de här sammanhangen handlar det om ond bråd död vilket
gör den lika vidskeplig och slagkraftig som sin föregångare. Den förbluffande
’Damaged Soul’ ger med sina blytunga bluesriff, utfyllda med det kringflackande
munspelet, en återspegling av bandets historia. En imponerande resa som känns
familjär, men ändå osannolik.

Nr 13 är inte så bra som de första sex skivorna var och en för sig. Lyckotalet
13 utgör ett genomsnitt av dem alla. De pensionsmässiga kvarvarande medlemmarna
– Ozzy Osbourne, Tony Iommi och Geezer Butler – gör (även med Bill Ward
frånvarande) ändå samma sak de gjorde för fyrtio år sedan. Då bevisade de allt
de måste bevisa. Nu gör de det igen.

Thomas Claesson

Orphaned Land ”All Is One” (Century Media/EMI)

Inte för inte kallas Orphaned Land för pionjärer av orientalisk metal. Så passande då att de orientaliska influenserna är mer påtagliga än någonsin på All Is One. Likaså folkmusikkänslan. Som vanligt finns också spår av death metal och progressivt är bara förnamnet.

Men det här är större än musik. Likt en hårdrockens böneutropare förkunnar sångaren Kobi Farhi ett fredligt och gränsöverskridande budskap. Låttexterna förmedlar budskapet att vi ska vara rädda om varandra och inte förstöra det fina som är mänskligheten med krig och annan ondska.
Jag ser helst skivan som en 55 minuters helhet som gjord för hörlursnjutning. Måste jag (?) plocka ut en eller flera favoritlåtar så faller efter moget övervägande mitt val på titellåten. Denna skapelse slingrar sig förföriskt framåt och avslutas med ett crescendo av mäktig körsång. Läckert! Som lyssnare är man liksom fast omedelbums.
Fullpoängaren håller jag dock inne med i och med att jag tror att det finns ä-n-n-u mer potential som kommer att blomma ut på kommande verk.
All Is One är något så annorlunda som en viktig skiva och bör vara ett obligatoriskt inslag i varje tänkande hårdrockares skivsamling.

Magnus Bergström

Testament ”Dark Roots Of Thrash” DVD (Nuclear Blast/Warner)

Har har vi den, yes! En konsertupptagning av Bay Area-thrashveteranerna, som sedan några år tillbaka är starkare än någonsin – i synnerhet live. Det står helt enkelt utom allt tvivel efter den mäktiga styrkedemonstrationen Dark Roots Of Thrash.

Vrid tillbaka klockan till februari. Platsen är Paramount i Huntington, New York. Testament står på scen för att spela in en konsert-dvd. Men… I och med att du bor på andra sidan jordklotet kan du inte vara på plats… Så bra då att från och med 11 oktober är det bara att slå sig ner i favoritfåtöljen och vara med om hela härligheten. Om och om igen.
Produktionen är proffsig ut i fingerspetsarna: bra ljud med utmärkt livekänsla och finfin bildredigering som gör att tittaren känner sig delaktig (med till exempel en separat kamera för mosh pit). Visst förekomer det i tidstypisk anda lite väl snabba klipp emellanåt, men det ingår i paketet så det får gå.
Önskas ytterligare inköpsargument är det bara att titta närmare på låtlistan. Nya favoriterna Native Blood, True American Hate och Dark Roots Of Earth blandas med klassiker som Into The Pit, Trial By Fire, The New Order, Over The Wall och Disciples Of The Watch. Åren ”mellan förr och nu” är representerade med bland andra Do Not Resuscitate och Three Days In Darkness. Lägg till undertecknads personliga favorit Burnt Offerings (sällan spelad nuförtiden) och saken är biff.
Minus? Tja, vad skulle det kunna vara… Jo, givetvis att konserten gärna hade fått vara längre så att ytterligare klassiker fått vara med. Dessutom hade det varit på sin plats med en rejäl dokumentär om de senaste, mycket händelserika Testament-åren. Bonusmaterialet är vid närmare eftertanke lite väl snålt tilltaget, en musikvideo (Native Blood) och backstageklipp, vilket gör att fullpoängaren – som själva konserten förtjänar – inte kan delas ut.
I min hårdrocksvärld är det hur som helst ett faktum att Testament är det ultimata alternativet när öronen ska ”belönas” med thrash metal i pang-på-rödbetan-stil kryddat med melodiösa och smått progressiva partier. Som bonus är samspelet mellan gitarristerna Eric Peterson (vilka riff!) och Alex Skolnick (vilka solon!) ”out of this world”.
Jag darrar inte på manschetten när jag utser Dark Roots Of Thrash till årets thrashjulklapp.

