nyaskivor.se

Walter Trout ”Ordinary Madness” (Provogue/Mascot/Warner)

Det krävs många års erfarenhet för att bli en bluesman. Walter Trout har passerat pärleporten med livet som insats och kommit undan med nöd och näppe. Han träffade B.B. King vid 10 års ålder bara för att få en autograf, men det tog en timme innan de hade pratat klart. Han är god vän med gudfadern John Mayall. Han har blivit en auktoritet i sitt område. Med 50 år i hetluften är han kort och gott en äkta bluesman.

Att kastas mellan hopp och förtvivlan inför ett skivsläpp är obefogat. Varje utgåva är lika trygg som ett kassaskåp. Utan att sänka ner lodet alltför djupt och göra en komplett analys är magkänslan att Trout har släppt c:a 30 skivor. Det är en ansenlig mängd och alla har syftet att tillvarata den äkta varan.

Efter en lättare distorsion rullar titellåten in lugn och fin. På ett avslappnat och balanserat sätt läggs ett intimt doftspår ut som ingen kan motstå. Dramatiskt gripande med en röst som tycks försvinna ner i sin egen avgrund och ett gitarrsolo som sveper fram som i en dimslöja av overklighet.

Wanna Dance etablerade sig tidigt i minnet eftersom den först släpptes som singel. När rödljuset slår om till grönt växlas det upp till bluesrock. Livet som har levts på sin spets genomskådas med fart och fläkt när desperat sång och vinande gitarr gör sitt jobb.

Stämningen ändras påfallande under My Foolish Pride när den allra lenaste rösten plockas fram. En grannlaga ballad som får det att susa i säven då Trout i det närmaste viskar fram sången. Hos en artist av den här digniteten är det bara en förändring av inramningen som är lika naturligt som att andas.

Förutom de ovan nämnda låtarna finns flera potentiella vinnare. Den munspelsorienterade Final Curtain Call eller den sydstatsinfluerande The Sun Is Going Down är två sådana aspiranter, som med Trouts sträva röst båda griper tag i dilemmat med att åldras och att tiden bara flyger iväg.

Erfarenhet och hans obestridda kompetens som musiker finns i varje ton. Emotionell sång, bra kompositioner och kanonader av gitarrsolon i perfekt harmoni. Det musikaliska och lyriska spektrumet blottlägger ett överflöd av obehindrad kreativitet. En stilistisk mångfald presenteras till lyssnarens välbefinnande.

All galenskap omkring oss, all galenskap inom oss relateras på Ordinary Madness. Ingenting är utelämnat, ingenting är uppdiktat. Det här är livet som vi lever. Livet som får oss må dåligt eller bra. Livet som gör oss svaga eller ger oss kraft. Det här är blues.

Thomas Claesson

Prins Svart ”Under jord” (Musica Ex Machina/Sound Pollution)

Under de tre senaste åren har Prins Svart rört om ordentligt i den svenska hårdrocksgrytan. Ett nytt album varje år är imponerande och årets upplaga har sannerligen den rätta nyansen av svart. Svärdet är draget ur stenen och nya landområden erövras.

Hemmahörande i Stockholm och med självklara influenser från 70-talets guldåder gör att bitarna faller på plats en efter en. Sångare med mäktiga röster alternerar och skapar variation och förändring. Av de tre edsvurna som bildar kärntruppen hanterar Henrik Bergqvist gitarrer som ylar likt vargar och rytmsektionen som tycks komma från under jord består av Tomas Thorberg/bas och Sebastian Sippola/trummor.

Mats Levéns stämma som är en garant för stort hjärta – hårt arbete inleder Inte så lätt som det ser ut med orden: Nu ska du få höra. Den förhandsnotisen är berättigad för så mycket energi som släpps loss här kräver sin man.

Både samarbetet med en halvfinsk lekfarbror som får alla barn under 10 år att skratta och en general som står vid regnbågens slut och får de över 10 år att unisont skandera att rätt låt vann är över. Håkan ’Nordman’ Hemlin är en fri man. Han har äntligen hittat rätt i Här finns bara jag.

Frågor som kan ge mer än en sömnlös natt är: 1.Varför är Tommy Nilsson ute och seglar? 2.Varför blev han aldrig hårdrockare? 3.Varför gör han inte som Janne Åström och tar ton och levererar Sanningen för mig och skapar en glöd som får känslorna att svalla över?

