nyaskivor.se

Leaf Hound ”Once Bitten” (Repertoire)

Frank Zappa var på sin tid mycket produktiv. Han kunde emellanåt släppa tre album på ett år. Detsamma gäller inte för Leaf Hound som i och med ’Once Bitten’ ger ut sin blott tredje skiva sedan de bildades 1970. Visst är det anmärkningsvärt och en fotnot till bandet som döpte sig efter en lövtäckt hund som återvänt från de döda i en skräckhistoria av Ray Bradbury. På den tiden var Leaf Hound det engelska bandet som hade ett stort inflytande, men som kanske aldrig blev riktigt erkända själva.

Deras banbrytande debutalbum ’Growers Of Mushroom’ släpptes 1971. Har du det i din hand så kan du känna dig lycklig. Det är nämligen ett mycket eftertraktat samlarobjekt och dessutom får du på köpet en berusande blandning av hårdrock, psykedelika, stonerrock och blues i en mycket potent utformning. Lägger du örat mot marken kan du tydligt höra alla banden som de påverkade genom sin musik. Om inte Leaf Hound existerat så hade förmodligen hårdrockens gång genom sjuttio – och åttiotalet varit väldigt annorlunda.

Nuförtiden är det bara sångaren Pete French som återstår av den ursprungliga konstellationen. Trots att han är brittisk har han ändå en stark amerikansk accent som färgar musiken ganska kraftigt. De 13 låtarna levereras på ett uppfriskande och extremt underhållande sätt. Kombinationen av tung rock, här och var lätta stonerelement samt 70-talspsykedeliska mellanspel är tack vare den moderna produktionen väl omrört och skakat så att det välkända förflutna återupplivas på ett fräscht och oanvänt sätt.

Burn The House Down inleder albumet med rik och bred ’tappa brallan’- rock. Dra åt svångremmen för här blir det åka av. Vill du sjunga med redan nu, snälla gör det, känn dig fri. Entusiasmen är överväldigande när den tidlösa hårdrocken utan krusiduller gungar rakt framåt på ett behagligt gammaldags sätt. Gitarristen Luke Rayner riffar utan att tveka och tar sig in i medvetande på ett mycket övertygande sätt utan att för den delen ställa sig för långt i förgrunden.

Med lätta steg trippar Cinderella in i rummet och blickarna följer henne instinktivt. En låt värd att omfamna tack vare den skönt svängande rytmen. Bluesiga Broken Dreams går ner på en lägre växel när Peter Herbert lägger in sin gungande basgång. Frenchs kraftfulla lite raspiga sång anpassar sig med förtjusande charm och som stöd har han ingen mindre än sin son Dominic French på trummor.

Den bitterljuva balladen Watching Life’s Wheel är väldigt stämningsfull och känslomässigt realiserad. Ett genuint försök att dämpa ångesten som skapas av det moderna hamsterhjulet som vi lever i. Medan det levereras mid-tempo-låtar med jordnära element här och där så jagar Leaf Hound dig slutligen obevekligt genom gatorna med Yippie Ki Yay och det på ett nästan massivt maniskt sätt. Polissirenerna tjuter högt i kvarteren och wah-wah-pedalen ger ingen nåd.

Retrokunniga fans och musikälskare med en förkärlek för sjuttiotalsljud med nutida produktion kommer verkligen att njuta av ’Once Bitten’. Det finns inget ”nytt” med vad Leaf Hound gör, men du måste tänka på att de gjorde den här formen av (mycket) tung rock före nästan alla andra band och det duger gott även nu. 18 år efter senaste skivan (Unleashed) och mer än 50 år efter deras debut är Leaf Hound långt ifrån förbi sin kulmen. Deras högenergiska liveshower och det nya albumet är det bästa beviset på detta.

Thomas Claesson

Mostly Autumn ”Seawater” (Mostly Autumn/Border)

Ibland dyker album upp ur tomma intet. Att det känns så för Seawater är märkligt för bandet har ju ändå funnits i 30 år och diskografin är omfattande med över ett dussin studioalbum och än mer livealbum! Det borde inte ha varit så svårt att att hitta dem uppe i York i nordöstra hörnet av England. Nu när de ändå är på plats är det bara att lyssna på deras framträdande och blicka ut över de vidsträckta hederna under den stjärnklara natthimlen.