Magnus Bergström

Dream Theater ”Dream Theater” (Roadrunner/Warner)

Kungarna av modern progressiv hårdrock med extra allt är tillbaka med en självbetitlad skiva, som markerar vart bandet står idag samtidigt som de blickar tillbaka och inte är blyga för att visa sina influenser.

Vid en första genomlyssning kändes det som en betygstrea och därmed något av en besvikelse. Men efter tiotalet koncentrerade lyssningssessioner i hörlurar delar jag ut en betygsfyra utan att tveka. Varför? Svaret finns i låt-för-låt-analysen nedan.

False Awakening Suite: Tiden var enligt bandmedlemmarna inne för ett egenkomponerat pampigt skiv- och konsertintro. Inte mig emot och ”uppdraget” är väl genomfört. Okej för att vissa partier är snarlika något som hörts i mer än en film men bra idéer ska kopieras, det är djungelns lag. Men 2:42 – vad menas? Det är inget annat än en besvikelse att det inte blev åtminstone det dubbla, när det finns så mycket potential hos dessa musikgenier.

The Enemy Inside: Fans som tycker att ”mörka” Train of Thought är vassast i diskografin har här något att hugga tänderna i. Huvudriffet är det närmaste taggtråd ett välpolerat band som DT kan få ur sig. Men låtens höjdpunkt är för mig det sköna taktbytet när speltiden närmar sig fem minuter och det följande känslofyllda gitarrsolot.

The Looking Glass: Första men inte sista gången på den här skivan som sångaren James LaBrie är i fokus. Överhuvudtaget är det sällan en röst får ta över ljudbilden på detta sätt när det handlar om ett band och inte en soloartist. De stora influenserna från Rush är uppenbara och hörs här för första men inte sista gången.

Enigma Machine: Underbart att dessa exceptionellt duktiga musiker har skapat en instrumental godbit. Det var inte igår… Synd bara att den är så kort, för med tanke på sammanhanget (vi snackar DT för tusan) är speltiden 6:02 alldeles för snålt tilltagen. Finfina tongångar, javisst, men jag får ändå känslan av att ha blivit snuvad på konfekten. Plus för Mike Manginis hantering av trumstockarna då jag mer än en gång undrar hur många armar han egentligen har.

The Bigger Picture: Progressiv hårdrock blir inte så mycket vackrare. Jag kan i alla fall säga att för egen del sitter refrängen redan innan jag hört den i sin helhet vid premiärlyssningen. LaBrie visar sig på styva linan när han tar fram det allra innerligaste som hans stämband har att erbjuda. Storslaget och vackert.

Behind the Veil: Riffet. Efter drygt två minuter visar John Petrucci varför oräkneliga gitarrister världen över ser upp till honom. Dessutom är refrängen även här hur vacker som helst. Gåshudsvarning är härmed utfärdad.

Surrender to Reason: En ganska tillbakalutad historia med ”gråtande” gitarrsolon. Vid en noggrann analys är det dock något av John Myungs låt eftersom hans baslir ger sköna vibbar hela vägen, men lyssna speciellt efter drygt fyra minuter – wow!

Along for the Ride: I det närmaste en ballad och den typ av låtar som bandet kan leverera med autopiloten påslagen. Den rätta känslan uteblir och slutresultatet är okej men inte mer.

Illumination Theory: Den snåla speltiden i tidigare nämnda låtar tas här igen med råge och allt är förlåtet. Med mäktiga 22:18 snackar vi lilla julafton och jag är lyckligt fånleende från första till sista sekunden. Det är extra glädjande att keyboardnestorn Jordan Rudess ges åtskilliga tillfällen att briljera. Det här är DT när de är som bäst och då har de (nästan) inga övermän i klassen.

Till sist mitt svar på frågan om det är någon vits med att ge ut en självbetitlad skiva så här långt in i karriären. Bandmedlemmar har i intervjuer förklarat det med att dagens DT är något av den ultimata versionen av bandet. Ja, eller något i den stilen… Fantasilöst, säger jag, och det är också osjysst mot ex-trummisen Mike Portnoy och hans insats för bandet.

Apropå Mike så måste jag avslutningsvis säga – trots att det av många anses som att svära i kyrkan – att jag inte saknar Portnoy det minsta. Det är dagens sanning. Mangini är helt enkelt en fullgod ersättare.

Magnus Bergström