nyaskivor.se

Emily McEwan ”In the wee small hours” (Hoob/Border) 
Espen Eriksen ”Never ending January” (Rune/Border) 

Stäng av ! sa flickvännen för längesedan, de spelar ju åt olika håll? Det var jazzen med dess förekommande improvisationer hon åsyftade.
Troligen hade hon inte uttryckt samma sak på ett liknade sätt om hon vid det tillfället hade lyssnat på dessa båda album. Visserligen jazz. Men med en mer lågmäld och skörare inriktning.
Svenske vokalisten Emily McEwan lotsar fram lyssnaren på en behaglig och försiktig resa i det vokala jazzlandet. Hon tolkar Sinatras ögonsten In the wee small hours och jazzklassiker som Time after time och Three coins in the fountain med samma lätthet och inneboende känsla. Behagligt lyssnarvänlig och småsvängig vokaljazz.
Norske pianisten Espen Eriksen hör hemma i samma stämningsläge fast han håller fast vid det instrumentala som utångspunkt. Det gör han alldeles rätt i, för det skapar med sitt nedtonade läge en trygghet och ett viloläge. Något som också fanns i Esbjörn Svenssons triojazz under vissa stunder. Ett stråk av nordiskt vemod som ett sublimt sätt att påverka lyssnare. Jazzvän eller inte.
Detta gäller i hög grad både Emily McEwan och Espen Eriksen.

Bengt Berglind

The Touré-Raichel Collective ”The Paris Session” (Cumbancha)

Varje gång jag hittar bra instrumentalmusik, som detta album med en cool mix mellan worldmusic och jazz, påminner det mig om att lyssna oftare på denna genre. Visserligen finns det vokala inslag här också det ska understrykas.

Dessa sessions som är inspelade i Paris av den israeliska kompositören, arrangören och pianisten Idan Raichel tillsammans med gitarristen Vieux Farka Touré från Mali, har sitt ursprung i ett tidigare samarbete, The Tel Aviv Sessions.

Musiken som skapats är luftig och lätt att ta till sig. Lätt att tycka om och ha runt sig. Här finner du ett lätt men funktionellt jazzanslag, som passar så väl ihop med Vieuxs flytande gitarrspel. Samtidigt vilar det en svag österländsk känsla över musiken som helhet.

Blåsarrangemangen som finns lyfter och poängterar jazzinflytandet på albumet utan att dominera. Inte heller far det iväg i våghalsiga improvisationer som skrämmer de som alltid tror jazz är svårt att ta till sig.

Albumet är inte helt instrumentalt, men de vokala inslag som finns bidrar till att The Paris Session är en musikalisk mix som bildar en helhet. En välljudande sådan.

Bengt Berglind

The Stoner ”Kinder call” (Hoob)

Tio år som grupp. Fem album tidigare. Jazzkvartetten Stoner är visserligen en ny trevlig bekantskap för mig, men har funnit sin plats på den stabila svenska jazzscenen.

Nu ska det sägas att när jag har haft mina jazzperioder, de kommer då och då, så har jag ofta riktat hörselgångarna mot den amerikanska och engelska jazzscenen. Kanske mest av ren skär bekvämlighet, men också av tradition.

Den senaste veckan har jag dagligen bekantat mig mer med den svenska gruppen Stoner och upptäckt vilken utmärkt jazzplatta detta är. Kanske mest för att den har en del av det vemod som många svenska jazzmusiker som till exempel Jan Johansson och EST vävt in i sin musik på ett framgångsrikt sätt. Men också för att gruppen med saxofonisten och basklarinettisten Nils Berg som centralgestalt låter musiken andas vilket bidrar till att ljudbilden känns skönt gles och därigenom får en mediterande funktion. Det finns ingen hets, musiken känns sval och eftertänksam. På samma gång spelar gruppen tillsammans med en brännande närvaro på de åtta spåren.

Kinder Call är ett svenskt jazzalbum som rensar och renar både hörselgångar och själ för ett bra tag framåt.

Bengt Berglind

Luke Winslow-King ”Everlasting Arms” (Bloodshot/Border)

En helt ny trevlig musikalisk bekantskap med rötterna i New Orleans är absolut Luke Winslow King.

