nyaskivor.se

Deep Purple ”Now What?!” (Ear/Playground)

’Now what?!’ breder ut sig som en asymmetrisk algoritm. Albumet tar ut
kompassriktningen i alla väderstreck. Som så många gånger förr besöks obehindrat
de orientaliska trakterna där kamelen stilla lunkar vidare, lika väl som de
rökiga lokalerna där de långa knivarna skär genom den förtätade stämningen.

En bit in på skivan börjar det bli riktigt engagerande i form av ’Out Of Hand’
som hamnar i territoriet där en gång den struttande ’Perfect Strangers’ hade
sina sofistikerade tankebanor.

Jon Lords bortgång lägger bitvis ett stråk av melankoli på tillställningen. På
’Above And Beyond’ sjunger Gillian hedersamt med vemod i rösten till Lords
minne. Här liksom i ’Unkommon Man’ och ’Après Vous’ flörtar Deep Purple med den
progressiva musikavdelningen och det inte helt utan framgång.

Såsom lärjunge till ovanstående legend sköter Don Airey sitt keyboard
förtjänstfullt. Duellen med Steve Morse i ’Après Vous’ tillhör en av skivans
höjdpunkter. Den borde effektivt driva bort Ritchie Blackmores spöke en gång för
alla.

När man någonstans inombords får känslan att blicka bakåt, så är det höljt
bortom allt tvivel att t.ex en sång som ’A Simple Soul’ aldrig kan jämföras med
’Child In Time’. Allt tydligare kvarstår också det faktum att logik och
motivering utmanar medvetandet så till den grad att ’Body Line’ hastigt svalnar
i värmen som strålar ut från ’Burn’.

Råkar man dessutom som så ofta befinna sig på platsen där tankar får ströva
fritt och spelas mot varandra, så hamnar förståss ’Weirdistan’ på defensiven i
en konfrontation med ’Lazy’.

Tänker man i de här banorna så kommer ’Now What?!’ i ett helt annat perspektiv.
Då vägs plötsligt en bra låt mot en klassiker och det kan verka orättvist. I
synnerhet då den avslutande mycket förnöjsamma balladen ’All The Time In The
World’ och den i förbifarten framkastade lätt skräckfyllda ’Vincent Price’
ställer allting över huvudstupa. De visar nämligen att gammal fortfarande är
äldst.

Thomas Claesson

Junkstars ”French Hot Dog” (Despotz)

Nya skivan ”French Hot Dog” tar vid där förra skivan ”With a twist of lemon” slutade. Så har du hört den briljanta debutskivan vet du exakt vad du har att vänta dig av Junkstars. Man finner bandet i mitten av treenigheten av sleaze (Mötley Crüe), bredbent rocknroll (Danko Jones) och punkrock. Lika självklara som på första skivan levererar Junkstars bredbent sexig/sexistisk (beroende vem man frågar) grabbock för en blöt kväll ute.

Att French Hot Dog låter som en fortsättning av förra skivan är både till Junkstars fördel och nackdel. Det positiva är man fortsätter på en inslagen väg vilket ger oss uppkäftig rocknroll utan pardon. Nackdelen är just det, jag hör ingen skillnad. De nya låtarna skulle lika gärna kunnat finnas med på debuten. Vilket gör allt något förutsägbart.

Det är bra rocknroll för stunden men lämnar inte något bestående intryck.

Lars Svantesson

Annihilator ”Feast” (UDR/Warner)

En låt gör ingen platta men det är glädjande att Jeff Waters och hans skötebarn Annihilator som vanligt levererar en öppningslåt med pondus. Deadlock är en lite tuffare ”broder” till The Trend (Annihilator 2010) och jag njuter av varenda sekund. Snacka om refräng som fastnar direkt!

