nyaskivor.se

Grimmstine ”Grimmstine” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Grimmstine är ett nytt projekt som har tagit första delen av namnet från
”mannen med läderlungan” Steve Grimmett. Den andra hälften bidrar amerikanske
gitarristen Steve Stine med. Fantasilöst, men förmodligen ett naturligt val av
namn.

På Steve Grimmett’s CV finns sedan tidigare band som ”trash”-legenderna Onslaugh
och för att inte nämna Grim Reaper och Lionsheart. Steve Stine har levt en mera
undanskymd tillvaro ”over there” med grupper som Avian och Methuselah.

I huvudsak är ”Grimmstine” ett ganska varierat album som täcker in hela
spektrumet av ”metal”, från ”heavy metal/trash metal” (”To catch a killer”,
”Take this air”) till mera konventionell melodiös hårdrock (”Supernatural”, ”You
give me love”).

Jag tillhör skaran av beundrare till det sistnämnda. Trots idoga festivalbesök
och då främst på ”Sweden Rock Festival” har jag inte förbättrat min
”headbanging”-teknik, så att jag till fullo kan njuta av ”Trash metal”-banden.
Jag vet dock hur det känns att stå längst fram i ledet omgärdad av fullt
utvecklade ”headbangers”. Det gör mycket ondare än man tror.    

Det känns som om Steve Grimmett och hans ekipage ligger i ”dödens” position i
ett V75-lopp. Det finns betydligt stabilare hästar (andra band) runt omkring
honom. Grimma och betsel måste justeras så att låtarna blir mera effektfulla
rakt över. Skygglapparna bör tas bort, dels för att vidga vyerna och dels så att
man ska komma ihåg låtarna bättre. Att vifta med piskan hjälper föga och att
slutligen dra öronpluggarna känns som en sista desperat åtgärd, vilket
emellertid leder till att han i alla fall kommer tryggt i mål.

De bästa spåren på en i övrigt ganska anonym skiva återfinns på den allra sista
halvan. Monumentala ”Afraid of the dark” där det inte sparas på krutet och den
näst intill perfekta ”power”- balladen ”This don’t look like love to me” som för
att ge lite perspektiv hamnar någonstans mitt emellan Judas Priest och
Whitesnake. Jag undrar också i min enfald om inte Steve Grimmett träffar en halv
ton högre än självaste Bruce Dickinson, men det kan vara en inbillning. Skivan avslutas så näpet av en liten vaggvisa – ”To sing a lullabye”, vilket gör att man somnar gott och undviker de värsta mardrömmarna.

Metallsnurran stannar obevekligen på den förtretliga piggen mellan siffra 2 och
3. Det är inget dåligt betyg, men heller inte jättebra. I ingenmansland kan man
säga.

Grimmstine’s dagar kan vara passerade innan de ens har börjat, men det kan också
vara så att något stort är på gång bakom hörnet. Det får framtiden utvisa.
Intill dess duger gott denna fleromättade ”metal-sandwich”.

Nej, nu tror jag det är dags att ta en smörgås själv och vad är bättre än en
macka med äkta Gustafskorv (hästkorv) som pålägg. Det kan behövas efter allt
prat om hästar och ”metal”.

Thomas Claesson

Fotnot: Gustafskorv är en basturökt korv med 80 % kötthalt (Hästkött).
Originalet tillverkas i Gustafs utanför Borlänge.

W.E.T. ”W.E.T.” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Tänk dig följande fight: I ena ringhörnan alla med fördomar mot så kallade projektgrupper. I andra ringhörnan Frontiers Records, skivbolaget bakom projektgruppen W.E.T. Vinnare: Frontiers Records på (nästan) knockout. Och det är förstås en logisk vinnare, för det är nämligen följande rutinerade herrar som rört ihop W.E.T.-ingredienserna till en välljudande AOR-gryta: Robert Säll (Work Of Art), Erik Mårtensson (Eclipse) och Jeff Scott Soto (Talisman, Yngwie Malmsteen med flera).

