nyaskivor.se

Symphony X ”Underworld” (Nuclear Blast/Sony)

Jag anslöt mig till Symphony X’s odyssé i samband med att albumet The Odyssey
släpptes 2002. Symphony X ligger i kölvattnet efter Dream Theater såsom en
lärjunge som följer sin mästare. Därför är det viktigt att följa upp deras
verksamhet i den underbara världen där symfonisk metal utövas.

En ouvertyr inleder som brukligt är i de här sammanhangen, men sedan slås
högspänningen på. ’Nevermore’ och ’Underworld’ är snabbare än en datorstyrd
Singer symaskin med metallstomme och extra hög pressarfotslyft. Ingenting verkar
omöjligt för Michael Romeo som iklädd en skräddares skepnad expedierar sin
gitarr i överljudsfart.

Teknisk ekvilibrism i all ära, men det är de mer jordnära melodierna som
tilltalar mig allra mest. ’Without You’ och ’Hell And Back’ är sådana
tillfällen. Den förra ger en rysning av välbehag när förväntningarna infrias.
Den senare är en episk och eftertänksam utflykt som borde vara alla förunnat att
förverkliga.

Russell Allan är en reslig man och när han tar i ända från magtrakten så hörs
det vidsträckt över nejden. Lyssna på ’Swansong’ innan det är för sent. Den tar
vid där ’Accolade II’ (The Odyssey) en gång startade den långa färden. Michael
Pinella’s energiskt sprudlande klaviatur genomsyrar avskedssången, som har allt
det man kan begära av fem män klädda i svart.

Thomas Claesson

Pentagram ”Curious Volume” (Peaceville/Border)

Curious Volume är Pentagrams andra skiva där den legendariska yxmannen Victor
Griffin (gitarr) har återfått sin rättmätiga status vid sidan av den odödliga
eldsjälen Bobby Liebling (sång). De båda är tappert kämpande rymlingar som
hårdnackat försvarar sin bastion från en svunnen tid. Banbrytare för den
amerikanska tryckvågen av domedagsmetall.

Musiken kännetecknas av ett sjaskigt, rått, psykedeliskt hantverk i långsamt och
tungt tempo med en vanmäktig ängslan som ligger någonstans i gråzonen mellan
neuros och fullständig psykos. D.v.s. alla kriterier för att få ett lyckat
resultat är uppfyllda.

Med en kättingförankrad gitarr dånar Victor Griffin ut sin ivran i ’Close The
Casket’. Vem saknar Tony Iommi här? Knappast någon. När bryggan öppnar sig för
att om möjligt ge ytterliggare energi åt refrängen två och en halv minut in i
låten, önskar jag att själens och kroppens väktare träder fram och ger sin
välsignelse, även om det inte skulle hålla i rätten.

’The Tempter Push’ är en korsbefruktning av Deep Purples ’Strange Kind Of Women’
och Black Sabbaths ’Children of The Grave’ fast mycket tyngre. Den kombinationen
borde tilltala en bredare publik. ’Misunderstood’ pulveriserar allt motstånd med
attityd och råstyrka medan skönhet och elegans är element som inte är
närvarande. I ’Sufferin’’ framträder Booby Lieblings makabra charm med all
önskad tydlighet vilket definitivt håller lyssnaren engagerad i sin roll.

Till er som vill ha en adrenalinstinn dos av hårt pumpande välmående för att om
inte annat driva ut demonerna en gång för alla så är receptet Curious Volume.
Detta gäller alla dagar i veckan, alla låtar på skivan, dygnet runt. Det kommer
att vara omöjligt att stoppa huvudets headbangande rörelse, men vad gör väl det
så länge ingen närmast anhörig är i närheten.

