nyaskivor.se

Days of Ashes ”In the Mirror of Reconciliation” (egen release)

Musik är viktigt för undertecknad. Såpass viktigt att jag först tänkt skriva att den som inte tycker om In the Mirror of Reconciliation inte är min vän. Men så drastisk ska jag inte vara, utan bara konstatera att det är oklokt att inte tycka om Days of Ashes.
Dream Theater, Pain of Salvation, Rush, Genesis, Yes, Asia, Queen och Mastodon är bara några av influenserna i Days of Ashes ljudlandskap, som är made in Värmland (Karlstad).
Låtarna är tätt sammansvetsade, som sig bör på en konceptskiva, i stil med en enda lång låt. Det är både bra och dåligt. Bra för att lyssnaren tas med på en omtumlande resa. Dåligt för att det är svårt att fastna för enstaka refränger.
Men i fallet med det sistnämnda finns ett alldeles lysande undantag: Touching Spirituality som med sockersöta melodislingor och en klar och tydlig refräng kletar sig fast i huvudet som tuggummi.
Inledande och (nästan helt) instrumentala Prologue trollbinder lyssnaren i ett må-bra-läge. Ett av flera smarta drag på en väl genomtänkt skiva. Därefter tar nämligen allvarstyngda texter vid, som tar avstamp i en uppväxt präglad av en alkoholiserad pappa. Ljuset tar dock över allt eftersom och skivan ger verkligen lyssnarglädje.
Det är svårt att förstå att något så jobbigt (läs texterna) kan resultera i så ljuvliga tongångar. Eller kanske är det just därför… Själv kan jag nästan inte sluta att bläddra i det 28-sidiga (!) texthäftet för att försöka få grepp på allt.
I mitten på skivan återfinns innehållsrika och ljuvliga Watching Me Bleed och som avslutning kanonlåtarna The Core of Myself och Touching Spirituality.
Efter att ha stött och blött skivan fram och bak och upp och ner ett antal gånger, är det glädjande att konstatera att helheten känns så välbalanserad. Det handlar rakt igenom om bra låtar utan minsta lilla utfyllnad.
Sångmelodierna är allt ifrån skört spröda till aggressiva (growl) och mycket däremellan. Just growlbiten behöver nog ändå vässas till en aning för att låta mer övertygande.
Jag får också känslan av att en något fläskigare ljudbild överlag hade förhöjt lyssnarupplevelsen.
Musikerna är nästan löjligt skickliga och det är glädjande att konstatera att samtliga spelar lagom mycket och inte ”over the top”. Helheten är, precis som det ska vara, det allra viktigaste.
Fullpoängaren är så nära det går att komma – och den som väntar på något gott… Nästa skiva lär bli en kioskvältare!
Om det finns någon rättvisa i musikvärlden är Days of Ashes vårt avlånga rikes nästa framgångssaga i hårdrocksvärlden.
Vilket skivbolag gör genidraget och viftar med ett skivkontrakt?

Magnus Bergström

Fotnot: In the Mirror of Reconciliation finns att köpa i digipack och digitalt (se Days of Ashes Facebooksida) och finns också på Spotify.