nyaskivor.se

The Terraces ”The Terraces” (DR2/Sound Pollution)

Det här måste man bara gilla! När jag först såg omslaget, ett par skitiga fotbollsdojor, visste jag nästan exakt vad som väntade. Och oj så rätt jag hade! Förutsägbart ja absolut, men det behöver inte bara vara något negativt. Bandnamnet gör gjorde ju inte saken mindre uppenbar.

Trallande punkrock med refränger som gjorda för läktarkörer med arbetarklass- och fotbollsreferenser. Musiken befinner sig någonstans i gränslandet mellan den klassiska urtypen av punkrock 77-punk och den mer råare Oi!-punken (och en beståndsdel jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är). Kalla mig gärna både dum, enkelspårig och förutsägbar men det är sådant här jag har svårt att inte fullständigt älska trots att det ofta är generaliserat, simpelt och ganska IQ-befriat. Men det är väl sådant här folk behöver höra när vardagen är vimmelkantig och ingen vet varken in eller ut på vardagsproblematiken. Musiken och texterna inom den här genren tenderar till att behandla just den typen av ämnen och The Terraces är inget undantag. Kanske inte det bästa jag hört i den här genren, men helt klart en skön befrielse att dra på skivan koppla in lurarna och bara ta en halvtimme och försvinna iväg. Men som debutskiva står den sig högt och det är bara att hoppas att bandet återkommer med fler skivor i framtiden.

Bästa låten är tredje låten ”25 Years”, trots att jag är inbiten Liverpool-supporter kan jag inte göra annat än att älska låten trots att George Best (Manchester United legendar) omnämns.

Lars Svantesson

The James Cleaver Quintet ”That Was Then, This Is Now” (Hassle/Sound Pollution)

Vad får man om man mixar Bob Hund med en del Red Hot Chili Peppers och en ännu större dos punkrock av den hårdare skolan? Helt säkert lär aldrig resultatet vara, men chansen att du får ”The James Cleaver Quintet” är ganska överhängande. Ett annat sätt att beskriva bandets musik är som ett bra mycket snällare Dillinger Escape Plan. Vad som är helt säkert är att det här debutalbumet är ett intressant släpp som lockar till mer.

Att man vågar bryta upp skivan med ett spår som ”The JCWho?” som inleds som en lugn och finstämd jazzlåt tyder på stort mod och resultatet blir fullständigt fenomenalt. Den tunga frenetiska överkörningen som kommer efter dryga minuten blir fullkomligt total. Effekten blir nästan den samma när ”II (Reprise)”, ett klassiskt stycke, följs upp av ”Snakes”. Många band i den här genren tycker jag misslyckas med att blanda lugna partier med tunga, snabba och brutala delar – men ”JCQ” tycker jag klarar det på ett riktigt bra sätt. De lyckas hålla det intressant och livfullt. Kanske beror det på att man får känslan av att bandet ger fullständigt fan i hur de borde göra och hur det ska låta för att vara ”äkta” i genren.

Jag kan reagera mot är att skivan känns något för lång, och allt inte håller samma höga nivå som ändå stora delar håller.

Lars Svantesson

Ten Second Epic ”Better Off”  (Hassle/Sound Pollution)

Kanadensarna i Ten Second Epic representerar den typ av musik jag har jävligt svårt att tycka bra om. De lirar någon typ av rockpop/punkpop/poppunk som känns överproducerad och stöpt i amerikanska radiostationers och MTVs standardmodell för tyngre musik. Det vill säga snälla pojkar som spelar hård men inte för hård musik – det ska typ vara sockersött och hårt på samma gång. Allt för att tilltala de skrikande tonåringarna (tjejer) längst fram på konserterna som är där för musikernas utseende och för att de inte har hittat någon som är bättre än (killarna). Okej förlåt för att jag generaliserar något grymt, men den här musiken tenderar tyvärr till att bli ruskigt löjlig och smaklös. Banden i den här genren tenderar till att bli den hårda musikens pojkband.

