Archive for the ‘Jazz’Category

Experimentell enmansorkester med rötterna i det förflutna

Pat Metheny Orchestrion (Nonesuch/Warner)
Pat Metheny ”Orchestrion” (Nonesuch/Warner)

betyg4107

Jazz- och  fusiongitarristen Pat Metheny har vid det här laget haft en karriär som sträcker sig över 35 år. Metheny tillhör den kategori med musikanter som hela tiden integritetsfyllt levererar musik med beundransvärd gedigen kvalitet och har gjort så inom ramarna för många konstellationer under åren. Mest känd bland de breda massorna har Metheny dock kanske blivit med soundtracket till filmen The Falcon and the Snowman (1985) från vilken låten ”This is not America” med David Bowie på sång blev en stor hit.

Sitt senaste soloprojekt har Metheny döpt till ”Orchestrion” och det är också titeln på den nya platta som projektet utmynnat i. En orchestrion är en maskin som mekaniskt kan spela flera olika instrument för att låta som en orkester. Dessa orchestrions var populära fram till 1920-talet, då radions och skivspelarnas tid inträdde på allvar.

Det är Methenys fascination för dessa orchestrions som har drivit fram hans nya projekt, där plattan är en del i det hela. Men framförallt kommer Metheny att ge sig ut på en fyra månader lång turné i USA och Europa under februari till maj, där han på scen kommer att ensam spela live, uppbackad av sin orchestrion. Som sig bör i vår dataålder styrs Methenys orchestrion av digital programvara, istället för den gamla goda tidens ångdrift eller pumphydraulik.

Live kan Methenys enmansorkester bli en intressant upplevelse, men på platta spelar bruket av en orchestrion kanske mindre roll. Någon mekanisk känsla tar ej heller över på skivan. Orchestrion är ett okomplicerat och bra instrumentalalbum, som domineras av en lågmäld mjuk ton och där Methenys smakfullt sansade improvisationer står i centrum.

Henric Ahlgren

Tags:

04

02 2010

En bra väg in i jazzens värld

Dan Berglund´s Tonbruket (Act Music/Bonnier Amigo)
Dan Berglund´s Tonbruket (Act/Bonnier Amigo)

 betyg396
Den här gruppen uppstod ur askan av Esbjörn Svensonss död 2008, från den hyllade jazztrion EST. Dan Berglunds nya vapendragare är Martin Hederos (Karlstad/Göteborg) mest känd från TSOOL, Hederos&Hellberg och Wildbirds & Peacedrums-slagverkaren  Andreas Wallin. Dan Berglunds kontrabas är det mest framträdande instrumentet och gör att det är en otroligt snygg ljudbild på skivan. På låt nummer åtta gör sig Hederos som bäst och påvisar sin musikaliska bredd.

En bra väg in i jazzens värld, om man inte har upptäckt den än. Lyssna på skivan tillsammans med tända ljus, en flaska rött och en god bit mat.

Mattias Ransfeldt

Tags:

30

01 2010

Imponerar med genomtänkt koncept

Nils Landgren Funk Unit “Funk for life” (ACT/Bonnier Amigo)
Nils Landgren Funk Unit “Funk for life” (ACT/Bonnier Amigo)

 betyg4107

Funk for life är inte bara en CD, utan ett genomarbetat musikprojekt som startade med en resa till Kibera  som ligger utanför Nairobi i Kenya. I samarbete med Läkare Utan Gränser genomförde man där musikaliska workshops som slutade med att man delade ut instrument till lokala musikskolor.

Funk för life  är en högtidsstund med ett åttamannaband med svenska och tyska kanonmusiker. Absolut bäst gör sig den här musikformen live med sin fundamentala grundrytm, gedigna instrumentalister och skön sång. Under våren kommer också bandet att ge sig ut på turné. Är dom i din närhet så passa på.