Mostly Autumn spelar en folktonad form av progressiv rock med lån av många beståndsdelar från Pink Floyd och några senare Neoprog-band. Den lättillgänglig musiken är mycket melodisk, men ändå energisk och äventyrlig nog att betraktas som spännande. Den sporadiska användningen av flöjt och fiol ger emellanåt en gåtfull atmosfär som i flera uttrycksfulla partier har outgrundliga inslag av keltisk påverkan.

Inte blir det mindre trolskt när den trogna gästartisten Troy Donockley (Nightwish) ansluter i de två första låtarna; Let’s Take A Walk och Why Do We Remember All The Rain. Kompositör och sångare i grunden, men drar sig inte heller för att hantera allehanda märkliga instrument. Allt ifrån irländsk säckpipa via getskinnspännda slagverksinstrument till kufiska mandoliner och faktiskt allt där emellan. Inte undra på att han sätter en viss prägel på utförandet.

Vi vaggas in i en drömliknande upplevelse under den inledande fasen av When We Ran. Det avbryts abrupt när stråkar och syntar tar oss tillbaks till verkligheten. Taktfast stämsång virvlar iväg till ett kraftfullt klimax. De fantasieggande elektroniska elementen i kombination med rejäla och tunga trummor ger beroendeframkallande ilningar. Den medryckande klappjakten ar inte slut förrän den vildsinta gitarren fångar in de gäckande skuggorna.

Den ljuva stämman från Olivia Sparnenn förseglar If Only For A Day i ett enda andetag. Musiken är precis så ljus och vacker som jag förväntade mig. Olivias röst är överväldigande och toner från det högre registret kommer i dagen samtidigt som det sparsmakade pianot lugnt och metodiskt strosar vidare i stilla mak. Den karismatiska energin tränger igenom hjärtat och lyser upp himlen som genom ett trollslag.

Sångaren och gitarristen Bryan Josh lägger sin beskyddande hand över My Home. En liten näpen historia där barndomsminnen ploppar upp i en jämn strid ström. Korta melodier hör till ovanligheterna i sådana här sammanhang, men tack vare äktheten i dess skepnad faller de utmärkande egenskaperna in under uttrycket less is more.

Avslutande titellåten reser sig som ett monument övar vad allt som progressiv musik står för. Hela konkarongen av naturkrafter släpps loss på en och samma gång vilket tar i anspråk nästan 20 minuter för att reda ut alla begreppen. Det finns t.o.m. utrymme för en sekvens av sjömansvisan What Shall We Do With The Drunken Sailor. Precis som om det skulle vara den mest självklara saken i världen.

Seawater är ett album drivet av instinkter som sträcker ut i hela 76 minuter vilket inte känns i närheten av så långt. Det finns tydliga höjdpunkter utspridda över hela skivan. Balansen mellan å ena sidan mörka stunder och avlägsna känslor och å andra sidan mänsklig värme och jordnära handlingskraft upprätthålls på ett föredömligt sätt. Det sveper ändå in en dimma av mystik runt bandet. Om du kan tränga igenom den så är din lycka gjord.

Thomas Claesson

Patterson Hood ”Exploding Trees & Airplane Screams” (Ato/Border)

Om jag nämner Drive By Truckers så kanske du känner igen namnet Patterson Hood som en medlem i denna rotrockgrupp från södra USA. Han har spelat in och givit ut några soloalbum tidigare som inte har satt några större avtryck i skivhyllan.
Det har däremot Drive By Truckers som är ett band med bra låtar och ett stort socialt patos.

På nya albumet känner man igen hans röst från första minuten i låten Exploding Trees. Lite gäll och pressad men på ett uttrycksfullt sätt.
På flera av låtarna bjuder han in kvinnliga duettpartners som Lydia Lovless i Wearwolf And The Girl och Waxahatchee i The Forks Of Cypress. Det tackar jag för eftersom jag har en förkärlek till just duetter i balladform.

