nyaskivor.se

Megadeth ”Dystopia” (Universal)

The Threat Is Real. Dystopia. Death From Within.
Tre av de fem första låtarna är rena rama kanonerna. Speciellt sett till vad Dave Mustaine och hans manskap presterat sedan… Långt tillbaka. Verkligen inte illa för att vara bandets 15:e skiva!
Veteranthrashduon Dave och Dave (Mustaine och Ellefson) tycks ha tänt till av det stundande presidentvalet i USA och oroshärdarna runt om i världen. Det kan nämligen inte vara en tillfällighet att Mustaine i de flesta av låtarna sjunger med en ton som osar av ilska. Vi vet ju vad han tycker om politiker och människor som krigar…
Post American World och Poisonous Shadows är två andra låtar värda att plussa lite extra för. De är nämligen nästan lika vassa som ovan nämnda låttrio.
Conquer Or Die börjar med ett finstämt akustiskt intro, som går över i en melodi- och riffstark historia kryddad med finfint sologitarrspel. Utan sång. Ännu en kanon!
Däremot är Fatal Illusion, Bullet To The Brain och Look Who’s Talking mer i stil med standardlåtar av den sorten Mustaine skriver med autopilot i sömnen. Klart godkända men inte mer och alltså inte direkt jätteupphetsande.
Överlag är det gitarrspelet som är esset i leken. Att Mustaine sedan lång tid tillbaka är en världens absolut vassaste thrashgitarrister vet alla som kan något om metal. Dessvärre kan han ibland kännas lite trött… Här på Dystopia däremot, känns hans ”attack” mer ”ungdomlig” vilket säkerligen beror på en vitaminjektion signerad nytillskottet Kiko Loureiro (Angra). Duons samspel är rakt igenom alldeles lysande och lyfter dessutom ganska intetsägande Lying In State och Last Dying Wish till godkänt.
The Emperor lyfter däremot inte det minsta – trots hjälp av dessa kompetenta musiker. Nej, den kunde ha kvittat… Gubbthrash av sämsta sorten.
Det är också lite surt att Dystopia slutar till tonerna av något av en kraschlandning. Fear-covern Foreign Policy känns bara trött och saknar orginalets sting.
Frånsett några små felsteg (se ovan) är Dystopia en skiva att tycka om och lyssna på om och om igen. Steget till fullpoängare är i och för sig ganska långt, men det här duger gott.

Magnus Bergström

Voodoo Hill ”Waterfall” (Frontiers)

Om det händelsevis är någon som inte vet vem Glenn Hughes är vid det här laget
så är det upplagt för en kraftig rynka i pannan. Om däremot en eller annan
undrar vart han tog vägen efter California Breed så titta inte längre än hit.
Hans vapenbroder denna gång är den italienskbördiga gitarristen, signore Dario
Mollo mest känd för sitt samarbete med Tony Martin (ex – Black Sabbaths sångare).

Den stilfulla ’All That Remains’ öppnar albumet med en relativt återhållsam
sånginsats av Hughes. På samma bärande tanke följer den självutnämnda, episka
’Waterfall’ som sprudlar av energi och styrs med bistånd av Hughes gudabenådade
rockstämma till att brisera i ett klimax bortom all sans.

Med en infallsvinkel som tangerar en mer rättfram klassisk hårdrock
återfinns ’Rattle Shake Bone’, ’Karma Go’ och ’Evil Thing’ som alla förstärks av
den starka, omfångsrika rösten och den gitarrdrivna mångfalden.

’Underneath And Down Below’ paraderar i ett suggestivt sakta mak med gäckande
psykedeliska riff. Det är fantastiskt vad en Fender Stratocaster kan åstadkomma
om den bara hamnar i händerna på rätt person.

Till den stora skaran som inte kan få bort refrängen på ’Eldorado’ ur huvudet
kan jag upplysa om att det finns ingen hjälp att hämta här. Tack och lov. På
’Sunflower’ halar Mollo fram några nya tricks ur skjortärmen vilket får mig att
tro att han redan har hittat det fjärde ackordet. När sista låten ’Last Door’
slår igen är jag övertygad om att så är fallet.

Det måste ha varit meningen att Dario Mollo’s mest kreativa period skulle
sammanfalla med en tillgänglig Glenn Hughes. Någon annan förklaring finns inte
att tillgå. Att två giganter serverar elva klassiska hårdrockslåtar på en
silverbricka kan bara inte vara en tillfällighet.