Thomas Claesson

Mustasch ”Testosterone” (Gain/Sony)

En röst ”alla” känner igen. När Ralf Gyllenhammar öppnar munnen hörs det att Mustasch är i farten. Den personliga rösten sticker ut i mängden; en tillgång i en karbonkopiefylld värld och jag gillar den i lagom doser. Men ironiskt nog blir det gång efter annan för mycket av samma vara…
För första gången har gitarristen David Johannesson och producenten Rikard Löfgren stått för allt låtskrivande. Resultatet är mindre hårdrock och mer hård rock. Stråkar och keyboard/piano har en framträdande roll i en melodiösare stil än vanligt. I grund och botten handlar det ändå om folklig hårdrock.
Yara’s Song är till en början en överraskande lugn inledningslåt, men tar fart allt eftersom och Ralf sjunger som om det vore hans sista chans att höras. The Rider känns som ett försök till ett stillsamt vilda västern-liknande epos och känns ganska övertygande, även om den är lite väl seg. Down to Earth är egentligen ingen av skivans bättre låtar, men stoltserar med skivans skönaste refräng. The Hunter går fram som en mindre ångvält och som kronan på verket står Ralf för en kanoninsats. Someone är intressant med en mix av vackra körrefränger och tuffare verser.
En vanlig ”skivsjuka” är att låtarna på andra halvan generellt sett sänker helhetsintrycket, och så är dessvärre också fallet med Testosterone. Det ska dock sägas att avslutande titellåteln sparkar stjärt på det rätta sättet.
Jag måste erkänna att jag är lite positivt överraskad, men min inställning att Mustasch är hårdrockens motsvarighet till kyldiskens lättmjölk kvarstår. Grundingredienserna finns där men smaken är aningens fadd.

Magnus Bergström

Arena ’’The Unquiet Sky” (Verglas/Sound Pollution)

Med grandiosa ödesmättade tongångar som för tankarna till ’Also Sprach
Zarathustra’ inleds Arenas 20 års jubilerande album. När man har för avsikt att
hitta det lilla extra var skall man då leta om inte bland de klassiska
mästerverken? Då finns det i alla fall en chans att överträffa sig själv.

Albumet är inspirerat av spöknovellen ’Casting The Runes’ av M.R. James vilket
ger sig uttryck i de oförutsägbara sekvenserna som håller lyssnaren fängslad
från början till slut. Arrangemangen, den mörka atmosfären och sångaren Paul
Manzis förmåga att gestalta uppförandet med drama och patos gör att själva
kärnan i bandets utstrålning är obestridlig. Clive Nolan (keyboards) och Mick
Pointer (trummor) har skapat ett mäktigt album med alla de väsentliga
grunddragen från tidigare utgåvor i kombination nya djärva infallsvinklar.

Den otroligt vackert komponerade ’How Did It Come To This?’ är skivans absoluta
höjdpunkt som dessutom förstärks med John Mitchells bedövande gitarr. Vackrare
än så blir det inte. Betydligt tuffare takter äger rum när ’The Bishop Of
Lufford’ träder fram. I hans sällskap sitter en ale (alltför) bra. Den
framåtsträvande rockinfluerade kortegen fortsätter i ’Time Runs Out’ som
definitivt bör locka nya fans till arenan.

Så många lovord, så mycket glädje, så mycket känslor, men ändå når inte ’The
Unquiet Sky’ riktigt ända fram till dess föregångares dignitet, som med sin
tonföljd sitter djupt i det inre medvetandet.

Sedan 2011 har Arenas studioalbum -’The Seventh Degree Of Separation’-
tjänstgjort som referensskiva vid de tillfällen jag bedömt utövare av den neo-
progressiva konstarten. Det albumet är fortfarande oöverträffat och jag frågade
mig då: Hur skall någon kunna förbättra något som de inte vet vad det är? Den
frågan – liksom universums uppkomst och konsten att förstå en kvinnas sinne – är
fortfarande obesvarad.