Stora delar av albumet är mycket snyggt orkestrerat med stråkar, electronica i drivor och lågmält blås.
Denna typ av produktion som ligger miltal ifrån Drive By Truckers lite grovhuggna rockmusik passar Petterson Hood förvånandsvärt bra.
Tyvärr har jag inte i denna stund tillgång till hans texter som brukar vara en spark i baken på det amerikanska samhället. Vilket verkligen behövs idag.

Bengt Berglind

Pattern-Seeking Animals ”Friend Of All Creatures” (Giant Electric Pea)

Under de senaste åren har Pattern-Seeking Animals dykt upp som en lugnande faktor i en kaosartad värld. Ensemblen har nämligen ingen brist på inspiration eftersom ”Friend Of All Creatures” redan är deras femte album på sex år. Just därför har den Los Angeles-baserade kvartetten varit en av proggscenens mest produktiva och väl mottagna akter. Bandet är uppkallat efter ett citat om mänskligt beteende från vetenskapshistorikern Michael Shermer.

För knappt två år sedan introducerade jag Pattern-Seeking Animals för den stora allmänheten med det formidabla albumet ”Spooky Action At A Distance”. Det finns ingenting som talar emot att den trenden bryts för i år tar de ännu ett stort steg framåt. Återigen får du vad du kan förvänta dig av detta band: professionellt spelad melodisk progg; varierande, lättillgänglig med genomgående ljuvliga passager och vackert utarbetade arrangemang.

Kvalitets- och stilmässigt ligger alla bitarna på plats. Precis som ett fastlimmat pussel. ”Friend Of All Creatures” bevisar hur långt det går att komma under en kort tidsperiod när nu ändå stjärnbilden är fördelaktig. Med ett nytt skivbolag i ryggen och ett helt nytt förhållningssätt till albumomslag är det därför höljt bortom allt tvivel att den nya utgåvan är självsäker, utforskande och känslomässigt någonstans där eufori lär finnas.

Future Perfect World bryter tystnaden med ett väl tilltaget klaviaturintro som böljar fram och åter innan Ted Leonard omsorgsfullt börjar sjunga om att gå igenom livet in i framtiden. Den lyriska komplexiteten balanseras stämningsfullt med omtänksamma variationer som glider sömlöst från en känslighet till en annan. Det bevisar om inte annat att det aldrig går att skygga för en episk låt.

Harpa och tvärflöjt banar stilfullt väg för Down The Darkest Road. Musiken exemplifierar aktsamheten och orkeslösheten i att gå en konstigt obehaglig väg. Mystiken ligger tät när gästartisten Eliza James omsider drar stråken över sin bedårande fiol. Till det sentimentala upplägget bidrar även de vackert diskreta klangfärgerna med skiktad sång vilket ändå ger ett visst ljus i den annars så mörkt melankoliska utformningen.

En mäktig Kansas-känsla smyger sig in i In My Dying Days och fastnar abrupt i medvetandet. Den insisterande rytmiska takten med kombinationen av fiol och gitarr ger ytterligare en dimension. Lägg därtill ett hett gitarrsolo och en svängom på orgeln, men över allt annat skapas det verkliga intresset av fiolvävningen som går in och ut ur ramarna. Så känns det när det ljuva 70-talet rätt och slätt möter nyskapande värden i en helig allians.

Syntar och piano sätter upp de virvlande öppningstakterna i The Seventh Sleeper. Ackordförloppet som framförs är hjärtskärande vackert, vilket ger en återspegling av låtens sinnesstämning som förkroppsligas i sångtexten. Känslan av längtan är påtaglig i de slingrande musikaliska tonföljderna, medan förvirring och bävan utmärks av växlande taktbyten. Albumet avslutas med Words of Love Evermore. Melodin är starkt engagerande i sin struktur av graciösa, porlande toner. Blickfånget i låten skiftar ständigt. Från tangenter till gitarr, ljus till mörk, öm till envis, vokal till instrumental.

”Friend Of All Creatures” är ett magnifikt album fullt av spännande scenarion. Kompositören och multiinstrumentalisten John Boegehold har med sin kvartett än en gång gett lyssnaren full valuta med en samling doser av mångfacetterade harmonier. Lyriken må vara lite mer impressionistisk den här gången, men den tjänar bara till att tränga djupare in i den progressiva världen. Ju mer tid du tillbringar i albumets sällskap desto större är chansen att det kan sluta som ett av dina finaste musikaliska ögonblick.