Thomas Claesson

Incarnit ”The Grand Cult” (Big Balls)

Gillar du klassisk thrash, tidiga Trivium, senare Machine Head och över huvud taget har ett öppet metalsinne? Då bör du läsa vidare, för Incarnit kan absolut vara ett band för dig. Kanske är det här bandet/skivan du inte visste att du måste ha i samlingen…
Det handlar som sagt om thrash i grunden, men med influenser från andra genrer som exempelvis metalcore (delar av sången) och klassisk heavy metal (många av riffen har en ”klassisk” stil).
Ibland får jag också vibbar av Fallen Angel (R.I.P.) från Örebro, utan att jag kan förklara varför.
Produktionen på fullängdsdebuten är perfekt för ändamålet och jag plussar lite extra för det sköna basljudet och den aggressiva sången. Den melodiösa sången däremot skulle tjäna på mer pondus.
Att det finns rejält med talang visas i And So Shall You Reap (den instrumentala slutdelen ger mig små Opeth-vibbar) och The Last Us (passande avslutningsminiepos), som båda passerar sjuminutersstrecket. Med den äran ska sägas.
Inledningstrion The Grand Cult, By The Grace Of Death (vilken titel!) och I Am Chaos är utöver nyss nämnda ”långlåtar” vassast. Det ska dock sägas att ingen av skivans låtar faller utanför ramen, även om ett par saknar det lilla extra för att sticka ut.
The Grand Cult är överlag en intressant skapelse som visar på både talang och självförtroende. Men orutinen lyser ibland igenom och ger en liten (men bara liten) känsla av ”valpighet”. Det är en bit kvar till förebilderna, men Rom byggdes inte på en dag så…
Det här kan bli riktigt, riktigt bra på sikt. Kom ihåg var du läste det först!

Magnus Bergström

Operation: Mindcrime ”The Key” (Frontiers)

Geoff Tate tog sitt Operation: Mindcrime* under armen och vandrade ut ifrån Queensryche’s domäner med en lätt axelryckning och ett snett leende. Även i de bästa familjerna splittras band och det finns ingen anledning att sörja eller visa förakt för endera parten. Två grupper med samma inriktning ger större mångfald än en. U.D.O. VS Accept är exempel på en annan lycklig skilsmässa.

I huvudet under den talangfulla sångarens Tates kalufs finns ett virrvarr av strömförande trådar som nu har till syfte att reda ut vad konsekvenserna blir om man förändrar världen. Avhandlingen skall ske i tre faser och The Key inleder intrigen livfullt och engagerande. Den ambitiösa botaniseringen i det förlovade landet växlar i sinne och miljö och hela tiden med föresatsen att nå det övergripande målet.

Den talande rösten som genomsyrar konceptalbumet får det att låta begripligt, men det hjälper om man redan från början har ett öppet sinne och en skruvad hjärna. I en titel som ’The Stranger’ släpps urkraften loss när de olika nivåerna hyvlas bort med millimeterprecision. Tate fräser av sin röst raspigt nyanserad med lyriken och de tunga riffen i bakhuvudet.

Den elementära ’Life Or Death?’ framhävs av den suggestiva basen och gitarrerna som reflekterar ekon från det okända. ’Discussions In A Smoke Filled Room’ har en självklar plats på ett album som strävar efter att hitta kloka lösningar på världsalltets dilemman. De progressiva motiven av klassisk härtappning sätter sin prägel och det är lätt att sjunka in i musikens alla vindlingar.

Det ligger mycket kunskap och erfarenhet bakom det här konceptet och det är min absoluta förhoppning och övertygelse att del två och tre av trilogin kastar ytterligare ljus över det intrikata temat ifråga.

Thomas Claesson

*Queensryche’s mest aktade album från 1988. Bara i sig själv ett ämne för en hel konferens.

Casablanca ”Miskatonic Graffiti” (Despotz)