Som jämförelse till Prins Svart ligger Lucifers Friend i ett parallellt universum och i en annan tid för 50 år sedan gjorde på svensk mark November precis likadant. Sjöng hårdrock på svenska. Vare sig man föredrar anglosaxiskt eller fornnordiskt språk så är andemeningen den samma. Huvudsaken är att hårdrocken lever och frodas.

Det mullrar från underjorden när Matti Alfonzetti omsider hittar ljuset i tunneln och summerar meningen med livet i Om det dom viskar är sant. Nostalgisk rock har fått ett nytt ansikte. En Prins i svart skepnad som bär facklan vidare.

Thomas Claesson

Joe Bonamassa ”A new Day Now” (Ada UK/Warner)

Föga kunde Ian Anderson (Jethro Tull) i slutet av sextiotalet ana att A New Day Yesterday skulle bli Joe Bonamassas genombrottslåt 31 år senare. Inte heller kunde han förklara sångtitelns innebörd. Ett likartat dilemma hade James Dewar (bas, sång Robin Trower Trio) när han 1973 skulle redogöra för vad som menades med Twice Removed From Yesterday. Han svarade kort och gott: Inte den blekaste aning.

Med 2020 års nyutgåva är den naturliga, oskuldsfulla charmen som bortblåst. Det har passerat 20 år sedan debuten och livserfarenheten kantad av allt vad det innebär har gett ett mognare och mera själfullt uttryckssätt. Med ålderdom kommer klokhet och nya värderingar.

Albumet är estetiskt förnyat så långt det är möjligt, men grundplåten med bl.a. sex covers kvarstår. Det är inte en slump att Rory Gallaghers Cradle Rock får inleda bjudningen. Den forna gitarrhjälten från Cork, Irland kräver så mycket heder och uppmärksamhet som det bara är möjligt.

För de som öppnar sin bluesbag med jämna mellanrum är det ingen svårighet att känna igen Frees Walking In My Shadow. Även om inte Paul Rodgers röst finns här så lyfter Bonamassa fram den klassiska blueslåten med den böljande basgången och sitt bländande gitarrspel till oanade höjder.

Så när moderskeppet landar med A New Day Yesterday är samtliga förberedda. Prydligt uppställda på raka fina led med mössan i vacker hand. För det här är en gåva sänd från himlen som Bonamassa behandlar med absolut vördnad och till och med väger in lite extra guldkantad blues. Det har alla och envar med självinsikt förståelse för.

Hatkärleken som utspelar sig i Miss You, Hate You får sympati tack vare det utsträckta solot. Ett helt annat gensvar skapas i Nuthin’ I Wouldn’t Do (For A Women Like You). Den sedan länge saknade gitarrlegenden Rick Derringer delar på sånginsatsen och levererar dessutom det 1:a solot som glöder intensivare än en upphettad lödkolv. Välkommen tillbaka Rock and Roll, Hoochie Koo.

Vid 12 års ålder fick Bonamassa fylld av ungdomlig anda och optimism öppna en spelning för B.B. King. Etablissemanget höll andan och förstod att han var den utvalde. Nu vid 43 års ålder har han i princip lagt hela världen under sina fötter. Övertygande och mogen sångare, legitimerad gitarrnörd och betagande svärmorsdröm.

Originalinspelningen för 20 år sedan var bevis nog för Bonamassas framtid. Idag talar hans kall som arvtagare för sig självt. Att utvecklas och prestera sitt yttersta, men att aldrig glömma bort att högakta sina föregångare.

Thomas Claesson

Orange Goblin ”Rough & Ready, Live & Loud” (Self-released) ‎

Mitt inne i storstaden London finns en uråldrig stadsdel med en liten bosättning av naturväsen. Det är hårdföra och  håriga varelser som inte kan tänka sig något annat än att ta motorcykeln ut till skogen. De kan banka skiten ur vem som helst och ingen gör det bättre. De står på tårna, skriker ut sin avsky, lyser med brandgult sken och rockar in i helsike fett.

Det kultförklarade 25års-jubilerande brittiska stoner metal bandet Orange Goblin biter ihop och ser ingen anledning till besvikelse över publikfria konserter. De tar istället tillfället i akt och skeppar ut en liveskiva direkt till lyssnarens hemvist. De bästa bitarna från en valsad metalkaka serveras på en glödgande silverbricka.

Den felande länken mellan Motörhead och Black Sabbath tycks vara funnen när Sons Of Salem tar staden i besittning. En aggressiv, unik och saklig redogörelse i konsten att knäcka ett ben eller två. The Devils Whip manar på i samma anda och piskrappet ger lite rosor på kinderna, men framförallt rysningar och en rodnad längs ryggslutet.

