nyaskivor.se

VOJD ”The Outer Ocean” (High Roller Records/Sound Pollution)

Skruva upp volymen till max och ta fram luftgitarren. The Outer Ocean bjuder på gitarrslingor i rakt nedstigande led från Thin Lizzy, låtskrivande i Nicke Anderssons (Imperial State Electric, The Hellacopters) anda och så… Koskälla! Actionrock i ordets rätta bemärkelse, kryddat med en gnutta punkkänsla.

Inledande Break Out är så omedelbar att jag sällan har varit med om något liknande och den sitter redan vid första lyssningen. Lägg till mycket snitsigt trumspel, som vid flera tillfällen ”följer” gitarren, och en genial refräng i all sin enkelhet och skivans bästa låt är korad.

Titellåten är inte heller dum och liknar mycket som hörts tidigare (framför allt den återkommande gitarrmelodislingan) men ändå inte. Intressant…

För de som går igång på sexsträngat är Secular Wire och On The Run att rekommendera – snacka om glödande gitarrsolon.

Skivan har dessutom en stark koppling till Värmland; ”vår egen” Joseph Tholl (Enforcer) står för bas och sång. Sistnämnda gör han med den äran med en röst som är långt ifrån ”studioperfekt” men istället är personlig och alldeles lagom opolerad.

Magnus Bergström

Fotnot: VOJD hette tidigare Black Trip.

Tribulation ”Down Below” (Century Media/Sony)

    Release 26 januari

Standardutgåvan av det mycket, mycket efterlängtade alstret Down Below innehåller nio låtar med en speltid på knappt 47 minuter.
Jag väljer att förutsätta – rätt eller fel, ja det må så vara – att de som läser denna recension har koll på Tribulations musikvärld sedan tidigare och därmed går jag rakt på sak. Låtarna. Fyra till antalet utgör fundamentet:

The Lament har en föföriskt melodiös inledning och det är inget att tveka på; den här vandringen vill man följa med på.
Lady Death har ett gitarrspel/gitarrsolo som glöder och varvar det spröda och melodiösa med det spretiga och adrenalinstinna.
Lacrimosa manglar på i ett par minuter och känns där och då som det ”argaste” skivan har att erbjuda. Då tar den en ny vändning; det blir pompöst, skivans finaste gitarrsolo avlossas, det ”arga” återvänder och avslutningsvis trollbinds lyssnarna av en melankolisk (och samtidigt upplyftande) pianoslinga som ingen vettig människa vill värja sig ifrån.
Here Be Dragons är mäktigt stråkförgylld och det starkast lysande exemplet på vad Tribulation anno 2018 är kapabla till. Dessutom är det för en gammal Kiss-fantast som undertecknad en högtidsstund när den efter ett par minuter verkar gå över i klassikern Black Diamond. Det visar sig dock bara vara ett kort sidospår och av snygg passning till en eller flera av bandmedlemmarnas barndomsidoler, gissar jag
Utmanar denna fyrling gör Subterranea och det gör den riktigt bra, med en lite spöklik känsla och en intressant uppbyggnad. Alltså placeras den omedelbart i outsiderkategorin växer-för-varje-lyssning.

Produktionen är både spartanskt avskalad och nyansrik på en och samma gång. Läckert och välsmakande välbalanserat med extra plus för att basspelet från och till lyfts fram rejält i ljudbilden.

Sången signerad just basisten Johannes Andersson är som vanligt mullrig och oborstat growlig – och varenda ord går att uppfatta. Det är sannerligen inte alla sångare som klarar av den biffen. Mina tankar går ibland till Tom G. Warrior (Celtic Frost) även om det inte är en helt rättvis liknelse för den mannen har dessutom ett speciell sätt att ”spy” ut orden, vilket är oefterhärmligt.

Annars är det rent individuellt så att alla bandmedlemmar får ta plats. Sett rakt över är det gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén som imponerar mest. Vi får heller inte glömma den störtsköna trumrytmen i The World, signerad nytillskottet Oscar Leander (ex Deathstars), som gör att det känns som att det pågår ett diskret trumsolo mitt i alltihop..
Oh, ja just det; Anna von Hausswolff låter sina känslospröt (läs fingrar) förgylla anrättningen. Ett mycket smakfullt gästspel och inte det minsta överraskande från de värmländska esteterna.

