nyaskivor.se

Bonfire ”Temple of lies” (AFM/Sound Pollution)

  Release 13 april

Nio låtar och ett intro. Mindre är mer (Hej Yngwie!) och är i fallet Temple of lies allt som behövs. Lägstanivån är fullt i klass med och ofta över många av genrekonkurrenternas högstanivå.

Och nu följer en mening som jag aldrig trodde att jag skulle skriva om Bonfire: de låter ofta som Andi Deris-frontade Helloween när de är som allra bäst.

Det borde dessutom inte vara möjligt att göra en så här bra skiva lååååångt in i karriären men så är fallet. Med andra ord är det inte bara Judas Priest som 2018 och högvis av år in i karriären levererar en intressant och relevant skiva.

Produktionen kunde inte vara bättre och låtskrivandet visar upp exempel efter exempel på hur sockersött och rivigt kan samsas utan att det blir spretigt. Hela tiden med melodin i centrum.

Glädjen och lekfullheten i framför allt gitarrspelet går inte att undgå och kan säkerligen förklaras med sångarbytet. Inget ont om den klassiska Bonfire-rösten Claus Lessmann, men i dagsläget är det helt rätt med Alexx Stahl bakom mikrofonen och därmed ett smart drag av ”bandpappan” Hans Ziller (gitarr).

Kort om låtarna:

Inledande titellåten Temple of lies är en smocka som heter duga. Inte trodde jag att jag någonsin skulle få höra något som drar lite åt growlsång på en Bonfireskiva men det går inte att beskriva ”svarssången” i verserna på annat sätt. Det är ändå falsettsången (!) och de ylande gitarrerna som är det vinnande konceptet. Wow!

On the wings of an angel tar vid med härliga keyboardslingor och jag tvivlar på att någon med smak för melodiös hårdrock kan motstå detta melodigodis.

Feed the fire (Like the Bonfire) går i mellantempo och skulle ha kunnat vara ett litet sänke efter den fartfyllda inledningsdubbeln. Men nej då; med en refräng som gjord för att sjungas om och om igen av en lycklig publik är det en publikfriare av bästa märke.

Min personliga favorit när krutröken lagt sig är korta (lite drygt tre minuter) och gitarrdrivet snärtiga Stand or fall med en refräng som är löjligt enkel och samtidigt klockren.

En melodiös hårdrocksskiva utan en ballad är mer eller mindre otänkbart och Comin’ home har hög cigarettändarfaktor, även om texten är i sirapssötaste laget.

I’ll never be loved by you blandar både ballad, midtempo och snabbare tongångar på ett smakfullt sätt.

Skivans absolut bästa gitarrsolo och ännu en av dessa härligt klistriga refränger är vad Fly away har att erbjuda.

Love the way you hate me är ”sämst” på skivan och skulle samtidigt vara bäst på skivan på många av bandets tidigare skivor. Akilleshälen i det här fallet är en refräng som tjatupprepas några gånger för mycket.

Mellokänsla kryddat med gitarrsolospel med sting är vad avslutande Crazy over you har som sina starkaste vapen – och det räcker långt. Väldigt långt.

Magnus Bergström

Fotnot: Temple of lies släpps i flera olika format med eller utan bonuslåtar; den här recensionen avser standardutgåvan.

Judas Priest ”Firepower” (Columbia/Sony)

Ett gitarriff. Ett minimalt falsettskrik. Det är allt som behövs för att höra att Judas Priest är i farten på sedvanligt vis.

Bäst smakar fartfyllda Lightning strike, tunggungande Rising from ruins och gitarr- och sång finessfyllda Spectre. Tre låtar som sopar banan med nästan allt motstånd i genren.

Låt oss heller inte glömma Sea of red. En fem minuter och 52 sekunder småepisk ballad med sångaren Rob ”Metal God” Halford i högform. En värdig avslutning på ett kraftpaket till skiva.

En pigg uppstickare som utmanar de nyss nämnda är No Surrender. Kort och rakt på sak med en refräng som sitter omedelbums. Kanske kan dess inte direkt Judas Priest-typiska uppbyggnad sticka i öronen på traditionalister, men små spår av Rob-projektet Fight har väl aldrig skadat…

Utöver ett starkt låtmaterial kan en stor del av skivans styrka kan tillskrivas den i det närmaste perfekta ljudbilden, signerad den nykomponerade duon Tom Allom och Andy Sneap. Att para ihop de två var uppenbarligen något av ett genidrag.

