nyaskivor.se

Flotsam And Jetsam ”Flotsam And Jetsam” (AFM)

   Release: 20 maj

Jason Newsted. Lika bra att få det överstökat direkt; ja han var mycket viktig för Arizona-thrashveteranerna. De första åren. Som det tjatas om honom i (nästan) varenda artikel och skivrecension skulle man kunna tro att han fortfarande är med i bandet.
Men här och nu kastar vi oss givetvis till nutid. Och därmed är det dags att syna det självbetitlade opuset i sömmarna. Trettio år efter debuten med klassikern Doomsday For The Deceiver.
För egen del minns jag – med ett leende från öra till öra – kanonkonserten i den kylslagna natten i Blekinge på Sweden Rock Festival 2014. Öronmumma!
Har de då något att komma med idag? Ja för bövelen!
Någon eller några har dessutom tänkt till ett extra varv när det gäller låtordningen. Godbitarna är nämligen utspridda på ett sätt som gör att de lättglömda ursäkterna till låtar (jag tänker framför allt på Creeper och Smoking Gun) inte skadar lyssningsupplevelsen nämnvärt.
Öppningen är urstark med Seventh Seal; sångaren Erik A Knutson visar vart skåpet ska stå och Life Is A Mess; ett prima exempel på den aggressivitet och teknik som de gjort till sitt signum.
Allra bäst är låtduon Iron Maiden; en ösig sak med smarriga heavy metal-vibbar och en refräng som inte släppter taget och Forbidden Territories; smått episk och progressiv med imponerande känsla och störtsköna taktbyten.
En sak tycker jag dock saknas överlag och det är ett fetare basljud. I just thrash är det extra passande med en framträdande fyrsträngare, för att få till den där extra kicken. Dessutom hade det inte varit fel om lite överflödigt gubbfläsk hade skurits bort. Nio-tio låtar hade absolut suttit bättre än tolv.</font>
Men visst håller Flotsam And Jetsam thrashfanan fortsatt högt och är välkomna tillbaka när de så önskar – både till den svenska konsertscenen och med nästa skiva.

Magnus Bergström

Inferior ”The Red Beast” (Big Balls/Sound Pollution)

Vi skriver år 2016 och värmländska Inferior är tillbaka med mer fullt ös och rakt på sak, jämfört med fullängsdebuten Unsoiled (2013). Sistnämda pärla innehöll ett mer progressivt stuk och det är något som åtminstone undertecknad önskar att bandet fortsatt med. Saknaden efter låtar i stil med The Maker’s Waste och Perish är stor.
Något som sticker ut rakt igenom på The Red Beast är alla underbara gitarrsolon. Duon Christian Fredriksson och Jonas Thorsén verkar trigga varandra till att prestera sitt allra yttersta. Och frågan är om vi inte redan i inledningslåten Own Your Honor får lyssna till det allra vassaste gitarrsolot. Dessutom är refrängen inte så lite klistrig och voilà; en stark kandidat till bäst-på-skivan.
Den gutturala sången av Kristian Karlsson (även bas) är inte dum alls och även om aningens mer variation hade varit önskvärt är det synd att klaga.
Är trummor något som föredras rekommenderas framför allt Above the Surface, i vilken Thomas Rom är all over the place. Karln övertygar skivan igenom och verkar ha fler armar än gemene man.
Fartmonster som Expressed In Murder och Divine Spectres är gedigna hantverk men lämnar ändå inga bestående intryck. Jo förresten; en känsla av att öronen har körts över dröjer sig kvar.
Den fem minuter och fyrtioåtta sekunder långa titellåten är det närmaste vi kommer Unsoiled. Jag behöver alltså egentligen knappast skriva att det är en thrashdeath-smocka av mycket hög klass.
Och plötsligt händer det! Mitt i Momumental Cessation hörs de där små Opeth-vibbarna som Inferior gör så bra. Här i form av ett medryckande riff i stil med slutdelen av nämnda bands Deliverance. Ack en sådan djuvlig minut.
Som slutkläm kan sägas att hundra procents aggressivitet gick vinnande ur låtskrivarstriden denna gång. Dynamiken har till större delen fått stryka på foten. Jaja, vi får väl se hur det blir nästa gång… Inferior är nämligen här för att stanna!

