nyaskivor.se

Virgin Steele ”Nocturnes of Hellfire & Damnation” (Steamhammer/Border)

Till en början är allt frid och fröjd och ’Luzifer’s Hammer’ svingas ödesmättad
och tung. Den driver effektivt kvacksalvare, frimicklare och annat löst folk på
flykt från New York (bandets hemvist).

’Devilhead’ trevar i blindo. ’Delirium’ bygger upp ett trauma i en värld man
inte vill leva i men ändå dras till. Svårmodiga tongångar svepta i draperier av
tunn aluminium som bara släpper igenom glesa strimmor av mjukt ljus.

Frontmannen och tillika grundaren David DeFeis’ divalater och nyckfulla
falsettskrik kan ha en förmåga att begränsa lyssnarskaran i viss mån. De som har
hört en jaguar jama och är uppfostrade med Queensrÿche bryr sig emellertid föga.

Den teatrala symfoniska aspekten är tilltalande och relationsdramat har sin
dragningskraft. Vem kan t.ex. motstå ’Queen Of The Dead’ där det jungfruliga
stålet biter som allra bäst?

Virgin Steele är ett säreget band som man inte med säkerhet kan sätta fingret
på. Det är också det som är faran eller lockelsen beroende på hur man ser det.

Thomas Claesson

Civil War ”Gods & Generals” (Napalm/Border)

Låt skräddarsy några sydstatsuniformer i alla nyanser av grått. Läs på historien
om de forna krigsskådeplatserna. Ta med kämpaglöden från Dalaupproret. Ladda den
gamla flintbössan. Vi får Civil War utsprungen från Falun och Sabaton.

Provtryckningen med inledningsspåret ’War Of The World’ lämnas åt sitt öde utan
några bestående intryck. ’Bay Of Pigs’ däremot är en fin skildring av den totalt
misslyckade USA-invasionen på Kuba 1961. Som om inte det vore nog lägger solot
med den ryska hymnen dryga tre minuter in i låten ytterliggare salt i såren.

’The Mad Piper’ med sina skotskrutiga säckpipor förverkligar äntligen drömmen om
allsång på Skansen. Tonen tas högt och ljudligt i glada vänners sällskap. Det
finns ingenting man blir så lycklig av som äkta power metal inte sant? Ingen
tvekan om att ‘The Admiral Over the Oceans’ ligger mig varmt om hjärtat.
Konstigt vore väl annars och jag trallar med som en liten pojkvasker i
sjömanskostym.

Gods and Generals är en i mångt och mycket rogivande samling av välriktade
haubitsar. Min favorit är ’Schindler’s Ark’ där Nils Patrik Johansson bryter
sångmönstret och visar upp ett helt nytt ansikte. Det som talar emot
helhetsintrycket är de onödiga trampminorna varav ’USS Monitor’ och ’Braveheart’
är ödesdigra felsteg som borde ha undvikits.

Thomas Claesson

Red. Anm. Ursäkta vår skribent. Han tycker det är så roligt att skriva allsång

på Skansen fast han menar allsång på puben The Bishop’s Arms i Falun.

Mother’s Finest ”Goody 2 Shoes & The Filthy Beasts” (Steamhammer/Border)

Det har gått 12 år sedan det utpräglade livebandet Mother’s Finest kom ut med
nytt studiomaterial. Det är möjligt att underfundiga uttryck som ’Goody 2 Shoes
and the Filthy Beasts’ är vardagsmat i Atlanta och visst kan jag hålla med om
att det är en rolig ordlek. Det är också en fingervisning om den glädje som
musiken på albumet sprider omkring sig.

Innan pickupen släpps ner på första spåret ’Angels’ är det bra att känna till
begreppet ’Funk Metal’ och vara beredd på musik utan gränser. Det har man igen
när väl chockvågorna har lagt sig. Joyce ”Baby Jean” Kennedy kopplar nämligen
ett järngrepp med sin kraftfulla stämma fylld av soul och karisma.

’Tears Of Stone’ ringlar fram som ett fackeltåg, men kryddas av ett överraskande
inslag av rapp som bekräftar att humor har sin plats i musiken. Det inbjuder
till breakdance om man så vill. Glenn ”Doc” Murdock tar över sånginsatsen i ’I
Don’t Mind’ och dunkar in en härlig rytm fylld av salsa.

’My Badd’ inleds försiktigt i lönndom för att successivt utvecklas majestätiskt
med Gary ”Moses Mo” Moore’s blytunga gitarr som knappt går att marklyfta. En
värdig avslutning och min absoluta favorit på en skiva som fullständigt spritter
av spelglädje.