Ett konceptalbum i tre delar. Jo jag tackar. Självaste Blackie Lawless (W.A.S.P.) skulle imponeras av detta ambitiösa projekt, som bandet beskriver med följande ord: ”Som om Ziggy Stardust träffade HP Lovecraft i Twin Peaks.”
Håller det då? Ja för tusan! 53 minuter och 6 sekunder fördelade på tio låtar är alldeles lagom för att berätta allt. Men om lyssnaren fattar galoppen är en annan femma…
Musik- och sångmässigt hör jag en korsbefruktning mellan Led Zeppelin, The Almighty, Zodiac Mindwarp, The Who, tidiga Alice Cooper, sena The Hellacopters och en gnutta Black Sabbath. För att bara nämna några. Influenserna är såpass blandade att de har fått till något eget när de rört runt med sleven i den stora grytan.
Enter The Mountains är till en början en otypisk öppningslåt, i och med att den slingrar sig fram lugnt och släpigt. Ett smart drag! Tempot ökar dock allt eftersom och stämningen byggs upp på ett fint sätt. Skivans längsta låt, 10 minuter och 31 sekunder, känns därmed inte alls lång. Kanske beroende på att jag som lyssnare får känslan av att vara med om en sagoberättelse och tiden som jag känner till den upphör för en stund. En rundgång light avslutar stycket och visar att det trots det ambitiösa anslaget i grund och botten handlar om (mångbottnad) rock and roll.
Av övriga låtar kan nämnas Closer. En rakt-på-sak-stänkare med ett stort plus för den läckra soloduellen hammond vs elgitarr. För de flesta band hade det här varit den normala albumöppnaren. Men nu är inte Casablanca ett normalt band…
Old Money och Sister är smart placerade i skivans mitt. Båda melodiösa och lätt glammiga men ändå (putsat) garagerockaktiga. Sångmässigt görs skivans vassaste insats i Sister; det är rejält klös i pipan alltså.
She Was The One är en ballad med tryck som ger arenakänsla och jag ser mängder av tändare (eller som numera: mobiltelefoner) framför mig. Gåshud!
Det jag har svårt för är att det blir väl popaktigt emellanåt, för Casablanca är som bäst när de både smeker och river på samma gång. När det blir för mycket av det ena eller det andra, så går det oftast lite överstyr. Till nästa gång hoppas jag också på en ”fetare” produktion; nu känns det ofta lite väl ”lätt”.
Miskatonic Graffiti är bra, riktigt bra. För den som vill ha musik både för hjärna och skrev är det ett misstag att inte lyssna in sig.

Magnus Bergström

Royal Hunt ”Devil’s Dozen” (Frontiers)

Royal Hunt är ett band som alltid har funnits där. Någon att luta sig mot när
vindarna viner runt knuten och regnet piskar mot rutan. Deras trettonde album
svajar däremot ganska kraftigt i snålblåsten från de symfoniska arrangemangen.
Det finns ingenting varaktigt att hålla fast i. Det mesta flyger förbi utan att
man får grepp om det.

Royal Hunt från Köpenhamn är keybordisten och grundaren Andre Andersens baby och
det genomsyrar hela plattan. Stråkmaskinerna tar knäcken på det mesta. Det
ligger en overkill och dallrar i luften. Stubinen brinner visserligen, men den
når aldrig fram till dynamitkubben. Lyckligtvis har DC Cooper återkallats till
mikrofonstativet. Det skapar åtminstone ett break-even.

Inledningsspåret ’So Right So Wrong’ är sannerligen en märklig anrättning. Efter
knappa två minuter undrar jag om jag lyssnar på musikalmusik istället för
progressiv metal som det var utlovat. Till ’Heart On A Platter’ ger jag däremot
en ros tack vare den goda sånginsatsen, det bländande gitarrsolot av Jonas
Larsen och den utomordentliga rytmsektionen som verkligen får sträcka ut sig
här.

Ett medelmåttigt betyg utdelas och till den som vill smaka på riktig dansk
dynamit rekommenderar jag att istället sätta ner pickuppen på någon av skivorna
från slutet av 90-talet och varför inte min lilla ögonsten – Fear – från 1999.
Jag lovar att den rädslan går att leva med.

Thomas Claesson

Praying Mantis ”Legacy” (Frontiers)

Kulturarvet från New Wave of British Heavy Metal lever kvar i allra högsta grad.
Praying Mantis är ett bevis så gott som något. De var högst aktiva på Sweden
Rock Festival 2010 och nu landar det första rättmätiga albumet på sex år.

Allt som krävs finns här: de två gitarrerna i perfekt harmoni, ett lugnande
keyboard i bakgrunden, bastoner med ryggrad, slagverk i konstant rörelse och en
sångare som befinner sig i vakuumet efter Ronnie James Dio. Vad kan man då mer
begära? Vad sägs om ett tecknat omslag som i gamla goda tider? Begäran bifallen.

Ett tidigt framträdande keyboard banar väg för de övriga bandmedlemmarna i ’Eyes
Of A Child’. Akustiska gitarrer bidrar till att göra arrangemanget högst
njutbart och lite annorlunda. ’Fight For Your Honour’ och ’Fallen Angel’ men
framför allt ’The Runner’ höjer pulsen markant och får byxbenen att fladdra och
marken att skälva.