Magnus Bergström

Lion Music Presents: Antonio Vivaldi ”A New Season” (Lion Music)

Lion Music står bakom en kulturgärning att applådera och imponeras av. Efter Johann Sebastian Bach – Interpretations och W.A. Mozart – Reincarnated” är det nu dags för Antonio Vivaldi – A New Season.
Den som inte ryggar för drygt 40 minuters instrumentala uppvisningar – och fenomenala kompositioner – har all anledning att läsa vidare.
På en jämnstark skiva känns det både svårt och inte helt rätt rättvist att lyfta fram enstaka prestationer. Men följande fyrling är onekligen extra vass: Concerto No. 4 in F minor, Op. 8, RV 297, ”L’inverno”, Allegro Non Molto (Charly Sahona).
Concerto in G Minor for Flute, Oboe, and Bassoon (F.XII, n.4) RV103 (Ashent).
Concerto No. 1 in E major, Op. 8, RV 269, ”La primavera” Allegro (Grönholm).
Concerto for Two Mandolins in G major, RV 532, Andante (Condition Red).
För den som tycker om gitarrspel av yppersta klass och favoriserar herrar som John Petrucci, Yngwie J. Malmsteen och Vinnie Moore är A New Season rena rama öronorgasmen.
Antonio Vivaldi ler säkert i sin himmel.

Magnus Bergström

p.s. Fempoängaren är nära men jag behåller den; förhoppningsvis till nästa del i denna skivserie att njuta av.

Atomic Love Reactor ”The Arrival” (Tall Whites Records)

Än en gång visar Värmland, närmare bestämt Karlstad, att konsten att spela hårdrock är djupt rotad och att återväxten är god.
The Arrival är en skiva att spela för de som normalt inte tycker om hårdrock, eftersom den bjuder på många smaker/stilar i en välljudande blandning. Eller vad sägs om hårdrock, rock, funk och en gnutta pop.
Deep Purple med Glenn Hughes känns som den huvudsakliga liknelsen; lyssna framför allt på titelspåret och Everything is dead. Tidiga Magnum och Uriah Heep är också närvarande. För att bara nämna några. Trots influenser från alla håll och kanter har bandet skapar något lite eget, med en lätt progressiv touch och rötterna fast förankrade i sjuttiotalet men ändå i en smakfullt modern stil.
Lägg till texter som i huvudsak är livsbejakande och inte det minsta destruktiva (som ganska ofta är fallet i hårdrocksvärlden) och undertecknad får en skön känsla i hela kroppen. Ska jag lyssna på melodiös hårdrock som inte uppfinner hjulet är det så här den ska låta.

Korta omdömen om merparten av låtarna:
Kiss of life är en bra öppningslåt med fart och skönt klös i sången.
Atomic love reactor är halvfunkig med ett skönt gung och en dito hammondmatta. Refrängsången är kanon men inte lika övertygande i verserna, då den känns lite väl ”hurtig”.
Mr. Hyde börjar med ytterst smakfullt gitarrspel och är som låt betraktad aningens mer laid back än merparten av låtkompisarna, vilket bidrar till välbehövlig variation.
Keep me alive bjuder på skivans bästa gitarrsolo och av bara farten får vi också ett läckert hammondsolo.
Connection failed är en lite ösigare sak (i stil med öppningslåten) med en refräng som klibbar sig fast.
Mystery of souls är en halvballad med innerlig sång och en skön stämning rakt igenom. Håll öronen öppna efter fina smådetalljer, som till exempel ett flöjtsolo.
Gone at last har den bästa refrängen och en tonartshöjning av sångaren Fredrik Eriksson som inte går av för hackor. Wow!
A poison tree (som släpptes redan förra året) är tempostark och drivs på av rytmiska trummor. Ett nästan lika vasst gitarrsolo som i Keep me alive och Ian Gillan-stuk på sångskriken resulterar i ännu en kanonlåt.
Release me är rena rama guldet för hammondsoloälskare. Gåshudsvarning! Jon Lord (R.I.P.) bör nicka gillande från parkettplats i himlen.
Tall whites visar att sången är ett av skivans starkaste kort. Det låter som att Fredrik vänder ut och in på sig själv för att träffa alla toner – och som han gör det. Wow! Och inte för att vara tjatig men än en gång är gitarrspelet stekhett.