De stigar som Tribulation tar är fortsatt högintressanta att följa och får inte missas av seriösa musikälskare. Mörkermetal eller inte.

Magnus Bergström

Ghost ”Ceremony And Devotion” (Reactor Recordings/Universal)

För en liveskiva är det förstås a och o med den rätta livekänslan. Och visst känns den men är inte hundraprocentig; det hade inte varit fel med lite mer klös i gitarrljudet och en bas som fick pumpa på lite rejälare. På något sätt känns det ändå som att man är på plats i publikhavet och det är förstås den allra viktigaste funktionen som en liveskiva ska fylla. Med andra ord bra jobbat av producenten Tom Dalgety

Låtlistan är minst sagt klockren; snacka om rena rama hitssamlingen. Men… Det finns ett STORT men… If You Have Ghosts (Roky Erikson) gör sig fenomenalt bra Ghostifierad, så saknaden (upphovsrättsfråga?) efter densamma är stor.

Att räkna upp de bästa låtarna låter sig inte göras för det handlar rakt över om 17 fina exempel på moderna tolkningar av tidlös hårdrock, med ständiga blinkningar till giganterna inom denna breda musikstil.

Papa Emeritus Zero har en tillgjort teatralisk engelsk brytning, ofta med extra rullande r, och det fungerar överraskande bra även på skiva. Men så är hans mellansnack också minst sagt underhållande, med en lagom mix av fräckhet och ironi. Det rullande r:et förekommer också här och där i låtarna, när Papa tar ton och det bidrar till att hans sångstil fortsätter att vara unik i hårdrocksvärlden. Tycka om eller inte tycka om, det är frågan, för att vara likgiltig är det få om ens någon som är.

Ceremony And Devotion är ett minst sagt vettigt livedokument, som kommer i helt rätt skede av karriären. Ja faktiskt lite i stil med Kiss Alive! (1975) men kommer rimligtvis inte att komma i närheten av de sminkade veteranernas klassiker. Oavsett hur eftervärlden kommer att se på denna nykomling till livedubbel, så gör den sig ypperligt i samlingen men är alltså inget direkt måste.

Magnus Bergström

Watain ”Trident Wolf Eclipse” (Century Media)

Allt brinner och jag står framför den mörkaste av avgrunder. Det enda som återstår är att sväljas av lågorna eller att omfamna mörkret. Jomenvisst, så är faktiskt känslan som Trident Wolf Eclipse förmedlar (om man är lagd åt det teatraliska hållet).
Eller låt oss säga så här; ett furiöst ursinne från en black metal-best med eld som bränner och skövlar allt i sin väg likt vikingar på plundringståg.
Förenklat handlar det om en stark upplevelse som har två lägen – att älska eller hata.

Vi pratar om en ilsken urkraft. Alltså, allvarligt talat: Nuclear Alchemy öppnar i ett furiöst tempo och golvar omedelbart lyssnaren. Sacred Damnation fortsätter i samma stil, förvisso med en temposänkning halvvägs, och det är glasklart att Watain anno 2018 inte böjer sig för någon.
Till och med Teufelsreich som – till viss del – utgör ett ”andningshål”, med en antydan till flört med den episka känsla som präglat de två föregående skivorna, manglar på riktigt duktigt.
Personligen anser jag att Furor Diabolicus är det centrala spåret på Trident Wolf Eclipse. Den är på samma gång både snabbt aggressiv och tungt malande. Lägg till en kanonrefräng och alla förstår att vi snackar om prima låtsnickrande.

Det ska erkännas att först kändes all denna plattan i mattan-vansinneskörning i hundra knyck smått förvirrande, jämfört med de två föregående mer episka skivorna. Men så såg jag ljuset i mörkret… Det är givetvis helt naturligt med en rejäl urladdning efter just dessa. Och viktigast av allt; musiken skapas fortfarande med finess. Oavsett hur mycket kaos det än är så hålls det inom rimlighetens gräns.

Watain visar än en gång att de är bandet för alla andra i genren att se upp till. Horns high!

Magnus Bergström

Iron Savior ”Reforged/Riding On Fire” (AFM/Sound Pollution)

Nyinspelning av gamla låtar på grund av rättighetsproblem med Noise Records. Det har vi hört förut. Ibland blir resultat sådär, ibland okej, ibland bra och ibland rentav bättre än originalet.
Reforged – Riding On Fire hamnar i kategorin bra. Varken mer eller mindre.

