nyaskivor.se

Flogging Molly ”Speed of darkness” (Borstal Beat/Border)

Första gången jag hörde Flogging Molly var på våren 2003 och jag knockades totalt av bandets mix av punk och irländsk folkmusik. Jag såg dem på Hultsfred samma år och där knockade dem mig också fullständigt. Jag åkte till Christiania i Köpenhamn den vintern och såg dem och dem knockade mig ännu mer.

Men därefter någon gång började min besatthet av bandet lugna ner sig och idag ser jag dem som ett band i mängden, men de är även ett av världens hårdast jobbande band och är ständigt ute på vägarna.

Nu har de släppt en ny platta, den 5:e studioplattan, ”Speed of darkness”, och det är en ganska spretig historia. De har spelat in skivan i en ombyggd kyrka utanför Asheville i North Carolina tillsammans med den namnkunnige Ryan Hewitt bakom spakarna.

Det är arbetarrock med hjärtat på rätt ställe och texterna, som är välskrivna av sångaren Dave King, behandlar ofta orättvisor. Punken har fått stryka på foten, med undantag för några av mina favoritlåtar ”Speed of darkness” och ”Oliver Boy (All of our boys)”.

Något som stör mig mycket är låtarnas spretighet. Det blandas friskt mellan moll och dur och tempobyten i samma låt, och det har jag lite svårt att få ihop, det är lite nyskapande och fint tänkt, men det fungerar inte riktigt på alla låtar. Skräckexemplet är väl ”Don’t shut ’em down” som blandar Green Day-poppunk med något Rolling Stones ”Satisfaction”-liknande riff.

Flogging Molly har försökt förnya sig men lyckas inte hela vägen. Men betyget är ändå klart godkänt, det finns många godbitar att hitta på plattan.

Marcus Johansson

New Found Glory ”Radiosurgery” (Epitaph/Cosmos)

Allvarligt talat. New Found Glory kan sluta att leta efter sin berömmelse. De må ha varit ganska hyggligt poppunkiga för cirka tio år sen, men nu har de gått och blivit både gamla och mätta. Tyvärr kommer säkert många köpa den här plattan för att bandet tidigare har gjort sig ett namn. De som gör det kommer få precis vad de vill ha, fast i mer ointressant variant än tidigare. Det här är tråkigt, tjatigt och sömnigt. Tyvärr för NFG är det mest intressanta med den här skivan låttitlarna, som stundtals är lysande – men tyvärr är inte låtarna ens närmningsvärt lika intressanta som just titlarna. Enda låtarna som lockar till att lyssnas på igen är ”Summer fling don’t mean a thing” och ”Caught in the act”.

Är det här den nya skivan med New Found Glory? Eller är det den skivan innan dess? Hör ingen skillnad!

Sluta, lägg ner eller gör nåt nytt. Snälla…

Lars Svantesson

Alice In Videoland ”A Million Thoughts And Their All About You” (Artoffact/Sound Pollution)

Alice In Videoland är nu inne på sin fjärde fullängdare och electro-punkarna i Malmö har inte tappat den attityd som fick dem att slå igenom. Visst har de adapterat ett lite klubbigare sound på vissa låtar och musiken har kanske anpassats för att kunna spelas på radio till en viss del. Men överlag så är det här samma Alice In Videoland som det alltid har varit. Musiken låter bra och texterna är tuffa och råa. Samtidigt som låttexterna har mognat en del i takt med att medlemmarna blivit äldre.

Klubbinriktningen som bandet tagit till viss del hörs bäst i ”Spaceship” där det dunkas ordentligt och sången ligger i autotune hela vägen. Inte min personliga favorit men den gör sig säkert bra i en svettig folksamling även om den inte lyckas hemma i soffan. Samtidigt hittare vi det råare och kaxigare soundet i låtarna ”Bender” och ”In A Band”. Bandet har även valt att inkludera en cover på ”Buffalo Stance” av Neneh Cherry, något som var både oväntat och kul.

Överlag är det ett riktigt bra album ifrån malmöbandet och jag hoppas på många fler år och skivor med Alice In Videoland och deras electro-punk.