Rubiks kub blir komplett i ’All I See’, ’Better Man’ och ’Against The World’ där
tvillinggitarrerna får ordentligt fäste och John ’Jaycee’ Cuijpers röst skjuter
i höjden. Det här är inget annat än en hyllning och fullföljning av det som en
gång i tiden regerade.

Praying Mantis har haft en benägenhet att flyga under radarn vilket är tråkigt
då deras pondus ligger i paritet med Iron Maiden, om inte rentav bättre. Det här
albumet rekommenderas varmt till alla musikälskare och speciellt de som har
hållit den melodiösa hårdrocksflaggan högt ända sen 70-talet. ’Legacy’ håller
drömmen vid liv.

Thomas Claesson

Lynch Mob ”Rebel” (Frontiers)

Det här är inte så farligt som bandnamnet förespråkar. Det är bara frågan om
melodiös hårdrock framförd av ett gäng pudelrockare som har överlevt diverse
farsoter. Gitarristen George Lynch med ett förflutet i Dokken gör sitt bästa av
situationen.

’Jelly Roll’ har ådror av blues i sig och det ser jag som ett gott tecken från
där jag står. Att lyriken inte ger något nobelpris i litteratur är å andra sidan
ställt bortom varje rimligt tvivel. ’Pine Tree Avenue’ är tjatig och matad med
lite för mycket funk för att vara trovärdig. ’Dirty Money’ och ’Sanctuary’
framhäver dock det rätta virket med suggestiva riff och medryckande rytm.

Balladerna i form av ’The Ledge’ och ’Kingdom Of Slaves’ sitter som de ska utan
att skämma ut sig. Oni Logans till synes operaskolade sångröst tar tonhöjderna
lekande lätt. ’Between The Truth And A Lie’ faller platt med sitt krystade och
märkbart ansträngda genomförande.

Den magnifikt avslutande ’War’ ligger helt rätt nergrävd i skyttevärnet. Lynch
gitarrsolo är mästerligt och tillför dessutom nya idéer som bör tjäna som
föredöme i sådana här sammanhang. Lägg därtill en mullrande basgång och
konceptet är fullbordat.

Albumet landar med båda fötterna på marken, men har man för avsikt att gå till
en plats där mobben fullständigt härskade så skall kompassrosen istället vändas
mot deras ’Wicked Sensation’ från 1990. Då får man dessutom en rejäl spark i
ändan på köpet.

Thomas Claesson

Slayer ”Repentless” (Nuclear Blast/Sony)

Jeff Hanneman 1964-2013. Vila i frid.
Repentless är Los Angeles-veteranernas elfte skiva, tillika den första utan Jeff. Saknaden är stor; både efter personen och musikern. Det är en klen tröst att han står bakom klart godkända Piano Wire.
Det traditionella Slayer-manglet består denna gång av tolv låtar, med en speltid på 41 minuter och 57 sekunder.
Ett välsmakande intro följs av tre kanonlåtar, med titelspåret som det stora utropstecknet, som gör att det vattnas i munnen.
Sedan då? Jovars, habila låtar men sisådär hälften saknar ”det”. King har tagit kommandot över låtskrivandet och slutresultatet har tyvärr blivit lite väl enahanda; en känsla som smyger sig på när inledningsruset lagt sig.
Slutintrycket räddas som tur är av den avslutande låtduon, som tillhör skivans bästa alster.
Soundet, rattat av Terry Date, är passande ”krispigt”.
Araya blandar i sedvanlig stil aggressiv sång, kryddat med skrik (med ålderns rätt inte längre lika intensiva) på väl valda ställen.
Med trumstockarna i högsta hugg hamrar Bostaph på som om det inte finns en morgondag.
King-Holt levererar inspirerade och glödande sexsträngsdueller på löpande band.
Synd bara att Kings låttexter genomgående är bland de sämsta som hörts/skådats. Rena rama dyngan. Usch! Jag är glad att det är Araya som sjunger de orden och inte jag (vilket övriga världen ska vara glada för).
I och med att sex år passerat sedan den senaste studiogiven World Painted Blood, så hade jag hoppats på ett vassare låtmaterial. Eller åtminstone att ett par av de befintliga sållats bort.
Å andra sidan, för att citera en god vän: Slayer är Slayer.
Repentless är helt enkelt en lagom dos Slayer-mangel. Det är inte så lite imponerande att medlemmarna i ett band med en sådan ikonstatus fortfarande låter mer förbannade än de flesta ungtuppar. Bara det är värt ett högt betyg.
För övrigt är det ett lite annorlunda sammanträffande (?) att Repentless, liksom God Hates Us All, släpptes elfte september…