Det är sannerligen inte många artister/band som på sitt 49:e karriärår kan leverera på denna höga nivå. Häpnadsväckande och imponerande vitalt.

Firepower står sig ändå (givetvis) slätt mot kolosserna i NWOBHM-veteranernas diskografi, men är bättre än sisådär en handfull av dessa.

Hade 14 låtar skalats ner till ett tiotal så är det inget snack om att betyget hade blivit ännu högre. Exempelvis är Flame thrower bara seg och ointressant. Uppenbarligen är det där med att gallra bort onödigt fett väldigt svårt, oavsett antal år i branschen.

Det är inte varje dag som levande legender släpper en ny skiva vars låtar fansen vill höra live – på bekostnad av en och annan klassiker – men plötsligt händer det…

Magnus Bergström

Axel Rudi Pell ”Knights Call” (Steamhammer/Border)

Rainbow, Dio och i viss mån Yngwie Malmsteen är tre namn som ger en vink om hur Axel Rudi Pell låter och har låtit sedan solodebuten 1989. Å andra sidan har de redan frälsta förstås redan koll på det och några nya fans är kanske inte att vänta så här långt in i karriären.

Som vanligt tar en ny skiva med gitarrhjälten sin början med ett intro för att följas av något mer eller mindre fartfyllt (The wild and the young), något stillsammare (finfina balladen Beyond the light) och något småepiskt i lätt progressiv stil (Crusaders of doom och Tower of Babylon). Överraskningsmoment är inget för ARP.
Synd bara att det finns mellantempolåtar som Slaves on the run och Follow the sun. Utan uppiggande inslag faller dessa platt till marken och gör ingen glad och det här är Pell när han är som tråkigast.
När vi ändå pratar om mindre positiva inslag går det inte att blunda för att fler än en av refrängerna är i tjatigaste laget.
För den gitarrintresserade rekommenderas The crusaders of doom, Truth and lies och Beyond the light lite extra eftersom de bjuder på skivans bästa gitarrsolospel. Ska jag plussa för en enda av dessa rent gitarrspelsmässigt är det instrumentala Truth and lies som är vassast; Pells sexsträngsbändande låter verkligen inspirerat.

Givetvis måste också sångaren Johnny Gioeli (Hardline) nämnas. Hans känslofyllda sång är en stor anledning till Pells/bandets popularitet. Lyssna bara på hans känslofyllda sång i till exempel Beyond the light.

Betyget hamnar vissa dagar på en trea och vissa dagar på en fyra (beroende på ”lyssnardagsformen”) men ARP-fans skulle garanterat dela ut en mycket stark fyra utan att blinka.

Magnus Bergström

VOJD ”The Outer Ocean” (High Roller Records/Sound Pollution)

Skruva upp volymen till max och ta fram luftgitarren. The Outer Ocean bjuder på gitarrslingor i rakt nedstigande led från Thin Lizzy, låtskrivande i Nicke Anderssons (Imperial State Electric, The Hellacopters) anda och så… Koskälla! Actionrock i ordets rätta bemärkelse, kryddat med en gnutta punkkänsla.

Inledande Break Out är så omedelbar att jag sällan har varit med om något liknande och den sitter redan vid första lyssningen. Lägg till mycket snitsigt trumspel, som vid flera tillfällen ”följer” gitarren, och en genial refräng i all sin enkelhet och skivans bästa låt är korad.

Titellåten är inte heller dum och liknar mycket som hörts tidigare (framför allt den återkommande gitarrmelodislingan) men ändå inte. Intressant…

För de som går igång på sexsträngat är Secular Wire och On The Run att rekommendera – snacka om glödande gitarrsolon.

Skivan har dessutom en stark koppling till Värmland; ”vår egen” Joseph Tholl (Enforcer) står för bas och sång. Sistnämnda gör han med den äran med en röst som är långt ifrån ”studioperfekt” men istället är personlig och alldeles lagom opolerad.

Magnus Bergström

Fotnot: VOJD hette tidigare Black Trip.