Tobias Blixt

Invasionen ”Saker som jag sagt till natten” (Columbia/Sony)

Om namnet Dennis Lyxzen inte säger dig något så borde du antagligen sluta läsa den här recensionen nu, eftersom det här med stor sannolikhet inte är något för dig. Mannen som verkar ha ett finger med i spelet i alla punkband norr om Sundsvall kommer här med uppföljaren till förra årets lysande debutskiva från postpunkbandet ”Invasionen”. Men kan postpunk på norrländska funka? Ja det funkade redan på ovan nämnda ”Hela Världen Brinner”. Men nu tar Lyxen och bandet ytterligare några steg till i utvecklingen. I och med den nya ”Saker som jag sagt till natten” har man tagit flera steg ifrån förra plattan och mer eller mindre helt bytt ut de glada powerpopinfluenser som fanns, och ersatt dem med mer depressiva och malande tongångar. En utveckling som har gett Lyxens texter mer substans och tyngd.

Bästa spåren som borde finnas med på de flesta Spotify-spellistor nu under hösten är ”Himlen Där Uppe” och ”Martyrskap”. Så lägg nu till den på din spellista, lyssna, njut och sedan är det upp till dig om du vill utforska resten av ”Saker som jag sagt till natten”.

Lars Svantesson

Snutjävel ”Aldrig i helvete, 2007-10” (Heptown/Sound Pollution)

Snutjävel är bandet som ALDRIG skulle släppa en cdskiva. För att citera bandet själva (från hemsidan www.snutjavel.com) ”Vi har ända sedan starten 2004 så gott som alltid bara jobbat med kassetter och vinylskivor. Vi har vägrat allt som den moderna musikbranchen ser som självklarheter.” Det funkade från första kassettsingeln (2004) och förbi 4 stycken vinyl EP:s. Men 2009 släpptes en en-spårs singel på cd och nu kommer fullängdaren. Fast en fullängdare i dess vanliga bemärkelse är det inte, det är en hitkavalkad av sällan skådat slag, här ger Snutjävel alla nya och gamla lyssnare det bästa från sina tidigare singlar. 18 låtar med svenskspråkig hardcore (en mix av Ebba Grön och brittisk hardcore – typ Discharge – utan att bli överdrivet aggressivt och tappa känslan för melodi och refräng), med Falköpings finest, sparkas igenom på en halvtimme. Här är alltså ”Aldrig i helvete” med Sveriges för tillfället bästa svenskspråkiga punkband – Snutjävel.

Samlingen öppnas med ”Levande Musik” och ”Falköping Hardcore” (båda från år 2007 års ”Falköping Hardcore” EP) som är titlarna antyder hyllning till livespelande konstgjordsfri musik och till hembygden och den punkscen som man varit med och byggt upp.

Därefter följer ”Punksvin” (cdsingel versionen, 2009) som ska vara en punkversion av Teddybears Stockholms ”Hiphopper”. Som fjärde låt presenterar Snutjävel skivan enda nya låt ”Hjärndöd”, en låt som ifrågasätter de som måste ta droger för att våga vara sig själva.

”Panik” (Ett Liv i Panik, 2009), ”Zombie” (Falköping Hardcore, 2007) och ”Monstret” (Ett Liv i Panik, 2009) handlar på klassiskt punkmaner om livets meningslöshet och det monotona 9 till 5 livet, även om man låtarna angriper fenomenet på olika sätt. ”Panik” om att det inte är ett värdigt liv som styrs av någon annan än dig själv. ”Zombie” om att alla som finner sig att jobba på detta sätt, lätt faller i ett zombietillstånd. ”Monstret” om när det gått för långt och personen ifråga har fått och blivit galen av livet.

Med uttrycket ”Kom igen då era jävla raggarsvin” sparkar Snutjävel raggarhat låten ”Franz” (Eran stad/Våran verklighet, 2007), i vilken punkaren Franz åker på stryk av några raggare som sedan blir försvarade av polisen. Exakt vad låten ”Du är död” (Ett liv i panik, 2009) handlar om exakt låter jag vara osagt, men det är en störtskön punkdänga.