Thomas Claesson

Iron Maiden ”The Book of Souls” (Parlophone/Warner)

Sextonde studioskivan. Elva låtar. 92 minuter och 11 sekunders speltid. Av och med ett band vars medlemmar inte direkt föddes igår, om man säger så. Sug på den!
Det genomgående temat är långa låtar och många låtar präglade av mellantempo. Sistnämnda ”ovana” sänker helhetsintrycket på vad som annars skulle ha kunnat vara en av veteranernas absolut starkaste utgåvor.
Mindre bra låtar är: The Great Unknown och When the River Runs Deep.
Helt okej låtar är: Speed of Light, The Book of Souls och Death or Glory.
Bra låtar är: If Eternity Should Fail, The Red and the Black, Shadows of the Valley, Tears of a Clown och The Man of Sorrows.
Ett episkt mästerverk avrundar veteranernas första skiva på fem år: The Empire of the Clouds. Att få ihop en låt på hela 18:01 minuter och dessutom få den att låta som att den är standardlång är en prestation som förtjänar den största av guldstjärnor. Lyssna bara på det flera minuter underbara instrumentala partiet, som börjar strax efter sjuminutersstrecket. Bruce Dickinson har skrivit en låt som han alltid kommer att bli ihågkommen för. I vilken han också gör pianodebut på skiva.
Jag säger inte att de mindre bra låtarna är utfyllnad, för de är bättre än vad många andra band bara kan drömma om att få till, men de är onekligen under järnjungfruns normala låtsnickrande.
Värt att notera i marginalen är de charmiga flirtarna med klassikerna Wasted Years (gitarrslingan) och Heaven Can Wait (allsångskören), som får mig att le varje gång.
Produktionen är toppen! Kristallklar och med extra väl tilltaget utrymme för bas och sång – precis som det ska vara när det gäller Iron Maiden.
Personligen gläds jag mest åt att Nicko McBrain har ett lika skönt spel som vanligt och låter pigg som en tonåring när han går loss bakom trummorna.
The Book of Souls är ett omfattande stycke heavy metal, väl värt att lägga tid på.

Magnus Bergström

Ghost ”Meliora” (Reactor/Universal)

På ”spökrockarnas” tredje skiva sitter kostymen precis som den ska. Inte för att det var något fel på vare sig debuten Opus Eponymous (2010) eller ”den svåra andraskivan” Infestissumam (2013). Det är bara det att Meliora är ett mästerverk med extra allt.
Med erfarenheterna från tidigare alster och med den av flera bandmedlemmar uttalade målsättningen att – som på debuten – låta gitarrspelet få mer utrymme, har producenten Klas Åhlund fått Papa III och de namnlösa gastarna att nå sin fulla potential. I huvudsak tack vare ett jämnstarkt låtmaterial och en ”äkta” ljudbild med tidigare nämnda gitarrspel mer i fokus.
Hela härligheten är makalöst välgjord in i minsta detalj; skapad med lika delar hjärta och hjärna. Kärleken till hantverket och den individuella skickligheten delar kamratligt på utrymmet.
Ghost tillhör den lilla skara av artister som har en makalös förmåga att sätta fingret på pulsen och ge fansen det de vill ha.
Inte en enda låt faller ur ramen och de klockrena betygsfemmorna är: Spirit, Cirice, He Is, Absolution och Deus in Absentia.
Inte långt efter kommer de här starka betygsfyrorna: From the Pinnacle to the Pit, Mummy Dust och Majesty.
Av dessa är majestätiskt vackra Cirice i en klass för sig. Låtsnickrande när det är som allra bäst. Ett hedersomnämnande delas ut till Mummy Dust, för det snygga 70-talsdoftande klaviatursolot.
Hårdrock. Pop. Schlager. Meliora är musik som rör sig totalt obehindrat och naturligt över genregränser. Resultatet är ett majestätiskt och oemotståndligt låtgodis utöver det vanliga. Meliora smakar sannerligen mumma – att njuta av om och om igen.

Magnus Bergström
Fotnot: De korta “pauslåtarna” Spöksonat och Devil Church betygsätts inte.

Motörhead ”Bad Magic” (UDR/Warner)

