Mönstergill auktoritet
Pattern-Seeking Animals ”Friend Of All Creatures” (Giant Electric Pea)
Under de senaste åren har Pattern-Seeking Animals dykt upp som en lugnande faktor i en kaosartad värld. Ensemblen har nämligen ingen brist på inspiration eftersom ”Friend Of All Creatures” redan är deras femte album på sex år. Just därför har den Los Angeles-baserade kvartetten varit en av proggscenens mest produktiva och väl mottagna akter. Bandet är uppkallat efter ett citat om mänskligt beteende från vetenskapshistorikern Michael Shermer.
För knappt två år sedan introducerade jag Pattern-Seeking Animals för den stora allmänheten med det formidabla albumet ”Spooky Action At A Distance”. Det finns ingenting som talar emot att den trenden bryts för i år tar de ännu ett stort steg framåt. Återigen får du vad du kan förvänta dig av detta band: professionellt spelad melodisk progg; varierande, lättillgänglig med genomgående ljuvliga passager och vackert utarbetade arrangemang.
Kvalitets- och stilmässigt ligger alla bitarna på plats. Precis som ett fastlimmat pussel. ”Friend Of All Creatures” bevisar hur långt det går att komma under en kort tidsperiod när nu ändå stjärnbilden är fördelaktig. Med ett nytt skivbolag i ryggen och ett helt nytt förhållningssätt till albumomslag är det därför höljt bortom allt tvivel att den nya utgåvan är självsäker, utforskande och känslomässigt någonstans där eufori lär finnas.
Future Perfect World bryter tystnaden med ett väl tilltaget klaviaturintro som böljar fram och åter innan Ted Leonard omsorgsfullt börjar sjunga om att gå igenom livet in i framtiden. Den lyriska komplexiteten balanseras stämningsfullt med omtänksamma variationer som glider sömlöst från en känslighet till en annan. Det bevisar om inte annat att det aldrig går att skygga för en episk låt.
Harpa och tvärflöjt banar stilfullt väg för Down The Darkest Road. Musiken exemplifierar aktsamheten och orkeslösheten i att gå en konstigt obehaglig väg. Mystiken ligger tät när gästartisten Eliza James omsider drar stråken över sin bedårande fiol. Till det sentimentala upplägget bidrar även de vackert diskreta klangfärgerna med skiktad sång vilket ändå ger ett visst ljus i den annars så mörkt melankoliska utformningen.
En mäktig Kansas-känsla smyger sig in i In My Dying Days och fastnar abrupt i medvetandet. Den insisterande rytmiska takten med kombinationen av fiol och gitarr ger ytterligare en dimension. Lägg därtill ett hett gitarrsolo och en svängom på orgeln, men över allt annat skapas det verkliga intresset av fiolvävningen som går in och ut ur ramarna. Så känns det när det ljuva 70-talet rätt och slätt möter nyskapande värden i en helig allians.
Syntar och piano sätter upp de virvlande öppningstakterna i The Seventh Sleeper. Ackordförloppet som framförs är hjärtskärande vackert, vilket ger en återspegling av låtens sinnesstämning som förkroppsligas i sångtexten. Känslan av längtan är påtaglig i de slingrande musikaliska tonföljderna, medan förvirring och bävan utmärks av växlande taktbyten. Albumet avslutas med Words of Love Evermore. Melodin är starkt engagerande i sin struktur av graciösa, porlande toner. Blickfånget i låten skiftar ständigt. Från tangenter till gitarr, ljus till mörk, öm till envis, vokal till instrumental.
”Friend Of All Creatures” är ett magnifikt album fullt av spännande scenarion. Kompositören och multiinstrumentalisten John Boegehold har med sin kvartett än en gång gett lyssnaren full valuta med en samling doser av mångfacetterade harmonier. Lyriken må vara lite mer impressionistisk den här gången, men den tjänar bara till att tränga djupare in i den progressiva världen. Ju mer tid du tillbringar i albumets sällskap desto större är chansen att det kan sluta som ett av dina finaste musikaliska ögonblick.
Thomas Claesson