”Baseballattack” (Eran stad/Våran verklighet, 2007) är en klassisk vi hatar borgare och moderater slagdänga som din mor och far med största säkerhet inte vill höra. Säkert den bästa anti-moderat låten sen mitten av 80-talet. I efterföljande ”Liten Skit” (Ett liv i panik, 2009) avhyvlar Snutjävel, precis som deras namn antyder, snutar och poliser i allmänhet. I ”Skjut dom jävlarna” (Falköping Hardcore, 2007) går bandet i försvar för alla våldtäktsoffer och tar avstånd från den sjuka behandling som de utsätts för av rättsamhället.

Alla har träffat dem som blir hånade i ”Allaballakillarsklubb” (Ett liv i panik, 2009), grabbarna som tror att de äger världen och gör allt för att visa hur jävla bra och balla dem är. Att en titel ”Maskerad piketpolis” (Falköping Hardcore, 2007) handlar om våldet som följs av deras skuggor är garanterat inte något som förvånar någon som orkat läsa så här långt.

Nu börjar vi närma oss slutet av skivan, som låt nummer 16 hittar vi originalversionen av ”Punksvin” (Ett liv i panik, 2009). Som känns bra mycket fräschare än den som dyker upp tidigare på skivan, den är råare och har mer energi.

”Eran stad/Vår verklighet” (Eran stad/Våran verklighet, 2007) är som titeln antyder en låt om hur olika den utsatte och den styrande ser på exakt samma sak. Avslutande låten ”Snutsvin” (Eran stad/Våran verklighet, 2007) handlar, ja vad tror ni, om hur mycket bandet hatar snutar – väldigt oväntat, va!?

Att jag fullkomligt älskar den här skivan och dess låtar borde vara uppenbart när du läst texten, så att be mig ta ut några speciella låtar som sticker ut över de andra är ett omöjligt uppdrag. Kolla själv upp musiken för det är inget som du kommer att ångra. Snutjävel är inget du hittar på internettjänster som Spotify (en låt finns på nämnda tjänst), vill du ha musiken får du skaffa plattan – eller ännu bättre köpa deras sjutummare för nog för att musiken är fenomenalt bra på cd, Snutjävel gör sig bäst i det klassiska punkformatet vinylsingel.

Sluta läs! Skaffa plattan! Lyssna! Starta ett hardcoreband! DIY!

Lars Svantesson

Fotnot: Betyget hamnar på 5/5 men jag hade absolut satt 6/5 om det varit möjligt…

The Wonder Years ”Suburbia: I’ve given you all…” (Hopeless/Sound Pollution)

Poppunkarna The Wonder Years (låter som en mix av poppunk och modern radiorock) tredje fullängdare ”Suburbia I’ve Given You All And Now I’m Nothing” är något av en konceptskiva om livet i en insomnande förstad till Philadelphia, Pennsylvania.

Musikaliskt håller inte skivan riktigt måttet av den enkla anledningen att den tenderar att bli en ganska tråkig och monoton poppunk som inte gör den fantastiska lyriken rättvisa. Texterna är å andra sidan rena rama klockrena poesin; har man växt upp i en trött sovstad någonstans i världen kommer man känna igen sig i texterna trots att de utspelar sig i en sovstad till Philadelphia. Berättelserna känns både som en hyllning till samhället, där textförfattaren och sångaren Daniel Campbell växte upp, likaväl som ett konstaterande att det finns ett desperat behov att komma därifrån till något annat. Däremot finns det element i texterna, vilka drar ner låtarna något, och det är alla dessa förnamn på karaktärer som rabblas upp nästan oavbrutet, det blir bara förvirrande eftersom man inte lyckas ge dem liv på samma sätt som exempelvis Bruce Springsteen gör med sina karaktärer.

När man mixar intrycket av musiken och texterna är det här en skiva som är mer än helt okej. Är du ett stort fan av genren poppunk bör du helt klart ta och kolla upp skivan.

Bästa låtarna är ”Suburbia”, ”Local Man Ruins Everything”, ”Hoodie Weather” och den lugna ”I’ve Given You All”. 