I CD-formatet fungerar Funk for life bäst när musiken gungar fram i mediumtempo. Goda exempel på detta är Mag Runs The Voodoo Down  med som vanligt  utmärkt sång  av kapellmästaren själv. Utmärkta spår är också instrumentala Suguta Road, Kibera och lojt svängande Never Judge. Känner du för att knyta på dig danspjucken så rekommenderar jag titelspåret Finish What You Started och The Brown Blues. Sen finns det ännu en anledning att inhandla denna CD. 1€ per såld platta går till Läkare Utan Gränser. Nils Landgrens Funk Units projekt Funk For Life  imponerar genom sitt genomtänkta koncept, både på platta och vid sidan av.

Bengt Berglind

Tags:

28

01 2010

Finstämt, dansant vemod

Boister "Some moths drink the tears of elephants" (Indys/Hemifrån)
Boister ”Some moths drink the tears of elephants” (Indys/Hemifrån)

betyg4517

En fantastisk blandning av Tom Waits skrammel, circus-liknande musik och Cat Powers lunga finstämda toner. Men det finns även spår av Eels (om någon minns dem). Vissa låtar blir så där härligt dansanta som bjuder upp till spontan dans kring lägerelden, när cirkusen har stängt och alla har gjort sina sysslor. De mer lugna låtarna är nästan så vackra att man vaggas till sömns. De blir som godnattsagor.

Anne Watts ha ren skön röst som gör sig bra till de zigenarliknande tonerna på ”Some moths drink the tears of elephants” vilket för övrigt är en grym titel på en skiva. Och vem kan motstå en skiva med en elefant på omslaget som innehåller dragspel, banjo och trombon. Bara en sådan sak.

Skivan har ett vemod och en gnutta hopp, en sprallighet som tilltalar mig. Den har en viss råhet och blandar blues, jazz och Vauduvill.

Mattias Ransfeldt

Tags:

14

01 2010

Gör tomten en tjänst …

Norah Jones "The Fall" (Blue Note/EMI)
Norah Jones ”The Fall” (Blue Note/EMI)

 betyg4108

I mitt jobb som föreläsare stöter jag ofta på människor som står inför olika förändringar i sina liv. Jag vet inte hur det är med dig men de flesta av oss är nog lite avogt inställda till de där faserna där vi måste lämna våra gamla kära hjulspår. Hur jobbigt och hemskt det än kan vara så är det många, många, människor som senare berättat att det var det bästa som hänt i deras liv. Hm, hur blev det så, undrar jag då? Well, svaret på den frågan får vi ta i något annat forum, någon annan gång.

Att Norah Jones har genomgått en stor förändring i sitt liv, är rätt klart. Jag har varken fakta eller intresse av bakomliggande orsaker, utan riktar all min nyfikna energi på hennes senaste skiva; ”The Fall”. En skiva som en del har kallat ”rockigare”, men i min värld blir en skiva inte rockigare för att det är ett mer drivande (om än soft) trumkomp, mer elgitarrer eller lite ”slapback-delay” på sången. Nåväl, oavsett vilken åsikt du och jag har av den tolkningen, så är min uppfattning att det här är bra. Det är riktigt bra.

På något vis har hon gjort en skiva som har betydligt starkare variationer mellan låtarna än tidigare. Skivan känns hela tiden fräsch och spännande.

Så antingen du vill krypa upp i soffan och mysa med en kopp te under julfällen eller fördjupa dig om hennes syn på denna fas i sitt liv är detta en klockren skiva för dig.

Ett säkert kort i julhandeln är inte alltid samma sak som kvalité, men här har du en chans att ge bort en riktigt bra platta och samtidigt göra tomten en tjänst.