Visst det viktigaste är ju vad som kommer ut ur högtalarna, men tyvärr faller även Ten Second Epic i samma grop som alla andra band i den här genren verkar falla i, likt två magneter som dras mot varandra. Vilket gör att de flesta banden låter precis som de andra oavsett vad de tar sig till. Till kanadensarnas fördel talar att de har lyckats fixa till en hel del ganska schysta punkpop-låtar (som tyvärr har svårt att skina igenom produktionen). ”Better Off” känns som den bästa skivan som jag hört inom den här, på det hela taget tråkiga, genren. Vilket gör att du som brukar digga andra band i genren borde kolla upp även den här skivan.

Bästa låtarna på skivan är titellåten ”Better Off” och den efterföljande balladliknande ”Don’t”. Även avslutande ”Northstar” är bra. Men bäst av alla är balladen ”Giving Up”.

Lars Svantesson

Saving Joshua ”Forever Hold Your Peace”  (Supernova/Cosmos)

Här kommer första fullängdaren från svenska posthardcorerockarna i Saving Joshua. ”Forever Hold Your Peace” innehåller 11 låtar som pendlar mellan sockersöt sång och superaggressiv growl och skrik, och som mixar lugna partier med hårt mangel. Skulle säkert kunna bli intressant, men jag upplever det tyvärr som ett platt fall.

Jag såg bandet lira live i somras på Södertäljes gratisfestival ”Pretzeltown” och även där lyckades de inte riktigt övertyga. Konserten var precis som skivan är, varken bra eller speciellt dålig – kan inte väcka mig och få mig att känna något alls. Precis som under konserten slår nu tanken mig ”när ska det här bli intressant eller bra?”. En annan tanke som kommer upp är att jag tycker att låtarna inte står utifrån varandra. Det kan vara positivt för då blir det ett samlat album och inte bara några bra låtar, men i det här fallet blir det helt enkelt bara en grå massa som inte ger mig någonting. Det är helt enkelt inget som tilltalar mig.

Lars Svantesson

Black Lips ”Arabia Mountain” (V2/Cooperative/Universal)

Flowerpunkarna i Atlanta-bandet Black Lips har ibland blivit mer omtalade för sina vilda liveshower (som bland annat har innehållit spyor, urin, nakenhet och brinnande gitarrer) än för sin musik. Ibland har det varit befogat, och jag tycker att vissa av låtarna från de gamla skivorna växer i liveversionerna, snarare än på skivornas medvetna lo-fi-skrammel.

Med takt att bandet har utvecklats och man har lärt sig spela har de på senare tiden vågat ta steget från det värsta skramlet och börjat klä låtarna i mer välproducerade kostymer.

På ”Arabia Mountain”, bandets sjätte skiva, har man gått ännu ett steg längre och anlitat hippa Mark Ronson som producent, även Deerhunters Lockett Pundt har producerat ett par låtar.

Och man har fått till en riktig fullträff. Skivan virvlar av pigga pophits som Beatles själva inte hade kunnat skriva bättre, blandat med psykadeliska 60-talsrökare och allmänt svängigt röj. Hela tiden med skitigheten i behåll och punkglimten i ögat.

De mesta uppenbara låtarna är inledande ”Family tree”, ”Modern art” och ”Go out and get it”, och till alla tre låtarna finns grymma musikvideos som man kan se om och om igen.

En av 2011 år bästa skivor!

Marcus Johansson

The Barreracudas “Nocturnal Missions” (Douchemaster/Border)

Gör så här! 

Ta en helt vanlig gryta!

Häll sedan i en valfri dos av musikstilar som new wave, punk, rock och glamrock!

Rör sedan om!

Tillsätt sedan en medelstor portion av Cheap Trick, New York Dolls, Dwight Twilley, Ramones, The Damned och Chris Spedding, krydda sedan lite försiktigt på toppen av det hela med lite T. Rex surrogat! Släng sedan i en nypa bristande talang och fantasilöshet!

Rör sedan runt med en kraftig slev i grytan, gärna så kraftigt att det skvätter åt alla håll!