Tio studioskivor, en livedito och 20 år sedan debutskivan – ja tiden är, oavsett rättighetsproblem eller inte, helt klart mogen för ett jubileum av något slag och varför inte på detta sätt.
Det som saknas i entusiasmen som finns i originalen kompenseras med en (oftast) bättre ljudbild.

Att från en tämligen omfattande diskografi plocka ihop låtar till en det bästa-samling är inte det lättaste, om alla lyssnare ska bli nöjda. Med hela 19 låtar fördelat på två skivor måste det ändå sägas att bandpappan Piet Sielck & co fått till ett mycket bra slutresultat, med ett låtflöde som känns helt naturligt.

Bästa låten är utan tvekan Battering Ram, vars refräng sitter som en smocka redan efter första lyssningen. Som låt betraktad är den dessutom något av ett skolexempel på högkvalitativt tyskt låtsnickrande.
Men den har hård konkurrens från i första hand Iron Savior, Tales Of The Bold, No Heroes och Break The Curse (lite anmärkningsvärt med en så bra låttrippel på bakre skivhalvan).
Sistnämnda bjuder på en näst intill perfekt symbios mellan power metal och heavy metal; fina detaljer i gitarrspelet, tempovariationer och allsångsrefräng.

I dagsläget är – skivförsäljningsmässigt sett – jättar inom genren som till exempel Primal Fear ingen match för Iron Savior, som vinner en europeisk power metal-titelmatch alla dagar i veckan. Hmmm, tänk förresten vilken dröm det vore att få höra Ralf Scheepers (Primal Fear) stämma till detta låtmaterial.
Det är nämligen just sångrösten som i längden är den lilla akilleshäl som går att hitta. Ibland blir den bara för… Tysk. Ironiskt nog med tanke på musikgenren.

Magnus Bergström

Loch Vostok ”Strife” (ViciSolum/Sound Pollution)

Något av moment 22 uppstår när jag tänker på hur jag ska beskriva Strife, som har något för ALLA hårdrockare. Ofta i en och samma låt. Samtidigt betyder det per automatik att skivan inte är något för ALLA hårdrockare; det blir helt enkelt alldeles för många intryck.

Men… För de hårdrockare som tycker om musik som inte är omedelbar och som kräver att man grottar ner sig ordentligt, i jakten på de nya lager som avtäcks för varje lyssning, är det en guldgruva.

Här följer mina tankar om större delen av Strife-låtarna:

Babylonian Groove och Purpose är varierade och välkomponerade och noga uträknade in i minsta detalj och ger kraftig mersmak. Användandet äv tre olika sångtyper (ren, growl respektive skrik), som flitigt varvas om vart annat, känns till en början smått förvirrande men efter några genomlyssningar är det klart som korvspad att det är så hela paketet fungerar på bästa sätt.

Summer är så varierad (nyckelordet på Strife) att det nästan är löjligt och är med andra ord här praktiserat till näst intill fulländning. Dessutom kryddas anrättningen med en mycket överraskande – och läcker! – passning till Dimmu Borgir.

The Apologists are the Enablers bjuder på de Evergrey-vibbar som jag så ofta förnimmer på Strife och görs så otroligt skickligt att det ändå inte hamnar i närheten av något som ens kan liknas vid plagiat.

Cadence har en inbjudande melodiös sångslinga blandad med det argaste av black metal-väsande, en riffest i klass med Meshuggah och en trumtakt som lever sitt eget liv.

Expiry Date of the Soul of Man är storslaget episk och doftar mest Evergrey av alla låtar. Med en viktig skillnad mot nämnda band; det låter bättre! Sannerligen inte illa pinkat.

Ventilate och Consumer har både fart och tyngd men är ändå, trots de sedvanliga röstvariatonerna, måhända en aning mindre intressanta. Vilket förstås är något av ett i-landsproblem eftersom låtkonkurrensen är minst sagt mördande.

Sedan kan man alltid fråga sig hur musiker som komponerar dessa musikstycken är funtade. Jag fattar inte och är på samma gång djupt imponerad och fascinerad. Det känns på något knäppt sätt inte värdigt för undertecknad, som med nöd och näppe en gång i forntiden klarade sig igenom Smoke on the Water på gitarr, att skriva om så här avancerad musik. Med det sagt är det vid koncentrerad lyssning inte alls för avancerat för att attrahera öronen/hjärnan/hjärtat.