Nu vet jag inte om man ska använda ordet trevlig i recensionssammanhang. Istället kanske ord som cool, hardstuff, proggresivt och heavy är mer rätt. Men nu är det så denna gång att musiken på LWK.s andra album Everlasting Armes är trevlig att umgås med. Den vaggar in lyssnaren i ett harmoniskt ombonat lugn och samtidigt svänger musiken så att foten vippar harmoniskt med.

Musiken är starkt New Orleansinspirerad med inslag av blues, gospel och dixielandjazz. Den flyter på och är lätt att ta till sig. Luke sjunger avslappnat och skönt albumet i genom, ibland i duett med sin fru. Eftersom jag är svag för duetter åker mungiporna upp någon centimeter till då rösterna blandas på ett skönt sätt som i Wanton Way Of Loving. Blåsinpassen i New Orelansstilen är många och kryddar musiken lite extra, kolla in Home Blues, Cadillac Slim och Levee Man.

Detta är musik som till exempel Eric Clapton också återvänt till på sina senare utgåvor. Så Luke Winlow King är i gott sällskap. Gillar du denna mix av svängig blues, gospel, folkmusik och lite dixie så kolla in Luke Winslow King, här matchar han Slowhand med den äran.

Bengt Berglind

Dr. John  ”Ske-dat-de-dat: The spirit of Satch” (Concord/Border)

Denna gång sätter funkdoktorn voodootänderna I en temaplatta där jazzgiganten Louis Armstrong är den gemensamma nämnaren, tillsammans med staden New Orleans. En stad som ligger Dr. John speciellt varmt om hjärtat. Det är inte första gången Doktor Funk hyllar en jazzgigant, förra gången var det Duke Ellington. Ett mycket lyckat album som du bör leta upp om du missat det och är Dr Johnfan.
Doktorn inleder detta album med en skön gungande version av What a Wonderful World, med ett passande rapinslag, som till och med jag kan gilla. Detta album har legat på jäsning ett par år, men när trombonissan Sara Morrow skrev en del arrangemang i storstorbandsformat så föll bitarna på plats. Här finner du en mängd snygga storbandsarragemang som håller upp och lyfter albumet, luftigt och säkert.
Sen har vi ju Dr. Johns knarriga stämma och hans New Oreleansinfluerade pianospel, som talar om att här härskar en äkta musikant. Versionerna av standardlåtarna Mack The Knife, I´ve Got A World On The String , Sometimes I Feel Like A Motherless Child och gospeln Nobody Knows… är urläckra .
Här förkommer olika gäster som Bonnie Riatt och trumparen Terance Blanchard och rapparen Mike Ladd. Vidare har Dr. John plockat med en samling låtar som kanske inte Louis Armstrong har spelat in, men som passar in i sammanhanget. Konstnärens frihet. Inte mig emot, för det här är den bästa Funkdoktorplattan sedan hyllningen till Duke Ellington. Sen har jag alltid gillat Satchmo, även om det blev lite för mycket Hello Dolly på senare år.

Bengt Berglind

Melanie De Biasio ”No Deal” (Pias/Border)

Belgiska vokalisten Melanie De Biasios nya album är en skör utflykt in i kammarjazz och light elektronika. Hon har en sval röst som blottar en karg själ när hon använder musiken som uttryckssätt.

En bestående mollstämning vilar över detta album som till början kan verka så svalt att det gränsar till det att vara muzak.
Så är dock inte fallet när man har umgåtts med Melanies album en tid. Det finns i den elektroniska ljudparkens collage ett skapande av lugn och ro. Detta fungerar bra speciellt kvällstid någonstans mellan avslutat tv-tittande och den obligatoriska stunden med tandborsten. Att bara låtsas flyta med i musiken på No Deal är mumma för stunden, då kan man tvätta bort vardagens bekymmer med musik som inte engagerar men ändå fäster, sitter kvar och har en funktion i all sin vemodiga skörhet.
Melanie De Biasios röst och musik dröjer sig kvar i medvetandet långt efter eltandborstens sorgliga surr in i natten.

Bengt Berglind

Monica Zetterlund ”Don’t dream of anybody but me” (Él/Border)´

Detta är en tidig Monica Zetterlund som sjunger omväxlande på svenska och engelska. De flesta låtarna kommer från  fem EP-skivor som kom mellan 1958–60. EP-skivan (extend playing) innehöll fyra låtar och var ett mellanting mellan singelskivan och LP–skivan. Det senare ska ses som ren dåtidsinformation.