Ja, nu sitter ni där med en anrättning som innehåller någon sorts meningslös glamrock-pop-punk substans som jäser över kanten åt alla håll! En ihopblandad och uppkokt produkt som är ungefär lika meningslös som Eldorados blaskiga läskedrycker! Billigt, men mindre bra, även om det hela påminner om något bra i sina bästa stunder!

“Nocturnal Missions” låter som en coverskiva från en grupp som försöker tolka allehanda musikintryck från sjuttio- och åttiotalet! Musiken som man försöker efterskapa har man förmodligen hört på gamla kassettband! Typ sådana som man kunde köpa på bensinstationer under 1970–80-talen! Kassettband som bara innehöll en massa kassa anonyma coverartister som ibland nästan lät som originalartisten, men bara nästan! Ibland så påminde även dessa låtar om något som man kanske kände igen, men bara ibland! Man blev faktiskt nästan lika glad av musiken från dessa coverband, som när bilsteron gjorde en rejäl bandsallad av bästa favoritbandet!

Denna skiva låter hela tiden som något annat, för det finns ingen riktig egen identitet! Ord som – Varför? Nej! Pust! – dyker upp i huvudet! Ord och yttringar som tyvärr får dunsta ut fritt i atmosfären utan någon åtgärd alls!

Man serveras diverse allsångs pop-punk a la 70-tal! Cheap Trick-vibbar som även överstegrar i en ytterst medioker Cheap Trick-lustmordscover av låten ”Come on come on” och i låten ”Baby Baby Baby” har man till och med lyckats få in ett komplett stulet intro från Billy Idols låt, “Dancing with myself”, vilket sedan visar sig vara det enda som var bra i hela låten! Ha ha!

Det enda som är bra med denna skiva är att det åtminstone påminner om musik som man kanske tycker är bra! Men det hela är lite väl amatörmässigt, ihåligt och skramligt för min smak! Men det kunde ju faktiskt ha varit ännu sämre!  Nu orkar man ju åtminstone lyssna genom hela skivan, åtminstone en gång, kanske till och med två gånger, trots att man inte gillar innehållet fullt ut! Detta är ju en insikt som jag kan ta till mig!

Jag tar därför en rejäl klunk av Eldoradodrickan och ger musikvärldens motsvarighet en låg tvåa i betyg! 

Roger Skoog

Wild Flag ”Wild Flag” (Wichita/Border)

Redan när jag hör första tonen för första gången upplever jag att det här har jag hört flera gånger förut, men samtidigt slår det mig hur fräscht och levande det känns. Amerikanska Wild Flag bjuder oss på något så ovanligt som tidlös musik och de blandar friskt av 60-tals pop/rock, indiepop från skarven av 80-/90-talet och garagig punkrock. På många sätt låter det ungefär som skivan ”It’s Blitz!” (2009) med bandet ”Yeah Yeah Yeahs” utan deras electronica/disco.

Jag må ha missat hypen som säkert finns kring bandet, men finns det ingen internethype är det något som är fel – för det här borde ha skapat näst intill hysteri hos bloggare och twittrare runt om i världen. Det enda jag har läst om dem är det jag sett på twitter (och då har jag inte sökt någon information) att Per Sinding Larsen tänkte se dem när han var i New York tidigare i höstas. Ja, jag förstår verkligen varför han ville se dem. Det här är finstämt, oväsen, smart, dumt, energiskt, kaxigt och högljutt på samma gång. Motsägelsefullt på sina håll? Absolut! Men är det inte motsägelsefullheten som gör fenomenal musik?

Vad talar egentligen emot Wild Flag? Inte mycket, men omslaget är bland det fulaste jag har sett.

Du borde ta dig en knapp timme av din tid och för att lyssna på dessa 10 låtar och skapa dig en egen uppfattning av skivan. För i år är det här är en skiva som alla musikälskare borde ta sig tid med. Kanske platsar den på årets julklappsönskelista. Personligen kommer jag sätta upp vinylversionen av skivan på min önskelista.