Mina damer och herrar; vi har att göra med en skiva som bär mer och mer frukt för varje lyssning och inte ber om ursäkt (och heller inte ska det) för att den kräver mer än genomsnittsskivan för att fastna. Med andra ord är förutsättningarna klockrena för att betyget på sikt kommer att växa.

Magnus Bergström

Fotnot: Jag måste bara plussa för en liten detalj i cd-häftet, som får det att rycka lite i mungiporna;. Vad då? Jo när det tackas för ”skäggsponsring”. Den ser man inte varje dag!

Saxon ”Decade of the Eagle” (BMG/Warner)

34 låtar från nio skivor utgivna under Saxons första decennium som ett av de största banden inom New wave of British heavy metal (NWOBHM). Det är egentligen allt som behöver sägas för att motivera ett inköp av denna minst sagt fullmatade samlingsdubbel.
Låturvalet är alldeles utmärkt även om skiva två är svagare än skiva ett vilket är helt naturligt, för det är stor skillnad på antalet höjdarlåtar på de båda skivorna. Vilket märks när jag ska välja ut tre favoriter på respektive skiva; det är nämligen näst intill omöjligt respektive hur lätt som helst. Efter moget övervägande ”vinner” 747 (Strangers in the night), And the bands played on och Princess of the night på den första skivan och efter bara några sekunders granskning ”vinner” The eagle has landed, Crusader och Battle cry (undertecknads absoluta Saxon-favoritlåt) på den andra skivan.
Decade of the eagle har dock mer än låtklassiker i överflöd att bjuda på; Biff Byford, sångaren som gav trånga spandexbyxor ett ansikte, bidrar med ny och utförlig text om bandets historia på sitt typiskt underhållande sätt. Kryddat med bilder varav ett flertal är tidigare opublicerade.
Att betyget – trots mängden höjdarlåtar – stannar vid en fyra beror helt och hållet på ovan nämnda stora skillnad i låtmaterialets styrka skivorna emellan.
Hur som helst handlar det om ett tidlöst låtarkiv som bör ha en given plats i alla hårdrockares skivhylla.

Magnus Bergström

Appice ”Sinister” (Steamhammer/Border)

Har trummor, spelar med allt och alla, öppen för jobbförslag, alltid. Så skulle texten i en platsannons för bröderna Carmine och Vinny Appice kunna formuleras.
De två välmeriterade bröderna slår efter långa och framgångsrika karriärer för första gången sina trumstockar ihop på skiva. Bland deras tidigare nedslag kan nämnas Vanilla Fudge, Rod Stewart (Do ya think I’m sexy) och King Kobra för Carmines del och Black Sabbath och Dio för Vinnys del.
Trummorna är givetvis i förarsätet och tillåts ta ovanligt stor plats i ljudbilden, utan att dränka övriga instrument/sången.

Av de många gästinsatserna på Sinister är framför allt Robin McAuley (ex-MSG) och Paul Shortino (ex-Quiet Riot) värda en guldstjärna. Deras lättidentifierade röster fungerar finfint till den här typen av hårdrock.
Andra som medverkar är till exempel gitarristerna Craig Goldy (ex-Dio) och Bumblefoot (ex-Guns n’ Roses) samt basisterna Phil Soussan (ex-Ozzy Osbourne) och (King Kobra. ex-W.A.S.P.).

Fem av de tretton låtarna (två-tre för många!) har det där lilla extra:
Monsters and heroes är en hårt rockande hyllning till Ronnie James Dio med en välskriven text och inte ett öga är torrt. Ett mycket fint initiativ som jag känner mig säker på att RJD skulle ha uppskattat (kanske gör han det också men från ”den andra sidan”).
Killing floor är trots avsaknad av en ”riktig” refräng den vassaste kniven i lådan. Mångbottnad och ödesmättad; lite som en snällare kusin till mycket av det som Black Sabbath gjort. Detsamma kan sägas om Future past med skillnaden att den har en refräng som det går att sjunga med i och som grädde på moset skivans bästa sånginsats.
Riot är en höjdarlåt med rejäl livekänsla och som är minst lika bra här som på originalet med Blue Murder (1989). Men okej, det ska erkännas att John Sykes glödande gitarrspel saknas – hans skor är inte lätta att fylla.
In the night är en ballad med påhittigt trumspel som får ta stor plats, i stil med Eric Carrs Kiss-karriärhöjdpunkt I still love you (Creatures of the night 1982).

