nyaskivor.se

Subztain ”Conflict Solution’’  (Egen release)

Det här är ett debutalbum av ett band som vill sååååå mycket. I grunden handlar det om snäll hårdrock med melodi som ledstjärna, men samtidigt vill bandet tydligen visa att de också har en farlig sida och slänger in näst intill growlliknande skriksång lite här och där. Det klär inte den här musiktypen så bra… Lägg till att radiorockriffen bitvis byter skepnad till metalriff och voilà; bilden av ett för spretigt album framträder klart och tydligt.

Nästan varenda låt ger mig känslan att jag har hört det förut; i radioskvalet man dagligen utsätts för i olika sammanhang. Efter några genomlyssningar utmärker sig i alla fall två låtar på ett positivt sätt, nämligen lite hårdare rockande Hold Me och fina balladen Lock You Up. De är inga utropstecken, men i alla fall bra låtar värda att lyssna på mer än gång.
Varför ”så mycket” som en betygstvåa då? Tja, lika lite som det går att blunda för att Subztain spelar radioanpassad hårdrock utan det lilla extra, går det inte att blunda för att hela paketet andas proffsighet. Det är välspelat och produktionen andas klass (trots att skivan enligt uppgift är inspelad under enkla förhållanden) och då kan helt enkelt inte en icke-musiker som undertecknad ta fram motorsågen. Alltså nöjer jag mig med en slö kantklippare.
Allt som allt en (knappt) godkänd albumdebut. Till nästa gång hoppas jag att bandet väljer vilken musikväg de ska ta, för att undvika tidigare nämnda spretighet.

Magnus Bergström

p.s. För den som vuxit ifrån Takida och vågar sig på att hårdare alternativ är Subztain rätta medicinen.

Iced Earth ”Plagues of Babylon” (Century Media/Universal)

Grundaren och metal-gurun Jon Schaffer leder sina legioner på det elfte
fälttåget i en värld i kaos och fördärv där de som självutnämnda andebesvärjare
söker uppståndelsens dolda hemligheter.

Om man letar efter en samling utsträckta verk som genomsyras av en mörk och grym
atmosfär åskådligjord via skrik, intrikata riff och sångaren Stu Block’s obskyra
framställning så har onekligen rätt dörr öppnats.

Det apokalyptiska titelspåret inleder vandringen i dödsskuggans dal. Långt i
fjärran hörs de annalkande förstämda trummorna draperade i svart flor. Alldeles
på krönet efter två minuters uppvigling brakar helvetet lös och de som
händelsevis inte vet vad heavy metal är får reda på det precis nu.

I samma härad ligger den föraktfulla ’Democide’ som inte har någon annan uppgift
än att personifiera ondskan själv och det till den grad så fullmatad med
vildsinta riff att inget lämnas till övers.

Den mardrömslika ’Among The Living Dead’ får monstret som har varit gömt under
sängen så länge att äntligen krypa fram och ge en egendomlig men samtidigt
nervkittlande upplevelse.

”Plageus Of Babylon” är ett storslaget album med dramatiska skiftningar som
kramar ur de få lugnare partierna till sista blodsdroppen samtidigt som det
övervägande hårda stansas fram med en stångjärnshammares förödande frenesi och
tyngd.

Thomas Claesson

Adrenaline Mob ”Men of Honor” (Century Media/Universal)

Stjärngänget i Adrenaline Mob är här med sin andra fullängdsskiva, fylld till bredden med kött-och-potatis-hårdrock-à la-USA.

Under de två år som har gått sedan debuten Omertà har trumvirtuosen Mike Portnoy ersatts av Twisted Sister-veteranen A.J. Pero. En förbättring eller en försämring? Jag skulle vilja påstå att det är hugget som stucket. Adrenaline Mob kräver inga extraordinära utsvävningar utan ”bara” taktfast komp i bredbent stil och det fixar Mr. Pero med förbundna ögon. Det övriga manskapet är oförändrat och består av höjdarmusikerna Mike Orlando (gitarr), Russell Allen (sång) och John Moyer (Disturbed).
Herrarna Orlando och Allen ligger bakom musiken och att hantverket är gott går inte att förneka, däremot hade mer variation varit att föredra. Men of Honor känns lagom rakt igenom, för i mina öron sticker ingen av låtarna ut varken positivt eller negativt.
Nej, istället är det en bandmedlem som sticker ut: Mike Orlando har inte bara hårdrocksvärldens bredaste leende – han kan spela gitarr på ett sätt som är få förunnat. Mike blandar stabila riff och soloräkor i bästa shredstil, alltid med fokus på känsla.
Den här typen av hårdrock gör sig utan tvekan bäst live, så ta chansen nästa gång gänget kommer till våra breddgrader.

