Intressant musik som gjord för njutning
Port Noir ”Any Way The Wind Carries” (Razzia/Sony)
Till en början är jag inte lika imponerad av Port Noir som i oktober 2014, då jag efter viss betänketid delade ut en betygsfyra till Puls (http://www.nyaskivor.se/?s=port+noir+puls).
Nya given känns först lite väl popaktig och något hårdrocksliknande får man leta efter med ljus och lykta – oftast utan att lyckas. Any Way The Wind Carries bjuder på melankolisk (hård) rock med popkänsla, kryddad med ”klagande” sång. Tänk ganska mycket Katatonia, lite Deftones och A Perfect Circle och en hel del Manic Street Preachers (jo det är sant).
Efter drygt en handfull lyssningar händer något; de skönt melankoliska melodierna och dito sångrösten förför sakta men säkert mina öron.
Ljudet är värt ett kapitel för sig. Modernt men utan att vara komprimerat, med en känsla av luftighet och en lagom dos retro. En produktion som bara kan rattas till av ett superproffs som Daniel Bergstrand – med meriter som ”ljudmakare” till exempel In Flames, Meshuggah, Soilwork, Dimmu Borgir och Behemoth.
Som bästa låtar utkristalliserar sig titelspåret, Diamond och framför allt utomordentligt smaskiga Earth som är i en klass för sig.
Skivans minus är att två-tre låtar är alldeles för lika varandra för att det ska vara hälsosamt och att de bästa låtarna gärna hade fått vara aningens längre. Underbart är inte alltid kort.
I likhet med föregångaren är också det här en ”smygare”, det vill säga en skiva som växer. Med andra ord inget för den stressade musiklyssnaren. Det här är musik som känns intressant, väcker nyfikenhet och kräver sin tid. Jag rekommenderar att nyfikenheten stillas i fåtöljen/soffan med eller utan något att läsa och gärna med favoritdrycken nära till hands. Då snackar vi om ett koncept som gjort för njutning.
Magnus Bergström