Hasse Carlsson

PS Tomten hälsar att det är okej att du köper den till dig själv med DS

Tags:

20

12 2009

Tidlös och utsökt kvalitet

Melody Gardot "My One and Only Thrill" (Universal)
Melody Gardot ”My One and Only Thrill” (Universal)

betyg530

Melody Gardots nya platta My One and Only Thrill är en sådan där självklar skiva där allting känns rätt och man blir med ens bekväm och bekant med den, som om man hört på den hela sitt liv. Detta stavas tidlöshet. Låtarna, de utsökta orkesterarrangemangen och Gardots vackra röst har en tidlös kvalitet som inte går att ifrågasätta. Gardot är född 1985, men själva hennes röst är betydligt äldre och mognare än så. Mycket av materialet skriver Gardot för övrigt själv på egen hand. Det här är storstilad jazz, blues, pop, svepande orkestermusik och lounge med en genomgående stämpel av evergreen och blå melankoli. Svansföringen är hög och stolt. Gardot har beskrivits som en korsning av Norah Jones, Joni Mitchell och Eva Cassidy. Själv tänker jag också på odödliga röster som Dinah Washington och Nat King Cole eller varför inte Chet Baker, de gånger han lade trumpeten åt sidan och sjöng alldeles makalöst och hudlöst.

Historiken kring Gardot är som hämtad ur en film. Hon blev påkörd av en bil när hon var ute och cyklade. Under en period där hon var allvarligt invalidiserad, hjälpte musiken henne att återhämta sig igen. Hon har dock fortfarande skador på närminnet och är extra känslig för ljud och ljus. Det senare innebär att hon alltid bär solglasögon. Vilket adderar till mystiken. Melody Gardot har vad man kallar ”staying power”.

Henric Ahlgren

Tags:

03

12 2009

Har hittat sin egen särskilda plats i musik-Sverige

http://www.trummororgel.com/
Trummor & Orgel ”Visions” (Cosmos/Bonnier Amigo)

betyg4103

Duon Trummor & Orgel bestående av bröderna Anders (orgel) och Staffan Ljunggren (trummor) från Uppsala, bildades 2003 och kommer nu med sitt tredje fullängdsalbum – Visions. Bandet spelar en blandning av jazz, 60-talspsykedelia och svensk folkmusik och alltså med sättningen trummor och orgel. Huvudinfluens är förstås legendariska duon Hansson & Karlsson som på 1960-talet spelade samma typ av musik och med likadan sättning.

Trummor & Orgel har agerat förband till Soundtrack of Our Lives och har i dess sångare Ebbot Lundberg ett av sina största fans. Lundberg producerad Trummor & Orgels andra platta Reflections From A Watery World (2007) har även sjungit på en två-spårig singel med gruppen (en av låtarna på singeln, ”Tomorrow Will Tell” kom sedan med på soundtracket till Måns Herngrens långfilm Allt flyter, 2008) samt även uppträtt live tillsammans med dem.

På Visions är det första gången gruppen producerat och skrivit allt själv, och retorinfluenserna har fått ge vika något för ett lite modernare anslag, men det låter fortfarande egensinnigt och psykedeliskt. Ja, Trummor & Orgel har hittat sin egen särskilda plats i musik-Sverige och det är bara att applådera!

Henric Ahlgren

Tags:

22

11 2009

Lite mer åt det renodlade pophållet

Jamie Cullum "The Pursuit" (Decca/Universal)
Jamie Cullum ”The Pursuit” (Decca/Universal)

betyg382

Englands manliga och yngre motsvarighet till kanadensiska jazzpianist-sångerskan Diana Krall, dvs Jamie Cullum kommer med ett nytt studioalbum – The Pursuit, som är det femte i ordningen. Cullum slog igenom stort 2003 med plattan Twentysomething och mottogs då som ett nytt jazzunderbarn och en slags Georgie Fame för 2000-talet. Genombrottsalbumet blev också den mest säljande skivan av en engelsk artist med jazzetikett i landets musikhistoria.

Genremässigt har Cullum dock sedan dess hamnat i lite av ett ingenmansland, då han kanske inte är tillräckligt jazz för jazzpuristerna och inte tillräckligt pop för popkonnässörerna. På nya plattan har Cullum dragit än lite mer åt det renodlade pophållet. Bl.a. gör Cullum en cover på Rihannas ”Don’t Stop the Music”, dock med ett inte så lyckat slutresultat. Bättre går det med den egna pigga kompositionen ”I´m All Over It” som nästan känns som om den skulle kunna ha varit en popklassiker från 60-talet och det här är också det starkaste kortet i leken på plattan.