Tribulation ”Down Below” (Century Media/Sony)

    Release 26 januari

Standardutgåvan av det mycket, mycket efterlängtade alstret Down Below innehåller nio låtar med en speltid på knappt 47 minuter.
Jag väljer att förutsätta – rätt eller fel, ja det må så vara – att de som läser denna recension har koll på Tribulations musikvärld sedan tidigare och därmed går jag rakt på sak. Låtarna. Fyra till antalet utgör fundamentet:

The Lament har en föföriskt melodiös inledning och det är inget att tveka på; den här vandringen vill man följa med på.
Lady Death har ett gitarrspel/gitarrsolo som glöder och varvar det spröda och melodiösa med det spretiga och adrenalinstinna.
Lacrimosa manglar på i ett par minuter och känns där och då som det ”argaste” skivan har att erbjuda. Då tar den en ny vändning; det blir pompöst, skivans finaste gitarrsolo avlossas, det ”arga” återvänder och avslutningsvis trollbinds lyssnarna av en melankolisk (och samtidigt upplyftande) pianoslinga som ingen vettig människa vill värja sig ifrån.
Here Be Dragons är mäktigt stråkförgylld och det starkast lysande exemplet på vad Tribulation anno 2018 är kapabla till. Dessutom är det för en gammal Kiss-fantast som undertecknad en högtidsstund när den efter ett par minuter verkar gå över i klassikern Black Diamond. Det visar sig dock bara vara ett kort sidospår och av snygg passning till en eller flera av bandmedlemmarnas barndomsidoler, gissar jag
Utmanar denna fyrling gör Subterranea och det gör den riktigt bra, med en lite spöklik känsla och en intressant uppbyggnad. Alltså placeras den omedelbart i outsiderkategorin växer-för-varje-lyssning.

Produktionen är både spartanskt avskalad och nyansrik på en och samma gång. Läckert och välsmakande välbalanserat med extra plus för att basspelet från och till lyfts fram rejält i ljudbilden.

Sången signerad just basisten Johannes Andersson är som vanligt mullrig och oborstat growlig – och varenda ord går att uppfatta. Det är sannerligen inte alla sångare som klarar av den biffen. Mina tankar går ibland till Tom G. Warrior (Celtic Frost) även om det inte är en helt rättvis liknelse för den mannen har dessutom ett speciell sätt att ”spy” ut orden, vilket är oefterhärmligt.

Annars är det rent individuellt så att alla bandmedlemmar får ta plats. Sett rakt över är det gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén som imponerar mest. Vi får heller inte glömma den störtsköna trumrytmen i The World, signerad nytillskottet Oscar Leander (ex Deathstars), som gör att det känns som att det pågår ett diskret trumsolo mitt i alltihop..
Oh, ja just det; Anna von Hausswolff låter sina känslospröt (läs fingrar) förgylla anrättningen. Ett mycket smakfullt gästspel och inte det minsta överraskande från de värmländska esteterna.

De stigar som Tribulation tar är fortsatt högintressanta att följa och får inte missas av seriösa musikälskare. Mörkermetal eller inte.

Magnus Bergström

Ghost ”Ceremony And Devotion” (Reactor Recordings/Universal)

För en liveskiva är det förstås a och o med den rätta livekänslan. Och visst känns den men är inte hundraprocentig; det hade inte varit fel med lite mer klös i gitarrljudet och en bas som fick pumpa på lite rejälare. På något sätt känns det ändå som att man är på plats i publikhavet och det är förstås den allra viktigaste funktionen som en liveskiva ska fylla. Med andra ord bra jobbat av producenten Tom Dalgety

Låtlistan är minst sagt klockren; snacka om rena rama hitssamlingen. Men… Det finns ett STORT men… If You Have Ghosts (Roky Erikson) gör sig fenomenalt bra Ghostifierad, så saknaden (upphovsrättsfråga?) efter densamma är stor.

Att räkna upp de bästa låtarna låter sig inte göras för det handlar rakt över om 17 fina exempel på moderna tolkningar av tidlös hårdrock, med ständiga blinkningar till giganterna inom denna breda musikstil.

Papa Emeritus Zero har en tillgjort teatralisk engelsk brytning, ofta med extra rullande r, och det fungerar överraskande bra även på skiva. Men så är hans mellansnack också minst sagt underhållande, med en lagom mix av fräckhet och ironi. Det rullande r:et förekommer också här och där i låtarna, när Papa tar ton och det bidrar till att hans sångstil fortsätter att vara unik i hårdrocksvärlden. Tycka om eller inte tycka om, det är frågan, för att vara likgiltig är det få om ens någon som är.

Ceremony And Devotion är ett minst sagt vettigt livedokument, som kommer i helt rätt skede av karriären. Ja faktiskt lite i stil med Kiss Alive! (1975) men kommer rimligtvis inte att komma i närheten av de sminkade veteranernas klassiker. Oavsett hur eftervärlden kommer att se på denna nykomling till livedubbel, så gör den sig ypperligt i samlingen men är alltså inget direkt måste.

