Det mest osvenska i musikväg på mycket länge
- Mother James ”Brute Noir” (Rootsy/Warner)
Stefan Petterson måste ha gått på Basin Street i New Orelans och lyssnat på den märkliga mix av blues, jazz, ragtime, gospel och funk som läckt ut från barer och andra små musikindränkta syltor. För hans musik andas detta på ett fördömligt sätt med rullande barpiano, jazzblås och gospelkörer om vartannat.
Rösten är ett speciellt kapitel för här snackar vi Tom Waits lillebror och shoutbluessång i kubik om det så gäller blåballader eller träskbluesfunk. Brute Noir är som ett musiktält fullt av gycklare, cabaréartisteri och ett och annat horhus. Stefan Pettersson och hans medmusiker levererar det mest osvenska jag hört i musikväg på mycket länge. Man förstår att Quentin Tarantino uppmärksammat musiken på detta album, för han skulle lätt kunna bygga en hel film på detta lilla mästerverk signerat Stefan Pettersson.
Bengt Berglind