Vi hör en ung Monica där rösten fortfarande är spröd men full av den mellankoli som senare skulle bli något av hennes adelsmärke. Man hör också hur rösten mognar efterhand och utvecklas till den stora kvinnliga jazzvokalist som senare  kommer att slå igenom med Bill Evans i och med albumet Waltz For Debby och ännu längre fram i och med samarbetet med Hasse å Tage.

Här finns det musikalpärlor från My Fair Lady och Porgy And Bess. I den senare sjunger hon duett med Carli Tornehave.

Den stora amerikanska sångboken är flitigt representerad, bland annat med Hallelujah I Love Her So och Fly Me To The Moon. Här – med svensk text, Med Andra Ord.

Det som är häpnadsväckande med denna tidsresa i svensk jazzmusik är att det låter så bra. Ljudet är kristallklart och
man förstår att svenska jazzmusiker under denna tid hade ett gott rykte.

Som bonus på detta välfyllda samlingsalbum finns utöver Monica Zetterlund, barytonsaxofonisten Lars Gullin och pianisten Jan Johansson två andra svenska jazzgiganter. Tack skivbolaget för denna kulturgärning. Ge mig mer!

Bengt Berglind

Jack DeJohnette ”Sound Travels” (Eone/Border)

Det finns trummisar som spelar trummor. Det finns trummisar som slår på trummor. Vidare finns det för ofta idag i musiken allehanda datoriserade trumljud. Dessa kan låta okey eller rent ut sagt bedrövligt.

Jack DeJohnette som är jazzmusiker tillhör den förstnämnda kategorin – den som spelar. Detta har han gjort i snart fyrtio år i olika konstellationer och i eget namn. En levande legend alltså.

På nya albumet Sound Travels samverkar Jack med en sextett unga musiker – som den hypade kvinnliga basisten Esperanza Spalding. Men här finns också pianisten/sångaren Bruce Hornsby och Bobby McFerrin vid Jacks sida.
Detta är ett utmärkt sommarjazz-album som slösar med salsa och latiningredienser vilket gör att musiken flyter fram och svänger svalt och hett på samma gång. Jack DeJohnette har på detta album tagit upp sitt pianospel på nytt, med stor framgång.

Tänker du satsa på ett jazzalbum inför sommaren så är Sound Travels ett sunt val.

Bengt Berglind

Stacey Kent ”Dreamer In Concert” (Capitol/EMI)

Stacey Kents vokala jazzmusik är lätt att ta åt sig. Den är lågmäld, lättlyssnad, snygg och oerhört effektiv. Det finns säkert en kategori människor som hör denna typ av musik och avfärdar det hela med att kalla det hissmusik eller muzak. Men det är att göra det lätt för sig i överkant. För den som nu tar sig tid, och verkligen försöker att lyssna med öppet sinne och öron öppnar Stacy Kent och hennes medmusikanter en liten musikskatt med livealbumet Dreamer In Concert, inspelat i Paris förra året.

Den amerikanska stora sångboken representeras på bästa tänkbara sätt i inledande klassikern It Might As Well Be Spring, It´s Wonderful och They Can´t Take It Away From Me. Bossanovakungen Antonio Carlos Jobim bidrar med Water Of March och Dreamer. Stacy Sjunger lika ljuvt  småsvängigt och stämningsfullt på portugisiska i  O Comboio och byter till franska i Samba Saravah och Jardin D´Hiver. Corcovado och The Best Is Yet To Come är kanske albumets två bästa  spår. Här får också Stacys saxspelande man Jim Tomlison  en chans att visa upp sig. Jazz behöver alltså inte var svårt. Det kan var som här. Snyggt, lättåtkomligt, vackert och förbannat bra !

Bengt Berglind

Freddie Wadling “With a license to kill” (Capitol/EMI)

Jag har liksom många andra alltid varit fascinerad över Wadlings unika röst som, likt ett precisionsinstrument, alltid med stor skicklighet manövrerar sig fram genom musikens olika labyrinter, ibland på gränsen till det otillåtna, men aldrig över densamma! Och sedan barnsben har jag även gillat James Bond-filmerna med deras olika ledmotiv.

Givetvis var jag nyfiken på hur det skulle bli när man sammanförde alla dessa komponenter till en och samma enhet! Freddie Wadling som sjunger olika ledmotiv till James Bond kan ju aldrig bli något annat än bra, kan man tycka! Eller?