Jag är rädd att ”Baby Jean” kommer att linda mig runt lillfingret på Sweden Rock
i sommar, men det har jag å andra sidan inget emot.

Thomas Claesson

Thunder ”Wonder Days” (Ear/Playground)

Efter att gitarristen Luke Morley 2009 fullbordade sin utbrytning och bildade
’The Union’ (som endast tillfredsställde de patriotiska brittiska kritikerna) är
det en sann ära att bevittna Thunders återförening i gammal fin tappning.
Tillbaka är de klatschiga rockdräparna och de silkeslena balladerna upplyfta
högt i skyn av Danny Bowes’ flamberande sångröst.

Det är troligt eller snarare sannolikt att separering gjorde Thunder gott.
Bandet känns vitalt och i viss mån nyskapande. Fastän de gamla ränderna ligger
stadigt utsträckta så fastnar de nyknutna tofsarna intensivt i blickfånget.

Och mycket riktigt så inleds förevisningen av den symtomatiska ’Wonder Days’ med
de på förhand namngivna förtecknen. Kännemärken som så väl särskiljer Thunder
från övriga rockband fostrade i Imperiets vagga. Obevekligt framåtsträvande
melodiös hårdrock med upphängda bluesbjällror som aktiveras när behovet så
framkallas.

Alltmedan albumet utvecklas förnims rockinfluenser från alla världens hörn. Om
man så vill och kan eller känner för. Den äkta varan är dock obestridlig i
förhållande till alla intryck som man tror sig ha hittat.

Vad man än väljer: att steppa ut med de fartfyllda ’Prophet’ eller ’I Love The
Weekend’ så att svetten lackar i pannan eller att njuta av vågornas skvalp kring
strandkanten i följe med sin käresta medan ’The Rain’ eller ’Broken’ sätter
känslorna i svall, så ligger Thunders testamente för evigt i orubbat bo.

Till er som redan för länge sedan har hittat UFO och Bad Company: Varför inte ta
ett steg till? Prova Thunder med allt vad det innebär och glöm inte att det hela
började på en till synes moraliskt hög nivå ’Higher Ground’ med en symfoni på en
bakgata där det likväl smögs med lite ’Dirty Love’ i bakgrunden. Finns
osäkerheten ändå kvar? Lyssna på ’When The Music Played’ och bli varse om hur
man bygger upp och framför en rocklåt år 2015.

Thomas Claesson

Night ”Soldiers Of Time” (Gaphals)

Nights debutplatta föll mig verkligen i smaken med sitt opolerade sound och nästan naiva uttryck. Soldiers of Time är något helt annat, vilket hörs från de första Queendoftande à cappella-tonerna i inledande Waiting for the Time, via countrydoftande Towards the Sky ända till de avslutande akustiska gitarrerna och pianot i Stars in the Sky. Det är helt klart ett mycket bredare Night vi får stifta bekantskap med på Soldiers of Time, och dessutom betydligt mer välproducerat, dock inte på något sätt överproducerat. Med andra ord skulle det kunna bli en besvikelse för oss som älskar första plattan, men frukta intet, för Soldiers of Time är en värdig uppföljare som knappast kommer att göra någon besviken. Snarare tror jag att Soldiers of Time är en platta som kommer att fortsätta att växa med varje genomlyssning och på så sätt stå emot tidens tand bättre än debuten. Kan någon bara förklara för mig varför sången hela tiden leder mina tankar till det legendariska göteborgska punkbandet Attentat?

Jonas Andersson

Frantic Amber ”Burning Insight” (Raventone/Border)