Magnus Bergström

Hammercult ”Steelcrusher” (Sonic Attack/Border)

Vilket fynd! Ibland hör jag mig själv säga saker i stil med ”nu räcker det med ny musik för inget är ändå lika bra som det jag redan gillar”. Samtidigt blir ingen gladare än jag när en käftsmäll av ny musik landar på hakspetsen. Ja, jag är alltså golvad av Hammercult – och jag gillar det!

Det handlar om skruvad thrash metal som är omöjlig att värja sig mot. Med thrash metal som grund har de lagt till inte bara death och black metal utan också hardcore och punk. Anledningen till att jag beskriver soundet som skruvat är för att bandet blandar och ger mer än vad som borde vara möjligt att hålla ihop till en fungerade helhet. Men fungerar gör det och Hammercult har mer eller mindre skapat en egen fräsch gren på hårdrocksträdet.
Sångaren Yakir Shochat imponerar stort med sin blandning av skrik- och growlsång. Refrängerna är genomgående i maffig allsångsstil och går med lätthet att sjunga med i redan efter första genomlyssningen. Över huvud taget ger bandet intrycket av att de ha roligt tillsammans och det smittar av sig; det är aggressivitet som sprider glädje.
Efter introt följer sex låtar i rad som alla kan beskrivas med ett enda ord: kanon! Jag vill helst inte välja ut en favorit av dessa men okej då; ”Metal Rules Tonight” är löjligt bra och får mig att vilja studsa runt och leva rövare hemma i lägenheten.
Skivans andra halva ger tyvärr en viss känsla av att det harvas på i redan upptrampade spår. Det lilla haveriet räddas glädjande nog av vassa ”Satanic Lust” och varierade ”In the Name of the Fallen” (innehållande ett finfint akustiskt outro).
Utöver musikinnehållet är den knivskarpa produktionen med skön livekänsla en starkt bidragande orsak till det höga betyget.
Är du inte övertygad och önskar ytterligare argument innan eventuellt inköp? Visst, det fixar undertecknad: Andreas Kisser (Sepultura) har lagt ett smarrigt solo på ”We are the People” och det fantasieggande omslaget är målat av ingen mindre än Andreas Marschall (Blind Guardian, In Flames, Running Wild, Hammerfall med flera). Dessutom är det aldrig fel att stödja band från länder där hårdrock är underground så att det skriker om det; i detta fall Israel.
Till sist måste jag erkänna att debutskivan ”Anthems of the Damned” gått mig helt förbi och det skäms jag över. Å andra sidan är det lätt åtgärdat, vilket ska ske nu när dessa recensionsrader är i hamn.

Magnus Bergström

The Unguided ”Fragile Immortality” (Napalm/Border)

Rensång blir inte mycket bättre än så här och det är bara att tacka för uppvisningen av Roland Johansson (även gitarr). Om bara låtmaterialet hade haft det lilla extra så hade Fragile Immortality varit en mycket angenäm historia.
Utöver att musiken bara utmärker sig i korta stunder här och där (receptet hårt riff + growlvers + rensångsrefräng innebär noll originalitetsfaktor) utdelas ett rött kort för omslaget, som verkligen inte är snyggt.
På plussidan hamnar att för den som fastnat för Sonic Syndicate, men tycker att de är för snälla, så är The Unguided ett givet val. Visst handlar det liksom SS om melodisk death metal i snäll (radio)stil, men jämfört med vad dessa presterade på sin senaste skiva finns här mer bett rakt igenom. Å andra sidan finns det ändå gott om klämkäcka keyboardtrudelutter…
Männen bakom mix och mastring är Fredrik Nordström och Henric Udd i Studio Fredman och i vanlig ordning betyder det ett kristallklart ljud med perfektionism som ledstjärna.
Personligen tyckte jag bättre om debutskivan Hellfrost, men smaken är som baken så…

Magnus Bergström

Fotnot: För den som mot förmodan inte känner till det, så beror jämförelserna mellan The Unguided och Sonic Syndicate på bandmedlemmars släktskap och på att de varit med i båda banden.