Thomas Claesson

Rose City Band ”Sol Y Sombra” (Thrill Jocke/Border)

Pedal steel guitar är ett instrument som mer och mer använts i dagens populärmusik. De första liknande tonerna från detta instrument var då det kallades lite slarvigt för Hawaiigitarr. Inom countrymusiken har denna gitarr funnits med i många år och sammanhang.

Idag kan man höra tonerna från pedal steel guitar i både jazz och pop.  Även om Ripley Johnson är både gitarrist, kompositör och sångare på Sol Y Sombra så är det Berry Walkers steel gitarrspel som till stor del omfamnar och färgar detta album.

Soundet på albumet kan beskrivas som poppig varmt soligt, mjukt och böljande. Inga skarpa kanter någonstans. Ripley Johnsons sång och förmodligen även gitarrspel är lätt filtrerat. Ibland känner man igen tempo och rytmer från till exempel Mark Knopfler eller JJ Cale.

Det kan vara lätt att låta musiken på Sol Y Sombra bara glida förbi. Men det är den för skön och läcker för. Tar man sig tid så är det ett väl sammansatt musikprojekt som förundrar och underhåller i all sin genialiska enkelhet.    

Bengt Berglind

DeWolff ”Muscle Shoals” (Mascot/Border) 

Den nederländska trion DeWolff beger sig till helig musikalisk mark på det nya albumet som är inspelat på Muscle Shoals – studion på 3614 Jackson Highway i Alabama. Man kan nog säga att det är här som bandets musik hör hemma. Deras bluesrock med rötterna i sydstaterna och som bygger på ett sammanhållet groove, kanske på grund av de bara är en trio utan bas, med hammondorgel, gitarr och trummor. Det ska vara och är tight utan några långa solon för här är det bandet i centrum.

Musikaliskt trampar de väl inte upp några nya stigar. De håller sig till den asfalterade storstadsgatan och dess ljudliga kuliss av rockmusik från 70- och 80-talet.

Lets Stay Together och Winner är soulballader som andas mycket Stax.

Truce med en inlånad sax svänger tungt och skönt. Likaså Ophelia och Out of Town.

På Book of life har orgeln byts ut mot ett pärlande barpiano vilket är kul på alla sätt.

De Wolff har många album bakom sig och är trygga med sitt sammansvetsade sound. Sedan är de väl inte de allra främsta vokalisterna men grundsvänget och sammanhållningen i bandet står i fokus.

Vi tackar och bugar för att det finns band som De Wolff som fortsätter att vifta med rockmusikens numera blekta och fransiga banér .

Bengt Berglind

Iris DeMent ”My life – 30th Anniversary” (YepRoc/Border)

Det är inte alltid man förstår hur skivbolagen tänker – men Ibland blir det riktigt bra. Som när man 30 år efter releasen återutger detta album med Iris DeMent.

Hon har en röst som andas andlighet och äkthet och hon har sin musikaliska rötter djupt i den amerikanska söderns frikyrkliga tradition.

Man skulle kunna tänka sig att albumet är inspelat i hennes hemmakyrka med några vänner och medmusikanter vid hennes sida.

Iris karaktäristiska röst står i fokus där hon sitter vid pianot. Fiol, dragspel, gitarrer och körsång hjälper till att smycka musiken på ett försiktigt sätt.

”No time to cry” är som ett dagboksutdrag skrivet på pappas begravning när hon själv är på väg till nästa spelning.

”The shores of Jordan” tillhör en av albumets få upptempolåtar men som svänger lite småskönt.

Iris DeMents musik här och på övriga album är hennes egen. Det finns element av psalmer, country och en gnutta gospel. Men det är hennes genuina röst som skapar denna högst personliga folkmusik.

Lyssna gärna på tidigare albumet ”Workin´ on a world” från 2023 där Iris har en betydligt mer politisk ton, främst i hennes texter. Slutligen kan vi konstatera att det är lite av en kulturgärning att återutge ”My life ” Tack skivbolaget !