Feast är studioalbum nummer 14 för det produktiva bandet som firar 30-årsjubileum nästa år. Verksamheten drogs igång i Ottawa, Kanada 1984 och hårdrocksvärlden var i och med det en gitarrhjälte rikare. Att kalla Annihilator för ett band är ändå inte rätt. 2003 gjorde sångaren/kompgitarristen Dave Padden entré i bandet och sedan dess är han, utöver bandpappan Jeff, det enda fasta inslaget i orkestern.
Dave ja… En ganska vanlig uppfattning är att han har sänkt kvaliteten på Annihilator-diskografin. Hur fel som helst. Opersonlig sångröst respektive att han infört ballader i Annihilators värld brukar vara de två huvudanklagelserna. Låt mig då agera både försvarsadvokat och domare i ett:
1. Dave sjunger bättre än mig och väldigt många andra på jordklotet.
2. Jeff har länge haft en förkärlek för smöriga ballader. Lyssna bara på Set the World on Fire (1993) som har två sådana.
Men nu är det Feast som det ska handla om… Stora delar av skivan är rent ut sagt skitbra, men det finns också ett fåtal om inte magplask så i alla fall sidoplask (finns det ordet?).
Det är uppenbart att extra fokus har lagts på att göra kreativa avslutningar på låtarna. Lyssna bara på hur till exempel Deadlock och No Way Out avslutas läckrare än läckrast. Produktionen är hur bra som helst och lyssnar man i hörlurar är lyckan gjord, då gitarrerna dyker upp till höger och vänster om vart annat för att därpå förenas i smaskigt feta riff.
Recensionsrubriken är omsorgsfullt vald. I mitt första textutkast hade jag skrivit gitarrsolon, vilket är lätt hänt med tanke på Jeffs status i hårdrocksvärldens, men hajade att jag var tvungen att byta ut det ordet. Glädjande nog går nämligen inte de många solona ut över riffen som bygger låtarna. Det tyder på gott omdöme från Jeffs sida, vilket jag applåderar ivrigt.
Även basliret tillåts att sticka ut med inte bara en utan flera coola trudelutter, oftast i syfte att ”busa till det” i variationens namn. Åter igen applåder. Egentligen är det ganska otroligt att 47-årige Jeff efter alla dessa år fortsätter att spruta ur sig idéer. Okej, det ska sägas att det inte alltid funkar fullt ut, men han försöker i alla fall och rider inte enbart på gamla meriter. Gott så.
Vill du att allt ska låta som det alltid gjort? Hoppa då över Wrapped (”AC/DC goes metal in a twisted way”) med helt urflippad gästsång av Danko Jones – mannen som tar alla chanser att bevisa att han är metal. Först undrade jag om det var fel på sångmixen… Annorlunda är bara förnamnet. Pratsångsgrötigt och liknar ingenting som jag hört tidigare. Efter några lyssningar går det dock upp ett ljus: Jeffs tanke är förstås att sången ska låta annorlunda. Och tro det eller inte men min inledande tveksamhet ändras sakta men säkert till försiktigt gillande.
Det är för övrigt inte första gången Danko hörs på en Annihilatorskiva. I småskumma Couple Suicide på Metal (2007) gjorde han en duett med Angela Gossow (Arch Enemy).
Kryper det i dig när du hör en ballad? Hoppa då över Perfect Angel Eyes som är ännu en i raden av sentimentala Waters-ballader. Den har tydliga släktskap med tidigare Annihilator-ballader men är långt ifrån i samma klass. En rent spyframkallande textrad gör inte saken bättre: ”you’re beautiful inside and outside too”. Blääääääääää…
No Surrender blandar så många stilar att jag inte kan nämna alla. Låt mig bara säga att det dominerande inslaget, vid sidan av typiska Annihilator-riff, är groovy funk á la Red Hot Chili Peppers. Alltså inget för hårdrockare med klent hjärta… Låt mig bara säga att det finns dagar då jag tycker om den och dagar då jag hoppar över den.
På slutet återfinns två ganska intetsägande inslag i form av Demon Code och Fight the World. Ordningen återställs dock med avslutande smått episka One Falls, Two Rise.
Det höga betyget delas ut för produktionen, idérikedomen och att några av låtarna tillhör det bästa som Annihilator (läs Jeff) har presterat. Och för den som är svag för omslagskonst är framsidan rena rama njutningen – det är bara att införskaffa vinylen och placera på en hedersplats där hemma.
Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till just Jeff, för utan honom hade hårdrockspaletten saknat en viktig färgklick.

Magnus Bergström

Fotnot #1: I begränsad upplaga återfinns en dubbelversion av Feast. där den andra skivan, kallad Re-Kill, består av nyinspelningar av klassiker. Och det låter kanon! Annihilator har med andra ord gjort det som nästan bara Testament (First Strike Still Deadly, 2001) har lyckats med tidigare, nämligen att spela in klassiker som låter bättre än de gjorde i original.