Inledande dubbelmackan med riviga Invincible och singellåten One Love sätter ribban högt. Det är rentav så att just Invincible är en av dom finaste stunderna i Jeffs långa karriär. Men bästa låten är suveräna Put Your Money Where The Mouth Is (stilpoäng för rolig titel). Närmare en perfekt AOR-låt med riv i går helt enkelt inte att komma. Underbart svängig! Och i början av låten gör herr Soto sin bästa David Coverdale-imitation när han ylar kraftfullt. Fina balladen One Day At A Time med ett gnistrande gitarrsolo borde ha fått avsluta skivan på ett snyggt sätt. Jag skriver borde, för därefter följer tre låtar som är orsaken till att betyget på skivan inte blir högre: det är tre i sammanhanget ganska slätstrukna låtar.

Slutintrycket blir hur som helst att W.E.T. slagit till med en lovande banddebut, inget snack om den saken. Törs man hoppas på någon eller några livekonserter framöver? För det vore synd om det enbart handlar om ett studioprojekt.

Magnus Bergström

Dream Evil ”In The Night” (Century Media/EMI)

Som vanligt när Dream Evil är i farten så handlar det om melodiös metal enligt skolboken och alltså inget nytt under solen. Men det är förstås inget som bandets fans hakar upp sig på, för de förväntar sig alltid nostalgiljudande metal i välproducerad förpackning (signerad Studio Fredman) och får det – gång på gång.

Det ska dock sägas att avslutningslåten på In The Night faktiskt är liiite originell (se nedan). Redan tidigt avfyras två av skivans bästa låtar: In The Night och Bang Your Head, som båda har typiska Dream Evil-texter om hur underbart det är med metal. Det är nog bara Dream Evil och Manowar som klarar av att skriva sådana texter och komma undan med hedern i behåll.

Skivans två utropstecken är:
1. Avslutande The Unchosen One med rentav smått progressiva/symfoniska inslag. Se där; en låt som bryter det traditionella mönstret (men den har släktskap med The Chosen Ones och Chosen Twice). Mer av den varan på nästa skiva, tack!
2. Vackra power metal-balladen The Ballad (kul titel) med för bandet typiska textrader som ”we believe in drinking booze and act like swines”.

På minuskontot? Jo, låtar som inte imponerar lika mycket är ganska intetsägande Immortal och Frostbite.

Individuellt kan noteras att sångaren Niklas Isfeldt har den perfekta rösten för ändamålet, i stil med Ralf Scheepers (Primal Fear, ex-Gamma Ray). Lyssna bara på sista refrängen i Electric, med sångslingor av bästa kvalitet. Örongodis!

För den som hakar upp sig på att bandet ibland kan vara svårt att ta på allvar är inte In The Night att rekommendera. Men för oss andra, som helt enkelt tycker om bra metal, är det bara att lyssna och ryckas med av bandets livsbejakande texter.

Magnus Bergström

Kittie ”In The Black” (Massacre/Sound Pollution)

När inte Mercedes och Morgan (Lander-systrarna) bråkar med andra eller skapar kläder så spelar man faktiskt rätt trevlig musik också. Det var ganska många år sedan jag första gången slängde in en skiva med det märkliga namnet ”Kittie”; det var absolut inga kattungar som hade skapat albumet. Faktum är att jag själv endast var 12 år då, men inte kunde jag tro att 4 tjejer kunde vara så tuffa. Efter en något kontroversiell karriär har Kittie nu varit igång i ca 10 år. Jag personligen tyckte bandet hade tappat allt när medlemmar som Fallon Bowman hoppat av, som senare gått klart skolan och nu är aktuell med eget album. Det som var unikt med Kittie försvann liksom och det har inte blivit samma sak sedan dess.

När nya skivan ”In the Black” skulle produceras bestämde sig bandet för att verkligen göra en monsterskiva, The Beast som man själv hävdar. Detta var inte något bra tecken eftersom Kittie´s största problem har varit att de gått från att vara tunga till extrema. Och Morgan är inte direkt den bästa sångerskan i mina ögon. Till råga på det har man endast systrarna Lander kvar från vad som egentligen skall vara Kittie. Nyintagna Tara McLeod och Ivy Vujic är inte några karaktärer precis. Men även om jag förväntade mig katastrof är inte albumet så tokigt. Det är tungt visserligen, men refrängerna är riktigt bra. Det är många låtar som känns väldigt melodiösa. Det märks på så vis att man försöker hitta tillbaka till rötterna. Som band har Kittie alltid varit mycket duktiga, det är teknisk briljans och minst lika bra som andra band inom samma genre.

