Vapensköld med anor
Wishbone Ash ”Coat Of Arms” (Steamhammer/Border)
Många, men inte de allra mest inbitna entusiasterna skulle kunna tro att Wishbone Ash försvann spårlöst efter 70-talets segertåg. De senaste decennierna har bandet emellertid släppt verk mer eller mindre regelbundet även om utgåvorna har haft en begränsad inverkan.
Det stilbildande albumet Argus (1972) rönte på sin tid stor uppmärksamhet.
Sammanflätningen av progressiv rock med folkmusik gav en säregen prägel som visade sig bli nyckeln till framgång. De vitt omtalade tandemgitarrerna blev också vägledande för band som t.ex. Thin Lizzy, Lynyrd Skynyrd och Judas Priest.
Tillsammans med grundaren Andy Powell axlar numera Mark Abrahams den andra gitarren och det mycket förtjänstfullt. Den nyfunna kreativa drivkraften materialiseras i Coat Of Arms och för en stund fyller de omisskännliga gitarrerna ut tomrummet efter en svunnen epok.
Den spirande förnimmelsen av samsyn tar sig uttryck i titellåten som svassar fram med starka harmonier. Intrikata framåtsträvande arrangemang avlöser varandra med rytmskiften och soloattacker vassa som slipade knivseggar.
Ådran som bär på anlag av blues dunkar lite extra under Drive och Back In The Day som båda slår an på den känsliga strängen. Melodierna har blicken fäst i backspegeln där föremål kan verka vara närmare än de i verkligheten är.
Även i den mera undanskymda hörnan där den drömlika Floreana och den evigt kärleksfulla It’s Only You I See härbärgerar finns tydliga tecken på bandets unika karaktär. Den överväldigande episka stämningen förverkligas på klassiskt manér och det är svårt att hitta en spricka i vapenskölden.
En tidig eftermiddag på SRF i juni 2017 var jag fast övertygad om att Wishbone Ash hade gett upp nyskapandet för att endast fokusera på sin fantastiska live-show. Titlar som The King Will Come, Phoenix och Blowin’ Free finns inte heller på den oförutsedda Coat Of Arms, men den får ändå anses som en gåva som inte kan avvisas.
Thomas Claesson