Henric Ahlgren

Tags:

19

11 2009

Stilla och suggestivt

Jeanette Lindström "Attitude & orbit control" (Diesel/Playground)
Jeanette Lindström ”Attitude & orbit control” (Diesel/Playground)

betyg476                                      Release: 21 okt

”En gammal själ i en ung sångerskas kropp”, har Quincy Jones yttrat om hennes röst. Inget dåligt betyg från en av jazzens stora.

På nya albumet Attitude & Orbit Control står självfallet Jeanette Lindströms smått unika, mogna och fina uttryck i centrum och uppbackas av mycket följsamt och bra, men sparsmakat och ibland på gränsen till minimalt komp. Producerat har Jeanette Lindström gjort själv tillsammans med Magnus Öström från EST, som även trakterar trummor plus mycket mera på plattan. Legenden Robert Wyatt gästar på fem av spåren med trumpet och karaktärsrik sång. Rymdinfluenserna är påtagliga i såväl text som musik och lär ha inspirerats av ett besök på Rymdbolaget i Solna. En titel som Spacewalk talar för sig själv. De sfäriska, långsamma och tankeväckande musikaliska passagerna är många och skänker påtaglig närvaro.

We would är en stilla, suggestiv jazzkomposition där Lindströms röst verkligen kommer till sin rätt. Skivans verkliga höjdpunkt är Blue Room Yellow Tree som Jeanette Lindström inleder a capella en vers, sen följer piano och därpå övriga instrument. Oerhört vackert spår där alla inblandade briljerar. All we have is now är en cover på Flaming Lips låt som enkel och mycket fin popballad. Det är också fallet med skivan som helhet: närmandet till popen har ökat väsentligt jämfört med Jeanette Lindströms tidigare alster, vilket i och för sig inte försämrar kvalitén i det hon och bandet åstadkommer. Flaming Lips-spåret är enda covern. I övrigt består plattan av egenhändigt skrivet material.

Mats Johansson

Tags:

21

10 2009

Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen [2 recensioner]

Ebba Forsberg "Ta Min Vals" (Eboth/Bonnier Amigo)
”Ta Min Vals” Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen (Eboth/Bonnier Amigo)

betyg519 Tomas Ingemarsson  betyg469 Henric Ahlgren

Det fanns en person som jag beundrade mycket och som jag kallade min stigfinnare. Han försåg mig, och massor av andra musikintresserade svenskar med mängder av fina tips om musiker och plattor som han tyckte man borde kolla upp. Han var en mästare på att sätta sina tankar på pränt, han hade ett eldigt, samtidigt innerligt och mycket varmt sätt att skriva om det han gillade, man blev alltid intresserad.

Tyvärr fick jag aldrig träffa denne musikälskande skåning som lyssnade till namnet Lennart Persson. Lennart lämnade oss alltför tidigt i våras ensamma med all musik. Det känns fortfarande väldigt tomt, och jag har ingen stigfinnare längre. Lennart var den som i någon text någon gång för länge sedan, talade om en fantastisk svensk sångerska vid namnet Ebba Forsberg som inte fick missas. Vad gällde mig missade jag inget Lennart skrev om, så ej heller denna underbara svenska röst.

Att ge sig på en skattkista som tillhör Leonard Cohen gör man sällan eller aldrig ostraffat utan att få kritik. Här vågar sig då Ebba Forsberg ut på en vandring i herr Cohens galleri av fantastiska låtar med suveräna texter, och det med att försöka sjunga det hela på svenska.

Hur lyckas man med detta? Man får först välja ett antal låtar som kan fungera, sedan sätter man Mikael Wiehe i arbete med att få till texter på svenska. Sedan ska man försöka få till en känsla av något eget. Alltså något som inte blir ännu en i raden av menigslösa coverplattor, som är alltför likt originaltappningen.