    Release 17 april

Sverige. Danmark. Japan. Colombia. Fyra nationaliteter som har fått till en minst sagt intressant modern metalplatta, i form av debutskivan Burning Insight.
Välproducerade och i huvudsak aggressiva låtar, både musik- och sångmässigt, men hela tiden med fokus på melodier. Låter det bekant? Jo nog är det en beskrivning som passar in på åtskilliga hårdrocksskivor de senaste åren.
De svenska storheterna In Flames, Dark Tranquillity och Arch Enemy är band som jag osökt kommer att tänka på. Samtidigt finns det spår av amerikanska band som till exempel Killswitch Engage, Five Finger Death Punch och Fear Factory.
Trots att influenserna är tydliga skiljer sig Frantic Amber ofta från mängden och lägger ribban högre än många av genrekollegorna, det vill säga i skiktet under eliten. Vägen för att hamna på samma nivå som ovan nämnda storheter är ändå ganska krokig och lång att vandra.
Bakom mikrofonen återfinns en urkraft vid namn Elizabeth Andrews. Danskan låter som en mix av Angela Gossow (ex-Arch Enemy), Jeff Walker (Carcass), Johan Hegg (Amon Amarth) och… Sig själv! Hennes growl är ljusare än genrestandarden, har mycket ilska i stavelserna och hela tiden med en punkig attityd. Rensång avlöser på väl valda ställen growlet och simsalabim får lyssningsupplevelsen en helt annan dimension.
Gitarrduon Mary Säfstrand och Mio Jäger har fått en rejäl plats i ljudbilden och det med all rätt; de har ett enkelt och samtidigt effektivt samspel som det slår gnistor om. Madeleine Gullberg Husberg (bas) och Mac Dalmanner (trummor) utgör en stabil grund för de andra att stå på, men är inte lika framträdande (deras instrument får inte lika mycket utrymme).
Av låtarna är det titelspåret, Soar, Awakening, Self Destruction (i vilken Madeleine och Mac får chansen att briljera) och Ghost som är bäst i klassen.
I mina öron är det ändå så att nästan hälften av låtarna är något av tvillingbröder, det vill säga visar upp ett mycket tydligt släktskap, och jag hoppas på ett spretigare låtsnickrande på uppföljaren. För att en fortsättning följer är jag helt övertygad om. Efter många års slit, inte minst via sociala medier, för att komma dit de är idag har bandmedlemmarna skaffat sig en erfarenhet och tuffhet som kommer att löna sig i längden.

Magnus Bergström

Feed Her To The Sharks ”Fortitude” (Victory Records)

Det är ingen hemlighet att jag inte har varit något större fan av metalcore i dess olika former, men allt eftersom tiden går upptäcker jag band som jag gillar, och när det låter så bra som hos australiensiska Feed Her To The Sharks kan jag bara kapitulera.

Fortitude är en mycket lättillgänglig platta, samtidigt som man inte kompromissar med aggressionen, vilket den väldigt distinkta produktionen säkerligen bidrar till. Det hårda är stenhårt medan de lugna partierna klistrar sig fast, och även om inte alla låtar är lika klockrena som inledande The World is yours, så måste jag ändå säga att just låtarna är styrkan. Trots breakdowns, tempoväxlingar och både growl och rensång håller Feed Her To The Sharks ihop låtarna och det känns inte sådär splittrat och schizofrent som jag ofta upplever den här genren. Dessutom är det ruggigt medryckande och svårt att värja sig mot. Personliga favoriter förutom nämnda The World is yours är Heart of Stone med sitt skoningslösa driv och den heavy metal-doftande Badass.

Ska jag anmärka på något så är det användandet av diverse elektroniska ljud för att krydda anrättningen. Antagligen tilltalar det majoriteten av fans, men mig faller det inte alls i smaken. I mina öron skulle plattan ha vunnit på ett mindre frekvent användande av elektroniken.

I mina öron fungerar Fortitude utmärkt för nybörjare i genren som en inkörsport till metalcore. För redan etablerade fans av modern metalcore bjuder den inte på några större överraskningar, men vad gör det? Ibland vill man bara veta vad man får.

Jonas Andersson

Michael Schenker’s Temple of Rock ”Spirit on a mission” (Inakustik/Border)

  Release: 20 mars

Inte kan man tro att mannen med stenansiktet, Michael Schenker, är född 1955. Gitarrspelet på Spirit on a mission är nämligen i klass med vad han presterade som medlem i Scorpions och UFO – och det var inte igår.
Det låter som att Michael har roligt på jobbet och är på sitt bästa lekhumör. Kanske kan det förklaras med det högklassiga musikersällskap han omger sig med: Doogie White (sång, ex-Rainbow/ex-Yngwie Malmsteen), Wayne Findlay (gitarr/keyboards, Michael Schenker Group), Herman Rarebell (trummor, ex-Scorpions) och Francis Buchholz (bas, ex-Scorpions).
Utöver bandledaren själv är det Doogie som utmärker sig allra mest. Rösten är nästan lika stark som någonsin tidigare, det är bara enstaka gånger som han pressar i ett för högt tonläge, och han är pappa till samtliga låttexter.
Produktionen är snäll för öronen och – knappast överraskande – med fokus på gitarrljudet. Basen är dock lite väl hårt hållen (läs knappt hörbar) i mixen vilket ger ett lite väl snällt slutresultat.
Låtmässigt känns det i mångt och mycket som att lyssna på Yngwie Malmsteen kring Trilogy-perioden och det är ju aldrig fel.
Live and let live rivstartar kalaset med högt tempo och ett inspirerat gitarrsolo och Rock City är stöpt i samma form men är snäppet vassare tack vare en kanonrefräng.
Saviour machine är det tyngsta Michael fått till på hur länge som helst, kanske någonsin, och detta utropstecken ger skivan den balans som behövs.
Something of the night är utan tvekan bästa låten. En snabb rackare kryddad med neoklassiska influenser á la Yngwie Malmsteen och sköna passningar till Scorpions.
Communion och Vigilante man är egentligen bra låtar men handikappas av enformiga refränger (vilket tyvärr är ett återkommande problem).
Hela paketet landar i en splittrad lyssningsupplevelse, i och med att låtkvaliteten dyker efter drygt halva skivan. Eller för att jämföra med öl, så är lite drygt halva skivan som en alkoholstark och välsmakande porter och resten som ett ljust och blaskigt folköl.
Till sist vill jag dela ut stilpoäng för bilderna i texthäftet. De är inte bara proffsiga; Michael ler dessutom. Snyggt jobbat!
Den som gillar klassisk hårdrock med melodier i massor kan lugnt införskaffa Spirit on a mission, som lika gärna kunde ha döpts till ”ett säkert köp”.