Jag känner stor glädje att jag faktiskt hittar något bra alls här, men lika glad kanske inte alla bli över detta faktum. När jag tycker att Kittie tagit rätt riktning kanske andra hävdar motsatsen?
Men med låtar som ”Sorrow I Know”, ”Now or Never” visar man upp en sida man inte visat på länge. Med låten ”Kingdom Come” har man bevisat att inte bara instrumentala låtar från Metallica kan vara mästerverk. Förutom dessa låtar tycker jag även ”Cut Throat” och ”Ready Aim Riot” är bra. Det mesta på skivan är helt okej, men det känns ändå som det är branta kurvor med bra och dåligt inom varje spår.

Eftersom Kittie är unikt och trots att de har svårt att hitta sig själva, framförallt tack vare byte av medlemmar, så blir det ändå ganska bra i slutänden. Jag hade givetvis lätt kunnat peka ut saker som de kunde göra bättre. Och jag saknar Fallon mer än någonsin eftersom man på den här skivan är närmare sitt ursprung än någonsin förut. Det känns som Kittie borde försöka snälla till sig ännu mera på samma vis som Crematory gjorde (vilket jag nämner i min kommande recension), men inte för mycket. Det är en balansgång utan dess like det här. Man märker tydligt brister i Kittie´s musik tyvärr, inte minst på låten ”The Truth” som är horribel. Trots allt en trea vilket ju får klassas som klart godkänt som helhet.

Ricky Löfqvist

Keel ”Streets Of Rock & Roll” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Är en Keel-comeback år 2010 motiverad? Ja, eftersom Ron Keel (sång), Marc Ferrari (gitarr), Brian Jay (gitarr), Geno Arce (bas) och Dwayn Miller (trummor) med Streets Of Rock & Roll visar att bandet har en del kvar att ge.

För den som tvivlar är det bara att lyssna på det perfekta argumentet, nämligen inledande låttrippeln Streets Of Rock & Roll, Hit The Ground Running och Come Hell Or High Water. Dom låtarna ger nämligen öronen precis det dom vill ha i fallet Keel; melodiös hårdrock med medryckande refränger. Serverat med en lagom dos attityd. Visst är titellåten i smörigaste laget men dess självbiografiska text med glimten i ögat kompenserar det.

Come Hell Or High Water är mycket bra och sitter direkt i huvudet och det är utan tvekan skivans bästa låt. Ja, en av Keels absolut bästa låtar överhuvudtaget. Stilsäkra powerballaden Does Anybody Believe låter bra i öronen på den som är lagd åt det sentimentala hållet. Medryckande The Devil May Care (But I Don’) med en låttitel som många textförfattare önskar att de kommit på visar att det aldrig är fel med modern poesi. Rytmstarka Gimme That är också bra i all sin rakt-på-sak-enkelhet. Ett par av låtarna är dessvärre standardlåtar på tomgång (exempelvis tjatiga Live) och utan dessa hade betyget blivit högre.

Hur som helst; efter att ha lyssnat igenom skivan ett antal gånger så är det bara att konstatera att bandet ger ett oväntat piggt intryck. Produktionen av Pat Regan (Kiss, Warrant m.fl.) är bra och samtliga bandmedlemmar hörs lagom mycket. Visst handlar det om ett ljudmässigt mer tillrättalagt Keel än på exempelvis Gene Simmons-producerade The Right To Rock (nyrelease-aktuell) men det gör bara Keel gott. Och det märks att åren utanför rampljuset har varit välgörande för Rons röst; han skriker mindre och har en mer återhållsam sångstil vilket passar honom bättre.

För den som är sugen på melodiös hårdrock med refränger som fastnar fort och gitarrsolon att spela luftgitarr till (det är nog så här Bon Jovi vill låta nuförtiden) så är Streets Of Rock & Roll en alldeles utmärkt skiva. Men för den som vill ha något nyskapande är det bara att leta vidare… Hur som helst; Keel kommer att göra succé på den nystartade festivalen Stockholm Rock Out, var så säkra.

Magnus Bergström

Keel ”The right to rock – 25th Anniversary Edition” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Producerad av Gene Simmons (Kiss) har ”The Right To Rock” uppnått kultstatus. Motiverat?