Inte för att undertecknad vill måla hin håle på väggen, men med tanke på sångaren/basisten Lemmy Kilmisters rejält sviktande hälsa kan Bad Magic faktiskt vara 40-årsjubilerande (!) Motörheads sista studioskiva.
Givetvis håller alla hårdrockare världen över tummarna för att så inte blir fallet. Har Lemmy ändå snart dragit sitt sista ess, ja då har han och bandkumpanerna fått till ett värdigt avslut.
Allt är sig likt på den 22:andra given, även om pyttesmå avvikningar från de sedan länge givna ramarna kan noteras. Det handlar inte om något uppseendeväckande som skakar om, utan mer som något lite lätt uppiggande. De flesta sångstämmor går i stil med 1991 års starka 1916 och Phil Campbell har fått till ovanligt inspirerade gitarrsolon; lyssna bara på Teach Them How to Bleed.
Utan krusiduller inleder 69-årige Lemmy musikpartyt med sin karakteristiskt skrovliga röst (som ligger påfallande högt i mixen) med rakt-på-sak-sparken-i-baken Victory or Die. Det ges ingen chans till andhämtning då den raskt följs av ännu rivigare och snäppet vassare Thunder & Lightning.
Fire Storm Hotel lunkar på i mellantempo och är till en början inget att skriva hem om, men refrängsången och det läckra gitarrspelet höjer den – och det rejält.
Det bjuds på en ballad också. Till the End är inte dum alls och balladformatet passar verkligen bandet och Lemmys röst mycket bra, vilket de visat prov på ett flertal gånger sedan finfina Love Me Forever (1916).
Choking on Your Screams känns med “elak” sång som ett försök till en snabbare version av mangelklassikern Orgasmatron och är som gjord för att stampa takten till. Skivans näst bästa gitarrsolo gör inte saken sämre.
The Devil är en klockren hårdrocksstänkare med gästspel av ingen mindre än Brian May (Queen) och känns given i liverepertoaren. Detsamma gäller Shoot Out all of Your Lights med sin snillrikt arrangerade allsångsrefräng.
Det bästa sparas till sist. Coverlåtar är sällan något att hoppa högt av glädje över; kul då att Rolling Stones-örhänget Sympathy for the Devil är skivans stora positiva överraskning. Mikkey Dee får till tribalrytmen perfekt och svänget är störtskönt. En hyllning trogen originalet men med ny motöriserad fräschör och det hörs att bandet har roligt.
Betygsfyran är hur nära som helst men utfyllnadsspåren Electricity, Tell Me Who to Kill och When the Sky Comes Looking for You drar tyvärr ner helhetsintrycket.
Veteraner som går på rutin finns det gott om, så det är uppfriskande att Motörhead sträcker ut mittenfingret och öser på i sin vägran att bli en renodlad nostalgiakt.

Magnus Bergström

Septic Grave ”Last Sign”

Svensk death metal i klassisk tappning lever och frodas, det är en sak som är säker. Septic Grave (från Gällivare) har dessutom den goda smaken att blanda in lite USA-dödsstil. Resultatet är rakt-på-sak-ös med tyngd i en modern ljudförpackning och allt är mycket välspelat. Läckert!
Vi har att göra med ett rejält sammansvetsat band, som i och med denna ep ger ifrån sig det första livstecknet sedan mitten av 90-talet. Och vilket livstecken! Det är bara att dra igång skivan, luta sig tillbaka i favoritfåtöljen och avnjuta hela härligheten. Eller kanske mosha runt och slå sig blodig mot väggarna…
Inledande videolåten Blood Thrones är en höjdare som många andra band i genren bara kan drömma om att få till. Refrängen är föredömligt enkel och sitter vid första lyssningen och jag vill bara ha mer. Värt att notera är den läckra tempohöjningen mellan 2:10-2:35 som bör ha gett trumslagaren Jonas Ohlsson rejäl mjölksyra. Wow!
Resterande tre låtar är också bra men kämpar så smått i motvind efter nämnda kanonstart, vilket egentligen är lite av ett lyxproblem.
In Life I Sacrifice varvar förtjänstfullt tunggung med fart och fläkt, men lyfter aldrig riktigt. Min känsla är att den kommer att lyfta med tiden.
Last Sign har mer av tyngd än snabbhet och känns till en början ”enkel”, men så händer det någonting… Bridge och reräng är megafläskiga och gitarrspelet smakar mumma!
No Remains of Life avslutar på ett nästan lika starkt sätt som det fyra låtar korta dödspartyt startade. Sedvanligt högklassigt gitarrspel kryddas av sångaren Daniel Engmans stora stund; karln har en strupe av världsklass!
Låt oss hoppas att Septic Grave är tillbaka för att stanna och att de fortsätter på den inslagna vägen. Last Sign är 15:51 minuters dödsgodis.