The Arrival låter produktionsmässigt så bra att det lika gärna skulle kunna handla om en amerikansk storproduktion. Men utan extra allt; det låter rent utan att vara sterilt. Egentligen inte det minsta konstigt med ett superproffs som Bengt Nilsson (som bland annat ligger bakom Johan Falk-soundtracket) bakom spakarna.
Samtliga inblandade hanterar instrumenten enligt konstens alla regler och likaså har mikrofon-Fredrik redan nämnts i positiva ordalag. Det går ändå inte att låta bli att lyfta fram gitarristen Thomas ”Bellen” Bergman lite extra. Han är inte bara en fena på de sex strängarna, utan har också pennan med i samtliga låtar. Hatten av!
Det finns väl knappast någon rättvisa i musikvärlden men Atomic Love Reactor har onekligen förutsättningar för att om inte klättra längst upp i trädet, så åtminstone klamra sig fast en rejäl bit upp på stammen. Sweden Rock Festival-publiken är stor och känns som en given målgrupp.
Lyssnarintresset hålls uppe hela vägen – tretton låtar på strax under en timme – och utfyllnadslåt(ar) lyser glädjande nog med sin frånvaro.
Ytterligare argument på pluskontot behövs knappast, men att min elvamånaders son tar plats framför stereon och bankar på sina plastbrukar säger väl allt.

Magnus Bergström

Port Noir ”Any Way The Wind Carries” (Razzia/Sony)

Till en början är jag inte lika imponerad av Port Noir som i oktober 2014, då jag efter viss betänketid delade ut en betygsfyra till Puls (http://www.nyaskivor.se/?s=port+noir+puls).
Nya given känns först lite väl popaktig och något hårdrocksliknande får man leta efter med ljus och lykta – oftast utan att lyckas. Any Way The Wind Carries bjuder på melankolisk (hård) rock med popkänsla, kryddad med ”klagande” sång. Tänk ganska mycket Katatonia, lite Deftones och A Perfect Circle och en hel del Manic Street Preachers (jo det är sant).
Efter drygt en handfull lyssningar händer något; de skönt melankoliska melodierna och dito sångrösten förför sakta men säkert mina öron.
Ljudet är värt ett kapitel för sig. Modernt men utan att vara komprimerat, med en känsla av luftighet och en lagom dos retro. En produktion som bara kan rattas till av ett superproffs som Daniel Bergstrand – med meriter som ”ljudmakare” till exempel In Flames, Meshuggah, Soilwork, Dimmu Borgir och Behemoth.
Som bästa låtar utkristalliserar sig titelspåret, Diamond och framför allt utomordentligt smaskiga Earth som är i en klass för sig.
Skivans minus är att två-tre låtar är alldeles för lika varandra för att det ska vara hälsosamt och att de bästa låtarna gärna hade fått vara aningens längre. Underbart är inte alltid kort.
I likhet med föregångaren är också det här en ”smygare”, det vill säga en skiva som växer. Med andra ord inget för den stressade musiklyssnaren. Det här är musik som känns intressant, väcker nyfikenhet och kräver sin tid. Jag rekommenderar att nyfikenheten stillas i fåtöljen/soffan med eller utan något att läsa och gärna med favoritdrycken nära till hands. Då snackar vi om ett koncept som gjort för njutning.