Fotnot #2: I recensentens öron är den allra vassaste Jeff Waters-komponerade balladen den helt ljuvliga Forever Ends – och den gav han bort! Till ingen mindre än vår egen Joacim Cans på 2004 års soloskiva Beyond the Gates.

James LaBrie ”Impermanent Resonance” (Century Media/EMI)

Liksom på Static Impulse (2010) är det inte ”guldstrupen” själv som är den förste att ta ton på skivan. Den äran går istället till trummisen Peter Wildoer som får growla i inledande Agony, innan James LaBrie (Dream Theater) tar vid.
Detta blandrecept upprepas på följande Undertow och smakar smaskens! Båda låtarna är fartfyllda och med räfränger som man bara vill höra om och om igen. Jag har i ett par veckor lyssnat på de tre inledande låtarna tiotalet gånger – varje dag. Ja, så starkt berör de mig.
Men hur välsmakande ett recept än är så går det inte att upprepa det in absurdum. Tyvärr är det fallet i en del av kakan som är Impermanent Resonance. För att gå in på detaljer så är låtarna fem-sju aningens sämre varianter på Slight of Hand (bra låt med skönt sväng).
Utöver dessa minusanmärkningar i protokollet tilldelas priset för årets tråkigaste refräng till halvballaden Letting Go. Dock hamnar låten ändå lite på plus i och med att gitarriffet i verserna är bland det taggigaste på skivan kombinerat med att Wildoer bjuder på sitt bästa growl.
Apropå refränger så har Back on the Ground (också en halvballad) en dito som tenderar att vara i tjatigaste laget. Hedern räddas dock av den lysande textraden ”the vacant space between your ears doesn’t get it”. Stor humor. Då har jag heller inte nämnt att det är sällan som trummor får vara så framträdande i en ballad – bra jobbat av Wildoer.
För konservativa hårdrockare kan det eventuellt vara svårt att smälta att många av låtarna inleds med ”blippande” keyboards. Själv tycker jag att det används på ett snyggt sätt utan att gå över ”smörgränsen”. Keyboards har överlag en mer framträdande roll än på tidigare LaBrie-soloskivor. Det ger en fin kontrast till det lite ”taggigare” gitarrsoundet och dessutom smälter det fint ihop med sången.
Ja, just det ja… Givetvis finns här också en finstämd ballad, denna gång kallad Say You’re Still Mine. Det är ingen överdrift att säga att LaBrie ”äger” i den här typen av låtar och gåshuden är automatiskt ett faktum.
Att betygsätta en skiva är inte alltid det lättaste och Impermanent Resonance är ett bra exempel på det. Delar av den är utan tvekan full pott medan annat hamnar i trakten av en tvåa. I det här fallet rekommenderar jag att efter några lyssningar sätta ihop en egen spellista av godbitarna. Då får öronen något att glädjas över – om och om igen.

Magnus Bergström

Fotnot: Inköp av den europeiska digipackutgåvan rekommenderas, eftersom den innehåller två extralåtar varav balladen Unraveling är hur vacker som helst.

Queensrÿche ”Queensrÿche” (Century Media/EMI)

Ryktet om Queensrÿche död är överdrivet. Jag erkänner att jag var en av alla människor som ansåg att i takt med att sångaren Geoff Tate med tiden kramade allt hårdare om sin saxofon tappade bandet all kraft.
Numera finns det inte mindre än två varianter av bandet och striden om rätten till bandnamnet är ännu inte avgjord. Klart är dock att Tate-versionen förlorar musikstriden på en av alla tiders mäktigaste knockouter.
För de som önskar gamla Queensrÿche tillbaka kan jag bara säga sorry, det kommer aldrig att hända. Just den här skivan innehåller ändå tillräckligt mycket av det gamla mixat med mer nutida inslag för att göra mig nöjd.
Men nu till nystartens viktigaste ingrediens: den nya rösten vid namn Todd La Torre (ex-Crimson Glory). Sällan eller aldrig har en ersättare låtit så självklar redan från första tonen. Någon som saknar Tate? Nej, jag tänkte väl det. Tack gammelfarmor, du kan ta ner handen nu och fortsätta att lyssna på Thorleifs saxofonsolon.
På minuskontot noteras att speltiden är i kortaste laget och även efter många lyssningar är det bara någon enstaka refräng som fastnat i skallen.
Det står dock utom allt tvivel att det här är ett mycket vitalt livstecken från ett band som I rask takt var på väg utför stupet. Ja, överraskande nog ser framtiden nu mycket ljus ut för dessa progressiva hårdrocksveteraner. Betygsfyran är nära…

