nyaskivor.se

Chris Duarte ”Infinite Energy” (Provogue/Border)

Chris Duarte bördig från St. Antonio (Texas) började sin karriär som så många
andra med otaliga spelningar på allehanda pubar och lokaler. Vid 16 års ålder
var han redan en etablerad artist och det långt innan han själv var berättigad
att nyttja dryckerna som stod uppställda bakom bardisken.

Jag har haft ögonen på Chris Duarte ända sedan debuten med Texas Sugar/Strat
Magik (1994). Det var en skiva som träffade mitt i Bullseye. Duarte kändes som
en värdig om än inte ersättare så åtminstone efterträdare till Steve Ray Vaughan
som så tragiskt gick bort i helikopterolyckan 1990.

Infinite Energy bjuder på en varierande mylla av blues även om inriktningen vid
några tillfällen ändras, irrar iväg och försvinner in i snårskogen med andra mål
i siktet.

Hästen är sadlad och en Winchester – geväret som vann vilda västern – är tryggt
nerstoppad i högra sidofacket. Det är dags att jaga tvättbjörn. Första spåret ”
Ridin'” hoppar igång med en rejäl hästspark och man skulle kunna tro att Johnny
Winter sitter vid tömmarna på den vilt galopperande Mustangen. Influenserna är
inte at ta miste på.

”City Life Blues” och ”Sundown Blues” är två tunga spår med rätt adelsmärke. Med
grundplåtar härstammande från Jimi Hendrix och ett eget briljant gitarrspel
kommer man långt. Rytmsektionen ombesörjs av Matt Stallard på bas och Chris
Bourroghs vid trummorna. En trio är självfallet allt som behövs.

Långa ekvilibristiska gitarrövningar bjuds det på i ’Killing Time’ och ’Purple
Gloaming’. Duarte har lärt sig alla tricks under resans gång och jag är
övertygad om att en presentation på scen hade varit klart givande för att inte
säga övermäktig.

’My Heart Don’t Want To Let You Go’ ger sig ut i soul-träsket där Marvin Gaye’s
ande håller ett vakande öga på de ofrälsta som sitter fast i kvicksanden. En
helt onödig utflykt, som absolut inte helgar medlen utan bara väcker ont blod.

Att bege sig in i Jazz fusion – labyrinten med ’Hamra St’ var även det dömt att
misslyckas. Möjligheten att träffa på Miles Davis i slutänden är som bekant ett
hopplöst företag i en värld där kampen för evigt är förlorad. Däremot är risken
att gå vilse överhängande stor.

Duarte gör rätt i att bli vid sin läst och förbli den bluesman och Texas Ranger
han är utsedd till. Han måste förtjäna sina sporrar ärligt och inte ge sig ut på
planlöst kringflackande strövtåg och därmed kanske rent av sluta sina dagar som
en utarmad Rodeo Clown.

Thomas Claesson

Gov’t Mule ”Mulennium” (Provogue/Border)

                                     Spotify

Det finns datum i historien som aldrig glöms. Var och en som har upplevt den 3:e
september 1967, den 28 februari 1986 eller den 31 december 1999 har mycket lätt
att redogöra för vad som gjordes just de dagarna. 
 
Vid millenniumskiftet befann jag mig själv i en liten stad i Sverige. Vi kan
kalla staden Kristinehamn.

Dimman låg tät den natten. Då menar jag inte den själsliga eller kroppsliga
dimman utan Moder jords dimma från naturen. Fyrverkeriet stod uppställt på Norra
Torget och tolvslaget närmade sig. Raketer för tiotusen och åter tiotusentals
kronor briserade i skyn. Ingen såg raketerna när de exploderade i dimman.

Dova knallar hördes milsvitt. Karl den XII:e måste ha upplevt något liknande
under sina fälttåg i Polen, där mörsare med jämna intervall fyrade av sina
salvor i krökta banor mot skyn. Nu hördes dånet i en liten stad i Sverige. Vi
kan kalla staden Kristinehamn.