Magnus Bergström

U.D.O. ”Navy metal night” (Sound Pollution)

Det finns liveskivor som ges ut i brist på nya låtidéer. Det finns liveskivor som ges ut för att avsluta ett skivkontrakt på x skivor. Det finns liveskivor som ges ut för att de tillför någonting nytt.
Navy metal night är ett skolexempel på det sistnämnda.
Med hjälp av Marinemusikcorps Nordsee får samtliga låtar nytt liv och i synnerhet de från melodiösa Faceless World (1990): Heart of gold, Future land och titellåten. Synd bara att inte guldkornsballaden Unspoken words luftades, för den om någon känns skräddarsydd för konceptet.
Och när Doro Pesch gästar i Dancing with an angel är resultatet rena rama dunderkuren mot torra ögon; ljuv musik uppstår.
De i hårdrockskonsertsammanhang något otippade inslagen Das Boot (filmsoundtrack) och In the hall of the mountain king är också klockrena.
Symfoniorkestern kryddar låtarna med smakfullt örongodis där det passar och band och orkester spelar med och inte mot varandra. Den här typen av samarbete över genregränser kan falla väl ut, men även resultera i ett stort jaha. Det är uppenbart att här har de inblandades egon inte tillåtits att svälla över bristningsgränsen.
Stilpoäng för att glimten-i-ögat-låten Cut me out fått plats i låtlistan – och det med all rätt. Den passar nämligen alldeles utmärkt i symfoniskrud. Samtidigt visar den med eftertryck att heavy metal inte behöver vara gravallvarligt.
Udo Dirkschneider (ex-Accept) har en röst som är en vattendelare av sällan skådad kaliber. Personligen tycker jag att han i livesammanhang de senaste åren i huvudsak grymtat något mer eller mindre ohörbart. Glädjande då att han här visar prov på att stämbandsrivjärnen fortfarande är vassa.
Navy metal night är utan minsta tvekan från undertecknad med och nosar på en pallplats i kategorin ”hårdrocksband möter orkester”.
Det är onekligen något extra metalhjärtevärmande med veteraner som inte slår sig till ro med rena nostalgitrippar, utan fortfarande har ett och annat ess under nitarmbanden.

Magnus Bergström

Kamelot ”Haven” (Napalm/Border)

Inte mycket har egentligen förändrats i Kamelot’s innersta själ sedan jag hade
äran att höra brottstycken ur ’The Black Halo’ på SRF försommaren 2006. Då får
man ändå ha i beaktande att sångaren Roy Kahn har lämnat in boken och
efterträtts av Tommy Karevik (Ayreon, Seventh Wonder) som har smält in i
omgivningen förvånansvärt bra.

Kamelot har förmågan att hela tiden ge ny gestalt åt sina återkommande teman.
Det karakteristiska soundet finns där när ‘Fallen Star’ lyser upp himlavalvet
med sitt metalliska skimmer. ’Citizen Zero’ visar att det förflutna är obändigt.

Charlotte Wessels (Delain SRF 2015) ställer villigt upp i ’Under Grey Skyes’ och
ännu en obligatorisk powerballad ser dagens ljus. Den väcker gensvar med sin
känslomässiga tyngd.

’Veil Of Elysium ’ är ännu ett exempel på det kittlande dödsförakt som uppstår
när en lugnande sångröst ligger som balsam över hysteriska trumvirvlar.
’Beautiful Apocalypse’ uppehåller sig i den symfoniska metallsfären och manas
fram med en vacker skritt till den yttersta domen.

Skivan borde ha avslutats efter det 11:e spåret ’Here’s To The Fall’ och haft
hedern i behåll. Min smak är inte anpassad för utfyllnaden med den på tok för
hårda ’Revolution’ och den alldeles för mjuka titellåten ’Haven’. Det är ett
mycket märkligt sammanträffande att på ett och samma album finna de båda
ytterligheterna, men utan att helt säkert veta innebörden kan andra tolkningar
vara precis lika giltiga.

Thomas Claesson