Miss Li känns fräsch och fri
Har man bara sett Miss Li på tv och hört henne på radio kan man lätt förledas tro att hon är en gladkäck flicka som alltid skrattsjunger och skakar sina lockar. Detta är inte en korrekt bild av Linda Carlsson som hon heter på riktigt. När man lyssnar på och lär känna nya albumet ”Dancing the hole way home” målas en annan bild upp. Visst är Miss Li på några spår både glad och käck, men här finns så mycket mer att upptäcka.
”Dancing the hole way home” låter bitvis lite jazzinspirerad och är hennes femte album efter tre snabba släpp och en samling under åren 2006-2008.
Titellåten ”I heard of a girl” spelas flitigt på radio, den har en hookig beat som känns catchy och glad men där texten är synnerligen mörk. En solklar stjärna på hithimmelen.
Miss Li spelar i huvudsak piano. Eller försöker i alla fall. Hon har en oemotståndligt charmig och säregen stil i sitt klinkande och man rycks lätt med av hennes entusiasm, men i ärlighetens namn låter hon ibland lite som en nybörjare. Jag hörde i en intervju att hon sa att hon egentligen inte kan spela piano, vilket naturligtvis inte stämmer. Miss Li spelar piano men gör det på sitt eget sätt.
Och sjunger gör hon på engelska. Och fast det engelska uttalet varken låter engelskt eller vackert, är det lite som med pianospelet, det är inte perfekt men säreget och charmigt. Och det är Miss Li!
Rösten är varm, känslosam och behaglig. Ibland är den som sagt glad och medryckande, ibland trevande, ibland sorgsen och nästan gråtfärdig vilket harmonierar med musiken eftersom flera av spåren på albumet går en hel del i moll, om än inte bokstavligt.
”Dancing the hole way home” är ett bra album från Miss Li och innehåller flera mycket starka låtar, och även om det också finns mer tveksamma spår är det som helhet mycket bra. Miss Li känns fräsch och fri att låta som hon vill, hon är inte fast i musikaliska handbojor. Om man dessutom bär på den jazziga ådran är det här nog det bästa som släppts på länge.
Svante Carlesjö