När Joe Hoare trampar på wah-wah pedalen i Sarumans Wish passerar hela sagan om ringen-trilogin i revy och alla demoner släpps loss på ett och samma bräde. Ett alldeles utsökt stycke där Draculas blodbesudlade tänder får ett bitande fäste.

Tryckvågen som orsakas när The Wolf Bites Back och The Filthy And The Few släpps loss i full frihet skakar om fundamentet, lossar någon golvplanka, dukar av ett och annat bord och får grannarna att banka i väggen om den fortfarande står kvar.

När ljuset släcks ner och dammet har lagt sig dånar fortfarande Time Travelling Blues i hörselgångarna. Ben Wards mäktiga domedagsröst har lyckats med att få blodet att rusa i ådrorna. Det var grundtanken med konceptet och det blev uppfyllt med råge.

Rough & Ready, Loud & Live levererar en veritabel fest av ondskefulla riff och långsamt vaggande vibbar. På det hela taget ett perfekt soundtrack för mörka och svårmodiga dagar. Stormande, kallhamrat, högljutt och vildsint i sin karaktär. Desperata tider kräver desperat rock n’ roll.

Thomas Claesson

Rob Tognoni ”Catfish Cake” (MIG/Border)

Med rötterna långt därunder i Tasmanien och med 35 års turnerande världen runt är det återigen dags för Tognoni att presentera ett överrumplande energiskt album. På Catfish Cake delar han med sig av sin långa livserfarenhet i egenskap av en sann bluesman av folket, naturbegåvning och äkta glädjespridare.

Den rivstartande New Set Of Rays är den saknade ZZ Top-låten som det lilla, till åren komna bandet från Texas aldrig fick till. Tognoni’s band är också en ensemble om tre. Förutom honom själv på sång och gitarr är för enkelhetens skull två tyska studiomusiker inhyrda på bas respektive trummor.

Livet är fullt av vägval och otaliga är de låtar som besjunger vägkorsningar. Ett outsinligt ämne och Dealin’ At The Crossroads följer den inslagna vägen. Den lede själv står vid vägkanten och domderar och allt man vill är att trampa plattan i botten. Fly från verkligheten och drömma sig bort med de stimulerande riffen som enda följeslagare.

På nedre planhalvan återfinns två rungande stolpskott. She Waited flämtar meningslöst vid lägereldens sken och faller platt till marken. James Brown går samma öde tillmötes. Soul, funk. rap, hiphop och gudarna vet vad hör inte hemma i sådana här sammanhang. Båda snedstegen är betryggande korta och viftas bort som ett klavertramp.

Med Outback strömmande ur högtalarna på resan längs det glesbefolkade inlandet i Australien blir åkturen riktigt gemytlig. Inte en levande själ så långt ögat kan nå, rutan nervevad, armbågen på dörren, rödfärgad sand, en och annan känguru, men framförallt taktfast pådrivande bluesrock.

Visst glimrar det för det mesta på Catfish Cake, men de äkta pärlorna påträffades för femton år sedan då Tognoni hälsade på djävulen i egen hög person (Shakin’ The Devil’s Hand) och dessutom lärde känna radarparet Jim Beam (Jim Beam Blues) och Jack Daniels (Drink Jack Boogie).

En genuin ambassadör för bluesen har satt ytterligare ett avtryck till eftervärlden. Som mångsidig gitarrist välbekant med alla riff som tillåts, som sångare i besittning av den magnetism och glimten i ögat som eftersträvas. Hans namn är inte Tortellini utan – läs mina läppar -Tognoni.

Thomas Claesson

Asgard ”Ragnarøkkr” (Pride & Joy Music)

Välkommen till en värld fylld av illusionister, myter och ritualer som utspelas i en anda av medeltida progressiv metal. Med ursprung från Italien, men numera verksamma i Tyskland öppnar Asgard en dörr till en minst sagt sällsamt gästabud.

Osannolika 20 år har förflutet sedan förra skivan Drachenblut. Efter den rekordlånga betänketiden är det nu äntligen dags att tränga in i den nordiska mytologin och gudarnas undergång – Ragnarøkkr. Musiken är baserad på den progressiva rocken från sjuttiotalet, men med teatralisk, ibland rent av trubadurliknande sång.