Magnus Bergström

Watain ”Trident Wolf Eclipse” (Century Media)

Allt brinner och jag står framför den mörkaste av avgrunder. Det enda som återstår är att sväljas av lågorna eller att omfamna mörkret. Jomenvisst, så är faktiskt känslan som Trident Wolf Eclipse förmedlar (om man är lagd åt det teatraliska hållet).
Eller låt oss säga så här; ett furiöst ursinne från en black metal-best med eld som bränner och skövlar allt i sin väg likt vikingar på plundringståg.
Förenklat handlar det om en stark upplevelse som har två lägen – att älska eller hata.

Vi pratar om en ilsken urkraft. Alltså, allvarligt talat: Nuclear Alchemy öppnar i ett furiöst tempo och golvar omedelbart lyssnaren. Sacred Damnation fortsätter i samma stil, förvisso med en temposänkning halvvägs, och det är glasklart att Watain anno 2018 inte böjer sig för någon.
Till och med Teufelsreich som – till viss del – utgör ett ”andningshål”, med en antydan till flört med den episka känsla som präglat de två föregående skivorna, manglar på riktigt duktigt.
Personligen anser jag att Furor Diabolicus är det centrala spåret på Trident Wolf Eclipse. Den är på samma gång både snabbt aggressiv och tungt malande. Lägg till en kanonrefräng och alla förstår att vi snackar om prima låtsnickrande.

Det ska erkännas att först kändes all denna plattan i mattan-vansinneskörning i hundra knyck smått förvirrande, jämfört med de två föregående mer episka skivorna. Men så såg jag ljuset i mörkret… Det är givetvis helt naturligt med en rejäl urladdning efter just dessa. Och viktigast av allt; musiken skapas fortfarande med finess. Oavsett hur mycket kaos det än är så hålls det inom rimlighetens gräns.

Watain visar än en gång att de är bandet för alla andra i genren att se upp till. Horns high!

Magnus Bergström

Iron Savior ”Reforged/Riding On Fire” (AFM/Sound Pollution)

Nyinspelning av gamla låtar på grund av rättighetsproblem med Noise Records. Det har vi hört förut. Ibland blir resultat sådär, ibland okej, ibland bra och ibland rentav bättre än originalet.
Reforged – Riding On Fire hamnar i kategorin bra. Varken mer eller mindre.

Tio studioskivor, en livedito och 20 år sedan debutskivan – ja tiden är, oavsett rättighetsproblem eller inte, helt klart mogen för ett jubileum av något slag och varför inte på detta sätt.
Det som saknas i entusiasmen som finns i originalen kompenseras med en (oftast) bättre ljudbild.

Att från en tämligen omfattande diskografi plocka ihop låtar till en det bästa-samling är inte det lättaste, om alla lyssnare ska bli nöjda. Med hela 19 låtar fördelat på två skivor måste det ändå sägas att bandpappan Piet Sielck & co fått till ett mycket bra slutresultat, med ett låtflöde som känns helt naturligt.

Bästa låten är utan tvekan Battering Ram, vars refräng sitter som en smocka redan efter första lyssningen. Som låt betraktad är den dessutom något av ett skolexempel på högkvalitativt tyskt låtsnickrande.
Men den har hård konkurrens från i första hand Iron Savior, Tales Of The Bold, No Heroes och Break The Curse (lite anmärkningsvärt med en så bra låttrippel på bakre skivhalvan).
Sistnämnda bjuder på en näst intill perfekt symbios mellan power metal och heavy metal; fina detaljer i gitarrspelet, tempovariationer och allsångsrefräng.

I dagsläget är – skivförsäljningsmässigt sett – jättar inom genren som till exempel Primal Fear ingen match för Iron Savior, som vinner en europeisk power metal-titelmatch alla dagar i veckan. Hmmm, tänk förresten vilken dröm det vore att få höra Ralf Scheepers (Primal Fear) stämma till detta låtmaterial.
Det är nämligen just sångrösten som i längden är den lilla akilleshäl som går att hitta. Ibland blir den bara för… Tysk. Ironiskt nog med tanke på musikgenren.

Magnus Bergström

Loch Vostok ”Strife” (ViciSolum/Sound Pollution)

Något av moment 22 uppstår när jag tänker på hur jag ska beskriva Strife, som har något för ALLA hårdrockare. Ofta i en och samma låt. Samtidigt betyder det per automatik att skivan inte är något för ALLA hårdrockare; det blir helt enkelt alldeles för många intryck.