Guld: Redemption. Skivans låttuffing har ett härligt klös i verserna vilket ger en skön kontrast till den mycket melodiösa refrängen. Dessutom kryddas låten av skivans piggaste gitarrsolon.
Kattguld: Vindication har en alldeles föt tjatig refräng för sitt eget bästa. Det ska dock sägas att sångaren Todd La Torre, liksom i alla övriga låtar, gör en fin insats.

Magnus Bergström

Night Ranger ”24 strings & a drummer” (Frontiers/Cosmos)

Rätt som det är kan det vara skönt att slippa höra på avgrundsvrål och
frenetiska bombmattor som läggs ut i aldrig sinande krevader. Kanske är det ett
utslag av ett oförsiktigt ögonblick där känslorna drar iväg mot ett lugnare
tempo. Det händer inte alltid, bara ibland. Det här är ett sådant tillfälle.

Night Ranger drar in som en frisk sommarfläkt från en plats där solen alltid
skiner och palmbladen dallrar förnöjsamt i takt med den angenäma känslan av
välbefinnande. ’24 Strings And A Drummer’ (DVD/CD) visade sig vid en närmare
anblick bestå av 3 gitarrer varav en 12-strängad, ett piano och en trumslagare.
Ändå tillräckligt nära albumets titel för att vara trovärdigt.

Öppningen med ’This Boy Needs To Rock’ överraskar med fart och fläkt olikt en
akustisk session. Strängarna bearbetas med utstuderad fingerfärdighet. Trevliga
bifallsrop bandet sinsemellan och fin stämsång förhöjer gracen ytterliggare ett
snäpp. ’Sing Me Away’ och ’Growin’ Up In California’ följer den inslagna vägen
med tempo och strålande glädje.

Om man är tillfreds med att det står några vinylskivor med Eagles där hemma i
skivbacken så kan Night Rangers vara ett intressant alternativ. Alternerande
sångare ackompanjerade av ihärdiga spanska gitarrer är ingen dålig kombination.
Det visar inte minst den avslutande ’(You Can Still) Rock In America’. Lägg
därtill att inspelningen är gjord live i Sausalito Kalifornien vilket bara det
är en merit.

Thomas Claesson

Jorn ”Symphonic” (Frontiers/Cosmos)

The Who gjorde det tidigt och så har även Deep Purple, Procol Harum, Styx,
Yngwie Malmsteen och Metallica gjort. Rush förverkligade det delvis på Sweden
Rock Festival (Se Hårdrock.com). Det är fas som många band känner sig nödgade
att gå igenom och det är egentligen inget fel i det, men resultatet kan variera
högst betänkligt.

Nu sällar sig Norges hopp, den etablerade sångaren och renodlade metalgutten
Jorn, till listan över dem som har samordnat sina egna verk med en
symfoniorkester. Jorn är kanske mest känd som sig själv, men även som frontman i
det tyska power metal bandet Masterplan.

Många av sångerna är hämtade från det förra albumet med den meriterande titeln
’Bring Heavy Rock To The Land’. Därifrån ger inledande ’I Came To Rock’ en fin
balans mellan klassisk och modern musik. Det samma kan man inte säga om ’Time To
Be King’ där stråkarna trycks ner i strumplästen och arrangemanget faller platt
och menlöst på marken.

Det skulle gå att väcka Jorn vilken tid på dygnet som helst och han skulle sätta
både ’Rock And Roll Children’ (Dio) och ’Mob Rules’ (Black Sabbath). De båda
förebilderna är således en fröjd att åtnjuta i Jorns tolkning. De kan tyckas
vara långt ifrån originalen men är de det egentligen? Den frågan måste man
ställa sig och endast lyssnaren kan ge svaret.