Bengt Berglind

Jon Anderson & The Band Geeks ”True” (Frontiers/Playground)

När en legend kommer runt hörnet med ett nytt album och ett nyfunnet band i följe stiger spänningen avsevärt. Att det dessutom rör sig om galjonsfiguren Jon Anderson som var grundare och sångare i det progressiva rockbandet Yes gör att man sträcker på sig lite extra. Efter år av uppehåll är detta albumet som alla fans ivrigt har väntat på. Nu har tiden kommit för att träda in i ett vidsträckt musiklandskap fullt av visioner och klangfärger.

Jon Andersons klara, höga och inte minst unika sång har inte förlorat något av sin karisma. De nio låtarna med en total speltid på 58 minuter kännetecknas dessutom av sofistikerad och komplex instrumentering vilket ger ett voluminöst och livligt sound. Det känns befriande att svepas med till Yes storhetstid för över 50 år sedan.

Det anförtrodda The Band Geeks leds och samproduceras av ingen mindre än Richie Castellano från Blue Öyster Cult. Den omtumlande dynamiska upprinnelsen med de första spåren True Messenger och Shine On blir ett tydligt tecken på att bandet förstår uppdraget till fullo. De kramar med besked ut de intrikata arrangemangen med precis rätt ackuratess kontra känsloyttring och föränderlighet.

I Counties And Countries kan man särskilt lägga märke till hur mycket uppmärksamhet på detaljer den unga ensemblen har lagt ner på sitt arbete. Mängden av överflöd och spelglädje är verkligen häpnadsväckande. Hör bara hur det episka och triumferande instrumentala introt lika enkelt som galant fångar in de klagande vokalmelodierna från Yes tidigaste psykedeliska inkarnation.

Den uttrycksfulla balladen Build Me An Ocean tar en vändning in på territoriet för pianoledd balans. Det återhållna skimret lyser särskilt intensivt med den nyss fyllda åttiåringens spröda röst som självsäkert rör sig till toner som sångare av halva hans ålder bara kan drömma om. Ett bedårande stycke som förhöjs av fantastiska körharmonier och kontrapunkter.

Still A Friend följer upp med uppfriskande keyboards och gitarrer. Basgången faller in helt naturligt och refrängen känns tidlös och bekant. En försäkran på Jon Andersons förmåga att förnya sig samtidigt som han förblir trogen sina rötter. Den långsamma uppbyggnaden av Make It Right tilldrar sig med en underbar akustisk gitarr. Ett bländande gitarrsolo av Andy Graziano skickar sedan iväg piruetter av spänstiga toner innan orkesterstrofer och körsång sömlöst lämnar över den melankoliska stämningen till Realization Part Two.

Allt som du kan önska innesluts av det omfattande spåret Once Upon A Dream som har många av egenskaperna från tidiga Yes. Den skiftande musikaliska terrängen inklusive en underbart lugn mittsektion banar väg för den magnifika avslutningen. När Anderson sjunger de mantraliknande melodislingorna är jag smått benägen att tro att jag också kan uppnå bestående lycka.

Jon Anderson bevisar med albumet True att det inte finns någon åldersgräns för kreativitet och positiv energi. Alla proggfans som har lutat sig långt ut genom fönstret för att få en skymt av det förlorade albumet har äntligen fått sin önskan uppfylld. True är ett historiskt landmärke för inte bara Yes-fans eller progressiva rockfans i största allmänhet utan för alla oss som uppskattar välspelad rockmusik. Det här är ingenting annat än en bekräftelse på ren livsglädje.

Thomas Claesson

David Gilmour ”Luck And Strange” (Columbia)

Hela 46 år har runnit iväg sedan David Gilmour släppte sin självbetitlade debutskiva De interna slitningarna i Pink Floyd gjorde att det fanns utrymme för personliga utsvävningar mellan albumen Animals (1977) – som av de övriga medlemmarna ansåg vara en egotripp av Roger Waters – och den bombastiska The Wall (1979). Gilmours gitarrtunga album var tillräckligt välgjort för att ge en angenäm upplevelse, i synnerhet med tanke på att singeln There’s No Way Out Of Here lyste upp tillvaron som en distinkt ledstjärna.