Metallica ”Through the never”  DVD/Blue-Ray (EMI/Universal)

Efter alla år tillsammans förfogar Metallica – världens största hårdrocksband – över en låtskattkista modell deluxe och ett härligt scensamspel med fokus på att ha roligt på jobbet.
Through the never visar en konsert och Trip (Dane DeHaan) som är en ung roadie skickas på ett enkelt men viktigt uppdrag. Det är början på ett äventyr som utvecklar sig till något utöver det vanliga. Trudelutterna bandet spelar (fantastisk konsert!) påverkar Trip vars handlingar i sin tur påverkar scenframträdandet.
Regissören Nimród Antal (Predators, No Vacancy) har gjort ett bra jobb med att sy ihop live- och filmklipp på ett sätt som gör att upplägget inte känns det minsta rörigt. Lägg till de maffigaste sceneffekter som någonsin skådats och Through the never är obligatorisk för all världens hårdrockare.
Vid en närmare granskning av dvd-utgåvan är det glasklart att det väl tilltagna extramaterialet är alldeles utmärkt både vad gäller innehåll och längd. Att filmen som sådan inte får mer än knappt godkänt (handlingen är lövtunn) är det enda som hindrar mig från att dela ut en fullpoängare.

Magnus Bergström

Extramaterial: filmdokumentär, trailer, making of, klipp, band- och crewintervjuer, Metallica- och regissörfrågestund, Orion-tälthöjdpunkter med Lars Ulrich, Master of puppets musikvideo.

Primal Fear ”Delivering the Black” (Frontiers)

Man skulle kunna säga att purfärska sparken i baken kallad Delivering the Black är som en best of. Allt som är Primal Fear är representerat: solid produktion av ”bandpappan” Mat Sinner, modern och mycket passande mix av Jacob Hansen, makalöst bra sång av Ralf Scheepers och som vanligt stabilt lir bakom trummorna av Randy Black.

Att jämföra skivor är inte alltid det lättaste men jag törs nog påstå att det här är tyskarnas starkaste giv efter Devil’s Ground (2004) och New Religion (2007). Personligen tycker jag att de småprogressiva och till viss del episka inslag som för varje skiva tillåts mer och mer utrymme passar bandet alldeles utmärkt.
Av de tio låtarna kan hälften utan problem mäta sig med bandet klassiker, tre är bra och övriga två är okej (men med lite väl mycket ”skrivna-enligt-mallen-i-sömnen-känsla”).
One Night in December är i mina öron bandets magnum opus då dess 9:18 minuters speltid är själva essensen av Primal Fear.
Ja, det är onekligen lätt att konstatera att Delivering the Black handlar om prima heavy metal av veteraner i toppform. Ironiskt nog är det just kvalitetsstämpeln som gör att betygsfemman uteblir. Bitvis är det bara för perfekt och den organiska känslan uteblir.
Tyskarna kan det här med kvalitet och pålitlighet.

Magnus Bergström

Within Temptation ”Hydra” (BMG/Chrysalis/Sony)

Sharon den Adel. Snacka om stjärnröst! Tarja Turunen (ex-Nightwish) får finna sig i att spela andrafiolen i duetten Paradise (What About Us?). Sharons röst ska vara i fokus, så är det bara.
Produktionen formligen gnistrar världsklass rakt igenom, för efter 18 år av symfonisk hårdrock är Within Temptation genreledande och levererar därefter.
Hydra griper tag i lyssnarens öron och bjuder på en angenäm resa med storslagna melodier i fokus. Efter tiotalet genomlyssningar är det en låttrio som är snäppet vassare än låtkamraterna:
Let us burn är en albumöppnare med klassikerpotential som visar vart skåpet ska stå.
And we run är ett välkommet avbrott från standardmallen med rapgästsång av Xzibit.
Paradise (What About Us?) är ljuv musik för alla med smak för det bombastiska.
Bandmedlemmarna har beskrivit Hydra som en mix av allt som är Within Temptation och det är bara att instämma.
Men fullpoängaren uteblir för att gitarrerna får för lite utrymme; det blir helt enkelt för snällt. Att growlsången efter många år i malpåse är tillbaka och tuffar till det i Silver moonlight hjälper inte.
Måtte storfräsarna från Holland hitta tillbaka till våra breddgrader för att spela live, konserten på Getaway Rock 2013 var ju ett mersmakande utropstecken som heter duga.