Magnus Bergström

Ace Frehley ”Origins Vol. 1” (Steamhammer/Border)

Det ska sägas direkt att det inte är några fel att höra dessa tolv klassiker (nåja) på en och samma skiva med en och samma ljudbild. Men om det var nödvändigt att göra på detta vis är en annan sak. Känslan av ”både och” har nästan aldrig varit mer påtaglig för undertecknad i skivsammanhang. Det vill säga; en del är riktigt bra och en del är inte alls bra.
Ljudbilden har en passande livekänsla och känns – till skillnad från mååånga skivsläpp numera – inte överdrivet polerad. Stort plus i kanten!
Nämnda livekänsla förstärks av att det i de låtar Ace själv sjunger låter som att ett fyllo i ett coverband har tagit över mikrofonen. Observera att det sistnämnda INTE ska ses som något positivt. Nej, den lilla gnutta sångröst Ace en gång hade är i stort sett puts väck. Hur han kommer att låta på framtida konserter vill jag helst inte tänka på. Rösten spricker mer eller mindre vid flera tillfällen. I synnerhet i avslutningslåten (se längst ner) men också i Street Fighting Man (The Rolling Stones) och i gamla Kiss-örhänget Parasite. Synd och skam…
Det ska dock sägas att Ace i just Parasite nästan sätter sitt eget solo från 1974 och det som inte låter exakt som då gör han faktiskt bättre. Inte illa!
Apropå Kiss-örhängen låter Cold Gin riktigt pigg med extra plus för det glödande, förlängda gitarrsolot i slutet. Å andra sidan är det inte så lite ironiskt att Mike McCreedy (Pearl Jam) gästar på gitarr i just den låten.
Emerald (Thin Lizzy) gästas av Slash och låter i stort sett som den ska musikaliskt, men de där originaltvillinggitarrerna låter onekligen på ett speciellt sätt i original. Synd bara att det åter igen är det där med rösten…Och att det var första smakprovet som släpptes från skivan ifrågasätter jag starkt, för den får pisk av flera andra.
Förutom alltid lika magiska White Room (Cream) i vilken Ace sånginsats pallrar sig upp till godkänt är bästa låten Fire and Water (Free) med Kiss-giganten Paul Stanley på sång. Och vilken sånginsats han gör; inlevelsefullt och med känslan av att det verkligen är en låt som han ”går igång på”.
Ännu en Kiss-cover, Rock N Roll Hell, avslutar det hela och det är ju en låt som bär med sig en del kuriosa. Ace avbildas på omslaget till Creatures of the Night men spelar inte ett smack på hela skivan, Kiss-versionen är egentligen en cover i sig eftersom Bachman Turner Overdrive spelade in den lite annorlunda ursprungsversionen och dessutom är ingen mindre än Bryan Adams medförfattare. Låten då? Tja, förutom skivans sämsta sånginsats funkar den skapligt, men saknar dynamiken i Kiss-versionen.
Sammantaget är det en skiva som funkar okej för stunden. Men nog hade det varit mycket roligare med nya Ace-originallåtar, nästan oavsett kvaliteten på dessa. Å andra sidan; i och med skivtiteltillägget (Vol. 1) är det kanske bara att vänja sig vid att Ace numera gärna ägnar sig åt att tolka andras låtar.

Magnus Bergström

Last In Line ”Heavy Crown” (Frontiers)

Ronnie James Dio’s forna kompband har återförenats och valde bandnamn efter det
förpliktande andra albumet från 1984. ’Holy Diver’ hade kanske varit ett mera
passande namn, då de har en tendens att dyka något djupare än som var förväntat.

Andrew Freeman (ex. Lynch Mob) gör säkert sitt bästa för att axla manteln, men
det blir ofta mer skrik och skrän i förhållande till ljuv sång. Uppbackad av
Vivian Campbell (gitarr och normalt i Def Leppard), Jimmy Bain (bas och i salig
åminnelse) samt Vinny Appice (trummor och med associationer till animal i the
Muppet show) så borde resultatet ha varit mer stabilt.