I den initiala Trance-Preparation banar klaviatur och tvärflöjt vägen ända tills den påträngande gitarren sätter kraft bakom ceremonin. Handlingen utspelar sig i ett kargt landskap där en blond ungmö söker efter sin älskade medans olyckskorparna kraxar ödesmättat.

Det är lätt att låta sig slussas tillbaka i tider med krigsherrar och vapenfejder. Titlar som Battle och Kali-Yuga tillgodoser det behovet. Folk metal är en smal nisch och en stig som inte många beträder. Det mytomspunna är lockande, så varför inte låta sig omslutas av det övernaturliga och se hur långt det räcker.

The Night Of The Wild-Boar är ett ansträngt stycke som varken hittar vildsvin eller något annat spännande i skogen. Det mynnar i stället ut i ett enda utsträckt monotont malande som inte får till någon knorr på svansen.

Shaman är så pass omstörtande att intresset hålls vid liv under de dryga 11 minuter som hänryckningen varar. Med det inledande stämningsfulla arrangemanget manar den utvalde själavårdaren fram rösterna i sitt inre. Efter otaliga passager och temposkiftningar fördrivs till slut andar och demoner tack vare den infernaliska gitarren.

Efter en trippel av låtar som sjungs på tyska vilket inte gör någon människa vare sig klokare eller gladare avslutas återblicken med titellåten Ragnarøkkr och dimman verkar lätta i den utsträckningen att konturerna kan skönjas. En någorlunda trovärdig tolkning av jordens undergång och uppståndelse, som åtminstone räddar hedern och om inte annat bidrar till den kulturella mångfalden.

Thomas Claesson

Firewind ”Firewind” (AFM/Sound Pollution)

Det grekiska power metal-bandet Firewind tar över arvet efter Zeus, Poseidon och Hades. Att regera över himmel, hav och underjord inger respekt, men nu sveper en vind fylld av eldslågor fram som bara har till uppgift att utveckla konstartens exceptionella status.

Den självbetitlade nionde skivan har förkovrats med nya sångaren Herbie Langhans (ex. Avantasia), vars kraftfulla stämma spänner över de 11 låtarna med en mogen och upplyftande karaktär. Hans variabla röstfärg passar perfekt med den melodiska och lekfulla, men ganska kraftfulla ljuddräkten som Firewind är iklädd.

Högt över den grekiska treenigheten kretsar som alltid Gus G vars ekvilibristiska gitarrskolning konstant tillför vederhäftigt bränsle till soundet. Efter sitt genombrott på Dream Evils debutskiva Dragonslayer och som sidekick på Ozzy Osbournes Golgata-vandring nu tillbaka där han hör hemma.

Albumet öppnar med en falsk känsla av trygghet när den akustiska gitarren introducerar Welcome To The Empire. Aggressiva attacker med tunga riff blir sedan allenarådande och essensen för gott hantverk får sin prägel. Ursprungligen ämnad som ett instrumentalt stycke men lyriken föll så småningom in naturligt. En skrämmande odyssé där de artificiella maskinerna har tagit över och den mänskliga kontakten är förlorad.

Vad händer om gitarren har stått i inspelningsstudion i Thessaloniki med rätt luftfuktighet över natten och gitarrteknikern har lagt strängarna exakt 2 mm över greppbrädan? Jo, i händerna på Gus G och med ett 1:a solo i C-dur arpeggio så förvandlas Rising Fire till högoktanig heavy metal. Svårare än så är det inte (för en gitarrvirtuos).

Break Away är den mest tekniska låten med övernaturliga övergångar och passager. Lyssna bara på de återkommande galopperande insticken under uppbyggnaden. Texten handlar om soldater i meningslösa krig som inget annat önskar än att bryta sig loss. Ett gitarrsolo på över minuten ger extra krydda.

Det finns ett minikoncept inbyggt som inkluderar tre låtar och handlar om en astronaut i omloppsbana och hans tankar när han blickar ner på jorden. Vi har Orbitual Sunrise som känns som om Michael Schenker ligger i en annan rymdkapsel med identisk omloppsbana. Longing To Know You som är den enda balladen på skivan och astronauten drömmer om hustrun och den nyfödda sonen på jorden. Symfoniskt arrangerad och utförd av Adam Wakeman. I Space Cowboy rider han barbacka med stjärnornas glitter vid sidan och fångar in influenser från 80-talets ljuva dagar, men det finns ett sting av Scorpions här som om än inte är dödligt, så fjärran från metal.