Lars Svantesson

Turbowolf ’’Turbowolf” (Hassle/Sound Pollution)

Från 60-talet tar de psykadelican, från 70-talet tar de riffbaserad metal och från 80-talet tar de punkrocken – man har alltså tagit det bästa från varje årtionde. Under 2011 blandas dessa tre beståndsdelar ner i ett kokande kärl och mixas tillsammans med hjälp av magiska trollformler. Resultatet blir första självbetitlade skivan från brittiska ”Turbowolf” – som släpptes på det något magiska datumet 11-11-11. Vill du att din musik ska finnas med någonstans i bakgrunden och be lite om ursäkt att den spelas, då ska du leta någon annanstans. Turbovargarna ber inte om någon pardon alls utan gasar och kör på med fullt ös – står du i vägen så blir du överkörd. Turbowolf är som ett ”Sir Lord Baltimore” (klassiskt amerikanskt band som var aktiva i skarven 60-70, kolla upp deras Kingdom Come från 1970) på speed ungefär.

Man skulle kunna tänka sig att med så gamla beståndsdelar blir det tråkigt, mossigt och något som känns förutsägbart. Men Turbowolf är allt annat än just detta. Direkt nyskapande kan väl i ärlighetens namn bekännas att det kanske inte är, men det är fräscht, intressant och inte minst så är det riktigt tungt och bra. I låtarnas något lugnare partier bjuds det på ljud som kommer och går vilket gör låtarna klart intressanta och borde innebära att man kommer upptäcka nya saker på låtarna efter flertalet lyssningar.

Egentligen borde jag sluta försöka beskriva musiken och istället citera pressutskicket som slår huvudet på spiken: ”It’s a heavy sound with moments of complex madness bound together with a sense of melody and pop aesthetics”.

Jag kan inte ta ut någon favoritlåt alls, utan när det gäller den här skivan är det helhetsintrycket som är det mest tilltalande.

Så här i slutet av recensionen måste jag tacka Peter som skickade den här plattan till mig på vinst eller förlust med typ orden ”gör som du vill, vill du recensera den gör det annars låt bli”. Hade han inte gjort det hade jag aldrig upptäckt det här lysande bandet och deras totalt asgrymma debut. Jag väntar redan på en uppföljare. Tack!

Lars Svantesson

Misfits ”Devil’s Rain” (Megaforce/Border)

Det vore synd att påstå att nya Misfits skivan ”The Devil’s Rain”, som är sjunde fullängdaren i ordningen, bjuder på något nytt. Men och andra sidan när skräckpunklegenderna levererar i samma gamla goda anda som tidigare, varför ska man beklaga sig? Nej just det finns ingen som helst anledning till det. De flesta låtarna på nya skivan skulle mycket väl platsa som handen i handsken på exempelvis den gamla 90-tals klassikern ”American Psycho”.

Den som någon gång har hört Misfits kommer känna igen sig i den nya skivan, det är samma gamla trallvänliga punkrock som alltid. Och det är just det som är både skivans styrka och skivans stora brist. Är man sugen på den trallvänliga punkrocken så funkar plattan fenomenalt – men man ska vara väldigt trött på tidigare Misfits plattor för att inte välja dem framför denna.

Jag gillar nya ”The Devil’s Rain” men tyvärr kommer jag antagligen välja ”American Psycho” skivan alla dagar i veckan före den nya skivan.

Lars Svantesson

Sick Of It All ’’Nonstop” (Century Media/EMI) 
Pro-Pain ”20 Years of Hardcore” (AFM/Sound Pollution) 

”Trött på skiten och punk as fuck” skriker Tompa Lindberg i Skitsystems kängpunkdänga ”Skitliv” från ”Enkel Resa till rännstenen” (2001). På samma platta skriker han även ”Punken väckte min ilska och för det är jag stolt – intellekt plus aggression är lika med revolt” (från låten ”Ursinnets återvändsgränd”).