’Martyr’ och ’I Am Revolution’ sprätter upp en del grus på asfalten, men för
övrigt syns inga brända gummispår. Det är det som är problemet. Låtmaterialet
skrivet av samtliga bandmedlemmar lämnar tyvärr inget bestående intryck.

’Orange Glow’ glimtar visserligen till och drar ned en del applåder. Den halva
tonartsänkningen på basgången efter 41 sekunder kan för många passera obemärkt,
men det är en sådan liten detalj som gör livet lättare att leva.

Det finns förmodligen några därute som uppskattar det här albumet mer än jag,
men för mig så imponerar det inte. Även om titelspåret trampar på med bestämda
steg, så har den tunga kungliga kronan hamnat en aning på sned.

Thomas Claesson

Inglorious ”Inglorious” (Frontiers)

Inglorious ställer sig till skaran av debutanter som ledsagas av de allra
ädlaste influenserna från en svunnen tid då gitarrhjältar regerade och
hårdrocken talade sitt tydliga språk. De är föga ärofulla, men utan hämningar
och ivriga i sin erövring.

Till dem som kan sin hemläxa återfinns här en källåder av impulsiva
sammankopplingar där hela armadan av de stora elefanterna har bidragit med djupa
intryck. Historisk mark återspeglas där en gång i tiden Sabbath, Purple, Heep,
Leppard och Zeppelin obevekligt jämnade vägen utan att vända sig om.

Den gamla trotjänaren – hammondorgeln B3 – introducerar ’Until I Die’ och de
påföljande projekterande gitarriffen med sångaren och grundaren Nathan James’
(f.d. Trans-Siberian Orchestra) stämma i blickfånget. Allt snyggt och prydligt
paketerat och med en fingervisning om vad som komma skall.

Det finns många anledningar att bli entusiastisk och den fartfyllda ’Breakaway’
försvagar inte den uppfattningen. Sologitarristen Andreas Eriksson rättfärdigar
här de svenska färgerna i den för övrigt helt brittiska ensemblen om fem.

Både ’High Flying Gypsy’ och titelspåret ’Inglorious’ fortsätter på den
historiskt beprövade vandringsleden till Kashmir. Den resoluta sången i
kombination med starka gitarriff och orientalisk rytm med tunga trummor är lika
bra nu som på 70-talet.

De kraftfulla balladerna ’Holy Water’ och ’Bleed For You’ lämnar inget övrigt
att önska. Här sätter endast fantasin gränsen för vad som är förebilden, kanske
rentav de själva. Däremot är ’Wake’ en plump i protokollet som med sin mjäkiga
framställning tar upp onödiga 6 minuter av totala speltiden. Jag har överseende
med den fadäsen, då allt det övriga sitter lika bra som ett par Levis 505 d.v.s.
tajt, skönt och högt i midjan. Det bådar gott inför framtiden.

Thomas Claesson

Gain Eleven ”All In” (Leon Music)

Inledande titellåten är en programförklaring där musikkorten läggs på bordet utan pokeransikte; rakt-på-sak-partyhårdrock med ett stänk av classic rock. Tänk en mix av The Hellacopters, Backyard Babies, Danko Jones, Millencolin, Foo Fighters och AC/DC.
Texterna är nästan rakt igenom inte så lite banala och skulle inte skämmas för sig på valfri dekadent 80-talssleazeskiva. Egentligen är väl den mest passande gebeskrivningen skrevhårdrock; de elva låtarna är skräddarsydda för att passera hjärnan utan att stanna och istället kännas i skrevet.
Elva låtar i samma hjulspår blir lite i mastigaste laget. Istället rekommenderas för mersmak följande spellista: All In, Sexual Punishment, Never Back Down, The Underdog och Dancing On Your Grave.
Låtar att undvika helt är småtjatiga Candy & Cocaine och hetsigt skräniga Hit Me.
Musikerna sköter sig exemplariskt med extra plus för det pigga gitarrspelet. Sången vacklar däremot en del i de lugnare sångpartierna och är det svaga kortet, men får ändå godkänt tack vare ett passande klös i de lite tuffare partierna.
Ljudmässigt är det rakt igenom kliniskt modernt och välljudande. En inte det minsta vågad gissning är att Gain Eleven kommer bäst till sin rätt live, med lite mer skit under naglarna.
Det är för övrigt intressant att notera att Arvika är Värmlands hårdrocksmecka med det ena bandet efter det andra.