Av de enskilda låtarna ger jag All My Life högst poäng tack vare bytet av skepnad från heavy metal via progressive metal till neoclassical metal på ett sätt som är synnerligen sofistikerat.

Att power metal skänker en outgrundlig glädje är ingen hemlighet. Det ska gudarna veta. Till vardags är det de tyska banden som uppfyller de betingelser som krävs, men med den här utgåvan verkar planeterna ha kommit i så nära fas med varandra som det är möjligt.

När Gus G var nio år gammal spelade hans far upp en vinyl med Frampton Comes Alive! Det var ett tecken i skyn och Gus G förstod att han var den utvalde. Med mycket talang och övning förgyller han nu våran tillvaro med heta riff och bländande solon placerade högt upp på den magiska skalan. Det är precis vad vi behöver. Ta till vara och njut för det är vi värda.

Thomas Claesson

Biff Byford ”School Of Hard Knocks” (Silver Lining/Warner)

Efter att ha varit Saxon’s härförare i över 40 år har nu Biff Byford äntligen släppt sin första soloskiva. Såsom 69-årig andebesvärjare i Saurons fotspår och med en domedagsröst som kan få berg att rämna svingar han sitt svärd med dräpande precision.

De två första spåren, Welcome To The Show och titellåten, känns oerhört traditionsbundna och kunde lika gärna tillhört Saxon’s egen låtkatalog. Förändringar kommer emellertid snabbt när Byford börjar vandra från hörn till hörn i territorium som annars inte vore tänkbara.

Det talande ordet i Inquisitor ackompanjerat av en ödesmättad flamencogitarr tjänar som förlaga till tolkningen av Edgar Allan Poes’ skräcknovell The Pit And The Pendulum. Det här är skivans bästa spår som med mörk progressiv metal och teatral utformning endast är tillägnad de som inte är räddhågsna och klarar lyrik fylld av fasor. Darkness, at wait for my end to come soon. Madness, the pendulum waits in my tomb.

Byford fäller ut sina vingar och bryter klädkoden med en cover av Simon and Garfunkel’s Scarborough Fair. Om det är en pojkdröm som går i uppfyllelse eller ett hastigt patriotiskt infall kan endast utrönas i betraktarens ögon, men visst lägger det en lugnande hand på händelsernas epicentrum om än tillfälligt.

Den andra covern som är mer formanpassad är det vapenskrammel som framställs i Wishbone Ash’s Throw Down The Sword. En sång som Byford tidigt har använt som rättesnöre och ett ämne som mer än en gång har används i sådana här sammanhang.

Sedan sträcks högernäven formad till djävulens tecken mot metal-himlen och helvetet brakar loss när Worlds Collide kommer farande hals över huvud, tung, vidsträckt och frenetisk. Det otroligt starka solot av Fredrik Åkesson (Opeth) i bästa Yngwie Malmsteen-stil sätter extra snurr på omloppsbanan.

Ett tema som inte med nog eftertryck kan gestaltas är Pedal To The Metal och här finns det äntligen åskådliggjort med en tyngd som inte ens Saxon själva är mäktiga till. En på det hela taget energisk hälsning till alla vapenbröder, fartälskare och allmänt livsnjutande medmänniskor.

För de som är klädda i denim och läder tillgodoser Hearts Of Steel alla behov. Christian Lundqvist’s (The Poodles) bombardemang av trummorna får önskvärd effekt. Ett heavy metal nummer med starka riff och hjärtat slår obevekligt lite extra fort när stålspetsade pilar skjuts kors och tvärs mot 80-talets ursprung.

Till slut en ärlig kärleksförklaring till hustrun i Me And You och en kraftansamlande självbiografisk ballad vid namn Black And White och hela hylsnyckelsatsen är plötsligt både välsorterad och komplett. Det är bara att släcka ner belysningen i verkstadslokalen och gå hem efter ett gediget utfört arbete.

4:a decennier efter Strong Arm of The Law, Wheels Of Steel och min absoluta favoritsång Dallas 1 pm har fortfarande Biff Byford herraväldet på sina axlar. Han träder fram, ställer sig bredbent och kastar huvudet bakåt så att det långa vita håret svävar i luften. Först nu är väntan på en soloskiva över och ordningen är definitivt återställd.

Thomas Claesson

Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm” (L’abeille Rode)

Precis som rubriken anger är Lazulis senaste utgåva ett vårtecken med lust och fägring stor. Den friska fläkten från södra Frankrike med sin musikaliska passion och emotionella engagemang öppnar en ny värld fylld av konstnärlig utsmyckning.