Kanske gör jag det lätt för mig när jag hävdar att textraderna ovan sammanfattar vad dessa två skivor handlar om. Det är nämligen här två gamla veteraner i hardcoregenren gör upp sinsemellan, eftersom man har kommit på konststycket att nästan samtidigt släppa varsin mastig samlingsskiva som sammanfattar karriären. Båda New York-banden spelar samma typ av punkmusik, New York hardcore, vilken är en snabb och frenetisk typ av punk som mer än någon annan subgenre inom punken har rötterna i betong och asfalt.

De har valt att lägga upp sina nysläppta best of-plattor på ganska likartat sätt, vilket är ett sätt som inte är det absolut vanligaste när det gäller best of-skivor. Sick of it all (storebrorsan i sammanhanget – har lirat ihop sedan 1986) har valt att spela in alla sina gamla klassiker på nytt för att ge dem nytt sound och liv som passar för 2011. Lillebrorsan i gänget (som lirat ihop sedan 1991) Pro-Pain bjuder på en blandning mellan gamla favoriter som är på-nytt-inspelade i studio, några liveklassiker och några helt nya låtar. Något som däremot särskiljer banden något stilmässigt trots att de lirar i samma typ av genre är att Pro-Pain är närmare heavy metal och Sick Of It All är närmare punken, vilket gör Pro-Pains låtar något mer melodiska.

Jag gillar tanken på att inte bara trycka ut samma gamla låtar som redan finns tillgängliga på tidigare plattor, vad än anledningen till det är. Det tyder i min bok på respekt för både sig själv och främst sina fans. Det är stort och kräver en eloge till båda banden. Att bjuda på nya låtar är också en bra grej, speciellt när de levererar på det sättet som Pro-Pains nya låtar gör.

Nonstop (bra namn eftersom skivan innehåller nonstop fullt ös från början till slut) som Sick of it all’s samlingsskiva heter, innehåller 20 nyinspelade låtar som sträcker sig över hela deras karriär och bjuder på låtar från hela deras karriär. Det är totalt sett en redig jävla käftsmäll som heter duga. Bandet visar upp varför man är ett av hardcorepunkens största och viktigaste band. Låtvalet är inget att klaga på, alla klassiker som jag älskar är med. Produktionen och nyinspelningen gör de gamla låtarna en ny rättvisa. Borde egentligen vara omöjligt att välja ut favoritlåtar ifrån en sådan här samlingsskiva, men för en gång skull är det faktiskt två låtar som står ut ännu mer än de övriga och det är ”Injustice System” och ”World Full Of Hate”.

Pro-Pains dito går under namnet ”20 Years of Hardcore” och innehåller totalt 23 låtar var av fyra helt nya, fyra som är nyinspelade, fjorton livelåtar inspelade i Tjeckien och en cover på Böhse Onkelz’s ”Keine Amnestie Für MTV”. Det mest glädjande på Pro-Pain skivan är livelåtarna, som stinker, sprudlar och hänför med sin energi. Det är adrenalin påslaget till 100% från första sekund, vilket gör att de nya låtarna och de gamla nyinspelade låtarna känns aningen lama och tråkiga – vilket egentligen inte är fallet. Tidigare nämnda cover känns som en varmt välkommen avbrytare mellan studiomaterialet och livelåtarna. Med skivan följer även en livedvd, vilken vi inte har fått möjlighet att recensera – men jag gissar att den är minst lika stabil som skivan.

Att bedöma best of-skivor är alltid lika knepigt, det brukar inte bjudas på nya låtar utan det är gamla låtar sammanställda med andra gamla låtar (oavsett om låtarna är nyinspelade eller ej). Men man får helt enkelt bedöma vad som kommer ut ur högtalarna och inte om det är nyskapande eller nytt och fräscht.

Inte helt oväntat tycker jag att båda skivorna är riktigt sköna. Vilken går vinnande ur kampen om New York? Kampen är mycket hård. Men jag tycker att Sick of it all-plattan är något vassare än Pro-Pain-skivan. Betygen blir som följer: SOIA 4½/5 och PP 4/5.

Lars Svantesson