Progressiv metal med extra allt – och lite till!

loch

Loch Vostok ”Strife” (ViciSolum/Sound Pollution)

Något av moment 22 uppstår när jag tänker på hur jag ska beskriva Strife, som har något för ALLA hårdrockare. Ofta i en och samma låt. Samtidigt betyder det per automatik att skivan inte är något för ALLA hårdrockare; det blir helt enkelt alldeles för många intryck.

Men… För de hårdrockare som tycker om musik som inte är omedelbar och som kräver att man grottar ner sig ordentligt, i jakten på de nya lager som avtäcks för varje lyssning, är det en guldgruva.

Här följer mina tankar om större delen av Strife-låtarna:

Babylonian Groove och Purpose är varierade och välkomponerade och noga uträknade in i minsta detalj och ger kraftig mersmak. Användandet äv tre olika sångtyper (ren, growl respektive skrik), som flitigt varvas om vart annat, känns till en början smått förvirrande men efter några genomlyssningar är det klart som korvspad att det är så hela paketet fungerar på bästa sätt.

Summer är så varierad (nyckelordet på Strife) att det nästan är löjligt och är med andra ord här praktiserat till näst intill fulländning. Dessutom kryddas anrättningen med en mycket överraskande – och läcker! – passning till Dimmu Borgir.

The Apologists are the Enablers bjuder på de Evergrey-vibbar som jag så ofta förnimmer på Strife och görs så otroligt skickligt att det ändå inte hamnar i närheten av något som ens kan liknas vid plagiat.

Cadence har en inbjudande melodiös sångslinga blandad med det argaste av black metal-väsande, en riffest i klass med Meshuggah och en trumtakt som lever sitt eget liv.

Expiry Date of the Soul of Man är storslaget episk och doftar mest Evergrey av alla låtar. Med en viktig skillnad mot nämnda band; det låter bättre! Sannerligen inte illa pinkat.

Ventilate och Consumer har både fart och tyngd men är ändå, trots de sedvanliga röstvariatonerna, måhända en aning mindre intressanta. Vilket förstås är något av ett i-landsproblem eftersom låtkonkurrensen är minst sagt mördande.

Sedan kan man alltid fråga sig hur musiker som komponerar dessa musikstycken är funtade. Jag fattar inte och är på samma gång djupt imponerad och fascinerad. Det känns på något knäppt sätt inte värdigt för undertecknad, som med nöd och näppe en gång i forntiden klarade sig igenom Smoke on the Water på gitarr, att skriva om så här avancerad musik. Med det sagt är det vid koncentrerad lyssning inte alls för avancerat för att attrahera öronen/hjärnan/hjärtat.

Mina damer och herrar; vi har att göra med en skiva som bär mer och mer frukt för varje lyssning och inte ber om ursäkt (och heller inte ska det) för att den kräver mer än genomsnittsskivan för att fastna. Med andra ord är förutsättningarna klockrena för att betyget på sikt kommer att växa.

Magnus Bergström

Fotnot: Jag måste bara plussa för en liten detalj i cd-häftet, som får det att rycka lite i mungiporna;. Vad då? Jo när det tackas för ”skäggsponsring”. Den ser man inte varje dag!

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

13

12 2017

Your Comment