Albumet i sitt ursprung kretsar kring en berättelse där musikerna fyller upp flaskor med sina bedårande sånger. Flaskpost som vind för våg kastas i sjön i hopp om att finna lyssnaren som kan omfamnas av musiken i hela dess vidd.

I de böljande vågorna som sveper över de sju haven lotsas buteljerna vidare i Les Chansons Sont Des Bouteilles à La Mer till tonerna av en bedårande sångstämma. Allteftersom melodin fortskrider byggs sjön upp och det underliggande pianot blir allt mer framträdande. Till slut forcerar Gédéric Byar gitarren i ett solo som bör få självaste David Gilmour att lyfta på ögonbrynen och det mer än en gång.

Den progressiva fabeln fortsätter med ödesmättad framtoning i Mers Lacrymales. Ett episkt stycke som försåtligt manar fram lyssnarens inre medvetande. De drömlika tonerna i Un Visage Lunaire är som vatten som porlar fram över stenarna i en fjällbäck, drickbart och befriande klart med delikata intonationer från en aldrig sinande källa.

I det eviga sökandet efter musik som tillför nya dimensioner framstår Lazuli och sångaren Dominique Leonettis majestätiska, ljusa stämma som en livsbejakande stimulans. Lägg därtill sättningen som förutom traditionella instrument kryddas med marimba, franska horn, speciella slagverk samt en léode som är en kombination av gitarr, synthesizer och melodisk såg. En osannolik mix som tillsammans med det franska språket skapar en mycket speciell stämning.

Vem är då denne Dieter Böhm? Är han den ivriga beundraren som flyger land och rike runt och besöker konserter varhelst Lazuli än spelar? Eller är han du som just läser det här? Eller är han rentav jag själv som har haft progressiv rock som ledstjärna i hela mitt vuxna liv? Sången Dieter Böhm ger inget svar utan lämnar snarare över hela ansvaret till lyssnarens fantasi och det är ju så vi innerst inne vill att det skall vara.

När jag kastar ett getöga på den nyligen öppnade glasflaskan som står snett framför mig på bordet blir jag alltmer övertygad om att den här skivan med sina undersköna chansons är tillägnad inte bara alla fans utan hela världen – A Tout Le Monde.

Thomas Claesson

Wishbone Ash ”Coat Of Arms” (Steamhammer/Border)

Många, men inte de allra mest inbitna entusiasterna skulle kunna tro att Wishbone Ash försvann spårlöst efter 70-talets segertåg. De senaste decennierna har bandet emellertid släppt verk mer eller mindre regelbundet även om utgåvorna har haft en begränsad inverkan.

Det stilbildande albumet Argus (1972) rönte på sin tid stor uppmärksamhet.

Sammanflätningen av progressiv rock med folkmusik gav en säregen prägel som visade sig bli nyckeln till framgång. De vitt omtalade tandemgitarrerna blev också vägledande för band som t.ex. Thin Lizzy, Lynyrd Skynyrd och Judas Priest.

Tillsammans med grundaren Andy Powell axlar numera Mark Abrahams den andra gitarren och det mycket förtjänstfullt. Den nyfunna kreativa drivkraften materialiseras i Coat Of Arms och för en stund fyller de omisskännliga gitarrerna ut tomrummet efter en svunnen epok.

Den spirande förnimmelsen av samsyn tar sig uttryck i titellåten som svassar fram med starka harmonier. Intrikata framåtsträvande arrangemang avlöser varandra med rytmskiften och soloattacker vassa som slipade knivseggar.

Ådran som bär på anlag av blues dunkar lite extra under Drive och Back In The Day som båda slår an på den känsliga strängen. Melodierna har blicken fäst i backspegeln där föremål kan verka vara närmare än de i verkligheten är.

Även i den mera undanskymda hörnan där den drömlika Floreana och den evigt kärleksfulla It’s Only You I See härbärgerar finns tydliga tecken på bandets unika karaktär. Den överväldigande episka stämningen förverkligas på klassiskt manér och det är svårt att hitta en spricka i vapenskölden.

En tidig eftermiddag på SRF i juni 2017 var jag fast övertygad om att Wishbone Ash hade gett upp nyskapandet för att endast fokusera på sin fantastiska live-show. Titlar som The King Will Come, Phoenix och Blowin’ Free finns inte heller på den oförutsedda Coat Of Arms, men den får ändå anses som en gåva som inte kan avvisas.

Thomas Claesson