I en annan del av världen var det ännu sex timmar kvar till tolvslaget. Roxy-
Teatern i Atlanta (Georgia) förbereddes som värst, då Gov’t Mule skulle spela
senare på kvällen. Read the rest of this entry →

Devon Allman’s Honeytribe ”Space Age Blues” (Provogue/Border)

Gitarristen och sångaren Devon Allman bildade Honeytribe tillsammans med basisten Goerge Potsos och trumslagaren Gabriel Strange redan 1999. Det tog ytterligare 7 år innan den första skivan ’Torch’ såg dagens ljus år 2006.
 
Med intakt laguppställning släpps nu uppföljaren Space Age Blues. Devon måste under åren ha rört sig i kretsar med musiker inom vitt skilda områden. Här blandas det nämligen friskt mellan traditionell rock, blues, soul, funk och jazz. Inte den ultimata dukningen på ett smörgåsbord. Devon’s rika, djupa, barytonröst och tillika skarpa gitarrspel lyfter ändå skivan till nästa nivå på spiraltrappan.
 
Däremot kan jag inte i min vildaste fantasi förstå vad denna konceptskiva egentligen har för syfte. Är Devon ute på en resa i yttre rymden och detta är ett försöka att förena musiken med ett slags högre övernaturligt väsen? Det kan i så fall tyckas långsökt, för att inte säga rent ut flummigt.
 
Öppningsspåret ’Could Get Dangerous’ hamnar någonstans i gränslandet mellan funk, soul och blues. Huey Lewis som väl får anses som en mycket jordnära person bidrar med behagligt varma toner från sitt munspel. Ett mycket dynamiskt och starkt spår i perfekt symbios med alla inblandade parter.
 
Sedan händer det ofattbara då en cover på Stevie Wonder’s ’Sir Duke’ dyker upp på spår nr 4. Jag trodde för ett ögonblick att det var radion jag lyssnade på, men tyvärr så var inte fallet. Det var istället den mest felplacerade låten någonsin, någonstans. Hur kunde den passera genom filtret? Jag misstänker att rymdimperiet helt enkelt slog tillbaka och att ingen var förberedd på den kontringen.
 
’Take Me To The Bridge’ är av det rätta virket. Här lägger Devon äntligen kraft bakom rösten och i sällskap med gitarren får även Wah-Wah pedalen visa framfötterna. Den här rocklåten med rötter från 70-talet bidrar i högsta grad till att Devon i alla fall får B+ i betyg. Man får aldrig glömma bort att det trots allt flyter blått blod i hans ådror, precis som det anstår en tronföljare.
 
Skivan avslutas med instrumentalt, psykedeliska Insh’Allah som med sitt fina gitarrspel till trots tyvärr inte bidrar med att få klarhet i universums uppkomst utan snarare väcker nya frågor.
 
Thomas Claesson
 
Kultfakta : Att Devon är son till legenden Gregg Allman råder det ingen tvekan om. Vem som är hans mor talas det dock inte så högt om. Det finns emellertid en uppsjö av fruar att välja i mellan. Gregg liksom Kung Henry den VIII:e har varit gift sex gånger. Klarlagt är i alla fall att Devon inte är son till megastjärnan Cher som Gregg var gift med under åren 1975-1979 (bröllopet gick av stapeln i Las Vegas). Deras gemensamma son heter Elijah.

Gregg Allman ”Low Country Blues” (Rounder/Universal)

Undrar hur detta comebackalbum signerat T Bone Burnett hade låtit utan hans rytmsektion med Dennis Crouch på ståbas och Jay Bellrose på trummor?

Låt oss absolut inte förringa Dr. Johns ständigt närvarande porlande pianospel och gitarristen Doyle Brahalls känsliga gitarrslingor, men det är i första hand basljudet som sätter rytmagendan här och skapar en mycket speciell känsla när Gregg Allman gräver djupt i bluesens skattkammare. Hans röst är inte lika elastisk som tidigare. Stämbanden bär sargade spår av ett hårt liv on the road, ett antal piller och några liter whiskey. Men stundtals bränner det till, som i  Skip James Devil Got My Women, blåsindränkta Blind Man och inledande Floating Bridge. Då behöver inte Gregg Allman ta i ända nerifrån stövelskaften med sin röst. Den bara finns där och bär själfylld och bluesig som förr.