Bring Me The Horizon ”That’s The Spirit” (Sony)

Så. Otroligt. Bra.
Tänk en mer elektronisk och popigare variant av Siren Charms (In Flames). Faller inte den hårdrockstypen på läppen, så är det bara att sluta läsa på direkten.
De unga engelsmännen har gått från metalcore, via progressiv metalcore till progressiv (hård)poprock.
2010 års There Is a Hell, Believe Me I’ve Seen It. There is a Heaven, Let’s Keep It a Secret (rekord i lång skivtitel?) fick mig att skriva bland annat detta:
”Ojojoj, det här är… Udda. … Jag fattade först ingenting när jag gick rakt in i denna musikaliska käftsmäll… Men sedan såg jag ljuset!
Skivans enda minus är skriksången, som blir ansträngande att lyssna på en hel skiva igenom. Oliver Sykes ska ha all heder för sina rakt-på-sak-texter, men det går att viska fram känslor också…
Framtidens hårdrock har kommit för att stanna och bandet som gör det bäst just nu är genreledande BMTH. Undrar vad dom hittar på nästa gång…?”
Svaret blev ännu mjukare tongångar och den i grunden aggressiva musiken/sången låter nu mjuk och snäll. Emellanåt är det faktiskt mer av pop än hårdrock, framför allt i verserna.
Som jag hoppades (men inte trodde) på har Sykes nästan helt övergivit de vildaste skriken. Nu visar han att minsann också kan sjunga mjukt; om inte som en ängel så i alla fall bra mycket mjukare än tidigare.
En annan intressant detalj är att trumslagaren Matt Nicholls visar framfötterna gång på gång, med olika intrikata kombinationer. Kul!
Nästan samtliga refränger fastnar vid första lyssningen och ger rejäl mersmak. Till och med det vid det här laget aningens uttjatade receptet med flickallsångskör (tänk Marilyn Mansons mOBSCENE) funkar finfint.
Låtar som Doomed, Happy Song, True Friends, Follow You, Avalanche och Oh No rena rama guldet. Resterande fem kompositioner är klart bra, men snäppet svagare i den stenhårda konkurrensen.
That’s The Spirit är en urstark kandidat till titeln årets bästa skiva. För vem eller vilka ska kunna toppa detta…?

Magnus Bergström

W.A.S.P. ”Golgotha” (Napalm Records/Border)

Sedan några år tillbaka har Blackie återfunnit religionen. En sådan livshändelse innebär för vissa ny energy, men inte i fallet med den gamla skräckrockaren. Mycket av stinget verkar ha tappats på den nya, rättfärdiga vägen. Blackie känns helt enkelt lite väl snäll (lyssna bara på självbiografiska Last Runaway) och det passar inte Gamle Svarten.
Blackie har i intervju efter intervju sagt att Golgatha är en kanonskiva. Kul för honom att någon tycker det. Tillåt mig nämligen å det bestämdaste påstå att ingen vid sina sinnens fulla bruk kan hävda detta. Bra? Utan tvekan. Kanon? Glöm det.
Produktionen är väl “lätt”, framför allt när det gäller gitarrspelet som endast lyfts fram när det är solodags (vilket det i och för sig är ganska ofta). Fokus ligger på sången och trummorna, som båda är hur smaskiga som helst. Basen? Jo den hörs någon gång…
Sångmässigt presterar som sagt Blackie lika bra som vanligt – snacka om att åldras med värdighet – men det känns ändå som att glöden saknas. För lite rivjärn helt enkelt, men då är jag nog lite väl petig.
Soundet och låtmaterialet kan beskrivas som en mix av Still Not Black Enough (underskattad!), Babylon och The Crimson Idol. Men tyvärr utan den sammanlagda styrkan i låtmaterialet som på först- och sistnämnda.
Jag väljer att dela upp Golgotha i fyra låtkategorier, enligt nedan.
Mycket bra: Slaves of the New World Order, Golgotha.
Bra: Scream, Miss You*,.
Okej: Shotgun, Hero of the World.
Inte okej: Last Runaway, Fallen Under, Eyes of My Maker.
Trots allt har 33-åriga W.A.S.P. en hög lägstanivå, så de trogna fansen har egentligen ingenting att frukta. Speciellt inte om de senaste skivorna fallit i smaken.

Magnus Bergström

*Den första låt som skrevs till The Crimson Idol (men färdigställdes aldrig då).