Mina favoriter är ’A Thousend Cuts’ som arbetar sig igenom de långa knivarnas
natt med oförminskad tyngd ända till arla morgonstund då den vackra balladen
’Black Morning’ tar över. Då om inte förr borde man ha förstått att Jorns
kraftfulla stämma är en skänk från ovan som inte kan förbises.

Thomas Claesson

Oliva ”Raise The Curtain” (AFM/Cosmos)

Inte nog med att Jon Oliva med nye låtskrivarpartnern Dan Fasciano återfått den aningens tappade glöden efter Jon Oliva’s Pain-gitarristen Matt LaPorte allt för tidiga bortgång. Jons första soloskiva (efter mer än 30 år i branschen) är dessutom sista chansen att höra riff som hans gitarrspelande broder Criss efterlämnade vid sin död.

Men det är inte bara vassa gitarriff på Raise The Curtain. Till exempel hörs även blåsinstrument/flöjt och Hammondorgel och då inte bara i bakgrunden utan som viktiga beståndsdelar som får ta den plats de behöver. Skivan är omsorgsfullt producerad in i minsta detalj vilket ger de olika instrumenten och Jons personliga röst chansen att glänsa.
Att beskriva det som hörs låter sig inte göras i första taget men efter några genomlyssningar framträder något som kan liknas vid ett mellanting av det hårda och mjuka Savatage kombinerat med den ”nyfikna upptäckarstilen” i Jon Oliva’s Pain. Ja, låt oss säga 50% Savatage, 25% JOP och 25% Jon. Det är helt enkelt teatraliskt med stor känsla.
De musikstycken som sticker ut allra mest är:
Soul Chaser. Fartfylld och mycket bra med en refräng som fastnar direkt och låtmässigt den bästa representanten för Jons tuffare sida.
Ten Years. Måhända en hörd nöt att knäcka för genomsnittshårdrockaren men har man ett öppet sinne väntar en skön ”resa” med framträdande jazziga blåsinstrument.
Father Time. Den ”poppiga” versen med den återkommande gitarrslingan kan vara det vackraste (utöver ballader) som Jon någonsin fått till. Wow! Synd bara att inte refrängen håller vad nämnda vers lovar.
Soldier. Ett typexempel på en Jon-ballad i den högre skolan. Hans röst är klockren för ändamålet och Lennon-känslan är påtaglig. Som extra krydda bjuds vi på fint flöjtspel.
Stalker. Ett av få tillfällen på skivan i vilken Jon släpper loss sin patenterat ”arga” röst och här får garanterat fansen av den sidan av honom det de vill ha.
The Witch. Ungefär halva låten är instrumental i stil med tidiga Rush och när sången träder in i handlingen bär det av åt det tyngre hållet i en musikmix som ger mersmak.
Can’t Get Away. Skivans längsta låt (6:51) i vilken teman från flera av skivans övriga låtar återkommer vilket ger en skön musikteaterkänsla. Och än en gång får blåsintrumenten chansen att glänsa.
Jag kan faktiskt inte peka på någon låt som förtjänar ett minus, men det som gör att toppbetyget uteblir är att skivan innehåller en eller två ballader för mycket för att hålla energin/intresset uppe hela vägen Dessutom är avsaknaden av en röd tråd ibland lite väl påtaglig, i och med att den gode Jon uppenbarligen har spelat in vad tusan han har haft lust med och blandat stilar hej vilt.
Sammantaget är Raise The Curtain ett fint ”showcase” för en av hårdrocksvärldens mest inflytelserika röster och det slutgiltiga beviset för att Jon är en låtskrivare och musiker utöver det vanliga.