När jag lyssnar på denna ärrade veteran som fortfarande turnerar med Allman Brothers Band, går en tankesväng till hans bortgångne bror Duane Allman som fortfarande framstår som gitarristernas gitarrist med sitt flyhänta känsliga blues- och slidespel när det begav sig.

Producenten T Bone Burnett har säkert en stor del i att Low Country Blues klarar sig utan några större klavertramp. Hans produktion här och med Elton John/Leon Russell, John Mellenkamp och Robert Plant på senare tid säger en hel del om den mannens fingertoppskänsla och känsliga öron i studion.

Gregg Allman tar en risk, men är värd all den själfulla musikerheder han visar upp på Low Country Blues.

Bengt Berglind

Jack Bruce and the Cuicoland Express ”Live at the Milkyway” (Flaccid Parrot Records/EMI)

När jag för första gången hörde Jack Bruce var han leadsinger och basist i bandet The Cream på 1960-talet. De två andra medlemmarna var Eric Clapton och Ginger Baker. Bandet lades ned i november 1968.

The Cream återuppstod för några konserter 2005 i bla Royal Albert Hall, London och i Madison Square Garden.
I Claptons biografi nämner han dessa konserter och det framgår att han, liksom publiken, var oerhört nöjd med Londongrejerna men att han tröttnade på sina kollegors attityd när bandet kom till USA.

Vad Jack Bruce sysslade med fram till 2000-talet hade jag ingen aning om så därför var jag förväntansfull när jag började lyssna på den här ”nya” livedubbeln, inspelad 20 oktober 2001. Dess värre grusades förväntningarna när man i dånet av alla trummor och basgångar knappt kan höra någon melodi alls.

Jag får känslan av att dessa musiker säkert har roligt på scenen när dom visar upp sina färdigheter inför var andra men det är för mej en plåga att utsättas för. När man tillslut kommer fram till Creamklassikern Sunshine of your love tror man att denna åtminstone är värd att lyssnas på. Men då kommer gitarristen Vermot Reid in i en ”gitarr-onani ” av värsta slag.

Sammanfattningsvis: bra musiker – tjatigt framförande.

Börje Holmén

David Bromberg ”Use Me” (Appleseed/Border)

David Brombergs namn har man stött på genom alla musiklyssningsår som en habil gitarrist och studiomusiker, när det i första hand gäller amerikansk rootsmusik av alllahanda slag. Det är lättare att räkna upp vilka han inte har spelat med, men nu blir den listan också lång så det ägnar vi oss inte åt.
Istället kollar vi hans nya soloalbum Use Me, där han har bjudit in musikaliska vänner att skriva låtar, gästspela eller producera. Många har känt sig kallade att dra sitt musikstrå till stacken. Dr. John, Levon Helm, Vince Gill, Los Lobos och John Hiatt samt ett dussin till.

Resultatet blir bluesbaserad musik, med inslag av blue-eyed soul och några countrystänk, som småsvänger och tuffar på lite skönt laidback. Fortfarande kan man konstatera att David är en utsökt och variationsrik gitarrist; och det är gitarrspelet som håller igång detta album, för någon stor sångare är inte den gode herr Bromberg. Han sjunger med en lite torr gammelmansröst. Det är ok men inte mer.

Use Me är ett album för söndagsförmiddagar i soffan, när du kan lyssna så där lite halvt avslappnat, läppja på en latte och plöja helgbilagan av DN.
 
Bengt Berglind

Los Lobos ”Tin Can Trust” (Proper/Playground)

De distinkta gentlemännen Los Lobos från Kalifornien beträder än en gång sitt
podium. Drygt fyra års väntan är äntligen över. Inte mycket har egentligen
ändrat sig sedan föregångaren ”The Town And The City” (2006). Den coola
kompetenta auktoriteten genomsyrar fortfarande hela konceptet. De fem musikerna
levererar ännu en lågmäld, tillbakalutad helt lysande platta. 