Magnus Bergström

Europe ”War of Kings” (UDR/Warner)

    Release: 11 mars

Tempest, Norum, Levén, Michaeli och Haugland har lämnat 80-talshårdrocken i baksätet och i förarsätet återfinns numera en mer organiskt 70-talsdoftande repertoar. Ja man kan kanske säga att med War of Kings har veteranerna gjort den skiva de själva allra helst skulle vilja lyssna på. Sådant ska givetvis applåderas.
En del äldre låtar i Europe-katalogen, och i mina öron främst ”kultlåten” Yesterday’s News, har ogenerat skvallrat om att det är band som Deep Purple, Rainbow och Led Zeppelin som är husgudarna.
Hela bandet presterar på topp men det är Tempest, Michaeli och i synnerhet Norum som känns allra hetast. I synnerhet den sistnämnda bänder på gitarrsträngarna som om hans liv hängde på det – lyssna bara på det instrumentala mästerverket Vasastan.
Till sin hjälp har de haft den välrenommerade producenten Dave Cobb (Rival Sons) och han har i vanlig ordning haft järnkoll på hur mixerbordets alla reglage och rattar ska hanteras.
Det är inte något som är originellt eller nytt med War of Kings, men det går inte att säga annat än att det är välgjort och att det svänger. Lägg till att det är bandets bästa skiva sedan comebacken och sedan avgör du själv om nytillskottet i deras omfattande diskografi ska få bo i din skivhylla eller inte.

Magnus Bergström

Jorn Lande & Trond Holter ”Dracula: Swing of Death” (Frontiers)

En stark sångröst men överdrivet mycket sång. En bra gitarrist men alldeles för mycket gitarr. I mångas öron en utmärkt skiva, men under min lupp inget annat än en präktig ‘overkill’. Kort sagt ett album som är avsett för de som har nerver av stål och dessutom har tålamod att hantera en blodtörstig vampyr som hugger efter allt i dess väg, men som samtidigt trånar efter den beslöjade jungfrun som tindrar med ögonen.

Rockoperor i all ära men vem med sina sinnen i fullt bruk kan ta detta på allvar. Det är svårt att slå in paketet med sina surt förvärvade guldplatinerade silkessnören och därtill få iväg det till rätt mottagare som bor någonstans där man trodde ingen kunde bo.

Det överbryggande ledande temat ger både i titelspåret och i ’Masquerade Ball’ ett löjeväckande skimmer. Ett regnbågsfärgat nystan format till en pekoral rullas ut i ett virrvarr av passager. Var är forne Draculahjälten Christopher Lee med sin järnkäke och blodsprängda ögon när man som mest behöver honom? Möjligen kan den kraftfulla avslutande insatsen i ‘Queen Of The Dead’ leda till ett mindre trallvänligt manuskript i framtiden, så att någon annan än Christer Björkman nynnar med i refrängen.

Högmässan är ett faktum med ’Save Me’ där Sissel Kyrkjebö ’wannabe’ alternativt ‘look a like’ Lena Floitmoen Borresens driver sången till ett väckelsemöte på högfjället så långt bort från Falun som det går att komma. En språngmarsch på vattnet i ’Walking On Water’ ger åtminstone Landes röst en gnutta respekt när han forcerar med sitt renspann ledsagad av Gary Moores heliga ande. ‘Heia Norge’ hörs svagt i fjärran.

Är det inte tragikomiskt så säg att den mest minnesvärda melodin på hela konceptalbumet är den instrumentala ’True Love Through Blood’. Den röjer undan all sly i dess väg och har dessutom förstånd nog att inte hoppa på tuvorna i det besudlade schlagerträsket.

Thomas Claesson