Detta är ingen lätt uppgift som sagt, men utan att våga kan man aldrig vinna.

Jag vill nu bara säga -Ebba jag tar din vals, jag slukar den med hull och hår, jag är omtumlad och glad, för jag hade inte ens i min vildaste fantasi trott att det kunde bli så här bra. Underbara omarbetningar av texterna till svenska av Mikael Wiehe som verkligen kan få fram en otroligt djup och fin bild, och det med ett språk som är så mycket ordfattigare än engelskan. En produktion så perfekt, så i samklang med låtarna och sången, och med otroligt väl framförda toner från de musiker som hörs på plattan i form av, Ola Gustavsson (gitarrer), Jerker Odelholm (bas), Christer Karlsson (klaviatur), Klas Jervfors (blås) & Andreas Dahlbäck (trummor).

Och så Ebba då förstås, denna fantastiska äkta och utlämnande röst, där man får en känsla av övergivenhet och samtidigt en inre styrka, så beslutsam att ta sig fram att inget kan stoppa den. Jag får här höra versioner som överträffar originalen och det tack vara denna övertygande människas röst. Jag har aldrig hört en bättre version av låten ”Hallelujah” och hon har tagit ”valsen” till en högre dimension.

Detta kan mycket väl vara den bästa coverplatta jag någonsin hört, definitivt den bästa omarbetad till ett annat språk än originalet. När jag nu sitter här i min ensamhet och läser i häftet till skivan –Till minnet av Lennart Persson och för 5:e gången i rad tryckt på repeatknappen utbrister jag -Hallelujah! Ebba, jag tar din vals. Plötsligen ser jag Lennart framför mig i sin himmel där han sitter med höjd tumme och ler.

Tomas Ingemarsson

Musikveteranen Ebba Forsberg kommer här med sitt fjärde album i eget namn, som tillika också är en samling med svenskspråkiga tolkningar av Leonard Cohens låtskatt: Ta min vals – Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen.

Inspirerad av Cohens konsert förra sommaren på Sofiero slott i Helsingborg, väcktes ett beslut hos Forsberg om att slutligen göra tolkningar av Cohen. Till sin hjälp tog Forsberg Mikael Wiehe och tillsamman har de jobbat fram översättningarna till de 10 sånger som Forsberg valt ut. Wiehe och Forsberg jobbade för övrigt tidigare tillsammans på ett liknande projekt där de tolkade Bob Dylans låtar, vilket utmynnade i plattan Dylan på svenska (2007).

Få är mer rätt än Forsberg att tolka Cohen på svenska – de två har en lågmäld innerlig ton och ett slags liknande trovärdigt ärligt musikaliskt credo som gemensamma beröringspunkter. Att Forsberg har tagit Wiehe till hjälp är heller inget att klaga på, denne är förstås en mästare i sig och har varit behjälplig med att arbeta fram lyhörda översättningar, som sig bör.

Det är en ganska avskalad och sparsmakad produktion. Några av låtarna har dock också blåsarrangemang som drar åt Balkanhållet. Men det är hela tiden Forsbergs känsliga och distinkta röst som är bärande och står i fokus.

Det man möjligtvis kan föra en kreativ diskussion kring är valet av låtar som inte kommer med några stora överraskningar, de flesta av sångerna är de mest cementerade i Cohens kanon som t.ex. ”Halleluja”, ”Take This Waltz”, ”Sisters of Mercy” m.fl.

Ta min vals – Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen är en samling svenska tolkningar värdiga originalupphovsmannen – Cohen denne vår tids populärmusikaliska nestor som på måndagen den 21 september fyllde 75 år. Gratulationer och tack för många fina stunder!

Henric Ahlgren

* Klicka på skivomslaget ovan för att komma till Ebba Forsbergs hemsida *

Tags:

24

09 2009