”How Will The Wolf Survive ?” var frågan som ställdes på genombrottsskivan 1984.
Steve Berlin (sax, keyboards) anslöt sig vid den tidpunkten till de fyras gäng
som sedan 1973 hade utgjorts av Cesar Rosas (gitarr, sång), David Hidalgo
(gitarr, fiol, dragspel, sång), Louie Perez (gitarr, trummor, sång) samt Conrad
Lozano (bas, sång). De latino klingande namnen och den instrumentala sättningen
bidrar till att musiken hamnar i facket där root/blues-rock och tex-mex har sitt
härbärge.

Över trettio år har passerat sedan gruppens långa vandring längs den vindpinade
vägen började. Under resans gång har det bildats ett sammansvetsat gäng med en
gedigen väl inarbetad historia i sin packsäck. Inspirationen och skapandekraften
är vitalare än någonsin. Det är fascinerande då det egentligen bara handlar om
ett band från östra L.A.

”Yo Canto” och ”Mujer Ingrata” personifierar två spanskspråkiga stopp längs
sträckan. Den latinamerikanska musiken är en viktig ingrediens i Los Lobos
värld. Ett livets blod och den puls man vaknar och somnar till.

”West L.A. Fadeaway” återupplivar minnen från det förflutna om än i en nydanande
tappning. I klass med originalet som komponerades av radarparet Garcia/Hunter
och ursprungligen framförd på Grateful Dead’s ”In The Dark” (1987). Även det ett
karismatiskt kultband som var helt opåverkade av den allmänna opinionen och
följaktligen körde sitt eget race vart än vindarna blåste ifrån.
 
”The Lady And The Rose” och ”Jupiter Or The Moon” har med sin lättsamma energi
och det naturliga flödet en oemotståndlig dragningskraft. Ögonblick under total
avslappning i en atmosfär där alla bekymmer trots allt har en ljusare framsida.

Att Los Lobos hade en större hit med ”La Bamba” för si så där femton år sedan
kan säkert gemene man efter viss påstötning erinra sig. Nu liksom då förmedlar
de fulländade ambassadörer Los Lobos vanliga människors livsöden om än i en
betydligt djupare musikalisk mångfald. ”Burn It Down” är ett utmärkt exempel på
detta.

Det här är ingen skiva man plockar fram när det är dags för party hela natten.
Vill man däremot ha lite egen kvalitetstid och sjunka in i en annan dimension så
är den här musiken rätt medicin. Det enda sällskap man möjligen skulle kunna
tänka sig är en avkyld Corona med en perfekt tillskuren limeskiva. 

Thomas Claesson

Popa Chubby ”The Fight Is On” (Provogue/Border)

                               Spotify

Vad är det som gör en 120 kilo tung flintskallig New York-bo så fantastiskt
härlig och alldeles, alldeles underbar? Kan det vara all den pondus som strålar
ut från den skräddarsydda skinnvästen iskuren på den välmatade överkroppen?
Eller kanske de kraftfulla armarna – med alla tatueringar och dess mångfald av
innebörd – som avslutas med de knubbiga men ack så känsliga fingrarna?

Nja, ingenting av detta är egentligen den springande punkten. Det är nämligen
bara en ynka pytteliten detalj som gör denna storväxta man så oerhört
fängslande. Det var inte på något sätt överraskande att barnmorskan vid födseln
fick ögon som var större än tefat. Docenter, vetenskapsmän och allmänt lärde män
har därefter slitits mellan hopp och förtvivlan i sin iver att lösa den
förbryllande gåtan. Ännu till dags dato är och förblir detta ett mysterium. Popa
Chubby var nämligen född med en gitarr på magen.

Popa Chubby alias Ted Horowitz såg dagens ljus en glänsande vårdag 1960. Redan
tidigt stod det klart att han var den utvalde. Han var kallad till jordelivet
för att spela vit elektrisk blues med tunga influenser av rock och ingenting,
absolut ingenting annat.