Magnus Bergström

Eyes Wide Open ”Aftermath”

In Flames. Det är det första som slår mig efter bara några sekunders bekantskap med Aftermath. De i mina öron uppenbara inspirationskällorna är In Flames-albumtrippeln Clayman, Reroute to Remain och Soundtrack to Your Escape (2000-2004).

Ljudbilden är klädsamt luftig i modern stil men emellanåt tillåts också aningens köttigare inslag. Om jag fått välja hade det överlag lämnats kvar lite mer skit under naglarna, så att säga.

Värmlänningarna i Eyes Wide Open startade bandet så sent som 2011 och släppte våren 2012 Revelations (ep). Nu är tiden kommen för uppföljaren tillika fullängdsdebuten Aftermath, del två i en planerad trilogi.

Inget lämnas åt slumpen med ett genomtänkt koncept som går som en röd tråd genom hela skapelsen. Det postapokalyptiska temat genomsyrar både texterna och det läckert designade skivomslaget.
Förutom likheten med megapopulära In Flames finns det andra fakta som talar för att Eyes Wide Open är ett band att hålla ögonen på framöver. De har nämligen inte mindre än 15 fan clubs världen över och högvis med Facebook-gillare!

Men musiken är förstås det viktigaste och det är här som jag hör sprickan i bandbygget. Utöver den inledande dubbelmackan Wings of Redemption och Avalanche finns det nämligen inte så mycket som gör att jag hoppar högt i lyssningsfåtöljen,

New World Order och Red är också klart gångbara men sedan tar det stopp, exempelvis i strukturlösa titelspåret Aftermath som jag inte alls är förtjust i. Trots upprepade försök vill inte det övriga materialet fastna på något som helst sätt; varken positivt eller negativt.

Det är ingen tvekan om att Eyes Wide Open är ett framtidsnamn med stor potential. Men för att ta nästa kliv krävs mer originalitet överlag (att sångaren Patrik M. Fahlin ibland sjunger i en megafon räcker inte). En annan viktig detalj som bör åtgärdas till trilogins avslutande del är avsaknaden av variation i låtmaterialet.

Jag vill gärna avsluta en skivrecension i positiva ordalag och det är ett busenkelt jobb den här gången. Wings of Redemption är något av det absolut bästa jag hört i genren – bara att lyssna och njuuuuuuuuuuta.

Magnus Bergström

Night ”Night”  (Gaphals/Border)

                Release: 20 november

Nights debutplatta känns som att komma hem. I princip kan man pricka in ett klassiskt heavy metal-band eller ett välbekant riff på varenda låt. Judas Priest, Iron Maiden, Saxon, Thin Lizzy, Motörhead; alla finns när. Kanske är det just blandningen av alla band som gör att det faktiskt låter eget snarare än rip-off.

I öppningslåten Fire and Steel hörs exempelvis Judas Priest, 70-talsversionen, i riffen, men det låter ändå inte som en Priestlåt. Fler Priestreferenser finns i Taking you Down. I Out of the Ashes kan jag svära på att Fast Eddie har klivit rakt ut ur tidmaskinen som ryckt honom från inspelningen av Overkill eller Bomber. Av bara farten har han lagt lite gitarr i början på Stand your Ground också. Referenserna finns där hela tiden, men inte en enda låt låter som något specifikt band. Att sedan använda ett gammalt barnkammarrim som refräng i Gunpowder Treason är fullkomligt genialiskt och 100 procent 1981.

Jämförelsen med Black Trip är naturligtvis både oundviklig och fullkomligt rättvis. Både banden har samma rötter och samma musikaliska inriktning, men där Black Trip är det välproducerade majorbandet är Night det charmiga, lite opolerade undergroundbandet som kör på jävlar anamma och adrenalin. Av någon outgrundlig anledning får jag hela tiden svenska Vanguards gamla tolva från 80-talet i skallen när jag lyssnar på Night.

Plattan låter inte som att den önskar den vore inspelad runt 1980, den låter som att den ÄR inspelad då. Illusionen är total när min högerarm vevar vilt på luftgitarren och jag ylar med i låtarna som en katt som fastnat i köksmixern. Visst, jag har hört det förr, men jag älskar det.

Jonas Andersson