Men… För de hårdrockare som tycker om musik som inte är omedelbar och som kräver att man grottar ner sig ordentligt, i jakten på de nya lager som avtäcks för varje lyssning, är det en guldgruva.

Här följer mina tankar om större delen av Strife-låtarna:

Babylonian Groove och Purpose är varierade och välkomponerade och noga uträknade in i minsta detalj och ger kraftig mersmak. Användandet äv tre olika sångtyper (ren, growl respektive skrik), som flitigt varvas om vart annat, känns till en början smått förvirrande men efter några genomlyssningar är det klart som korvspad att det är så hela paketet fungerar på bästa sätt.

Summer är så varierad (nyckelordet på Strife) att det nästan är löjligt och är med andra ord här praktiserat till näst intill fulländning. Dessutom kryddas anrättningen med en mycket överraskande – och läcker! – passning till Dimmu Borgir.

The Apologists are the Enablers bjuder på de Evergrey-vibbar som jag så ofta förnimmer på Strife och görs så otroligt skickligt att det ändå inte hamnar i närheten av något som ens kan liknas vid plagiat.

Cadence har en inbjudande melodiös sångslinga blandad med det argaste av black metal-väsande, en riffest i klass med Meshuggah och en trumtakt som lever sitt eget liv.

Expiry Date of the Soul of Man är storslaget episk och doftar mest Evergrey av alla låtar. Med en viktig skillnad mot nämnda band; det låter bättre! Sannerligen inte illa pinkat.

Ventilate och Consumer har både fart och tyngd men är ändå, trots de sedvanliga röstvariatonerna, måhända en aning mindre intressanta. Vilket förstås är något av ett i-landsproblem eftersom låtkonkurrensen är minst sagt mördande.

Sedan kan man alltid fråga sig hur musiker som komponerar dessa musikstycken är funtade. Jag fattar inte och är på samma gång djupt imponerad och fascinerad. Det känns på något knäppt sätt inte värdigt för undertecknad, som med nöd och näppe en gång i forntiden klarade sig igenom Smoke on the Water på gitarr, att skriva om så här avancerad musik. Med det sagt är det vid koncentrerad lyssning inte alls för avancerat för att attrahera öronen/hjärnan/hjärtat.

Mina damer och herrar; vi har att göra med en skiva som bär mer och mer frukt för varje lyssning och inte ber om ursäkt (och heller inte ska det) för att den kräver mer än genomsnittsskivan för att fastna. Med andra ord är förutsättningarna klockrena för att betyget på sikt kommer att växa.

Magnus Bergström

Fotnot: Jag måste bara plussa för en liten detalj i cd-häftet, som får det att rycka lite i mungiporna;. Vad då? Jo när det tackas för ”skäggsponsring”. Den ser man inte varje dag!

Saxon ”Decade of the Eagle” (BMG/Warner)

34 låtar från nio skivor utgivna under Saxons första decennium som ett av de största banden inom New wave of British heavy metal (NWOBHM). Det är egentligen allt som behöver sägas för att motivera ett inköp av denna minst sagt fullmatade samlingsdubbel.
Låturvalet är alldeles utmärkt även om skiva två är svagare än skiva ett vilket är helt naturligt, för det är stor skillnad på antalet höjdarlåtar på de båda skivorna. Vilket märks när jag ska välja ut tre favoriter på respektive skiva; det är nämligen näst intill omöjligt respektive hur lätt som helst. Efter moget övervägande ”vinner” 747 (Strangers in the night), And the bands played on och Princess of the night på den första skivan och efter bara några sekunders granskning ”vinner” The eagle has landed, Crusader och Battle cry (undertecknads absoluta Saxon-favoritlåt) på den andra skivan.
Decade of the eagle har dock mer än låtklassiker i överflöd att bjuda på; Biff Byford, sångaren som gav trånga spandexbyxor ett ansikte, bidrar med ny och utförlig text om bandets historia på sitt typiskt underhållande sätt. Kryddat med bilder varav ett flertal är tidigare opublicerade.
Att betyget – trots mängden höjdarlåtar – stannar vid en fyra beror helt och hållet på ovan nämnda stora skillnad i låtmaterialets styrka skivorna emellan.
Hur som helst handlar det om ett tidlöst låtarkiv som bör ha en given plats i alla hårdrockares skivhylla.

Magnus Bergström