Däremot är Bros in drums, med en självbiografisk text som balanserar på en tunn lina på gränsen till kalkon, inte så mycket att skriva hem om. Säkert hur kul som helst för bröderna att spela in men inte lika kul för oss andra.

Till sist en mycket viktig uppmaning; hörlurar på! Bröderna är nämligen smakfullt mixade till höger respektive vänster.

Magnus Bergström

Europe ”Walk the earth” (Silver Lining Music/Warner)

Abbey Road-studion i London. Jag behöver knappast påpeka vilka klassiska album som spelats in där. Nu är det ingen klassiker Europe fått till med Walk the earth, som spelats in där, men den slår med lätthet allt de gjort efter nystarten 2004.

Influenserna från 70-talsidoler som Deep Purple och Rainbow är påtagliga men det låter ändå Europe om hela paketet, som gynnas av det klädsamma ljudlandskapet i regi av välmeriterade Dave Cobb.

Gitarristen John Norum gnistrar som aldrig förr, vilket vi får prov på redan i inledande titelllåten, med bland annat ett mikrolånat riff från Kashmir (Led Zeppelin) och är en stark kandidat till platsen som skivans bästa låt.

Joey Tempest har en unik röst och det hörs nästan på inandningen att det är Europe som är i farten. Numera gör sig hans röstkonster allra bäst i lugnare låtar som drömlika Pictures och småepiska Turn to dust.

Just dessa låtar visar också upp en Mic Michaeli (keyboards) i storform. Han tar rejält med plats – liksom i Election day och Wolves – och bjuder på finfina Jon Lord-vibbar.

Det kommer en dipp i början av andra skivhalvleken då en känsla av vattentrampande smyger sig på. GTO doftar förvisso angenämt av tidiga Whitesnake men den rätta refränghooken saknas. Joey gör i alla fall sitt för att lyfta låten när han vågar sig på högre toner som rör sig mot Ian Gillan och Glenn Hughes trakter. Haze däremot har inte direkt något som talar till sin fördel; den är helt enkelt för baktung för sitt eget bästa.

Att två av tio låtar faller utanför ramen förtar dock inte det fina helhetsintrycket och den stora stunden låter vänta på sig till avslutande Turn to dust. En småepisk halvballad med keyboard- och sologitarrspel som berör så starkt att jag är beredd att påstå att det här är Europes bästa låtminuter sedan… Yesterday’s news! Höjdarlåten som förvånande nog inte fick vara med på Prisoners in paradise (1991) utan förpassades till rollen som outgivet bonusspår på en senare samlingsskiva.

Walk the earth är en kul fest för öronen och det är bara att njuta av godsakerna som veteranerna har kokat ihop. Det svänger!

Ice Age ”Breaking the ice” (GMR Music Group/Border)

    Release: 20 oktober

Den som väntar på något gott…
Ice Age bildades redan 1985 men skivdebuterar först nu. Kan då en debutskiva som, om musikvärlden vore rättvis, borde ha sett dagens ljus för sisådär 30 år sedan vara relevant idag? Jajamensan!
Undertecknad må vara partisk i och med att jag var med ”när det begav sig” i slutet av 80-talet, men alltså… Det. Här. Är. Så. Bra.
Två originalmedlemmar och två nykomlingar är receptet för (thrash) metalbandet Ice Age vars återkomst är efterlängtad av många. Som sig bör när det handlar om ett band med ingredienser lite utöver det vanliga.
Breaking the ice har skapats av Sabrina ”Sabbe” Kihlstrand (gitarr, sång), Linnea Landstedt (gitarr), Viktoria Larsson (bas) och André Holmqvist (trummor). Metalfans med smak för fart, tyngd, melodi, finess och attityd har all anledning att tacka de fyra.
Om vi gräver lite i låtinnehållet går det att konstatera att en femling såg dagens ljus redan 1986-1989, på demokassetterna Rock solid (som då var bandets namn), General alert och Instant justice. Resterande femling har senare födelsedatum.