Nja… Utöver det utmärkta, klassiska titelspåret är det enda som står ut Simmons-doftande ”Easier Said Than Done” och fartfyllda ”Speed Demon” med snyggt gitarrsolo. Covern på ”Let’s Spend The Night Together” (Rolling Stones) har också ett visst underhållningsvärde.

I övrigt finns det inte så mycket att hämta. Jo, för Kiss-fantaster är ”Get Down” intressant i och med att ett flertal detaljer i låten känns igen från gamla Simmons-demos, komplett med tidstypisk snuskig text.

Produktionsmässigt hörs det att skivan är inspelad på 80-talet, och Simmons förkärlek för ”rå” produktion där trummspelet och refrängerna får ta stor plats är uppenbar.

Det enda som är nytt med den här 25-årsjubileumsutgåvan, förutom en del omslags- och bookletdetaljer, är nyinspelningen av titelspåret ”The Right To Rock”. Bandet har gjort en kul grej av den och via internet låtit fansen bidra till den allsångsvänliga refrängen.
Dessutom återfinns en bonusremix av ”Easier Said Than Done”, som dock funnits med på en tidigare cd-utgåva.

En enda ”ny” låt är förstås inte tillräckligt för att ge ett extra plus i dessa tider, då vi lyssnare vant oss vid ”expanded versions”. För övrigt är det glädjande att konstatera att Ron har rösten i behåll och faktum är att han låter bättre numera, eftersom rösten har blivit mindre skrikig med åren. Hur som helst hade undertecknad föredragit en nyutgåva av ”The Final Frontier”…

Magnus Bergström

Fear Factory ”Mechanize” (AFM/Sound Pollution)

Teknisk metal med tydliga industriinslag som går undan likt en Formel 1-bil, av och med musiker som vet vad dom sysslar med. Ja, det är vad lyssnaren får ta del av när Fear Factory är i farten.

Av musikerna är det Gene Hoglan som gör störst intryck. Den välmeriterade trummisen är inte så lite taggad och smattrar ofta på i en sådan hastighet att man inte tror sina öron.
Och det går inte att undgå att sångaren Burton C. Bell (som på ett bra sätt blandar growl och ”mjuk” sång) är förbannad på i stort sett allt och alla men framför allt på all världens politiker och organiserad religion.

Om låtarna på Mechanize kan sägas att Powershifter är mycket bra. Likaså inledande titellåten Mechanize och avslutande Final Exit. Tre fina exempel på vad Fear Factory kan prestera i sina bästa stunder. Sistnämnda låt är ett riktigt vackert musikstycke som varvar stillsamma tongångar med aggressiva tongångar, ja ibland till och med samtidigt (snabbt gitarrriff kombinerat med mjuk sång). Uppfinningsrikt och inte så lite imponerande.

Men trots det är intrycket att bandet kan bättre. Ibland känns det som att lyssna på en enda lång låt och skivan hade mått bra av mer variation (se Final Exit). Dessutom är likheten med en del av bandets tidigare kompositioner i vissa fall lite väl tydlig.

Hur som helst är undertecknad säker på att i stort sett alla Fear Factory-fans kommer att uppskatta skivan och det är förstås det viktigaste.

Magnus Bergström

HIM ”Screamworks: Love In Theory and Practice” (Sire/Warner)

Frontgestalten Ville Valo och de övriga medlemmarna i finska bandet His Infernal Majesty – H.I.M. – har vid det här laget sålt bortåt fem miljoner skivor och är enligt min mening bäst i världen på den här typen av gothpop-metal eller ”Love Metal”, som gruppen själv valt att etikettera musiken.

Det nordiska vemodet och känslan för melodier sitter som hand i handske i den här genren. Att det just är ett finskt band som gör det här så bra är nog inte någon slump heller, för kanske är det inte fel att kalla H.I.M. för metalmusikens svar på den finska tangon. Beröringspunkter av fundamental art finns onekligen.

Förra plattan Venus Doom (2007) var ingen besvikelse och innehåll bl.a. de två låtessen ”The Kiss of Dawn” och ”Bleed Well”. Även nya alstret Screamworks: Love In Theory and Practice levererar på ett utmärkt vis det den ska och drar samtidigt lite mer åt pophållet än föregående album. Här och var är en elektroniskt färgad 1980-talsrockkänsla framträdande som får mig att associera en smula till bl.a. Billy Idol. Några av trumfkorten bland låtarna denna gången heter ”Heartkiller” och ”In Venere Veritas”.

