Grottmänniskodoom
Conan ”Blood Eagle” (Napalm/Border)
Jag älskar doom, men då är det riffbaserad doom à la Candlemass vi snackar om. Conan är något helt annat. Det är monotont och oftast ultralångsamt; vi snackar kontinentaldrift. Musiken blir närmast meditativ, snudd på hypnotisk, och det finns inga riff att nynna på efteråt. Ingenting man spelar när man ska städa med andra ord, i alla fall inte om man vill få något gjort.
För min egen del krävs en viss sinnesstämning för att uppskatta sådan här musik, och det krävs mycket för att göra den intressant. Ett band som Ahab lyckas oftast med det på ett bedövande vackert och stämningsfullt sätt, men Conan är mycket primitivare och här finns inget vackert. Det är grottmänniskodoom, som skivbolaget kallar det. Bandet får nästan sin namne från Cimmeria att framstå som en intellektuell gigant i jämförelse. Tack och lov har Conan dock vett att variera sig inom sina ganska snäva ramar. Foehammer drar upp tempot avsevärt, medan Gravity Chasm lyckas få till rätt så bra sväng, vilket helt klart drar upp betyget en del. Överlag bidrar svänget i trumspelet till att lyfta musiken.
Blood Eagle är för fans av Ahab och Primordial, men personligen tycker jag att både Ahab och Primordial är betydligt intressantare band. Jag kan tyvärr inte instämma i de smått lyriska recensioner jag sett av Blood Eagle, men en trea kan jag med viss tvekan bjuda på. Ardbeg Corryvreckan passar bra i whiskyglaset; tungt och rökigt är det som gäller för att matcha musiken.
Jonas Andersson