Sedan debutskivan 1994, ”It’s Chubby Time” har en jämn, fin leverans av plattor
passerat i revy. De som sticker ut mest är ”One Million Broken Guitars” (1998) ,
”The Good The Bad And The Chubby ”(2003) samt den makalösa ”Electric Chubbyland
Plays Jimi Hendrix” (2006).   

Idel ädel guldkorn vaskas fram på den fullmatade och kanske tuffaste skivan
hittills – ”The Fight Is On”. Titlar som ”We Got Some Rocking To Do” och ”Rock &
Roll Is My Religion” talar sitt tydliga språk. En Gibson Les Paul gör
fortfarande underverk även om (eller tack vare att) den är nersliten av ringar,
kedjor, klockor, naglar och allehanda tillhyggen. Det finns förmodligen inte
heller något vackrare än en Vintage-gitarr som pryder en välmående, kraftfull
ölmage.

När ”Wicked Wanda” trippar fram längs boulevarden är alla lyktstolpar
högriskobjekt. Att vända sig om vid fel tillfälle kan ge en obehaglig
överraskning och inte alls den njutning som var avsedd från början.  Samma
trevliga taktfasta toner strömmar ut i ”Locked In A Memory” där fingrarna
arbetar likt vingslagen på en kolibri och inte lämnar en oberörd plats på
gitarrhalsen.

Att luras in villfarelsen att Poppa Chubby skriver enkla. banala texter till
sina melodier vore ett justitiemord. Vi bevittnar den raka motsatsen, då
samhället och dess beslutsfattare i allra högsta grad förebrås med underfundiga
sammansättningar av textremsor utarbetade med spetskompetens. Det skrivna ordet
sammanfaller idealiskt med de medryckande sångerna som t.ex. i ”It’s over” som
känns som skivans höjdpunkt. Under den här rocklåten går först högerbenet igång
med en förvånansvärd taktfasthet men vänsterbenet är inte sent med att haka på.
Sensmoralen blir att det aldrig är över förrän den tjocka damen har sjungit. I
det här fallet är damen dock förtäckt och yttermera personifierad av självaste
mr. Chubby. 

Som om inte detta vore nog så avslutas kapitlet Chubby denna gången med en äkta
live version på Motorhead’s ”Ace of Spades”. Ibland är det tillåtet att ta ut
svängarna eller hur?

Detta är en skiva för alla Jimi Hendrix fans. Det är bara ett problem. Tanken
leker oupphörligen med att det här rentav är ett strå vassare. I alla fall för
att vara en högerhänt gitarrist så kan den gode Chubby bättre än någon annan
levande sin blues och mer därtill.

När skyskraporna i Bronx sträcker sig efter himlen hörs toner nere från
källarvalven där endast de kulturella finsmakarna befinner sig. Här hörsammas
toner från en mogul som man skulle kunna tro härskar genom söndring. Nu är det
egentligen inte så komplicerat. Det är i själva verket bara så att ”The Fight Is
On”.  

Thomas Claesson

Kultfakta: Själva namnet Popa Chubby är en lek med det idiomatiska slanget ”pop
a chubby” vilket innebär att få erektion.

Mother James ”Brute Noir” (Rootsy/Warner)

Stefan Petterson måste ha gått på Basin Street i New Orelans och lyssnat på den märkliga mix av blues, jazz, ragtime, gospel och funk som läckt ut från barer och andra små musikindränkta syltor. För hans musik andas detta på ett fördömligt sätt med rullande barpiano, jazzblås och gospelkörer om vartannat.

Rösten är ett speciellt kapitel för här snackar vi Tom Waits lillebror och shoutbluessång i kubik om det så gäller blåballader eller träskbluesfunk. Brute Noir är som ett musiktält fullt av gycklare, cabaréartisteri och ett och annat horhus. Stefan Pettersson och hans medmusiker levererar det mest osvenska jag hört i musikväg på mycket länge. Man förstår att Quentin Tarantino uppmärksammat musiken på detta album, för han skulle lätt kunna bygga en hel film på detta lilla mästerverk signerat Stefan Pettersson.

Bengt Berglind