Magnus Bergström

Memfis ”Silva” (Self released)

Underbart är kort har någon sagt. Njaenej, jag vet inte det jag… Men om man tänker på Memfis färska EP Silva så okej, då är jag beredd och göra ett undantag och hålla med. Även om jag gärna hade hört fler och/eller längre låtar.
De som har koll på bandet, med rötter i den värmländska myllan och då närmare bestämt Kristinehamn, vet att bandmedlemmarna kan konsten att klämma ut det bästa från sina instrument. De vet uppenbart också hur en skiva ska låta: produktionen är organisk med en känsla av tidlöshet. Inget ”plastigt” här inte utan det känns att det är varelser av kött och blod som har skapat de övervägande drömska tongångarna.
Cordyceps smyger igång musikfesten med melodiöst och drömlikt. Ett lugn infinner sig. Men efter 1,29 drar en mix av hård rensång och growl igång. Ja, ibland låter sången som… Som Inget annat jag hört tidigare och därför inte riktigt kan förklara. Köp skivan och lyssna själv! Ett udda är att de sista 30 sekunderna består av ett ”blippbloppljud” som utan förvarning huggs av. Det är udda och det funkar.
King Bolete har sin styrka i den sista minuten i form av ett stillsamt ”gitarrplock” med en härligt vemodig nordisk klang.
Flight of the White Moose visar att en överkörning kan vara något positivt när den frustande ångar på och maler ner öronen. Inte en lugn stund i sikte här inte och vem vill ha det när det känns så bra.
Silva är ännu en stillsam historia med ”gitarrplock” och med en orgelton i förgrunden. Ja, den är faktiskt MYCKET stillsam och helt instrumental. Mina tankar går till ett filmsoundtrack. Kanon!
The March är en ljuv förening av mjukt och hårt på ett näst intill fulländat sätt. Faktum är att jag vågar påstå att det inte är många band som klarar av en liknande prestation.
Viktig information till den som är ute efter maximal njutning: givetvis rekommenderas att plattan spisas iförd sjyssta hörlurar.
Det är bara att beklaga att världen inte är en rättvis plats. Om den vore det så skulle nämligen Memfis ha en betydligt större plats i musikvärlden än vad de har idag. Å andra sidan byggdes inte Rom på en dag…
Mina sista ord för denna gång riktar jag direkt till Memfis: jag ber innerligt om att ert nästa skivsläpp ska vara en fullängdare. På vinyl.

Magnus Bergström

Fotnot: Silva är självfinansierad och ges ut av bandet själva. Information om hur just du ska kunna ta del av skivan finns på memfisband.com.

U.D.O. ”Steelhammer” (AFM/Cosmos)

De flesta människor mår allra bäst när livet rullar på i de gamla vanliga hjulspåren med jobb, familjeliv och fritidsaktiviteter. Med andra ord framstår U.D.O. som det optimala valet för standardhårdrockaren.

För givetvis visar färska Steelhammer att allt är sig likt hos Udo Dirkscneider, mannen med rivjärnsrösten, och hans manskap. En ösig inledningslåt, en ballad, några midtempolåtar i ganska tung stil, minst en ”udda” låt (denna gång två: Basta Ya och Book Of Faith) och givetvis ytterligare några ösiga låtar i stil med inledningslåten. Samtliga låtar har förstås också refränger som är lätta att sjunga med i.
Men ändå är det en sak som överraskar på Steelhammer och det är att keyboard (!) tillåts sticka ut riktigt ordentligt i några av låtarna. Devil’s Bite och Book Of Faith är exempel på detta och i synnerhet den sistnämnda som efter en lugn inledning med pratsång växer ut till det mest symfoniska U.D.O. någonsin spelat in. Efter tiotalet lyssningar har jag fortfarande inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt…
Bästa låten på Steelhammer är i mina öron pianoballaden Heavy Rain som trots, eller kanske på grund av, att Udo har en allt annat än ljuv röst funkar finfint. Och jadå, i enlighet med det tyska receptet för heavy metal är inledande titellåten, med refräng á la Running Wild, ett av de starkaste korten.
En miss för skivans ”flyt” är att den svagaste låten A Cry Of A Nation placerats redan som andra låt. Det är en seg historia som ger känslan av ett rejält blysänke…
Personligen tycker jag att efter starka Dominator (2007) har bandet inte lyckats nå de höjderna igen. Å andra sidan räddas som vanligt även den här plattan av den höga lägstanivå som varit bandets signum sedan premiärskivan Animal House (1987).
För övrigt finns det ingen anledning för Accept-fans att skrika efter en återförening med Udo bakom mikrofonen. Ärligt talat får han vid en jämförelse med~nuvarande Accept-sångaren Mark Tornillo ganska rejält med pisk. Jag är ledsen men någon måste säga det uppenbara högt.

Magnus Bergström