Blandningen av gammalt och nytt låtmaterial känns helt naturlig; det märks (nästan) ingen skillnad alls mellan äldst och yngst. Just nu är mina favoritlåtar faktiskt nytillskotten Clever och titellåten.
Faktum är att när jag först hörde just dessa två så tyckte jag inte att de kunde mäta sig med demokassettklassikerna. Men efter ett antal lyssningar så har två monster till låtar växt fram som nu är några av mina absoluta Ice Age-favoriter. Någonsin.
Jag var även till en början tveksam till det delvis nya bridge/refräng-arrangemanget i Mental disorder, men efter ett tag fattade jag galoppen. Välarrangerat.

Oavsett när låtarna har snickrats ihop så handlar det rakt igenom om välskrivna alster med både teknik och känsla. Det finns drag av Megadeth (låtuppbyggnader och delar av sångstilen) och i viss mån Annihilator (gitarrspelet). Thrash metal utgör grunden men när hela paketet summeras handlar det kort och gott om metal.

Musiken blir aldrig svår och meckig för sakens skull. En balansgång som inte alla skickliga musiker klarar att vandra, men här går det galant.
Bästa exemplet på en liten kul detalj är kanske koskällan (!) i slutdelen av Fleet street.
Bland de många övriga minnesvärda inslagen kan nämnas:
Linneas pigga gitarrsolo i titellåten; hennes flinka fingrar är en stor tillgång!
Clever är variationsrik som få. Håll till exempel koll kring 2:50-strecket och du får höra ett riffande i Slayer-stil som mynnar ut i ett av skivans många smakfulla gitarrsolon.
No need to bleed lyfts från bra till en höjdare från 2:45 och framåt, då ett lekfullt instrumentalparti tar vid. Läckert!

Sabrina står för en varierad sånginsats (helt befriad från growl och ljusare än genomsnittet i genren) med en lätt kaxig attityd och visar att just sången är ett av bandets största tillgångar. Den ger en extra personlighet till musiken som därmed sticker ut lite extra i det stora musikbrus som vi lever i. Ett extra plus är att den typen av röst liksom inte sliter lika mycket på öronen och är lättare att ta till sig.
Likheter med Dave Mustaine (Megadeth) finns i sättet att betona enskilda ord. Lyssna bara på låtar som till exempel Clever och Total collapse.

Apropå nyss nämnda Dave kan de som tycker att Megadeths musik är bra, men inte klarar av sången (jo det finns sådana personer) med fördel låna ut ett öra eller två till Breaking the ice. Just saying.

Låttexterna är överlag väl värda att sätta sig in i, med ämnen om såväl krig som relationer och mycket mer. Sistnämnda avhandlas på ett fyndigt sätt i Clever (en låt om sviken vänskap) med dessa ord:
Calling me all kind of names. Stop calling me at all.
Sylvass lyrik om du frågar mig.

Efter granskning med ljus och lykta hittar jag helt enkelt inga svagheter. Jo det skulle i så fall vara att ännu mer tryck á la ishockeykörer hade varit önskvärt på några ställen. Och så lyxfelet att min personligen favorit från förr, Making my mark, tyvärr inte har fått vara med och leka. Jag håller tummarna för att den tas till nåder på uppföljaren (för visst är de tillbaka för att stanna?). En bättre öppningslåt finns knappast.

Ett styrkebevis att den låt jag tycker minst om (Hell or nothing) ändå är en mycket stark betygsfyra. Svårslagen låtkvalitet med andra ord.

Känslan just nu är att det skulle kunna gå att lyssna på Breaking the ice varje dag utan att tröttna och ett bättre betyg är svårt att tänka sig. Om nostalgi spelar in? Hmmm, jo kanske, till viss del… Men i grund och botten handlar det om välskrivna låtar som fastnar och det är ju så vi musikdiggare vill ha det.

Platsen överst på årsbästalistan känns given och rättvisa har alltså skipats i metalvärlden. Faktum är att spontant känns det som att den även har en plats på topplistan över allt jag någonsin hört.
Eller som Ice Age själva skulle säga: Thrash it up! Fy!

Magnus Bergström

p.s. Läs en exklusiv intervju med Sabrina här: http://hårdrock.com/2017/10/ice-age-ar-tillbaka-och-sabrina-ar-inte-svarslos/