Magnus Bergström

Dream Theater ”The Astonishing” (Roadrunner/Warner)

Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan proggiganterna klämde ur sig en rockopera. De har ju ”fuskat” på området tidigare med temaskivor, men alltså först nu tagit steget fullt ut och komponerat något som kan framföras både på konsert- och teaterscener.
Progghårdrockgiganterna har sannerligen inte gjort det enkelt för sig när de satt ihop en (ganska banal) framtidsvision och tonsatt den med allehanda tänkbara och otänkbara musikaliska infall.
Två skivor. 32 ljudspår varav 24 är låtar och övriga är intro/mellanspel. Mycket musik är det och den rejält tilltagna speltiden på 130 minuter (!) kommer inte att falla alla på läppen.
Det går inte att säga annat än att denna ambitiösa rockopera i Broadwaystil är en vattendelare av stora mått.
Dystopian Overture är en smarrig instrumental uppvärmning innan förstasingeln The Gift Of Music tar vid och är den låt som mest av alla påminner om ”vanliga” DT.
Tre andra låtar som klarar av konststycket att sticka ut ur den stora låtmängden är:
A Better Life med en kanonrefräng och skivans finaste gitarrsolo.
Act Of Faythe som med en mjuk och samtidigt bombastisk stil –
md fint samspel mellan piano och sång – känns in i märgen.
A Life Left Behind är det starkaste låtkortet i form av en fin och
återhållsam halvballad som ger hela bandet chansen att höras.
Sedan har vi Lord Nafaryus som är den första av ett fåtal låtar som verkligen luktar Broadway, och som helt klart kan blir för mycket för en del hårdrockslyssnare. Men den som tar sig tid att sätta sig in i stycket blir rikligt belönad; taktbytena är inte så lite läckra och LaBrie briljerar med att växla mellan olika sångstilar. Ett outsiderguldkorn!
Det går inte annat än att applådera ambitionen bakom projektet och hatten av för låtskrivarparet John Petrucci (gitarr) och Jordan Rudess (keyboard). Dock blir det till slut lite för mycket av allt.
I små doser är The Astonishing helt ljuvlig men att lyssna igenom hela paketet är nog tyvärr inget som varken gemene man eller progghårdrockfans hinner eller orkar göra så ofta.
Det är för övrigt inte så lite ironiskt att LaBrie, som undertecknad hyllat rejält ovan, på sätt och vis också är akilleshälen. Hur det är möjligt? Jo i och med att det förekommer olika personer i berättelsen, så hade det inte varit fel med en eller flera gästsångare. Är det en rockopera i Broadwaystil så är det!
Merparten av de trogna DT-fansen kommer att tycka om The Astonishing. Men låt mig påpeka att det är stor skillnad på att tycka om och att älska.
Betyget ovan känns givet, även om det aldrig går att bortse från att en skiva kan växa med tiden – eller tvärtom. För att vara DT känns det som ett klent betyg. Undertecknad har större krav än så på den stora musikkärleken.
The Astonishing lär vara betydligt mer givande att ta del av som komplett paket. Det vill säga när skivan framförs live, från början till slut, med tillhörande filmskärmar och hela baletten.
För vi ses väl de två kvällarna på Cirkus i Stockholm i mars…?

Magnus Bergström