1984 års ”About Face” var tänkt att ta det nya decenniet i sin famn och på förhand komma till insikt om Gilmours tappning av Pink Floyd med dess släta ytor i fokus. Dyningarna runt ”On An Island” (2006) glittrade endast undantagsvis när de introverta tankarna reflekterade över att leva och dö. Kompositionerna på ”Rattle That Lock” (2015) var bräckliga, men det fanns en djup känsla begravd som kom till ytan efterhand som de reserverade grubblerierna fortskred.

Till skillnad från sin ex-kollega Roger Waters som alltmer gör politik till en del av sin personliga agenda föredrar Gilmour att sjunga och reflektera över förgänglighet och att bli äldre. Dessutom är ”Luck And Strange” något av en familjeaffär som måste ha gett enorm glädje. Gilmours fru Polly skriver de flesta av texterna. Adoptivsonen Charlie bidrar med ord till Scattered som är en långsam reggae som plötsligt övergår till ett komplext och mörkt orkesterarrangemang. Sonen Gabriel lägger också till bakgrundssång och dottern Romany sjunger och spelar harpa på den eteriska The Montgolfier Brothers-covern Between Two Points.

Redan i det instrumentala introt Black Cat möter pianodroppar den karakteristiska blödande gitarren i en stämning som omedelbart berör med sin omvittnade varumärkeston. När sången sedan blottläggs på det följande lyriska titelspåret är känslan att du är djupt inne i den symptomatiska ljudvärlden där musiken flyter lika fridfullt och förutbestämt som tidvattnet i Themsen.

Vokalt och när det gäller stråkarbetet som sträcker sig från episka fyrverkerier till folkloristiska mandolinljud imponerar Gilmour. Med ädel lidelse och melankoliska melodier återspeglas utmärkta akter som The Piper’s Call med sitt drömmande gitarrljud och på A Single Spark kämpar han med livets ändlighet under ett strövtåg runt de mer idylliska hörnen av spökdimensioner med dess änglakörer och kabaréattraktioner.

Dark and Velvet Nights har ett något tyngre anslag på sin väg in i en atmosfär av svart magi. Gilmours ständigt fantastiska gitarrarbete skiftar från luftigt till jordnära. Den avslutande nästan 14 minuter långa Luck And Strange – Original Barn Jam avslöjar den ursprungliga idén med titelspåret som en fri form-session (2007) i samspel med Pink Floyd-keyboardisten Rick Wright, som dog 2008. Spåret får anses vara av akademisk art, men med all respekt var det ändå Wright som komponerade den odödliga The Great Gig In The Sky.

”Luck And Strange” hittar David Gilmour i en reflekterande form som mynnar ut i en härligt avslappnad affär att luta sig tillbaka på. Till alla er såsom jag själv som har följt Pink Floyd ända sedan mitten av 60-talet så är det här bara en fortsättning i den långa allén. Det finns visserligen inga överraskningar i form av psykedeliska effekter, men vad gör väl det när allting ligger i en orubblig komfortzon. Albumet släpptes för övrigt på Roger Waters födelsedag den 6 september.

Thomas Claesson

The Hanging Stars ”On the Golden Shore” (Loose/Border)

Samtidigt som de första svaga solstrålarna påminner om något som kan kallas vårkänslor släpper engelska countryrockbandet Hanging Stars albumet On The Golden Shore.

Tidigare album har enbart skymtat förbi i både media och örongångar. Men denna gång har de fått till det på alla håll och kanter. Det är absolut ingen revolution inom sin genre men är så snyggt sammanhållet i melodier, arrangemang och framförande.

Bandet har lånat in lite cosmic country som bland annat Beackwood Sparks har ägnat sig åt. Det vill säga att man bäddar in låtarna med hjälp av steelgitarr och en uppsjö av elektronik som jag inte ens kan gissa namnet på. I bland kan detta helt enkelt sluka både låt och melodi men här hjälper det till att försköna och lyfta det på ett positivt sätt.

Men för den skull glömmer inte bandet bort de traditionella instrumenten som innefattar snygga pianopålägg och lite banjo.

För att nu On The Golden Shore ska få sin femma så hänger det på att sångstämmor och andra vokala inslag håller en mycket hög nivå.

Vilket det gör på hela albumet med Hanging Stars.

Bengt Berglind