Lars Svantesson

Jello Biafra and The Guantanamo School Of Medicine ”Enhanced Methods of Questioning” (Alternative Tentacles/Sound Pollution)

En av mina personliga favoriter Jello Biafra behöver förhoppningsvis ingen närmare presentation, men om det behövs så var han originalsångare i Dead Kennedys och sångare i diverse mindre punkkonstellationer liksom har haft en karriär som spokenwordartist. I juni kom han tillbaka med sitt senaste band The Guantanamo School Of Medicine och denna femspårs EP är bandets andra platta efter 2009 års debut. Alla som tidigare har hört något från Jello Biafra kommer att känna igen sig väldigt väl, för det är precis som vanligt.

Biafra och manskapet i GSOM levererar en något progressiv och tillkrånglad punkrock, med starka och väldigt sällan politiskt korrekta texter som slår vilt omkring och oftast mot människor och organisationer som har makt och kontroll över samhället. Texterna är inte heller alltid fullt lättbegripliga utan kräver både funderingar och lite inläsning av fakta kring olika frågor – vilket är givande, så det borde ses som ett plus i protokollet.

Att ”Enchanced Methods of Questioning” är en femspårs EP och inte en fullängdare är bara positivt i mina ögon, skivan får en bra längd och låtarna håller intresset vid liv under hela speltiden – vilket inte riktigt var fallet på föregående fullängdsdebut (som förövrigt tåls att kolla upp, för den var bra). Alla fem låtarna håller bra klass, men den som sticker ut mest just nu är ”The Cells That Will Not Die”. Den sjätte låten (en bonuslåt som ligger flera minuter efter att femte låten klingat ut, vilket i sig är ett fenomen som jag stör mig enormt mycket på) skulle man helst ha skippat, det må vara en Deviants-cover men den är inte tillräckligt intressant för mina öron.

Lars Svantesson

Agnostic Front ”My life My way” (Nuclear Blast/Warner)

Först och främst vill jag be alla läsare om ursäkt att jag hållit på denna godbit så länge, alldeles för länge till och med, för den här genomgjutna pärlan släpptes redan i mars. Det här är nämligen en av 2011’s bästa skivor så här långt. Sedan vill jag välkomna alla läsare till de mörkare gaterna av New York där man som turist aldrig hamnar, det är där man hittar en av New York hardcorens stora namn, nämligen Agnostic Front. Bandet har släppt skivor från och 1983 och släpper med ”My Life My Way” sitt trettonde studiofullängdsalbum.

Agnostic Front levererar precis som vanligt gatuhardcore av absolut bästa klass. Det är snabbt, hårt och skoningslöst utan att tappa bort det melodiska. Skivan börjar med ljudet av ett inbromsande t-banetåg och därmed sätts stämningen direkt.  Sedan kickar man igång med öppningslåten ”City Street” som sätter den höga standarden som sedan håller rakt igenom hela skivan. Där efter följer 12 klockrena hardcorepunk låtar.

Lars Svantesson

Bob Hund ”Det överexponerade gömstället” (Sousafon/Border)

Kan man säga mycket mer än så. Bob Hund är tillbaka med nya låtar, ny musik, text och behagligt oväsen. Plattan heter Det överexponerade gömstället och innehåller tio spår som ger en rättvis bild av vad Bob Hund handlar om. Förutom en massa välspelad rock så är det framförallt texterna man fastnar för. Hela albumet är fyllt av små fraser och texter som får en att haja till, tänka efter eller skratta gott. Ta bara rader som Vill du nu förgifta dig med mig och Varför får jag alltid aldrig som jag vill. Det är ovan nämnda ord låt mig tala till punk(t) från låten Stumfilm som gjort just denna låt till favoriten från denna platta. När denna textrad skriks ut i dessa 7 min av ren rockenergi förstår man hur unika Bob Hund är. Texterna och energin är verkligen det de är experter på.

Och det är just låten Stumfilm, samt äldre energifyllda låtar som Trampolin och Allt på ett kort som ekar i huvudet efter Bob Hunds lyckade turnépremiär på Katalin i Uppsala. Sångaren Thomas Öberg lyckas också som vanligt att bjuda på klockrent humoristiska och slagkraftiga mellansnack som: Nästa låt kommer handla om kärlek. Kärlek är den enda kampsport man vinner när man helt förlorar sig själv…. och Sverige är världens finaste väntrum där alla bara går runt och väntar på att nånting ska hända.