Henric Ahlgren

Jon Oliva’s Pain ”Festival” (AFM/Sound Pollution)

                 I butik: 19 februari

Låt mig direkt fastställa att Festival inte håller samma klass som Maniacal Renderings, vilken i mina öron är Jon Oliva’s Pain bästa skiva. Men den är bättre än debuten Tage Mahal och fullt i klass med Global Warning. Som vanligt när bandet är i farten handlar det om en välavvägd blandning av melodi och tyngd. Likheterna med Savatage är ofta slående, men på något sätt klarar man ändå av att stå på egna ben.

Inledande Lies är en för bandet typisk låt med många temposkiftningar. Och så här aggressivt har nog Jon Oliva aldrig sjungit tidigare. Bandets svaghet brukar vara att många av låtarna är svåra att sjunga med i, men tunga Death Rides A Black Horse med sin pampiga refräng är som tur är ett exempel på motsatsen. Den kan rentav vara Jon Oliva’s Pain bästa låtbygge hittills. Som tredje låt återfinns tittellåten Festival som är något av en blandning av de två första låtarna = bra och alldeles utmärkt som titellåt. Därefter följer ett par ganska intetsägande låtar innan vackra balladen Looking For Nothing höjer stämningen. Övriga låtar värda att nämnas på skivans andra halva är episka Winter Haven och balladen Now.

I en tid när det verkar som att Savatage upphört att existera så fyller Jon Oliva’s Pain tomrummet och det är något att vara tacksam för.

Värt att tänka på; efter tiotalet lyssningar växer skivan så det är ingen djärv gissning att betyget blir högre med tiden.

Magnus Bergström

Angels Of Babylon ”Kingdom of evil” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Jag kan inte minnas när jag senast drog igång en skiva från ett okänt band och sedan njöt till maxgränsen. Angels of Babylon(AoB) är ett projekt som blandar och ger från flera olika genrer. Du har bland annat Dave Ellefson på bas som tidigare spelat i nästan 20 år med Megadeth, mer känd för sin stämning av sångaren Dave Mustaine angående bandnamnet. Dessutom har du trummisen Rhino (ex-Manowar) som är mycket omtyckt. Utanför detta klassiska hårdrocksarrangemang har du en Power-metal sångare (David Fefolt) och en än så länge okänd gitarrist (Ethan Brosh). Resultatet av detta blir ren magi och Ellefson själv uttrycker deras sound som ”majestätiskt” – något jag är helt överens om.

Rent tekniskt sett finns det inget att snacka om vad gäller AoB och det är rutinerade herrar som producerat skivan. Det är bra musiker som kommit fram till soundet. Finns inget att klaga på. Skivan består av 10 spår där jag har svårt att skilja ut något som är bättre eller sämre, det är en mycket bra mix. Dessutom finns det en del intressanta låtar som är perfekt placerade i ordningen på skivan, tänker främst på instrumentala låten ”The Remnant”. Om jag fick välja några låtar att sätta en liten varning på, som man bara måste höra, så blir det ”Conspiracy Theory” eller ”Night Magic”. Jag kan också utlova att AoB inte låter som något ni hört förut, det finns tydliga likheter och influenser givetvis. Men det är på något vis helt unikt i sin komposition och sound mm.

Alla riktiga hårdrockare bör spana in ”Kingdom of Evil” som AoB:s debutskiva heter. Det enda som kan stoppa detta från att bli ett stort band är fansen. Värt att nämna är också att skivan var tänkt att släppas mycket tidigare men har skjutits upp av diverse omständigheter. Det är alltså en mycket välarbetad skiva man kommer ut med till slut.

Skivan får 4/5. Även om jag inte direkt hittar något negativt med skivan så känns det ändå inte riktigt som en maxpoäng. Det skall till lite mera för att kittla lite extra. Några få saker jag kan tänka mig är att utöka antalet spår. Det skall också finnas några låtar på skivan som är sådär extra magiska som man bara nästan inte kan sluta lyssna på. Och jag vet inte när jag senast var med om något så här bra på första försöket, därför är jag inte alls orolig över att AoB bara kommer bli bättre. Jag är dock lite rädd för att det kanske inte blir något mer, vilket vore väldigt synd.

Ricky Löfqvist