Alla som har följt Wadlings musikaliska karriär har också hört honom sjunga punk, elektronisk alternativrock, Captain Beefheart-covers och folkliga örhängen etc. Men nu är det James Bond, som Freddie ”Agent 007 med rätt att sjunga” Wadling, tar i musikalisk besittning!

Freddie Wadling har alltid haft ett stort intresse för film, parallellt med musiken. Därför är det inte helt ologiskt att han på albumet ”With a license to kill” tolkar tolv berömda James Bond-ledmotiv. Dessutom återfinns, på Wadlings eget initiativ, P F Sloan och Steve Barris eleganta ”Secret agent man” (från TV-serien The Danger Man, 1966) med på albumet.

Wadlings huvudsakliga kompanjon på albumet är cellisten Sebastian Öberg (Fläskkvartetten). Öberg har även producerat plattan tillsammans med Christian Olsson. Man spelade in alla grunder med bara cello och sång, därefter funderade man över hur man skulle kunna berika låtarna genom att ändra i arrangemangen, men utan att för den skull förlora den förtätade stämningen man redan hade fångat in!

Men man tog in ett gäng säkra kort, d v s musiker som man hade spelat med tidigare. Christian Olsson (trummor, gitarr & medproducent), Per ”Ruskträsk” Johansson (saxofon & klarinett), samt Goran Kajfes (trumpet). Freddie röst är nästan också att betrakta som ett eget instrument, med sin unika stämma som kan tänjas och formas om i olika ljudkompositioner beroende på sammanhang!

Goran fick fria händer i ”A view to a kill” – ”Han är en mästare på trumpet”, konstaterar Wadling, som själv bidrog med…iPhone! Både i form av keyboardappar, men också med att den faktiskt ringde när de spelade in ”Secret agent man”!

”Jag hoppas att vi inte blir stämda av Apple för att deras telefonsignal är med på skivan, ler Wadling”, som körde sin iPhone genom en två decimeter hög Marshallstack.

Freddies egna favoriter på albumet är ”The world is not enough, Another Way To Die & Goldfinger” och Freddie berättar själv varför:

” Att sjunga The World is Not Enough gav mig en liten extra kick – jag trodde inte riktigt jag skulle fixa den, för den ligger lite lågt. Men det finns en återhållsamhet i den som är snygg.  Another Way To Die, är en annan favorit. Men även många av de andra växte när jag studerat dem och gått in i dem. Vi var tveksamma till att ge oss på Goldfinger – ingen kan sjunga som Shirley Bassey. Men den är med, som en hyllning till henne.”

Mina egna favoriter på detta album är ”The world is not enough, Goldeneye, Diamonds are forever, Live and let die”, samt ”A view to a kill” som jag nog tycker är alster som lyfter sig lite över de andra låtarna!

De tretton låtarna på skivan är:

”You only live twice, License to kill, The world is not enough, Goldeneye, Secret agent man, Diamonds are forever, Another way to die, Goldfinger, From Russia with love, Live and let die, A view to a kill, Tomorrow never dies,  We have all the time in the world”.

Men jag tror nog att man måste lyssna genom hela albumet några gånger innan det hela sätter sig i sinnet, med alla dess individuella detaljer, skiftningar och nyanser! Freddie är skickligt ackompanjerad av ett gäng musiker som ibland påminner om Fläskkvartetten, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Sebastian Öberg har ett förflutet där!

Detta är en lågmäld komposition där olika James Bond-teman radas upp, ett efter ett, skickligt sammanfogat av Wadlings unika röst. Jag känner instinktivt att man borde sätta sig ner i bästa fåtöljen, i ett totalt nedsläckt rum, med volymen på en lagom hög nivå, med ett glas i handen, fyllt med isbitar som ackompanjeras av något alkoholhaltigt smaskens! Sedan sitter man där och läppjar, med slutna ögon och går in i Freddie Wadlings musikaliska Bond-värld! En värld där agenten Freddie 007 Wadling smyger omkring beväpnad med sin enastående sångröst!

Freddie Wadling i sin tur förklarar hur man bäst får till en optimal avlyssning av detta album:

”Man ska naturligtvis ha ett glas Dry Martini – skakad, inte rörd. Och så skadar det väl inte med lite kvinnlig fägring, he he”.

Freddie ’Agent 007’ Wadling får givetvis behålla sin licens för ett väl genomfört sånguppdrag!

Roger Skoog