Om du ännu inte upptäckt Bob Hunds kultstatus – ge dem en chans. Se även till att uppleva dem i sitt starkaste element, där de gör sig bäst, live.

Rickard Engström

Social Distortion ”Hard times and nursery rhymes” (Epitaph/Cosmos)

Mike Ness, sångare, gitarrist och frontfigur i Social Distortion måste vara punkrockens svar på Johnny Cash; en rebell med förkärlek den svaga lilla människans kamp mot samhället på båda sidor om lagens långa arm – vilket gör honom till en personlig favorit i min bok.

Det nya året kunde inte ha börjat på ett bättre sätt. Redan i mitten av januari släpptes ”Hard times and nursery rhymes”, dvs senaste alstret från Social Distortion. Jag tänker nu ta er med på en resa genom den här fenomenala skivans alla låtar. Håll till godo!

Albumet öppnas med låten ”Road Zombie”, vilken är en fenomenal instrumental rockrökare av sällan skådat slag. Perfekt uppstart av skivan. Låtens titel ger en ganska god föraning om hur den låter.

”California (Hustle and Flow)”. Precis som de flesta Social Distortion-låtar står den med fötterna i både blues, rocknroll och punk. En ganska medioker låt om man jämför med många andra på plattan. Den här låten skulle kunna vara en av topplåtarna på ett modernt New York Dolls-album. Jag störtdiggar textraderna ”Lonely eyes and your motorcycle boots/ Tattooed heart and your jet-black hair/ Running ‘round like you don’t care”.

“Gimme the Sweet and Lowdown”. Här går vi ner i tempo något till vad som skulle kunna liknas vid en rockig ballad. En mycket stark låt utan att sticka ut över mängden.

”Diamond in the Rough”. Fullständigt lysande och min absoluta favorit på skivan. På den här låten gör Mike Ness och company det som de gör bäst; vardagsproblem i ett liv vid sidan om.

”Machine Gun Blues”. Första singeln och en rocker om en amerikansk 30-tals gangster. Helt fenomenal och riktig machokänsla över hela låten. Helt förståeligt val av första singel och missa för allt i världen inte den officiella videon till låten. Du hittar den på http://www.youtube.com/watch?v=otZ1SfwbE64 .

”Bakersfield”. Skivans bästa ballad och en av de absoluta topparna på skivan. Hela låten känns lite som en egen liten roadmovie. Alla som någon gång suttit fast i en håla någonstans lär känna igen sig; man är fast där och kärleken är någon helt annanstans. 

”Far Side of Nowhere”. En typisk bilåkar-rocklåt om att lämna allt och bara dra i fullgas till far side of nowhere – medans radion bjuder på underbart sällskap. Kan kännas simpelt men en riktigt bra låt med en äkta feelgoodkänsla.

”Alone and Forsaken”. Titeln säger det mesta om den här rockern som är en skön rocklåt men som inte riktigt når till toppen av skivan.

”Writing On The Wall”. Jag störtdiggar den här grymma balladen om ett sönderbrakande kärleksförhållande. Refrängen börjar med den sköna textraden ”They say if you love someone you gotta let them go”.

”Can’t Take It With You”. Bluesrocker med skön punkrock-arrogans och fenomenala bakgrundssångerskor som påminner om 60-talssoul. Låten handlar om vardagslivet, om att jobba stenhårt för att överleva och att man inte får något för att man gör just detta, för man kan ju ändå inte ta med sig det när man lämnar jordelivet.

”Still Alive”. En medelåldersman sjunger om sina ungdomsår och konstaterar att han fortfarande lever och måste ta samma fighter nu som då. Och att han kommer att fortsätta att kämpa och slåss för att ta sig framåt. En riktigt bra avslutare av en lysande platta.

Vinylversionen har ytterligare två spår som inte går av för hackor och med vinylen följer det med en CD med hela skivan.

Stick nu iväg till närmaste skivhandlare och tjacka den här lysande plattan, sätt dig i solen, lyssna och njut av livet.

Lars Svantesson